Don Quijote förra delens förra hälft/13
| ← Tolfte Kapitlet |
|
Fjortonde Kapitlet → |
TRETTONDE KAPITLET.
Hvari det göres slut på berättelsen om herdinnan Marcela, jämte andra händelser.
Men knappt begynte dagen visa sig genom österns fönster, när fem af de sex getherdarna stego upp och gingo att väcka D. Quijote och säga åt honom, att, om han vidhölle sin föresats att begifva sig till Krysostomus’ begrafning, skulle de göra honom sällskap. D. Quijote, som icke önskade något högre, stod upp och tillsade Sancho att på ögonblicket sadla djuren, hvilket han gjorde med mycken skyndsamhet, och lika skyndsamt begåfvo sig alla genast på väg. De hade ej vandrat en fjärdedels mil, när, vid det vägen gick öfver en gångstig, de sågo komma emot sig sex herdar, klädda i svarta fårskinnströjor och med kransar af cypress och oleander på hufvudet, hvarjämte hvar och en af dem hade i handen en grof käpp af dvärgpalm. På samma gång som de kommo två adliga herrar till häst, i präktiga reskläder, åtföljda af tre betjänter till fots. När de sammanträffade, hälsade alla artigt på hvarandra, och ömsesidigt förfrågande sig, hvart resan gällde, erforo de, att alla ämnade sig till begrafningsplatsen; och så drogo de gemensamt vägen framåt.
En af ryttarna vände sig till sin följeslage och sade: »Jag tror, herr Vivaldo, att vi kunna anse den tid väl använd, som vi fördröja med att se denna märkvärdiga begrafning; ty den kan ej annat än bli märkvärdig, så besynnerliga saker som dessa herdar hafva berättat oss både om den aflidne herden och om den dödbringande herdinnan.» — »Det tycker äfven jag, svarade Vivaldo, och icke en, utan fyra dagar skulle jag dröja för att få se den». D. Quijote sporde dem hvad det var de hade hört om Marcela och Krysostomus. Den resande svarade, att de samma morgon träffat herdarna och, då de sett dem i en så dyster dräkt, frågat om anledningen, hvarför de uppträdde på sådant vis; att en af dem redogjort därför och omtalat en herdinnas, benämnd Marcela, sällsamma väsen och skönhet, äfvensom talrika ynglingars kärlek, som friade till henne, och denne Krysostomus’ död, till hvars begrafning de ämnade sig. Kort sagdt, han berättade hvad Peter hade berättat för D. Quijote.
Detta samtalsämne afbröts och ett annat upptogs, i det den som hette Vivaldo frågade D. Quijote, hvad som var orsaken till, att han reste sålunda beväpnad i en så fredlig trakt. Därtill svarade D. Quijote: »Utöfningen af mitt kall medgifver och tillåter mig icke att uppträda på annat sätt: vällefnad, klemighet och hvila uppfanns för hofvets veklingar; men vedermöda, oro och vapen uppfunnos och skapades endast för dem, som världen nämner vandrande riddare, bland hvilka jag, ehuru ovärdig, är den allra ringaste.» Knappt hörde de detta, förr än alla ansågo honom som förryckt; men för att närmare komma underfund därmed och se, af hvad slag hans galenskap var, vände sig Vivaldo åter till honom och frågade, hvad som menades med vandrande riddare. — »Hvad, mina herrar, svarade D. Quijote, hafven I då icke läst Englands tideböcker och historia, där konung Arturs ryktbara bedrifter omtalas, hvilken vi på vårt kastilianska språk jämt och samt kalla konung Artus? om hvilken det går en urgammal och i hela Stora Britanniens konungarike allmänt känd sägen, att han icke dog, utan genom trollkonst blef förvandlad till en korp och att han i tidernas längd skall återkomma till välde och få igen sitt land och sin spira, för hvilken orsaks skull det icke lär kunna bevisas, att ifrån den tiden allt till i dag någon engelsman dödat en korp. Nåväl, på denne ädle konungs tid instiftades riddarnes af Runda Bordet[1] berömda riddarorden och tilldrog sig till punkt och pricka den kärlekshistoria, som där berättas om herr Lancelot af Sjön och drottning Ginevra[2], hvarvid den ärade damen Quintañona var medlerska och förtrogen; och däraf uppstod den allbekanta folkvisan, som sjunges öfverallt här i Spanien och som börjar:
utaf damer si betjänad,
säsom Lancelot det vardt,
när han från Britannien lände?
jämte den behagliga och ljufliga fortsättningen om hans bragder i kärlek och mandom. Sedan den tiden vidgade och utbredde sig denna riddarorden öfver många skilda delar af världen, och i den blefvo för sina bragder berömda och vidtbekanta den tappre Amadis af Gallien med alla sina söner och afkomlingar till femte led, och den dråplige Felixmarte af Hyrcanien, och den aldrig nog prisade Tirante den Hvite, och i våra dagar hafva vi nära nog sett, hört och umgåtts med den oöfvervinneligt tappre D. Belianis af Grekland. Detta, mina herrar, är således att vara vandrande riddare, och den orden jag omtalat är just deras ridderskaps orden, uti hvilken, såsom jag förut nämnt, jag, ehuruväl en syndare, har aflagt löfte; och det som bemälda riddare öfvade, detsamma öfvar jag, och därför drager jag genom dessa ödemarker och obygder och söker äfventyr, med fast beslut att åt det farligaste, som ödet kan bjuda mig, egna min arm och min person, till hjälp för de svaga och nödstälda.»
Af dessa hans yttranden blef det fullständigt klart för de resande, att D. Quijoto var från vettet och hvilken slags galenskap som behärskade honom, och de råkade i samma förvåning däröfver som alla de, hvilka första gången gjorde bekantskap därmed. För att utan dysterhet tillryggalägga den korta väg, som sades återstå till begrafningsberget, ville Vivaldo, som var ett klokt hufvud och hade ett lustigt lynne, gifva honom anledning att fortsätta vidare med sitt oförnuft. Han sade alltså till honom: »Mig tyckes, herr vandrande riddare, att Ers Nåd har omfattat en af de strängaste ordnar på jorden, och jag föreställer mig, att icke ens kartusianermunkarnas är så sträng».
— »Så sträng kan den väl vara, svarade vår D. Quijote; men lika nödvändig i världen, det är jag icke långt ifrån att betvifla. Ty, skall sanningen sägas, så uträttar soldaten, som bringar till verkställighet hvad hans befälhafvare befaller honom, icke mindre än befälhafvaren själf, som ger honom befallningen. Jag menar, att andans män i allsköns frid och ro bedja Himlen för jordens välgång; men vi krigsmän och riddare bringa till verkställighet hvad de bedja om, i det vi försvara det jordiska med våra armars styrka och våra svärdseggar, och det icke inomhus, utan under bar himmel, blottställda för solens olidliga strålar om sommaren och för vinterns bistra köld. Sålunda äro vi Guds tjänare på jorden och de armar, genom hvilka hans rättvisa här verkställes. Och som krigets värf och hvad dem angår och med dem står i sammanhang, icke kunna skötas utan med svett, besvär och möda, så följer däraf, att de, som ägna sig däråt, utan tvifvel ansträngas mera än de, som i frid och ro anropa Gud att hjälpa de svaga. Härmed vill jag ej säga, ej heller faller mig något sådant in, att en vandrande riddares kall är lika godt som den inom fyra väggar lefvande klosterbroderns; jag vill blott, af hvad jag själf har att utstå, draga den slutsatsen, att det säkerligen är mödosammare och mera utsatt för stryk och hungrigare, törstigare, eländigare, trasigare och lusigare, ty det råder intet tvifvel om, att de framlidna vandrande riddarna sleto mycket ondt under loppet af sitt lif. Och om några stego till kejsare genom sin arms tapperhet, så kostade det dem sannerligen rätt mycket af deras blod och svett; och om de, som uppstego så högt, icke hade haft trollkarlar och visa män[3], som hulpit sig, skulle de hafva sett sig mycket besvikna i sina önskningar och bedragna i sina förhoppningar.»
— »Detsamma tror jag, svarade den resande; men bland mycket annat tycker jag rätt illa om en sak hos de vandrande riddarna, och det är att, när de stå i begrepp att inlåta sig i något stort och farligt äfventyr, där de löpa ögonskenlig lifsfara, så tänka de aldrig i det afgörande ögonblicket på att anbefalla sig åt Gud, såsom hvarje kristen är förpliktad att göra i dylika farligheter; utan i stället anbefalla de sig åt sin dam med så stor ifver och andakt, som om hon vore deras Gud, hvilket efter min tanke stöter något på hedendom.»
— Herre, svarade D. Quijote, detta kan platt icke vara annorlunda, och illa skulle den vandrande riddare råka ut, som gjorde något annat; ty det är ett allmänt vedertaget bruk bland det vandrande ridderskapet, att den vandrande riddare, som, när han inlåter sig i något stort vapenskifte, har sin dam för ögonen, riktar ljufva och kärliga blickar till henne, såsom den där på sådant vis beder henne att förläna sig huld och skydd i det ovigsa företag han begynner; och, äfven om ingen hör honom, är han förbunden att mumla några ord mellan tänderna, i hvilka han af allt sitt hjärta anbefaller sig åt henne, och härpå hafva vi oräkneliga exempel i historierna. Men därför behöfver det icke förstås så, som om de underlåta att anbefalla sig åt Gud; ty därtill hafva de tid och tillfälle nog under förloppet af kampen.»
— »I alla fall, invände den resande, återstår mig en betänklighet, nämligen att jag ofta har läst, hurusom två vandrande riddare komma i ordväxling och det ena ordet ger det andra, så att deras vrede upptändes och de vända om sina hästar, taga en duktig sträcka till anlopp och sedan utan vidare vända tillbaka och ränna mot hvarandra i fullt sporrsträck samt midt under anloppet anbefalla sig åt sina damer. Hvad som då plägar följa af sammandrabbandet är, att den ene tumlar ned för hästländen, genomborrad af motståndarens lans, och den andre kan det äfven hända att, om han icke hölle sig fast vid hästens man, han icke kunde undvika att komma i mark; och jag begriper icke, huru den döde fick tillfälle att anbefalla sig åt Gud, när allt gick så hastigt till. Bättre hade det då varit, att de ord, som han under anloppet slösade på att anropa sin dam, blifvit använda på det han som kristen borde och var förpliktad till, så mycket hellre som jag förmodar, att icke alla vandrande riddare hafva damer att anbefalla sig åt, emedan icke alla äro förälskade.»
— »Det är omöjligt, svarade D. Quijote; jag menar, att det är omöjligt, att det finnes en vandrande riddare utan dam, ty för sådana är det lika eget och medfödt att vara förälskade som för himlen att ha stjärnor; och helt visst har man aldrig sett någon historia, där det förekommer en vandrande riddare utan älskogsförhållanden, och för det fall, att det funnes någon, skulle han just därigenom icke hållas för en äkta riddare, utan för en bastard, som inkommit i bemälda ridderskaps fasta borg icke genom porten, utan öfver murarna som en tjuf och stråtröfvare.»
— »Det oaktadt, sade den resande, tycker jag mig hafva läst, om jag ej missminner mig, att D. Galaor, broder till den tappre Amadis af Gallien, aldrig hade någon viss dam, åt hvilken han kunde anbefalla sig, och ändock vardt han ej ringaktad, utan var en mycket dråplig och berömd riddare.»
Härtill svarade D. Quijote: »Herre, en svala gör ingen sommar, isynnerhet som jag vet, att nämnde riddare i hemlighet var ganska ordentligt förälskad, hvartill kommer att det förhållandet, att han höll af alla, som han tyckte vara vackra, var en medfödd sinnesbeskaffenhet, som han ej kunde stå emot. Men, kort sagdt, det är fullkomligt bestyrkt, att han hade en enda, som han tagit till sitt hjärtas utkorade och åt hvilken han anbefallde sig mycket ofta och helt lönligen, ty han satte en ära uti att vara en riddare, som bevarade sin hemlighet.»
— »Om det sålunda hör till sakens natur, att hvarje vandrande riddare skall vara förälskad, sade den resande, så kan man väl taga för gifvet, att Ers Nåd också är det, efter ni tillhör ståndet; och i fall Ers Nåd icke sätter en ära i att vara lika rädd om sin hemlighet som D. Galaor, så beder jag så enträget jag kan, å hela sällskapets och mina egna vägnar, att ni för oss redogör för eder dams namn, hemort, stånd och skönhet, ty hon skulle skatta sig lycklig, att hela världen får veta den hyllning och kärlek, som ägnas henne af en sådan riddare, som Ers Nåd visar sig vara.»
Härvid drog D. Quijote en djup suck och sade: »Jag kan icke bestämdt säga, om min ljufva ovän finner nöje eller ej i att världen får veta, att jag ägnar henne min hyllning; endast det kan jag säga till svar på en så höfvisk förfrågan, att hennes namn är Dulcinca, hennes hemort Toboso, en by i La Mancha; hennes stånd minst en prinsessas, då hon är min drottning och härskarinna; hennes skönhet öfvermänsklig, emedan hos henne finnas förverkligade alla de omöjliga och blott af fantasien drömda fullkomligheter, hvarmed skalderna begåfva sina damer; hennes hår är af guld, hennes panna en lustgård, hennes ögonbryn regnbågar, hennes ögon solar, hennes kinder rosor, hennes läppar koraller, pärlor hennes tänder, alabaster hennes hals, marmor hennes barm, elfenben hennes händer, hennes hvithet är snö, och de delar ärbarheten dolt för de dödligas blickar äro sådana, att, efter hvad jag tror och föreställer mig, man väl i sin innersta tanke kan tillbörligt uppskatta dem, men ej jämföra dem med andra.» — »Hennes börd, familj och stamträd skulle vi gärna vilja veta», fortsatte Vivaldo. Därtill svarade D. Quijote: »Ej är hon af Roms urgamla ätter Curtius, Gajus och Scipio, ej heller af de nyare Colonna och Orsini, ej heller af de katalanska Moncada och Requesen; ännu mindre af släkterna Rebella och Villanova i Valencia; Palafox, Nuza, Rocaberti, Corella, Luna, Alagon, Urrea, Foz och Gurrea i Aragonien; Cerda, Manrique, Mendoza och Guzman i Kastilien; Alencastro, Pallas och Meneses i Portugal; utan hon hör till ätten Toboso af La Mancha, en ätt som, fastän ung, är sådan, att den kan gifva ett ädelt ursprung åt de mest lysande familjer i kommande tidehvarf. Och må man icke motsäga mig härutinnan, om ej med det villkor som Zerbino[4] fästade nedanför den trofé han gjort af Rolands vapen:
Som sig med Roland icke mäta kan.»
— »Ehuru jag hör till släkten Cachupin af Laredo[5], svarade den resande, vågar jag dock ej ställa den i jämnbredd med ätten Toboso af La Mancha, ehuruväl, sanningen att säga, ett sådant släktnamn hittills icke hunnit till mina öron.» — »Hvad, har ni aldrig hört det?» genmälde D. Quijote.
Med mycken uppmärksamhet åhörde alla de öfriga vandrarna de bådas samtal, och till och med get- och fårherdarna insågo D. Quijotes öfvermåttan stora brist på sundt förstånd. Endast Sancho Panza trodde, att allt hvad hans herre sade var sant: han visste ju hvem denne var och hade känt honom ända från hans födelse; det, hvarom han var något tveksam, rörde tron på hvad som yttrats om den fagra Dulcinea af Toboso, ty aldrig hade ett sådant namn eller en sådan prinsessa kommit till hans kunskap, fastän han bodde så nära Toboso.
Under sådana samspråk färdades de framåt, när de sågo, huru utför en klyfta, som bildades af två höga berg, kommo omkring tjugu herdar, alla klädda i svarta fårskinnströjor och med kransar på hufvudet, hvilka, som det sedan visade sig, voro somliga af idegran, andra af cypress. Sex af dem buro en med en stor mångfald af blommor och kvistar betäckt bår. Vid åsynen häraf sade en af getherdarna: »De, som där komma, bära Krysostomus’ lik, och vid foten af detta berg är stället, där han förordnat att blifva begrafven.» Med anledning häraf skyndade de på och hunno fram, när de kommande redan hade satt ifrån sig båren och fyra af dem höllo på att med skarpa hackor upptaga grafven vid sidan af en hård klippvägg. Efter ömsesidiga hälsningar riktade D. Quijote och hans sällskap sin uppmärksamhet på båren och sågo på den ett blomsterhöljdt lik i herdedräkt, som det tycktes vid en ålder af trettio år, och ännu i döden syntes det, huru skönt hans ansikte och ståtligt hans utseende varit, medan han lefde. Rundt omkring honom lågo på båren några böcker samt många dels öppna, dels hopvikna papper. Så väl åskådarna som de, hvilka öppnade grafven och alla öfriga närvarande iakttogo en förundransvärd tystnad, tills en af dem, som burit den döde, sade åt en annan: »Se väl efter, Ambrosius, om detta är det ställe Krysostomus bestämde, efter ni vill att hvad han förordnat i sitt testamente så punktligt skall uppfyllas.» — »Här är stället, svarade Ambrosius; ty här har min olycklige vän ofta berättat mig historien om sitt sorgliga öde. Här, sade han mig, såg han för första gången denna människosläktets dödsfiende, och här var det jämväl som han för första gången yppade för benne sina känslor, hvilka voro lika rena som kärleksfulla, och här var det som Marcela till sist och oåterkalleligt förkunnade, att hon försmådde honom och att allt hopp vore honom förnekadt, så att han gjorde slut på sitt ömkliga lifs sorgespel; och här ville han, till åminnelse af så stora olyckor, begrafvas i den eviga glömskans sköte.» Och, vändande sig till D. Quijote, fortsatte han: »Denna kropp, mina herrar, som I med medlidsamma ögon betrakten, hyste en själ, i hvilken Himlen nedlagt oändligt många af sina rikaste gåfvor. Detta är Krysostomus’ lekamen, hvilken var makalös i snille, ensam i belefvenhet, oförliknelig i älskvärdhet, en fenix i vänskap, frikostig utan gräns, allvarlig utan inbilskhet, munter utan simpelhet och, kort sagdt, främst i allt hvad godt är och utan like i allt hvad det är att vara olycklig. Han älskade troget, och blef afskydd; han tillbad, och blef försmådd; han anropade ett vilddjur, slösade böner på ett marmorblock, lopp efter vinden, ropade till ödemarken, ägnade sin hyllning åt otacksamheten och fick till lön af denna att varda dödens byte i midten af sin lefnadsbana, som stäcktes af en herdinna, åt hvilken han sträfvade att gifva ett evigt lif i människors minne, såsom dessa blad, dem I beskåden, väl skulle kunna intyga, så framt icke han befallt mig att öfverlämna dem åt lågorna, så snart hans kropp blifvit öfverlämnad åt jorden.» — »Ni skulle då behandla dem hårdare och grymmare, sade Vivaldo, än deras egen herre, ty det är icke rätt eller lämpligt att fullgöra en mans vilja, hvars förordnande går utöfver all förståndig tanke; och Augustus Cesar skulle icke hafva haft sundt förnuft, om han medgifvit verkställandet af det, som den gudomlige Mantuanaren[6] förordnat i sitt testamente. Så att, herr Ambrosius, om ni också öfverlämnar er väns kropp åt jorden, så öfverlämna ej hans skrifter åt glömskan; ty, om han såsom en svårt kränkt man gjorde ett förordnande, så är det icke godt, att ni fullgör det såsom en oförståndig; förläna tvärtom lif åt dessa papper och skaffa därigenom ett evigt sådant åt Marcelas grymhet, på det att den i kommande tider må tjäna de lefvande till varnagel, så att de sky och undvika att falla i dylika afgrunder. Ty jag och vi alla, som här äro tillstädes, känna redan historien om denne eder förälskade och förtviflade vän; vi känna eder vänskap och anledningen till hans död och hvad han förordnat på sitt yttersta; en ömklig historia, af hvilken man kan sluta till, huru stor Marcelas grymhet, Krysostomus’ kärlek och eder trogna vänskap varit, samt den ändalykt de få, hvilka med lösa tyglar rusa fram på den väg, som en ursinnig kärlek för dem utpekar. I går afton erforo vi Krysostomus död och att han skulle begrafvas på detta ställe, och därför hafva vi af nyfikenhet och medlidande afvikit från raka vägen och beslutit att med egna ögon se hvad vi med så mycken rörelse hört berättas. Till lön för detta deltagande och för den önskan, som hos oss föddes, att, om vi det kunnat, lämna hjälp, bedja vi dig, Ambrosius, såsom en förståndig man, — åtminstone bönfaller jag för min del därom, — att du låter bli att bränna upp dessa papper, utan låter mig taga några af dem.» Och utan att afvakta herdens svar, sträckte han ut handen och grep några af dem, som lågo närmast; när Ambrosius såg detta, sade han: »Af artighet vill jag samtycka till, att ni, min herre, må behålla dem ni redan tagit; men, om ni tror, att jag skall låta bli att bränna upp de återstående, så bedrar ni er.»
Vivaldo, som önskade se hvad papperen innehöllo, öppnade genast ett af dem och såg, att det hade till öfverskrift: Förtviflans sång. Det hörde Ambrosius och sade: »Det där är det sista den olycklige skref, och, på det ni, min herre, må se huru långt hans missöde fört honom, så läs det högt, så att man kan höra er; ni skall fullkomligt väl hinna med det, medan man gräfver grafven.» — »Det vill jag mycket gärna göra», sade Vivaldo, och, då alla de kringstående hade samma önskan, ställde de sig i krets omkring honom, och han uppläste med klar röst följande.
- ↑ Riddare af Runda Bordet, till antalet tjugufyra, voro de, hvilka, såsom de tappraste af alla vid konung Arturs hof, fingo taga plats med honom vid det »runda bordet». Detta var således icke i egentlig mening någon riddarorden.
- ↑ Denna från britiska källor i den franska episka dikten inkomna saga var redan i trettonde århundradet utbredd i Spanien och kom där snart att tillhöra dem, som blefvo allmänt omtyckta och förhärligades i talrika folkvisor.
- ↑ »Trollkarlar och vise min» spela i riddarböckerna nästan samma roll som Homers gudar vid striderna mellan greker och trojaner. Men ej nog med att de lämnade sina skyddslingar hjälp och bistånd, de voro äfven deras häfdatecknare och ärohärolder, författade deras lefvernesbeskrifningar och voro således på riddargalenskapens tider högst nyttiga samhällsmedlemmar. Jämf. kap. II not. 1.
- ↑ En hjälte ur Ariostos Rasande Roland. Han påträffar de vapen- och rustningsstycken, som den af galenskap gripne Roland kastat omkring sig, samlar dem, hänger upp dem som trofé på en fur, och sätter nedanför som påskrift de båda anförda verserna (Ariostos Rasande Roland, 24:e sången, st. 57).
- ↑ Dessa båda namn förekomma på gyckel, liksom här, äfven i Montemayors Diana; redan ljudet förefaller Spanjorerna löjligt. Cachupines kallades i spanska Amerika sådana fattiga stackare, som hade invandrat för att få sig en lätt förtjänst, och Cachupin de Laredo var den till fordstäf öfvergångna benämningen på simpelt folk, som knogat sig upp till rikedom och sedan pockade på att vara af gammal adel. Laredo är eljest en stad i Gamla Kastilien, nära Santander, och där funnos icke så få personer med familjenamnet Cachupin; de finnas där än, men hafva för länge sedan strukit sitt pin och kalla sig Cacho.
- ↑ Vanlig omskrifning för den romerske skalden Vergilius, som var född i Mantua och vid sin död ville, att hans största verk, Eneiden, skulle uppbrännas.
| ← Tolfte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fjortonde Kapitlet → |