Don Quijote förra delens förra hälft/25

←  Tjugufjärde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Förra delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Tjugusjätte Kapitlet  →

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Hvilket handlar om de märkvärdiga saker, som i Sierra Morena hände den tappre riddaren af La Mancha, och huru han eftergjorde den Sköne Mörklagdes botöfning.

D. Quijote tog afsked af getherden, besteg åter Rocinante och sade åt Sancho att följa efter, hvilket denne gjorde högst ogärna. Så småningom kommo de in i vildaste delen af berget, och Sancho var nära att dö af längtan att få språka med sin herre, men önskade att denne skulle göra början, på det han ej måtte öfverträda hans befallning; men, då han icke kunde uthärda en så lång tystnad, sade han till honom: »Herr D. Quijote, gif mig er välsignelse och mitt afsked, ty jag vill nu med detsamma återvända till mitt hem och till min hustru och till mina barn, med hvilka jag åtminstone får tala och språka om hvad jag vill; ty att begära att jag skall gå med Ers Nåd dag och natt i de här vildmarkerna och ej få tala med er när mig lyster, det är att begrafva mig lefvande. Om ödet ändå ville att djuren talade, som de gjorde på Isepeters tid^[1], vore det ej så illa, ty då kunde jag med dem afhandla hvad som fölle mig in^[2], och på sådant vis sträfvade jag väl med mitt hårda öde; för en svår sak är det och som icke kan bäras med tålamod, att fara efter äfventyr i hela sitt lif och inte få annat än att bli sparkad och hissad och trakterad med stenkastning och knytnäfslag, och ändå skall man ha lås för munnen och ej våga säga hvad man har på hjärtat, liksom om man vore stum.» — »Jag förstår dig nog, Sancho, svarade D. Quijote; du är färdig att dö af längtan att jag skall lösa det band jag lagt på din tunga: nåväl, anse det för upphäfdt och säg hvad du vill, dock med villkor att upphäfvandet räcker endast så länge vi vandra här i bergen.»

— »Ske alltså! svarade Sancho, blott jag nu får tala, ty sedan vete Gud hur det kan bli. Och för att genast vända mig denna lejd till godo, vill jag fråga: hvad angick det Ers Nåd att lägga sig så mycket ut för den där drottning Mademischa eller hvad hon heter? Eller hvad gjorde det till saken om den där Sabbat var hennes gode vän eller ej? Hade Ers Nåd gett sig till freds därmed, eftersom ni ej var hans domare, så tror jag nog att den galne hade gått vidare med sin historia, och då hade stenkastet och sparkarna och mera än sex munfiskar varit inbesparade.

— »Sannerligen, Sancho, svarade D. Quijote, hade du vetat, som jag vet, hvilken aktningsvärd och förnäm dam drottning Madásima var, så är jag viss på att du skulle ha sagt att jag visade stort tålamod, då jag icke krossade den mun, ur hvilken sådana smädelser kommo: ty det är en mycket stor smädelse att påstå eller ens tänka, att en drottning ligger inne med en plåsterprins. Sanna förhållandet är att den där mäster Elisabat, om hvilken den vansinnige talade, var en mycket klok man, som gaf särdeles goda råd och tjänade drottningen som hofmästare och läkare; men att tro att hon varit hans älskarinna är en dumhet som förtjänar ganska svårt straff. Och på det du må inse att Cardenio icke visste hvad han sade, bör du märka att han redan var från vettet, när han yttrade det.»

— »Det är ju hvad jag påstår, sade Sancho, att det inte var värdt att fråga efter en galnings ord; ty hade lyckan inte stått Ers Nåd bi, utan låtit stenen träffa hufvudet så som den träffade bröstet, så hade vi just varit väl ute därför att vi skulle lägga oss ut för den där välsignade damen! Och minsann hade icke Cardenio gått fri såsom varande galen!»

— »Det vare sig mot kloka eller galningar är en vandrande riddare förbunden att taga sig an kvinnornas heder, af hvilket stånd de så månde vara, och huru mycket mera då drottningars af så högt stånd och värde som drottning Madásima var, hvilken jag ägnar särskild tillgifvenhet för hennes förträffliga egenskapers skull; ty, utom det att hon var skön, var hon därjämte mycket klok och mycket tålig i sina vedervärdigheter, af hvilka hon fick utstå många, och mäster Elisabats råd och umgängelse var henne till stor båtnad och tröst för att kunna med klokhet och tålamod bära sina lidanden. Häraf tog sig den okunniga och vrånga hopen anledning att säga och tro henne hafva varit hans älskarinna; men de ljuga, säger jag än en gång, och ljuga tvåhundradefaldt alla de som sådant tro eller påstå.»

— »Jag hvarken tror eller påstår det, svarade Sancho; det må de afgöra för sig; som de kokat få de supa; om de haft något för sig med hvarandra eller ej, ha de väl fått ansvara inför Gud därför; jag står utanför saken, jag vet ingenting, och sköter ej om att taga reda på andras angelägenheter, ty den som vill lura andra lurar ofta sig själf^[3]; än mer, naken kom jag till världen och naken är jag än, så att här är för mig hvarken vinst eller förlust. Men om de också haft med hvarandra att göra, hvad rör det mig? Och mången tror sig få skinka, där det inte finns så mycket som en spik att hänga den på; men hvem kan stänga fria fältet med dörr? Hur mycket värre saker sade de ej om Vår Herre!»

— »Gud hjälpe mig, sade D. Quijote, för alla dumheter du radar upp, Sancho! Hvad ha alla dina ordstäf att göra med det vi språka om? Så visst du har ditt lif kärt, Sancho, så tig och befatta dig hädanefter med att sporra din åsna, men icke med sådant som ej angår dig, utan sök att begripa med alla dina fem sinnen, att allt hvad jag gjort, gör och skall göra har sina mycket goda grunder och stämmer alldeles med riddarväsendets regler, hvilka jag känner bättre än alla riddare i världen som bekänt sig till dem.»

— »Herre, svarade Sancho, är det också en riktig ridderskapsregel att vi på måfå skola irra omkring här i bergen, utan väg eller stig, för att söka en galning, som, när vi träffa på honom, kanske får lust att göra en ände på hvad han börjat, nämligen icke på sin historia, utan på Ers Nåds hufvud och mina refben, och rent fördärfva dem för oss?»

— » Tig, säger jag än en gång, Sancho, sade D. Quijote, ty jag gör dig veterligt att hvad som lockar mig till denna trakt är icke så mycket längtan att träffa den vansinnige som att här utföra ett dåd, hvarmed jag skall förvärfva oförgängligt namn och rykte i hela den kända världen; och det skall varda sådant, att jag därmed skall sätta inseglet på allt hvad som kan göra en vandrande riddare fullkomlig och vidtberömd.» — »Och är det dådet förenadt med stor farlighet?» sporde Sancho Panza. — »Nej, svarade han af den Sorgliga Skepnaden, ehuruväl spelet kunde gå så att vi sloge bom i stället för bataljon; men allt kommer att bero af din ifver.» — »Af min ifver?» sade Sancho. — »Ja, svarade D. Quijote, ty om du kommer fort tillbaka därifrån, dit jag ämnar sända dig, skall också mitt kval fort slutas och min härlighet begynna. Och, emedan det ej är rätt att längre hålla dig i ovisshet och afbidan rörande syftningen af mina ord, vill jag underrätta dig, Sancho, att Amadís af Gallien var en af de yppersta vandrande riddare. Dock, jag missade mig: han var icke en af dem, han var allenastående, den förste, den ende, mästaren för alla som på hans tid funnos i världen. Hin anamme D. Belianis och alla dem som säga, att han i något stycke gick upp mot Amadís! De misstaga sig, det svär jag på. Jag säger vidare att, när en målare vill blifva ryktbar i sin konst, sträfvar han att efterbilda originalen af de utmärktaste konstnärer han känner, och samma regel gäller för alla öfriga mera betydande kall och yrken, som lända staten till prydnad. Och likaså måste förfara och förfar den som vill vinna namn som klok och tålig, i det han efterliknar Ulysses, i hvars person och vedermödor Homerus målar oss en lefvande bild af klokhet och tålsamhet; liksom äfven Vergilius i Eneas’ person visade oss en from sons dygd samt en tapper och erfaren fältherres skarpsinnighet: de hafva icke skildrat och beskrifvit dem sådana de äro utan som de borde vara, på det att ett föredöme af lysande egenskaper måtte kvarstå för efterkommande. På alldeles samma sätt var Amadís en nord- och morgonstjärna, ja en sol för alla tappra och förälskade riddare, och honom böra vi taga till mönster, vi alla som kämpa under kärlekens och ridderlighetens fana. När nu allt detta förhåller sig så, som det verkligen gör, tycker jag, käre Sancho, att den vandrande riddare, som närmast efterliknar honom, också kommer närmast att uppnå all ridderlig fullkomlighet. Och en af de saker, i hvilka denne riddare mest visade sin klokhet, dygd, tapperhet, tålsamhet, ståndaktighet och kärlek, var när han, förskjuten af sin härskarinna Oriana, drog sig undan till botgöring på Armodsklippan och ombytte sitt namn till Beltenebrós^[4], som för visso var ett betydelsefullt namn och passande för det lefnadssätt han frivilligt hade utvalt. Hvad mig angår, är det mig lättare att efterlikna honom härutinnan än i att klyfva jättar, hugga hufvudet af ormar, döda drakar, nedgöra krigshärar, krossa flottor och upphäfva förtrollningar; och, eftersom denna nejd är så lämplig för dylika botöfningar, är det icke skäl att släppa ur händerna det tillfälle, som nu så bekvämt bjuder mig sina lockar^[5].»

— Men, inföll Sancho, hvad är det egentligen Ers Nåd ämnar göra på denna aflägsna ort?»

— »Har jag icke redan sagt dig, svarade D. Quijote, att jag vill efterlikna Amadís genom att här uppträda som förtviflad, förryckt och vansinnig, och på samma gång efterlikna den tappre Roland, när han vid en källa fann bevisen att den sköna Angelika hade begått något nesligt med Medor, och i förtreten däröfver vardt galen, så att han ryckte upp träd, grumlade vattnet i de klara källorna, dödade herdar, slog hjordar, antände kojor, nedref hus, bortsläpade hästar och begick tusen andra öfverdåd, värda evigt rykte och åminnelse?^[6] Och ehuru jag icke tänker efterlikna Roland, eller Orlando, eller Rotolando — ty han bar alla dessa tre namn^[7] — stycke för stycke i alla de galenskaper han gjorde, sade och tänkte, så vill jag dock göra ett utkast, så godt jag kan, till dem som tyckas mig vara de väsentligaste; och det skulle kunna hända att jag nöjde mig med att blott efterlikna Amadís, hvilken icke gjorde några skadliga galenskaper, utan tårfulla och känslosamma, men ändå vann lika stort rykte som den allra ryktbaraste.»

— »Mig tyckes dock, sade Sancho, att de riddare, som buro sig åt på sådant vis, voro harmsna och hade någon anledning att begå de där dumheterna och botöfningarna; men hvad har Ers Nåd för anledning att slå sig på galenskap? Hvilken dam har förskjutit er? Eller hvilka bevis har ni funnit, som kunna komma er att tro att fröken Dulcinea af Toboso haft något barnsligt för sig med mor eller kristen?»

— »Däri ligger knuten, svarade D. Quijote, och det är just det fina i mitt företag, ty att en vandrande riddare blir galen med skäl, det är ingenting att tacka för; det rätta profvet är att bli vansinnig utan anledning, så att min dam måste tänka: när sådant kan ske på det färska trädet, hvad skall då icke ske på det torra! Dessutom har jag full grund därtill i den långa skilsmässan från min ständigt bjudande härskarinna Dulcinea af Toboso, ty, såsom du redan hörde den där herden Ambrosio säga, som vi träffade här om dagen: en frånvarande lider allt ondt och fruktar allt ondt. Därför, min käre Sancho, skall du ej spilla tid på att afråda mig från en så utmärkt, så lyckligt funnen och så makalös efterhärmning: galen är jag och galen blir jag, ända tills du kommer tillbaka med svaret på ett bref, med hvilket jag ämnar sända dig till min härskarinna Dulcinea; blir det sådant som min trohet förtjänar, så slutar mitt vansinne och min botgöring; blir det tvärtom, så blir jag galen på fullt allvar och som sådan känslolös för allting. Så att, hvad för slags svar hon än ger, kommer jag ifrån den själsstrid och plåga, hvari du lämnar mig, i det jag antingen som klok får glädjas åt det goda budskap du medför, eller som vansinnig icke har känsla för det onda du förkunnar mig. Men säg mig, Sancho, har du tagit riktigt vård om Mambrinos hjälm? ty nog såg jag att du tog upp honom från marken, när den där otacksamma människan ville slå honom i stycken, men ej kunde, hvaraf man kan inse huru väl han var härdad.»

Härtill svarade Sancho: »Vid lefvandes Gud, herr riddare af den Sorgliga Skepnaden! jag kan ej utstå eller med tålamod fördraga somt som Ers Nåd säger och som kommer mig att tro, att allt hvad ni säger mig om riddaresaker och om att vinna konungariken och kejsaredömen, om att skänka bort öar och att förläna andra ynnestbevisningar och härligheter, såsom vandrande riddares sed är, det måtte alltsammans vara munväder och löst prat, och alltsammans bara pladder och sladder eller hvad vi nu skola kalla det: ty om någon hör Ers Nåd påstå att en barberareskål är Mambrinos hjälm, och ni så allt sedan dess inte^[8] kommer från denna villfarelse, hvad skall han tro annat än att den som säger och försäkrar sådant inte är rätt klok? Skålen har jag alldeles full af bucklor i mitt knyte; och jag har den med för att laga den, när jag kommer hem, och begagna den när jag rakar mig, om Gud är så nådig emot mig att jag en gång får återse hustru och barn.»

— Ser du, Sancho, vid samme Gud, som du nyss svor vid, svär också jag, sade D. Quijote, att du har det klenaste förstånd som någon vapendragare i världen har eller har haft! Är det möjligt att under hela denna tid du vandrat med mig du ej kommit underfund med, att allt hvad som rör vandrande riddare ser ut som hjärnspöken, dumheter och galenskaper, och är alltsammans afvigvändt? Icke som om det verkligen skulle förhålla sig så, utan emedan vi ständigt hafva i följe en svärm trollkarlar, som förbyta och omskifta allt hvad oss tillhör och förvandla det efter sitt behag och allt efter som de hafva lust att gynna oss eller fördärfva oss. Däraf kommer det sig, att det som för dig ser ut som en barberareskål, ser för mig ut som Mambrinos hjälm, och för en annan tör det se ut som ännu något annat. Också var det ett utmärkt försiktighetsmått af den trollkarl, som står på min sida, att ställa så till att det för alla ter sig likt en barberareskål, som verkligen och sannfärdeligen är Mambrinos hjälm; emedan han har ett så högt värde, skulle nämligen alla människor förfölja mig för att beröfva mig den, men, när de se att det icke är mera än ett barberarebäcken, bry de sig ej om att stå efter honom, såsom det tydligt visade sig med den karlen som ville slå sönder honom och lämnade honom kvar på marken utan att taga honom med sig; ty sannerligen, hade han känt igen honom, skulle han aldrig ha lämnat honom kvar. Tag vara på honom, min vän, ty för ögonblicket behöfver jag honom icke; fastmer måste jag afkläda mig alla dessa vapen och blifva lika naken som jag kom till världen, om jag beslutar mig för att i min botöfning mera följa Roland än Amadís.»

Under dessa samtal anlände de till foten af ett högt berg, hvilket nästan som en brant klint stod upp bland många andra, som omgåfvo det; nedanför rann en lugn bäck, och rundt omkring detsamma sträckte sig en ängsmark så grön och yppig, att den fröjdade åskådarens ögon; där stodo många skogsträd jämte allehanda örter och blomster, som gjorde stället behagligt. Denna plats utvalde riddaren af den Sorgliga Skepnaden till sin botgöring, och, så snart han fick syn därpå, upphof han sin röst och talade, som om han verkligen varit förryckt: »Detta, o Himlar! är det ställe som jag utväljer och bestämmer för att begråta den olycka, i hvilken I själfva hafven störtat mig; detta är den plats där mina ögons tårar skola föröka den lilla bäckens vatten, och mina oupphörliga, djupa suckar oupphörligt skola sätta löfven på dessa vilda träd i dallring, till ett vittnesbörd och ett tecken om det kval mitt marterade hjärta lider. O I landtliga gudomligheter, hvilka I än månden vara, som dväljens på detta otillgängliga ställe, hören denne olycklige älskares klagan, hvilken en långvarig skilsmässa och inbillad svartsjuka drifvit till dessa skrofliga klippor för att bland dem utgjuta sin jämmer och klagan öfver det hårda sinnelaget hos denna otacksamma sköna, som är slutet och fulländningen af allt hvad mänsklig skönhet heter! O I, nymfer och dryader, som hafven för vana att bebo bergens gömslen! må de lättfotade och ystra satyrerna, som, fast förgäfves, ägna eder sin kärlek, aldrig störa edert ljufva lugn, så visst som I viljen hjälpa mig att beklaga min olycka eller åtminstone icke tröttnen att åhöra den! Ack, Dulcinea af Toboso, du dag i min natt, du sällhet i mitt kval, du polstjärna på mina färder, du min lyckosamma stjärna! må Himlen så visst förläna dig medgång i allt hvad du begär af honom, som du betänker till hvilket ställe och hvilket tillstånd skilsmässan från dig bragt mig och som du med ett vänligt bemötande motsvarar hvad som tillkommer min trohet! Ack I ensliga träd, som från i dag skolen vara mitt sällskap i ensamheten, gifven mig med ett dallrande af edra grenar ett tecken, att min närvaro ej misshagar eder! Ack du min vapendragare, du min angenäme följeslage i goda och onda dagar, lägg väl på minnet hvad du här ser mig göra för att kunna förtälja och berätta det för henne, som är upphofvet till alltsammans.»

Med dessa ord steg han af Rocinante, tog i en handvändning af honom betsel och sadel, och, i det han med flata handen gaf honom ett slag öfver länden, sade han: »Dig gifver friheten den som själf är henne förutan, o du min gångare gode, lika utmärkt för bragder som olycklig genom ditt öde: gå hvart du vill; på din panna står skrifvet att hvarken Astolfs Hippogrif^[9] kunde mäta sig med dig, ej heller den berömde Frontin^[10]; som kom att stå Bradamante så dyrt.»

När Sancho såg detta, sade han: »Frid vare den, som nu fritog oss från besväret att afsadla grållen: det skulle minsann icke fattats klappar att gifva honom och berömmande ord att säga om honom. Men vore han här, skulle jag ej gå in på att någon afsadlade honom; därtill finnes ej något skäl, ty de allmänna frågorna^[11] om att vara förälskad eller förtviflad anginge honom inte, eftersom hans herre hvarken var det ena eller andra; och hans herre, det var jag det, så länge det var Guds behag. Och i sanning, herr riddare af den Sorgliga Skepnaden, är det så att det skall bli allvar af med min resa och Ers Nåds galenskap, så är det så godt att sadla på Rocinante igen för att ersätta förlusten af min grålle, ty det skall spara tid för min resa fram och tillbaka; skall jag göra den till fots, så vet jag hvarken när jag kan komma dit eller därifrån, för det är nog så att jag är en klen fotgängare.»

— Ja, Sancho, svarade D. Quijote, det får bli som du vill, ty ditt förslag synes mig icke oäfvet, och jag säger att tre dagar härefter skall du bege dig af, ty jag önskar att du under tiden får se hvad jag gör och talar för hennes skull, på det du må kunna berätta det för henne.» — »Hvad mera behöfver jag då se, sade Sancho, än det jag redan sett?» — »Du har just bra reda på saken! svarade D. Quijote; än återstår för mig att sönderrifva mina kläder, kasta omkring vapnen och ränna hufvudet mot klipporna, jämte andra saker i samma väg, som skola sätta dig i förvåning.»

— »För Guds skull, sade Sancho, se sig väl före, Ers Nåd, hur ni ränner åstad med hufvudet, ty ni kan råka på en så spetsig klippa, att hela tillställningen med den här botöfningen ramlade för första stöten. Jag för min del tycker att, enär Ers Nåd anser, att dessa stötar med hufvudet äro nödvändiga härvidlag och att dem förutan denna saken icke kan gå för sig, ni kunde nöja er, efter ju alltsammans är låtsadt och eftergjordt och på narri, ni kunde nöja er, säger jag, med att köra hufvudet emot vatten eller mot något mjukt, t. ex. bomull, och öfverlåt sedan åt mig det öfriga, så skall jag säga för vår härskarinna, att Ers Nåd rände emot en klippspets hårdare än spetsen på en diamant.»

— »Jag tackar dig för din goda mening, min käre Sancho, svarade D. Quijote; men jag vill låta dig veta, att allt detta som jag gör, är visst icke på narri, utan på fullt allvar, ty annars vore det att öfverträda ridderskapslagarna, hvilka bjuda oss att icke säga en osanning vid äfventyr af samma straff som för dem, hvilka återfalla i kätteri; och att göra en sak för en annan är detsamma som att ljuga. Följaktligen måste mina stötar med hufvudet göras riktigt, äkta och med gällande kraft, utan något slags spetsfundighet eller själfbedrägeri, och det blir nödigt att du lämnar mig något linneskaf för att förbinda mig, eftersom ödet ville att vi skola vara i saknad af balsamen, som gick förlorad för oss.»

— »Värre var det att förlora åsnan, svarade Sancho, då med den linneskaf och allt annat gick förloradt^[12], och jag ber Ers Nåd att aldrig mer påminna er den satans drycken, ty blott af att höra den nämnas går det rundt för mig i själen och ändå mer i magen. Dessutom ber jag er antaga att de tre dagarne redan äro förlidna, som ni gaf mig till frist för att skåda de galenskaper ni gör: jag godkänner dem som gjorda gärningar, sedda af mig och laga kraftvunna, och skall för vår härskarinna berätta underbara saker därom. Skrif nu bara brefvet och affärda mig genast, ty jag har stor lust att komma tillbaka och taga Ers Nåd ur denna skärselden, i hvilken jag kvarlämnar er.» — »Skärseld kallar du det, Sancho? sade D. Quijote; bättre gjorde du i att kalla det ett helvete eller något ännu värre, i fall sådant finnes.» — »För den som är i helvetet, svarade Sancho, har jag hört sägas att nulla est retentio^[13]»? — »Jag förstår ej hvad som menas med retentio», sade D. Quijote. — »Retentio, svarade Sancho, det är att, när någon är i helvetet, så kommer han aldrig därifrån och kan det icke heller; men med Ers Nåd blir det tvärtom, eller ock skall det vara klent beställdt med mina hälar, i fall jag har sporrar på dem för att pigga upp Rocinante med. Och låt mig bara komma väl till Toboso och inför vår nådiga fröken Dulcinca, så skall jag berätta henne sådana saker om de dumheter och galenskaper, (det kommer ju på ett ut,) som Ers Nåd har gjort och fortfarande håller på med, att jag skall få henne mjukare än en handske, om jag än fann henne hårdare än en korkek; med hennes ljufva sockersöta svar kommer jag sedan tillbaka genom luften som en häxmästare och tar Ers Nåd ur denna skärselden, som ser ut som ett helvete, men icke är det, eftersom det finnes hopp om att komma därur, ett hopp hvilket, som jag redan sagt, de icke äga som äro i helvetet, och jag tror icke heller att Ers Nåd skall påstå något annat.»

— »Det är sant, sade han af den Sorgliga Skepnaden; men huru skola vi bära oss åt för att skrifva brefvet?» — »Och åsne-anvisningen med», tillade Sancho. — »Allt skall komma med, sade D. Quijote; och, efter här ej finnes något papper, är det väl så godt att vi skrifva det, liksom de gamle, på blad af träden eller på små vaxtaflor, ehuru det torde vara lika bra, ja till och med bättre att skrifva det i Cardenios anteckningsbok, och du får se till att låta renskrifva det på papper och med vacker stil på första ställe du träffar, där det finnes en skolmästare, och eljest kan hvilken klockare som helst renskrifva det åt dig; gif det icke till renskrifning åt någon domstolsskrifvare, ty de skrifva en protokollsstil som icke den lede själf kan läsa.» — »Nå, huru skall det gå med namnteckningen då?» sporde Sancho. — »Aldrig äro Amadís’ bref undertecknade^[14]», svarade D. Quijote. — »Det är bra, genmälde Sancho; men anvisningen måste nödvändigt undertecknas, och, om den sedan renskrifves, skall man påstå att namnteckningen är falsk, och jag blir utan några åsnor.» — »Anvisningen skall underskrifvas i själfva anteckningsboken, och, när då min brorsdotter får se den, skall hon icke göra svårighet vid att infria den; och hvad kärleksbrefvet angår, skall du låta underteckna det med Eder in i döden, Riddaren af den Sorgliga Skepnaden. Och det gör föga till saken att det är skrifvet af en annan hand, ty, så vidt jag minnes, kan Dulcinea hvarken skrifva eller läsa och har aldrig i hela sitt lif sett min stil eller något bref af mig, ty vår kärlek har alltid varit platonisk och aldrig sträckt sig längre än till att se på hvarann i all tukt och ära, och äfven detta med så långa mellantider att jag sanningsenligt vågar svära på, att under tolf år som jag älskat henne mer än mina ögons ljus, hvilka i en framtid skola multna i jorden, bar jag icke råkat henne fyra gånger, och det är till och med möjligt att af dessa fyra gånger hon icke en enda gång märkt att jag betraktat henne, i sådan sedesamhet och afskildhet hafva hennes fader Lars Corchuelo och hennes moder Aldonza Nogales^[15] uppfostrat henne.»

— »Åhå, sade Sancho, så att Lars Corchuelos dotter är vår härskarinna Dulcinea af Toboso, annars kallad Aldonza Larsdotter?» — »Hon är det, sade D. Quijote, och hon är den som förtjänar att vara härskarinna öfver hela världsalltet.» — »Jag känner henne väl^[16], sade Sancho, och det kan jag säga att hon kan kasta stång i kapp med den starkaste dräng i hela byn. Vid all god gåfvas Gifvare! det är en duktig jänta, af äkta skrot och korn och manhaftig och som kan hålla reda på hvarje nu eller framdeles vandrande riddare, som har henne till käresta. Anfäkta hvad hon har för kraft i kroppen, och sådan röst sedan! Och det kan jag säga att en dag gick hon upp i klockstapeln i byn för att ropa hem några far sins drängar ifrån trädesåkern, och, fast de voro mer än en fjärdingsväg borta, hörde de henne lika bra som om de hade stått nedanför tornet, och det bästa med henne är att hon är icke det minsta buskablyg af sig, ty hon har mycket af hufvudstadsmamesell, så att alla skämtar hon med, och har hon sitt gyckel och skoj med allting. Nu säger jag, herr riddare af den Sorgliga Skepnaden, att Ers Nåd icke allenast kan och bör begå dårskaper för hennes skull, utan att ni med rättmätig grund kan förtvifla och hänga er, ty ingen som erfar det skall underlåta att säga att ni handlat öfvermåttan väl, om också hin skulle ta er därför. Och gärna skulle jag redan vilja vara på väg, bara för att få se henne, ty jag har ej träffat henne på mången god dag, och nu är hon nog förändrad, för det är fasligt hvad det tar på kvinnfolkens ansikte att jämt vara ute på fältet i solsken och fria luften. Och så måste jag sanningsenligt bekänna för Ers Nåd, att jag allt hittills befunnit mig i stor okunnighet om förhållandena, ty jag trodde fullt och fast att fröken Dulcinea måste vara någon prinsessa, i hvilken Ers Nåd var förälskad, eller någon slags sådan person att hon förtjänade de dyrbara skänker Ers Nåd sändt henne, så väl gåfvan af biskayern som af galerslafvarna, och antagligen många andra, eftersom Ers Nåd väl vunnit och vann många segrar den tid jag ännu ej var er vapendragare. Men, om man tänker rätt på saken, hvad lär väl fröken Aldonza Larsdotter, fröken Dulcinea af Toboso menar jag, fråga efter att de besegrade, som Ers Nåd har skickat och kommer att skicka till henne, komma och kasta sig på knä för henne? För det skulle kunna bära så till att, just när de kommo, hon sutte och häcklade lin eller stode på logen och tröskade, och de blefve flata öfver att se henne på sådant vis och hon själf både skrattade och förargades åt presenten.»

— »Jag har redan förut många gånger sagt dig, Sancho, sade D. Quijote, att du är en stor pratmakare och, fastän slö till förståndet, ändock ofta vill vara kvick; men på det du må inse huru enfaldig du och huru förståndig jag är, skall du höra en kort historia af mig. Du skall veta att en vacker, ung, oberoende och rik samt isynnerhet något lifvad änka förälskade sig i en ung lekbroder, en satt och stark karl; hans förman råkade få veta det och sade en dag till den goda änkan såsom broderlig tillrättavisning dessa ord: Det förundrar mig, min nådiga, och med stort skäl, huru en så förnäm, så vacker och så rik dam som Ers Nåd kunnat förälska sig i en så smutsig, så tarflig och så inskränkt karl som den och den, då här i klostret finnas så många doktorer, magistrar och teologer, bland hvilka Ers Nåd kunnat välja liksom bland päron och säga: den här vill jag ha, och inte den där. Men hon svarade honom helt muntert och obesväradt: Värde herre, Ers Nåd misstar sig grundligt och resonerar bra gammalmodigt, om ni tror att jag gjort ett dåligt val i den och den, hur enfaldig han än kan förefalla er; ty för det som jag vill ha honom till, kan han lika mycket filosofi som Aristoteles och mer till. Så att, Sancho, i fråga om det hvarför jag älskar Dulcinea af Toboso, är hon mig lika kär som den högbornaste prinsessa på jorden. Så är det, och icke alla poeter besitta i verkligheten älskarinnor, fast de hafva sådana under diktade namn. Tror du då att dessa Amarylliser, Fylliser, Silvior, Dianor, Galateor och allt hvad de heta, af hvilka böcker, folkvisor, rakstugor och skådebanor äro uppfyllda, verkligen voro damer af kött och blod och tillhörde dem, som besjungit och besjunga dem? Nej minsann, utan de flesta dikta de åt sig för att ha ett ämne åt sina verser och för att folk skall tro dem vara förälskade och sådana karlar, att de äga tillräckligt värde att vara det. Därför är det också nog för mig att tänka och tro att den förträffliga Aldonza Larsdotter är fager och ärbar; och hvad hennes börd beträffar, betyder det föga, ty man kommer nog icke att anställa någon rannsakan därom för att förläna henne någon krigarorden^[17], och jag antager för min del att hon är den förnämsta prinsessan i världen. Du skall nämligen veta, Sancho, om du icke vet det förut, att två ting framför andra egga till kärlek, nämligen stor fägring och godt rykte, och dessa båda finnas i fullkomlig grad hos Dulcinea; ty i fägring kan ingen mäta sig med henne, och i godt rykte komma få henne nära. Och för att sammanfatta allt, tänker jag mig att allt hvad jag säger verkligen så förhåller sig, utan att något är för mycket eller för litet, och jag målar henne i min inbillning sådan jag önskar henne vara, så i skönhet som förnämhet; och hvarken Helena eller Lucretia eller någon annan af förgångna tiders berömda kvinnor bland greker, romare eller barbarer kommer henne nära eller kan jämföras med henne. Och så må enhvar säga hvad han vill, ty om jag för detta klandras af de okunniga, skall jag ej dömas hårdt ens af de stränga.»

— Jag tillstår att Ers Nåd har rätt i allt, svarade Sancho, och att jag är en åsna. Dock, jag förstår ej hvarför ordet åsna just kom i munnen på mig, efter man ej bör tala om rep i hängd mans hus. Men nu hit med brefvet, och farväl, ty jag ger mig af!»

D. Quijote framtog anteckningsboken, gick åt sidan och började att helt lugnt skrifva sitt bref; när det var färdigt, kallade han till sig Sancho och sade att han ville läsa upp det för honom, på det att han måtte lära sig det utantill, i fall han händelsevis tappade det på vägen, ty af hans otur kunde man befara allt. Därtill svarade Sancho: »Ers Nåd kan ju skrifva det två eller tre gånger här i boken, och gif mig den sedan, så skall jag nog taga vara på henne; men att tro att jag skulle kunna lära mig brefvet utantill, är en dårskap, ty jag har så klent minne att jag ofta glömmer mitt eget namn. Men Ers Nåd kan ju alltid läsa upp det för mig, det skall fägna mig mycket att få höra det, ty det går nog som det vore smordt.» — »Hör på då, sade D. Quijote; så här låter det:

Don Quijotes bref till Dulcinea af Toboso.

Stormäktiga och höga Härskarinna!

Den af skilsmässans udd genomborrade och i hjärtats fibrer sårade önskar dig, ljufvaste Dulcinea af Toboso, den hälsa han icke själf äger. Om din Dägelighet försmår mig, om din Förträfflighet ej är mig bevågen, om din ringaktning nedtrycker mig, då, huru härdad jag än må vara, skall jag näppeligen kunna uthärda med detta kval, som, utom alt det är så grymt, äfven är så långvarigt. Min gode vapendragare Sancho skall, o sköna otacksamma flicka, älskade min fiende! gifva dig fullständig underrättelse om huru jag nu för din skull har det. Om du behagar bispringa mig, är jag din; hvarom icke, så gör hvad dig lyster; ty genom att sluta mitt lif skall jag hafva tillfredsställt både din grymhet och min egen längtan.

Din in i döden 

Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.» 

— »Vid min fars salighet, sade Sancho, när han hörde brefvet, är icke detta det storslagnaste jag nånsin hört. Bevars väl, hur Ers Nåd här säger henne allt hvad ni vill och hur bra det passar i underskriften med Riddaren af den Sorgliga Skepnaden! Jag säger då försann att Ers Nåd är då fan själf, och att det finns ingenting som ni ej förstår er på.» — »Allt behöfves för det kall jag utöfvar», svarade D. Quijote.

— »Välan nu då, sade Sancho, vill Ers Nåd så på andra sidan skrifva anvisningen på de tre åsnorna och underteckna den riktigt tydligt, så att man strax vid påseendet känner igen namnteckningen?» — »Gärna det!» sade D. Quijote, och, sedan han skrifvit den, läste han upp den för honom, så lydande:

Vid uppvisandet af denna åsne-primaväxel behagade Ers Nåd, min fröken brorsdotter, till min vapendragare Sancho Panza lämna tre åsnor af de fem jag kvarlämnade hemma och som befinna sig i Ers Nåds vård; hvilka tre åsnor jag befaller skola levereras och betalas till honom i stället för tre andra här kontant af mig emottagna, hvarvid denna anvisning och hans kvitto i räkning oss emellan gälla. Som skedde i det inre af Sierra Morena den tjuguandra augusti innevarande år.

— »Den är bra, sade Sancho; var nu god och skrif under.» — »Det behöfs icke att underteckna anvisningen, sade D. Quijote, utan endast att sätta mitt bomärke^[18], hvilket är så godt som namnteckning och är tillräckligt för tre åsnor, ja väl för tre hundra.» — »Jag litar på Ers Nåd, sade Sancho; om ni tillåter, går jag nu och sadlar Rocinante, och bered er alt gifva mig er välsignelse, ty jag tänker resa genast utan att se de narraktigheter, som Ers Nåd ämnar företaga sig; men jag skall säga att jag sett er göra så många, att jag ej begär flera.» — »Åtminstone begär jag, Sancho — och det därför att det är nödvändigt — begär jag, säger jag, att du ser mig naken och huru jag gör ett eller par dussin galna streck, och dem kan jag göra på mindre än en halftimme, på det att du må hafva sett dem med dina egna ögon och så med godt samvete må kunna svärja på de öfriga, som du ämnar lägga till; och jag försäkrar dig att du skall icke kunna omtala så många, som jag tänker göra.»

— »För Guds skull, herr riddare, låt mig slippa att se Ers Nåd naken; det skulle bedröfva mig allt för mycket, så att jag ej skulle kunna låta bli att gråta, och jag är sådan i hufvudet af de tårar jag fällde för grållen i natt som var, att jag inte är i stånd att begynna en ny gråt. Utan är Ers Nåd pickhågad på att jag skall se några galenskaper, så gör dem med kläderna på och sådana, som ej taga tid och som falla sig lägligast, så mycket hellre som ingenting dylikt behöfs för min skull, och, som jag redan sagt, det skulle inbespara tid för min återkomst, hvilken skall ske med alla de goda underrättelser som Ers Nåd önskar och förtjänar. Hvarom icke, må fröken Dulcinea hålla sig beredd, ty, om hon icke svarar som skäligt är, så svär jag högtidligt vid jag vet väl hvem, att jag med sparkar och örfilar skall få ett godt svar ur kroppen på henne; ty hvar i all världen skulle man tåla att en så berömd vandrande riddare som Ers Nåd slår sig på att bli galen utan någon slags anledning endast för en …? Måtte fröken bara icke tvinga mig att säga ifrån, ty vid Gud! kommer jag inte att sjunga rent ut och låta henne få höra sanningar i dussinvis, om Jag också icke får betalning därför! Ja, därtill är jag rätte mannen! Hon känner mig inte; ty, om hon det gjorde, skulle hon minsann ha nog af mig.»

— »På min ära, Sancho, sade D. Quijote, det tyckes som som om du icke vore stort klokare än jag.»

— »Jag är inte så förryckt, svarade Sancho, men jag är mer argsint af mig. Dock, för att lämna detta å sido, hvad skall Ers Nåd äta medan jag är borta? Ämnar ni göra landsvägen osäker liksom Cardenio och ta födan med våld af herdarne?»

— »Låt icke det bekymra dig, svarade D. Quijote, ty, äfven om jag hade annat, skulle jag ingenting äta utom de örter och frukter, som denna äng och dessa träd gifva mig; ty det är just det fina i mitt företag att icke äta och att åtaga mig andra lika stora besvärligheter.»

— »Farväl då! Men vet Ers Nåd hvad jag är rädd för? Jo, att jag icke hittar tillbaka till detta ställe, där jag nu lämnar er, så undangömdt som det ligger.»

— »Tag väl märke på trakten, så skall jag laga att jag ej aflägsnar mig härifrån, sade D. Quijote, och jag skall till och med låta mig angeläget vara att stiga upp på de här högsta klintarna för att se om jag kan upptäcka dig, när du kommer tillbaka. Men på det du icke må gå vilse och tappa bort mig, blir det ändå säkrast att du skär af några kvistar på de många ginstbuskar här finnas och strör ut dem här och där, tills du kommer ut på slättbygden; de skola sedan tjäna dig till visare och märken för att finna mig vid återkomsten, liksom Tesei tråd i labyrinten.»

— »Så skall jag göra», svarade Sancho Panza, och, sedan han afskurit några, bad han om sin herres välsignelse och tog afsked af honom, ej utan ymniga tårar å ömse sidor. Han satte sig upp på Rocinante, hvilken D. Quijote ifrigt anbefallde åt hans vård med tillsägelse att vara lika rädd om honom som om sig själf, och begaf sig på väg ner åt slätten, hvarunder han allt emellanåt utströdde ginstkvistarna, såsom hans herre hade rådt honom. Sålunda afreste han, ehuru D. Quijote ännu envisades med att han skulle se honom göra åtminstone två galna upptåg. Men han hade icke väl färdats hundra steg, förr än han kom tillbaka och sade: »Jag tillstår att Ers Nåd har talat mycket riktigt; ty, på det jag med godt samvete må kunna svärja på att jag har sett er göra narraktigheter, är det så godt att jag får se åtminstone en, ehuru den är rätt stor som jag sett, däruti att Ers Nåd stannar kvar här.» — »Var det icke det jag sade dig! svarade D. Quijote; vänta du, Sancho, så skall jag ha dem färdiga så fort som ett Fader Vår.» I största hast drog han af sig benkläderna, så att han vardt stående i bara skjortan, gjorde därpå i ett nu två luftsprång, därvid han i glädjen smällde med händerna mot fotsulorna, och två kullerbyttor, som blottade sådana saker, att Sancho, för att icke behöfva se dem en gång till, vände om med Rocinante och ansåg sig med fullaste öfvertygelse kunna svärja på, att hans herre var galen. Och så vilja vi låta honom resa sin väg ända till återkomsten, som ej töfvade länge.

---

1. I Spanien kallade man förr den grekiske fabelförfattaren Æsopus för Isopete, och än i dag är formen Isopo allmänt gängse bland folket, för hvilket hans fabler ännu utgöra en älsklingsläsning.
2. I de spanska upplagorna står här, att Sancho kunde språka med sin åsna om hvad som fölle honom in, och Máinez försvarar detta därmed att, om Sancho icke hade någon åsna just då, hoppades han på grund af D. Quijotes löfte att snart få en. Likaså uppmanar D. Quijote ett stycke längre fram sin vapendragare att för framtiden blott bekymra sig om att pådrifva sin åsna, men ej om saker som icke anginge honom, och Máinez vill bibehålla detta på den grund att, fastän Sancho ej i det ögonblicket hade sin åsna, så var ändå D. Quijotes förmaning lika lämplig. Oss synes det klart, att båda dessa ställen höra till dem, som Cervantes själf skulle hafva ändrat, om han haft tillgång till sitt manuskript, och vi hafva lämpat öfversättningen därefter. Jämför sid. 202 not. 4.
3. Den som vill lura andra lurar ofta sig själf. I originalet lyder detta ordspråk: el que compra y miente, en su bolsa lo siente, och detta förklaras af Coll y Vehí så, att många af barnslig fåfänga skryta med att hafva köpt en vara till lägre pris än de verkligen betalat, och för att lura andra lura de således sig själfva, ty till slutet är det ändå deras egen börs som får vidkännas utgiften.
4. Beltenebros (jämf. sid. 115 not. 7) var ett namn som Amadís af Gallien icke tog sig själf, utan som gafs honom af eremiten på armodsklippan; han behöll det dock sedermera under någon tid, tills Oriana åter försonade sig med honom.
5. Som nu så bekvämt bjuder mig sin lock. Antikens folk gåfvo ofta de abstrakta begreppen kött och blod, d. v. s. de tänkte sig dem i personlig skepelse. Så ock med Tillfället, hvilket föreställdes som en ungdomlig gestalt med fladdrande lock framtill, men skallig på bakhufvudet. Under hänvisning till Tillfället, af Lysippus, i Tegnér den äldres Grekiska bilder, må här ur detta stycke endast anföras de fyra rader, som förklara stället i vår text:
    A. Håret, hvi flyger det dig i ansiktet? —
    B. Underlig fråga! Den, som mig griper i hast, gripe i locken mig fatt.
    A. Baktill är hufvudet kalt; hvi så? —
    B. Har jag flyktat på vingfot, Ingen, hur gärna han vill, fångar den rymda igen.
   Denna föreställning om Tillfället ärfdes sedan af de romanska folken och fortlefver ännu hos dem; således finnes t. ex. hos fransmännen ett ordspråk: l’occasion est chauve, il est difficile de la bien saisir = Tillfället (som personlighet) är skallig, det är svårt att riktigt få tag i henne.
6. Historien om Medor och Roland förekommer i Ariostos Orlando Furioso, med början i 23:e sången.
7. Roldan är den spanska, Orlando den italienska, och Hruotland den forntyska formen af Rolands namn.
8. Sp. mas de cuatro dias. Herr Ormsby anmärker med rätta, att cuatro ofta har en obestämd form af några, och äfventyret med Mambrinos hjälm hade ju tilldragit sig ej längre tillbaka än dagen förut.
9. Astolf flög på sin hippogrif (= grip delvis skapad som en häst) upp till paradiset, hvarifrån evangelisten Johannes på profeten Elias’ vagn förde honom till månen; där hämtade han Rolands i en flaska förvarade förstånd och flög sedan på hippogrifen åter ned till jorden, för att gifva detsamma tillbaka åt sin ägare. Allt detta enligt Ariostos Orlando Furioso, 34:e och följ. sånger.
10. Hästen Frontin tillkämpade sig sköldmön Bradamante af den starke Rodomonte; men hvarför han egentligen skulle kommit att »stå henne så dyr» är svårt att säga, så framt ej därmed skulle menas att hon vann honom i hård strid.
11. De allmänna frågorna äro en juridisk term för sådana frågor vid vittnesförhör, som afse att utreda, om den vittnande personen är i släktskap eller svågerskap med någondera parten, om han är opartisk och ej kan vänta nytta eller skada af sakens utgång, o. m. d. På detta ställe menar väl Sancho därmed helt enkelt, om vederbörande är förälskad eller ej.
12. Här missminner sig Sancho, ty linneskafvet med öfriga persedlar låg i tvärpåsen, och den hade värden behållit, när Sancho red sin väg utan att betala. Se slutet af sjuttonde kapitlet, sid. 131 här ofvan.
13. Nulla est retentio säger Sancho i stället för nulla est redemptio, och lyckas därmed ungefär vända upp och ned på meningen, ty det förra uttrycket skulle betyda: honom kan ingen kvarhålla, medan däremot det senare säger: för honom gifves ingen återlösning. — Det berättas för öfrigt, att, när Michel Angelo på väggmålningen i Sixtinska kapellet bland de fördömda porträtterat en kardinal, som på något sätt förargat honom, och denne klagade för påfven däröfver, svarade honom påfven: »Min vän, hade han satt dig i skärselden, kunde jag hafva hulpit dig, men i helvetet nulla est redemptio.»
14. Nunca las cartas de Amadís se firman står det i originalet. Det är dock möjligt, att de Amadís från början är tryckfel för de amores och att D. Quijote således velat säga, att kärleksbref aldrig undertecknas. Men hur som helst tyckes förf. hafva glömt, att i allmänhet bref, som finnas afskrifna eller aftryckta i en roman, icke behöfva underskrift.
15. Corchuelo = en liten kork, Nogales = valnötträd.
16. Trots allt hvad Sancho här uppdukar om sin bekantskap med Dulcinea, framgår det dock af ett ställe i 31:a kapitlet, att det mesta måtte hafva varit fria fantasier, uppgjorda för tillfället, ty där säges det uttryckligen, att, »ehuru han visste att Dulcinea var en bondjänta från Toboso, han dock aldrig i hela sitt lif hade sett henne.»
17. Härmed menas de tre spanska militär-ordnarna, Santiago-, Alcántara- och Calatrava-ordnen, hvilka förlänades blott åt sådana, som kunde styrka sig vara af gammal adel. Men, som de naturligt nog aldrig lämnats åt kvinnor, så hade D. Quijote fullkomligt rätt i, att man nog icke för sådan anlednings skull komme att företaga någon rannsakan om Dulcineas stamträd och anor.
18. Mitt bomärke. I äldre tider var det brukligt att efter själfva namnet, som alltid skrefs så läsligt som möjligt, tillägga de båda latinska propria manu = egenhändigt; men som dessa stodo där snart sagdt blott för formens skull, tog man sig större friheter med skrifningen af dem, så att de ofta blefvo alldeles oläsliga och slutligen urartade till ett slags krumelur, som dock hvar och en alltid skref på sitt en gang för alla antagna vis. Här i Sverige fanns detta bruk under vår storhetstid: riksförmyndarnes namn t. ex. äro alltid skrifna med deras vanliga handstil och mycket lättlästa, och krumeluren efteråt, som stundom är synnerligen invecklad, företer alltid samma formering. Så är det än i dag i Spanien, där samma bruk är allmänt gängse, och en antecknings äkthet styrkes där icke med att, som så ofta hos oss, klottra till namnet mer eller mindre oläsligt, utan genom den vidfogade krumeluren eller slängen, som på spanska kallas rúbrica och som, under sådana förhållanden samt vid brist på något lämpligare ord, torde kunna på svenska benämnas bomärke.

←   Tjugufjärde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Tjugusjätte Kapitlet  →