Don Quijote förra delens förra hälft/26
| ← Tjugufemte Kapitlet |
|
Tjugusjunde Kapitlet → |
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Hvari fortsättas de utsökta kärleksbevis, som D. Quijote utförde i Sierra Morena.
Återkommande till berättelsen om hvad han af den Sorgliga Skepnaden gjorde, sedan han såg sig ensam, förmäler historien att, när D. Quijote, som nämndt är, naken från midjan ner och klädd från midjan uppåt, hade slutat sina kullerbyttor och luftsprång och märkte, att Sancho hade ridit sin väg utan att vilja afbida flera af hans narraktigheter, steg han upp på toppen af en hög klippa och började där att ånyo öfvertänka något som han många gånger förut hade funderat på, utan att någonsin hafva kommit till ett beslut, nämligen hvilketdera vore bättre och lämpligare för honom att efterlikna Roland i dennes våldsamma eller Amadís i hans svårmodiga galenskaper, och härvid resonerade han för sig själf sålunda: »Om Roland var en så god riddare och så tapper som alla påstå, så hvad är väl det för märkvärdigt? Han var ju i alla fall hård, så att ingen kunde döda honom annat än genom att ränna en grof tvåstyfversnål genom fotsulan på honom, och han gick alltid med egkor med sju järnsulor[1]; emellertid hulpo honom inga knep emot Bernardo af Carpio, ty denne kom underfund med dem och kramade ihjäl honom i Roncesvaux[2]. Men om vi nu i fråga om honom lämna å sido det med tapperheten och hålla oss till det att han miste förståndet, så är det visst att han miste det för de märken han fann vid källan och de underrättelser herden gaf honom om att Angelika två och flera gånger hade tagit sin middagslur tillsammans med Medor, en krushårig morpojke och page åt Agramante[3]; och om han insåg att detta var sant och att hans dam hade burit sig illa åt emot honom, gjorde han ej för mycket uti att bli galen. Men jag, huru kan jag väl efterlikna honom uti hans galenskaper, när jag ej har liknande anledning därtill? Ty min Dulcinea af Toboso, det vågar jag svärja på, har i alla sina lifsdagar aldrig sett någon mor sådan han är, i sitt eget folks dräkt[4], och är än i dag sådan som den moder, som födde henne till världen[5]; och jag skulle göra henne uppenbar orätt, om jag tänkte annat om henne och förfölle i samma slags galenskap som den rasande Roland. Å andra sidan finner jag att Amadís af Gallien, utan att mista förståndet eller begå några galenskaper, vann så stort rykte i svärmisk kärlek som någon; ty hvad han gjorde, enligt hvad hans historia intygar, var ej annat än att, när han såg sig förskjuten af sin härskarinna Oriana, som hade förbjudit honom att visa sig för hennes ögon, tills hon tilläte honom det, han då drog sig undan till Armodsklippan i sällskap med en eremit och där tog sitt lystmäte af tårar och böner till Gud, ända tills Himlen kom honom till hjälp midt i hans största nöd och betryck. Och, om detta är sant, som det verkligen är, hvarför skall jag då göra mig besvär med att kläda af mig alldeles naken eller tillfoga dessa träd något ondt, då de aldrig ha gjort mig något för när? eller grumla det klara vattnet i dessa bäckar, som skola gifva mig att dricka, när jag får lust därtill? Nej, lefve minnet af Amadís, och må han af D. Quijote efterliknas i allt möjligt! Om D. Quijote skall sägas detsamma, som om den andrer[6], att, om han icke utförde stora ting, hade han en brinnande längtan att göra det, och, om jag ej är förskjuten eller försmådd af Dulcinea af Toboso, så är det, som jag redan sagt, tillräckligt för mig att vara borta ifrån henne. Välan då, låtom oss lägga hand vid verket; kommen mig i minnet, Amadís’ gärningar, och lären mig hvarmed jag skall börja att eftergöra eder! Dock, jag vet ju att det mesta han gjorde var att lisa böner och anbefalla sig åt Gud. Men huru skall jag bära mig åt med radband, ty jag har icke något sådant?» Då föll det honom plötsligt in huru han skulle göra; han slet nämligen ett stort sjok ur de nedhängande skjortflikarna och slog elfva knutar därpå, den ena något större än de andra; detta tjänade honom till radband hela tiden han var där och hvarunder han läste en million Ave Maria[7]. Men hvad som mycket bekymrade honom var att han där i trakten ej fann någon make till Amadís eremit att bikta sig för och söka tröst hos. Han fördref därför tiden med att spatsera kring den lilla ängen och med att i trädens bark och på den fina sanden skrifva och rista en mängd verser, alla i öfverensstämmelse med hans sorgbundenhet, och några äfven till Dulcineas pris. Men blott följande voro, sedan man där anträffade honom, fullständigt bibehållna och läsbara:
så höga, blomstrande och gröna,
som här i denna nejden stå,
om fröjd de åt mitt kval ej röna,
för dem jag kan ju klaga få?
Min kvidan kommer ständigt åter,
allt om min smärta vittne bär.
Ja, riddarn Don Quijote gråter,
han sina tårar flyta låter,
ty fjärran är hans hjärtanskär
Dulcinea af Toboso.
sa väl i nätter som i dagar,
den trognaste af älskare,
som, dömd af Amors hårda lagar,
har lidit sådant ack och ve!
O, aldrig han sin sorg kan glömma;
de tårar, som han gjuter här,
han i ett vinfat kunde tömma,
så hejdlöst låter han dem strömma,
ty fjärran är hans hjärtanskär,
Dulcinea af Toboso.
och lyckliga bedrifter finna
med lans och svärd drog riddarn ut.
Men ack! hans grymma härskarinna
på hans förhoppning har gjort slut.
Af Amors skarpa pilar slagen,
(ty hårdhändt guden stundom är,)
bland snår och tistlar sliten, dragen,
han gråter, hela långa dagen,
ty fjärran är hans hjärtanskär
Dulcinea af Toboso.
Tillägget af Toboso till Duleineas namn väckte icke ringa
löje hos dem som funno de anförda verserna, ty de förmodade
att D. Quijote måtte ha inbillat sig, att stroferna icke skulle
begripas, om han nämnde Dulcinea utan att också säga
af Toboso: och så förhöll det sig verkligen, såsom han efteråt
tillstod. Många andra kväden diktade han äfven, men, som
sagdt, utom dessa tre strofer kunde man ej få ut dem eller
läsa dem fullständigt. Härmed tillbragte han sin tid och med att
sucka och anropa lundarnas fauner och skogsgudar, flodernas
nymfer, samt den sorgsna och blyga Echo, att de måtte svara,
trösta och åhöra honom, äfvensom med att söka några örter
att lifnära sig af, tills Sancho återkomme. Hade denne dröjt
tre veckor i stället för tre dagar, skulle riddaren af den Sorgliga
Skepnaden hafva blifvit så vanställd, att icke hans egen
mor skulle ha känt igen honom.
Men det är så godt att lämna honom upptagen af sina suckar och verser för att berätta hvad som hände Sancho på hans beskickning. När han kommit ut på stora landsvägen, tog han kosan till Toboso och hann följande dagen till det värdshus, där den otrefliga hissningen hade bedrifvits med honom. Han hade icke väl fått syn på det, då han tyckte sig ånyo fara upp och ned i luften, och han ville icke stiga in, ehuru han kom på en sådan stund att han både kunnat och bort göra det, ty det var middagstid och han hade god lust att få sig något varmt, sedan i långa dagar det blott hade vankats kallmat. Denna starka längtan dref honom att våga sig fram till värdshuset, alltjämt tveksam om han skulle gå in eller ej, och, medan han så stod och besinnade sig, utkommo ur värdshuset två personer, som genast kände igen honom och af hvilka den ene sade till den andre: »Hör, herr licentiat, är icke den där karlen på hästen Sancho Panza, han som, efter hvad vår äfventyrares hushållerska sade, hade gifvit sig åstad med sin herre som vapendragare åt denne?» — »Jo, så är det, sade licentiaten, och hästen är vår D. Quijotes», och de kände så väl igen honom, ty de båda voro prästen och barberaren i hans egen by, desamma som hade hållit räfst och rannsakning med D. Quijotes böcker.
När dessa nu riktigt kände igen Sancho Panza och Rocinante, önskade de att få veta något om D. Quijote och kommo därför närmare, och kyrkoherden ropade an Sancho vid hans namn, sägande: »Min käre Sancho Panza, hvar är eder herre?» Sancho kände också genast igen dem och beslöt att förhemliga för dem både den ort där och den belägenhet hvari han lämnat sin herre; följaktligen svarade han att hans herre var upptagen på ett visst håll och med en viss sak, som för honom vore af stor vikt, men som han ej kunde yppa, om det så skulle kosta hans lif och hans ögons ljus. — »Nej, nej, Sancho Panza, invände barberaren; om ni icke säger oss hvar han håller till, måste vi tro, såsom vi redan göra, att ni har dödat och plundrat honom, efter ni kommer ridande på hans häst! Allvarsamt sagdt, ni måste antingen skaffa till rätta hästens ägare eller också så —!» — »Till mig är det icke värdt att komma med hotelser, ty jag är ej den som plundrar eller dödar någon; låt enhvar bli dödad af sitt öde eller af Gud, som skapat honom. Min herre är här midt inne bland bergen, och håller på att göra botöfning alldeles efter egen önskan.»
Och nu berättade han dem skyndsamt och utan afbrott huru riddaren hade det ställdt för sig, de äfventyr som vederfarits honom och huruledes han själf var på väg med brefvet till fröken Dulcinea af Toboso, som var dotter till Lars Corchuelo och i hvilken D. Quijote var förälskad ända upp öfver öronen. De båda förundrade sig öfver hvad Sancho berättade dem, och, fastän de redan kände till D. Quijotes galenskap och den egna beskaffenheten däraf, så blefvo de dock ånyo förvånade för hvar gång de hörde talas därom. De bådo Sancho att visa dem brefvet till fröken Dulcinea af Toboso. Han svarade dem, att det var skrifvet i en anteckningsbok och att han hade befallning af sin herre att låta afskrifva det på brefpapper på första ställe dit han komme; hvartill prästen sade, att han kunde visa det för honom, så skulle han renskrifva det mycket prydligt. Sancho Panza stack handen i barmen för att söka den lilla boken; men han fann den icke och kunde omöjligt ha funnit den, om han sökt den ända till nu, ty D. Quijote hade behållit den och icke lämnat den åt Sancho, och denne hade ej heller kommit ihåg att begära den af honom.
När Sancho såg att han ej kunde finna boken, vardt han dödsblek i ansiktet, i stor brådska kände han efter om igen öfverallt på kroppen, märkte om igen att den ej stod till finnandes, och utan vidare for han med båda händerna i skägget på sig, slet ur hälften däraf, och gaf sig sedan skyndsamt och utan uppehåll ett halft dussin örfilar i ansiktet och öfver näsan, så att den sprang alldeles i blod. När kyrkoherden och barberaren sågo detta, sporde de hvad som hade händt honom, efter han gick så illa åt sig. — »Hvad kan väl hända mig, svarade Sancho, annat än att jag i en handvändning, i ett ögonblick har mistat tre åsnor, hvardera så stor och stark som en borg!» — »Hvad vill det säga?» återtog barberaren. — Jag har mistat anteckningsboken, svarade Sancho, däri brefvet till Dulcinea stod och en af min herre undertecknad anvisning, i hvilken han ålade sin systerdotter att gifva mig tre åsnor af de fyra eller fem, som funnos hemma», och därvid berättade han dem förlusten af grållen.
Kyrkoherden tröstade honom och sade att, så fort han träffade hans herre, skulle han få denne att förnya åläggandet och skrifva den nya anvisningen på papper, såsom skick och bruk var, ty sådana, som skrefves i anteckningsböcker, godkändes och infriades aldrig. Härmed lät Sancho trösta sig och sade att, efter det var på det viset, gjorde förlusten af brefvet till Dulcinea honom icke något stort bekymmer, ty han kunde det nästan utantill, så att det kunde nedskrifvas ur minnet, hvar och när man ville.
»Läs upp det, Sancho, sade barberaren, så skola vi sedan skrifva det.»
Sancho dröjde en stund och klådde sig i hufvudet för att draga sig brefvet till minnes, och ställde sig än på den ena foten, än på den andra; emellanåt tittade han ner på marken, emellanåt upp till himlen, och, efter att nästan hafva tuggat af sig halfva fingerspetsen och pröfvat tålamodet hos de andre, som väntade att han nu skulle läsa upp det, sade han om en lång stund: »Vid Gud, herr licentiat! må hin ta allt hvad jag kommer ihåg af brefvet, fast i början stod det då: Höga och välfödda härskarinna.» — »Inte kunde det väl stå välfödda, sade barberaren, utan välborna eller högborna härskarinna.» — »Så är det, sade Sancho; sedan, om jag ej missminner mig: Den sårade, sömnlöse och den genomborrade kysser Eders Nådes händer, otacksamma och högst oigenkännliga sköna; och sedan stod där något om hälsa och ohälsa som han lät hälsa henne, och så rann det på vidare, tills det slutade med: Eder in i döden Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»
De båda andre voro ej litet roade af Sanchos goda minne, prisade det mycket och bådo honom att läsa upp brefvet två gånger till, på det att äfven de måtte lära sig det utantill för att nedskrifva det i sinom tid. Sancho upprepade det ytterligare tre gånger, och för hvar gång sade han tre tusen nya orimligheter; därefter berättade han likaledes för dem hvad som angick hans herre, men han nämnde icke ett ord om hissningen, som han utstått där i värdshuset, dit han platt icke ville gå in. Han omtalade också, hurusom hans herre, när Sancho väl komme, som han ju skulle komma, med godt budskap till honom från fröken Dulcinea af Toboso, ämnade begifva sig i väg för att söka bli kejsare eller åtminstone monark, ty det hade de båda aftalat sinsemellan, och att blifva det vore något ganska lätt med hans personliga tapperhet och hans arms väldighet; och, när han blifvit det, skulle han gifta bort Sancho, ty då vore denne nog änkling, det kunde ej slå fel, och skulle ge honom till hustru en af kejsarinnans hofdamer, som vore arftagerska till ett rikt och stort herradöme på fastlandet, utan några öar, ty dem ville han nu icke veta utaf.
Detta allt sade Sancho med sådant allvar, allt emellanåt snytande sig om näsan, och med så stor enfald, att de båda andra på nytt råkade i förvåning, när de besinnade huru stark D. Quijotes galenskap hade varit, då den kunnat alldeles bemästra sig denne stackars karlens förstånd. De ville icke göra sig besvär med att taga honom ur hans villfarelse, emedan de tyckte det vara så godt att låta honom behålla den, då den på intet sätt skadade hans samvete; de sade honom därför, att han skulle bedja Gud för sin herres välgång, ty det kunde mycket väl slumpa till och låta sig göra att han med tidens lopp blefve kejsare, som Sancho sade, eller åtminstone ärkebiskop eller något annat lika förnämligt.
Därtill svarade Sancho: »Mina herrar, om lyckan rullade sitt hjul så, att min herre finge lust att inte bli kejsare, utan ärkebiskop, skulle jag nu vilja veta, hvad vandrande ärkebiskopar pläga ge sina vapendragare.» — »De pläga gifva dem, svarade kyrkoherden, något prebende eller pastorat, eller någon klockaresyssla som ger dem en god bestämd inkomst, utom offren som bruka uppskattas till lika mycket.» — »Men då är det nödvändigt, genmälde Sancho, att vapendragaren icke är gift och att han kan hjälpa till vid gudstjänsten åtminstone; och i sådant fall olycklig jag! ty jag är gift och känner icke en gång första bokstafven i ABC! Hur skall det då gå för mig, om min herre får det infallet att vilja bli ärkebiskop, och icke kejsare, såsom skick och sed är med vandrande riddare?» — »Var icke bekymrad, käre Sancho, sade barberaren, ty vi skola i detta fall bedja och råda er herre, ja till och med göra det till en samvetssak för honom att blifva kejsare, och ej ärkebiskop, ty det blir nog bättre för honom, af den orsak att han är mera stridbar än lärd.» — »Det har jag också tyckt, svarade Sancho; ehuru jag må då säga, att han har skicklighet till allt. Flvad jag för min del tänker göra, är att bedja vår Herre att skicka honom på sådana håll, där han kan se sig själf bäst till godo[8] och där han kan göra mig de flesta nådesbevisningar.» — »Ni talar som en förståndig man, sade kyrkoherden, och kommer nog att handla som en god kristen. Men hvad som nu bör göras, är att styra om att få er herre ifrån den där onyttiga botöfningen, som ni påstår att han håller på med; och för att öfvertänka huru vi skola bära oss åt därmed, samt för att intaga vår middags- måltid, hvartill det nu är tid, är det så godt att vi gå in här på värdshuset.»
Sancho sade att de kunde gå in, men han skulle vänta där utanför och sedan säga dem orsaken, hvarför han ej ginge in och hvarför det icke tycktes honom lämpligt att gå in; dock bad han dem att skicka ut åt honom något att äta, och att det måtte vara något varmt, och likaledes hafre åt Rocinante. De gingo in, och efter en kort stund kom barberaren ut med mat åt honom.
När kyrkoherden och barberaren sedermera sinsemellan noga öfvervägt huru de skulle gå till väga för att ernå sin afsikt, kom den förre på en tanke, som var alldeles efter D. Quijotes smak och tillika lämplig för deras ändamål: han hade nämligen tänkt, sade han till barberaren, att kläda ut sig till vandrande fröken, och barberaren borde på bästa sätt styra ut sig som vapendragare, och så skulle de begifva sig till D. Quijotes uppehållsort. Där skulle han själf gifva sig ut för en bedröfvad och hjälpbehöfvande fröken och bedja D. Quijote om en ynnest, hvilken denne som en manhaftig vandrande riddare icke skulle kunna säga nej till; och den ynnest han tänkte begära, vore att D. Quijote skulle komma med henne, dit hon förde honom, för att afhjälpa en oförrätt, som en elak riddare tillfogat henne; på samma gång både hon, att han ej måtte yrka att hon skulle lyfta på sin slöja eller spörja henne något om hennes förhållanden, tills han skaffat henne upprättelse af den elake riddaren. Han trodde fullt och fast, tillade han, att D. Quijote skulle gå in på allt, hvarom man på slikt vis både honom, och sålunda kunde de få honom därifrån och föra honom hem till sig, där de skulle söka att se efter, om det funnes något botemedel för hans besynnerliga galenskap.
- ↑ Här, som på andra ställen, begår D. Quijote hvarjehanda förväxlingar så väl med personer som med saker, hvarvid det är ovisst, om dessa förväxlingar bero på en glömska af författaren, eller om denne med flit velat låta dem framstå som prof af D. Quijotes virrighet. Riktigt är att enligt Ariosto Roland var sårbar endast på fotsulan, hvarför han alltid var angelägen om att skydda denna; men han gick dock ej, som här säges, med sju järnsulor, utan det var Ferragús som bar dem, ehuru icke som underlag på sina skor, utan som plattor framtill på kroppen, på det enda ställe där äfven han var sårbar.
- ↑ Till hvad som i not. 5 på sid. 18 här ofvan sagts om Bernardo af Carpio må här tilläggas, att folkvisorna behandla Rolands slut på olika vis, i det de, som diktats efter spanska sägner, framställa detsamma såsom D. Quijote här gör, medan däremot andra, som följt franska källor, ansluta sig till den allbekanta Chanson de Roland och låta hjälten dö af sina sår efter nederlaget vid Roncevaux.
- ↑ Se Ariostos Orlando Furioso, XXIII, str. 103, 119, 120. Medor var dock ej page åt Agramante, utan åt hjälten Dardinell, hvilken han visade en trohet, som utan Angelicas hjälp skulle hafva kostat honom lifvet. Jämf. nyss nämnda dikt XVIII, str. 168 och följ., XIX, str. 13, 17—26.
- ↑ Detta är förmodligen en pik åt invånarna i Toboso, som på Cervantes’ tid till större delen voro morisker, men naturligtvis icke begagnade morisk, utan spansk dräkt; följaktligen hade Dulcinea aldrig sett en mor sådan han var »i sitt folks dräkt».
- ↑ Så står det i första och i de flesta andra upplagor. I somliga hafva däremot dessa ord ändrats till: sådan som hennes moder födde henne till världen, och detta kan visserligen tyckas förenligare med D. Quijotes dyrkan för Dulcinea; men å andra sidan får man ej glömma hans vid så många tillfällen ådagalagda virrighet, hvilken denna gång så mycket lättare kunde förledas att bruka orden i texten, som dessa utgöra en stående fras och kunna tänkas nästan af sig själfva hafva kommit på D. Quijotes läppar.
- ↑ Den andre är sannolikt Phaeton. Jämf. hans grafskrift i Ovidii Metam. II, 328.
- ↑ Detta ställe om det visserligen något egendomliga sätt, hvarpå D. Quijote ersatte bristen på radband, väckte genast anstöt hos Inkvisitionen och ändrades, sannolikt utan författarens vetskap, redan i den få månader efter den första utkomma andra upplagan på följande vis: »Dock, jag vet ju att de mesta han gjorde var att läsa böner och anbefalla sig åt Gud, och så vill äfven jag göra. Härvid tjänade honom till radband de stora galläpplena af ett korkträd, af hvilka han uppträdde tio i rad och till dem fogade ett större. Men hvad som mycket bekymrade honom o. s. v.» — De båda i Lissabon gjorda eftertrycken af samma år 1605 innehålla ännu den ursprungliga lydelsen, som också ger förklaringen på kortheten af D. Quijotes skjorta, såsom den beskrifves i kap. 35 här nedan.
- ↑ Stället lyder på spanska: que [Nuestro Señor] le eche á aquellas partes donde él mas se sirva, y adonde á mí mas mercedes haga. Antages él afse det föregående nuestro Señor, så blir öfversättningen: att skicka honom dit Honom (vår Herre) bäst behagar och där han kan göra mig de flesta nådebevisningar. Men i sådant fall hade ordet él alls icke behöft utsättas; där det nu står med rätt stark tonvikt synes det knappt kunna gälla någon annan än D. Quijote, och då blir öfversättningen, sådan den gifvits i texten här ofvan. Men näppeligen har man rätt att tolka stället så som det gjorts i ett par tyska öfversättningar, af hvilka den ena säger: »dass er ihm das Gottseligste in den Sinn geben möchte, wobei er auch mich am besten bedenken kann», och den andra: »Wo er dem Himmel am besten dienen und mir die meisten Gnaden erweisen kann».
| ← Tjugufemte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjugusjunde Kapitlet → |