Don Quijote förra delens senare hälft/33
| ← Trettioandra Kapitlet |
|
Trettiofjärde Kapitlet → |
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Hvari berättas novellen om den dåraktiga Förvetenheten.
I Florens, en rik och berömd stad uti Italien i den provins man kallar Toskana, lefde Anselmo och Lotario, två rika och förnäma adelsmän och så goda vänner, att alla som kände dem, i stället för att nämna dem med deras egna namn, kallade dem framför andra »de båda vännerna». De voro ogifta, unga, lika gamla och hade samma lefnadsvanor, och allt detta var tillräcklig orsak för dem att omfatta hvarandra med ömsesidig vänskap. Visserligen var Anselmo något mera benägen för kärleksäfventyr än Lotario, hvilken hänfördes af jaktens nöjen; men, när så bar till, kunde Anselmo åsidosätta sina egna böjelser för att följa Lotario, och Lotario sina för att deltaga i Anselmos; och på detta vis stämde bådas vilja alltid så öfverens, att intet väl ställdt ur kunde gå så regelmässigt.
Anselmo var dödligt förälskad i en förnäm och vacker ungmö i samma stad; hon var dotter till dygdiga föräldrar och själf så dygdig, att han med sin vän Lotarios goda minne, hvarförutan han aldrig gjorde något, beslöt att begära henne till äkta af hennes föräldrar, och han satte det följaktligen i verket. Den som framförde frieriet var Lotario, och han uträttade uppdraget så till sin väns belåtenhet, att denne inom kort såg sig i besittning af hvad han åtrådde, medan äfven Camilla kände sig så lycklig öfver att hafva fått Anselmo till make, att hon oupphörligt tackade Himlen och Lotario, genom hvilkens bemedling en så stor sällhet kommit henne till del.
Alla bröllop pläga vara muntra, och under de första dagarna fortfor Lotario att som vanligt besöka sin vän Anselmos hus, uppbjudande allt hvad i hans förmåga stod för att glädja honom med hedersbevisningar, fester och nöjen. Men när bröllopet var slut och lyckönskningsvisiterna hos de nygifta ej voro så talrika, började Lotario med flit indraga sina påhälsningar hos Anselmo, emedan han tyckte, som alla förständiga böra tycka, att man icke skall umgås eller vistas i sina gifta vänners hus på samma sätt som när de voro ungkarlar; ty, äfven om ren och sann vänskap ingalunda får eller bör vara misstänksam, är dock en äkta mans ära så ömtålig, att man nästan kan påstå att den kan taga anstöt till och med af egna bröder, och mycket mera då af vänner. Anselmo lade märke till att Lotario sålunda drog sig undan och beklagade sig mycket öfver honom. Hade han vetat, sade han till Lotario, att hans giftermål skulle gifva hans vän anledning att icke umgås med honom som vanligt, skulle han aldrig hafva gift sig; och om de två hade fätt ett så ljuft namn som »de båda vännerna», för det innerliga förhållande, som rådde mellan dem, när han var ogift, bad han nu Lotario, att denne[1] icke, utan någon annan anledning än för att vilja spela försiktig, måtte tillåta att en så bekant och glädjande benämning ginge förlorad, och att, om annars ett sådant talesätt finge äga rum dem emellan, han åter måtte vara som hemma hos sig i Anselmos hus och komma och gå som förr. Därjämte försäkrade han honom, att hans maka Camilla icke hade annan lust eller annan vilja än den han önskade att hon skulle hafva, och att, då hon kände till huru uppriktigt de båda höllo af hvarandra, hon icke visste hvad hon skulle tro om att Lotario sålunda undvek deras hus.
På dessa och många andra föreställningar som Anselmo gjorde för att öfvertala Lotario att som förut umgås i hans hus, svarade Lotario så klokt, förståndigt och förtänksamt, att Anselmo vardt öfvertygad om sin väns goda afsikt, och de aftalade att Lotario skulle komma och äta middag hos honom två gånger i veckan, äfvensom helgdagarna. Men, fastän detta sålunda vardt aftaladt mellan dem, föresatte sig Lotario att icke göra mera däraf än han ansåge vara lämpligast för sin väns heder, enär han skattade dennes goda namn högre än sitt eget. Han sade, och det med rätta, att den äkta man, hvilken Himlen förunnat en vacket hustru, bör lika sorgfälligt akta uppå hvilka vänner han medtager till hemmet, som tillse med hvilka kvinnor hans hustru umgås, ty hvad som icke utföres eller uppgöres på torgen, i kyrkorna, vid offentliga fester och bönefärder, — saker som männen icke alltid böra neka sina hustrur — det aftalas och främjas hos den väninna eller fränka till hvilken mesta förtroendet hyses. Lotario sade också att det vore nödvändigt för hvarje äkta man att hafva en vän, som gjorde honom uppmärksam på alla oaktsamheter i hans förhållande; ty det händer ofta att, för den stora kärleks skull som mannen hyser till hustrun, han ej varnar henne eller, för att icke göra henne ledsen, ej säger åt henne att göra eller låta bli att göra somligt, hvars görande eller underlåtande skulle lända honom till heder eller till förebråelse; gjordes han åter uppmärksam därpå af vännen, kunde han lätteligen råda bot för allt, — Men hvar skall man finna en så förståndig, så trogen och verklig vän som Lotario här fordrar? För visso, icke vet jag det. Dock var Lotario den som med yttersta omsorg och uppmärksamhet aktade på sin väns ära och bemödade sig att inskränka, förminska och afkorta de öfverenskomna dagarna för besök i hans hus, på det att icke den sysslolösa hopen och spejande ögon, som tyda allt till det värsta, skulle taga illa vid sig öfver att en rik ungherre, som därtill var adelsman och af god familj och hade de personliga företräden han trodde sig äga, hade tillträde till en så vacker kvinnas hus som Camilla; ty, ehuru hennes dygd och sedliga värde förmådde lägga tygel på hvarje smädande tunga, ville han dock icke utsätta hvarken hennes eller sin väns goda namn för något tvifvel. Därför upptog och använde han de öfverenskomna dagarna mestadels till andra saker, hvika han föregaf vara oundgängliga. Så förgingo med klagomål å ena sidan och ursäkter å den andra många stunder och stycken af dagen.
Det hände så, att en dag, då båda två gingo och spatserade på en äng utanför staden, yttrade sig Anselmo till Lotario på följande vis: »Du tror väl, käre Lotario, att, med hänsyn till den nåd Gud visat mig genom att låta mig födas af sådana föräldrar som mina voro och genom att med ingalunda njugg hand gifva så väl hvad man kallar naturens som lyckans håfvor, jag icke kan hysa en tacksamhet som motsvarar värdet af det goda jag undfått? framför allt af det att låta mig få dig till vän och Camilla till min maka, två skatter dem jag värderar om icke så högt jag bör, åtminstone så högt jag någonsin kan. Nåväl, med alla dessa fördelar, som vanligen utgöra allt hvarmed människor lefva och kunna lefva nöjda, känner jag mig som den missmodigaste och otrefligaste människa i hela vida världen. Ty nu sedan några dagar pinar och kväljer mig en önskan, som är så sällsam, så utom annat folks vanliga bruk, att jag förvånas öfver mig själf och, när jag är ensam, anklagar och förebrår mig och bjuder till att nedtysta och dölja den för mina egna tankar; och det har varit mig lika omöjligt att behålla denna hemlighet som om jag afsiktligt sökt att omtala den för alla människor. Och eftersom den ändtligen skall ut, så vill jag nedlägga den i din tystlåtenhets arkiv, i förtröstan på att, under dess skydd och genom den flit du såsom min trogne vän skall använda på att hjälpe mig, jag snart skall se mig fri från den beklämning min hemlighet vållar mig och att genom din omsorg min glädtighet skall stiga lika högt som min misslynthet stigit genom min dårskap».
I spänd förväntan hade Anselmos ord försatt Lotario, och han kunde ej förstå hvad en så lång förberedelse eller inledning skulle gå ut på; men ehuru han i sitt sinne tänkte fram och tillbaka på, hvad det kunde vara för en önskan som så djupt plågade hans vän, träffade han alltid långt ifrån det rätta. För att nu komma fort ur den oro, som denna väntan förorsakade honom, sade han till Anselmo, att denne beginge en uppenbar förolämpning mot deras bepröfvade vänskap genom att söka några omsvep för att förtro honom sina lönligaste tankar, enär han ju kunde vara förvissad om att han af Lotario kunde lofva sig antingen goda råd för att fortfarande bära på dem eller medel för att bringa dem till verkställighet.[2]
— »Det är sant, svarade Anselmo; och med sådan tillförsikt vill jag säga dig, käre Lotario, att den önskan som förföljer mig är att erfara, om min maka Camilla är så dygdig och fullkomlig som jag tror, och jag kan ej få visshet härutinnan annat än genom att pröfva henne på ett sådant sätt, att profvet uppenbarar halten af hennes dygd, liksom elden visar guldets; ty jag håller före, min vän, att en kvinna ej är dygdig annat än i samma mån som hon frestas af kärleksanbud, och att endast den är stark, som ej gifver efter för enträgna älskares löften, skänker, tårar och ständiga efterhängsenhet. Ty hvad är det att tacka för att en hustru är dygdig, om ingen manar henne att vara dålig? Hvad är det för märkvärdigt att den är ärbar och rädd om sig, hvilken man ej gifver tillfälle att slå sig lös? och som vet att hon har en man, hvilken, vid första snedsprång han kommer på henne med, tar lifvet af henne? Så att den som är dygdig af fruktan eller af bristande tillfälle, henne vill jag icke skatta så högt som den, hvilken, omhvärfd af frestelser och förföljelser, kommit ifrån dem med segerkransen. Af dessa skäl och många andra, som jag skulle kunna anföra för att styrka och bekräfta min mening, önskar jag att min maka Camilla genomgår dessa svårigheter och skäras och luttras i kärleksfrestelsernas eld, och genom någon som har nog eget värde för att kunna sträcka sina begär till henne. Och om hon går ur denna strid med segerpalmen, som Jag tror att hon gör, skall jag anse min lycka för makalös; då kan jag säga att det är fullt, som fattades i mina önskningar; då kan jag säga att jag fått på min lott den starka kvinna, om hvilken den Vise talar: Ho skall finna henne?[3] Och om utgången blir motsatsen af hvad jag väntar, skall tillfredsställelsen att se att jag hade rätt i min mening hjälpa mig att utan lidande bära den smärta, som en så dyrköpt erfarenhet naturligtvis måste förorsaka mig. Och då det står fast, att ingenting af allt hvad du kan säga emot min önskan skall gagna det minsta för att afhålla mig från dess verkställande, så begär jag, käre Lotario, att du lånar dig till verktyg för utförandet af denna min nyck; jag skall skaffa dig läglighet att göra det, utan att dig skall fattas något af hvad jag anser vara nödvändigt för att inleda en ärbar, aktad, återhållsam och oegennyttig kvinna i frestelse. Och att just lita till dig i detta kinkiga företag, därtill förmår mig bland annat den öfvertygelsen att, om Camilla besegras af dig, segern ej kommer att gå till det yttersta och värsta, utan endast så långt att det kan anses som gjordt, hvilket af goda skäl ej bör ske, och jag blir således ej kränkt annat än genom hennes goda vilja, och äfven denna kränkning blir förborgad i din dygdiga förtegenhet, hvilken, som jag väl vet, i allt hvad som rör mig skall vara evig som dödens tystnad. Vill du alltså, att jag skall få ett lif som verkligen är att lefva, måste du genast inlåta dig i denna kärleksstrid; och det icke på ett liknöjdt eller lojt sätt, utan med den ifver och det bemödande som min önskan begär, och med den uppriktighet hvarom vår vänskap gör mig försäkrad».
Detta var innehållet af hvad Anselmo yttrade till Lotario, och denne lyssnade så uppmärksamt därpå, att, med undantag af de här ofvan intagna orden, han icke öppnade sina läppar till att säga något förr än hans vän hade slutat. När han nu märkte att denne ej talade längre, betraktade han honom först en lång stund, liksom om han såge något förut aldrig skådadt, som väckte hans förundran och bestörtning, och sade därpå till honom: »Jag kan icke förmå mig att tro, käre Anselmo, att hvad du nu sagt är annat än skämt; hade jag tänkt att du menade allvar, skulle jag ej hafva tillåtit dig att gå så långt, ty genom att icke höra på dig skulle jag redan tidigare hafva afbrutit ditt långa tal. Jag föreställer mig alldeles otvifvelaktigt, att antingen känner du icke mig, eller jag icke dig; dock nej, jag vet ju att du är Anselmo, och du vet att jag är Lotario. Det ledsamma är att jag tror att du ej längre är den Anselmo du förr var, och du måtte hafva trott att icke heller jag är den Lotario jag borde vara; det du sagt mig är icke likt min vän Anselmo, och det du begär af mig bör icke begäras af den Lotario du känner, ty goda vänner skola pröfva sina vänner och taga dem i anspråk usque ad aras, som skalden sade, hvarmed han menade, att de ej borde taga deras vänskap i anspråk i sådana saker som äro Gud emot. Om nu en hedning tänkte så om vänskapen, huru mycket hellre bör då icke en kristen tänka så, han som vet att för ingen jordisk vänskaps skull den gudomliga bör förspillas? Och om en vän sköte så långt öfver målet, att han åsidosatte all hänsyn till Himlen för att blott taga hänsyn till sin vän, så får det icke vara för ringa och obetydliga saker, utan för sådana där det gäller vännens ära och lif. Säg mig nu du, Anselmo: hvilkendera af dessa båda står i fara för dig, för att jag skulle inlåta mig på det vågstycket att göra dig till viljes och begå något så afskyvärdt som du begär af mig? För visso, ingendera. Utan du begär af mig, så vidt jag förstår, att jag skall söka och trakta efter att beröfva dig, och på samma gång äfven mig, ära och lif; ty, om jag skall sträfva att beröfva dig äran, så är det klart att jag beröfvar dig lifvet, emedan en ärelös man är sämre än en död; och, då jag är verktyget, som du vill att jag skall vara, till din ofärd, går det då icke så med mig också att jag blir ärelös och följaktligen äfven utan lif? Hör mig, käre Anselmo, och haf nog tålamod att icke svara mig förr än jag fullständigt klargjort för dig hvad din önskan begär af dig själf; sedan blir det tillräcklig tid för dig att komma med invändningar och för mig att höra på.»
— »Det är jag med om, svarade Anselmo; säg mig hvad dig lyster.»
Lotario fortsatte då och sade: »Det förefaller mig, Anselmo, att du nu har samma sinnelag som morerna alltid ha, hvilka man icke kan öfvertyga om deras religions villfarelse med bibelspråk, ej heller med bevis hämtade af förnuftsskäl eller grundade på trosartiklar; utan man måste framställa för dem påtagliga, lätta, begripliga, tydliga och otvifvelaktiga exempel, jämte ovederläggliga matematiska bevis, såsom när det heter: om man tager lika stora från lika stora, så äro de återstående lika stora. Och om de icke förstå detta i ord, — såsom de verkligan icke göra, — får man handgripligen visa dem det och ställa det för ögonen på dem, och ändå förstår ingen att öfvertyga dem om vår heliga tros sanningar. Samma sätt och vis måste jag nu använda med dig; ty den önskan som uppstått hos dig, är så på villospår och så afsides från allt som har en skymt af förnuft, att jag tror att det vore förspilld tid att söka göra begripligt för dig din enfald, — annat namn vill jag för ögonblicket icke ge den, — och jag kunde till och med hafva lust att lämna dig i ditt vansinne till straff för ditt onda förehafvande. Men att förfara så hårdt mot dig, det tillåter mig icke den vänskap jag hyser för dig liksom den icke heller tillåter mig att lämna dig utsatt för en så uppenbar fara att taga skada till din själ. Och på det du tydligt må inse detta, så säg mig, Anselmo: är det ej du själf som uppmanat mig att fresta en tillbakadraget lefvande hustru? öfvertala en ärbar? bjuda gåfvor åt en oegennyttig? som älskare uppvakta en förståndig? Jo, därtill har du uppmanat mig! Nå väl, om du vet att du har en tillbakadraget lefvande, ärbar, oegennyttig och förståndig hustru, hvad vill du mer begära? Och, om du tror att hon skall komma segrande från alla mina stormlöpningar, såsom hon utan tvifvel skall göra, hvilka benämningar ämnar du sedan gifva henne, som vore bättre än dem hon redan har? Eller hvad skall hon efteråt blifva mera än hvad hon nu är? Antingen anser du henne ej för hvad du säger, eller vet du ej hvad du begär. Om du ej anser henne för hvad du säger, hvarför vill du då pröfva henne, om icke för att med henne som en dålig hustru göra hvad som kan falla dig in? Är hon däremot så dygdig som du tror, så är det orimligt att vilja anställa ett prof med sanningen själf, ty efter dess anställande skall hon ändock behålla samma aktning som hon förr hade. Alltså blir häraf en nödvändig följd, att ett tillämnande af sådana saker, af hvilka snarare skada än gagn kan vederfaras oss, det hör oförståndiga och dumdristiga sinnen till, isynnerhet när de vilja gripa sig an med slika ting, hvartill de ej äro nödda och tvungna och som redan på långt håll tydligt lägga i dagen att deras företagande är uppenbar galenskap. Svåra saker vågar man sig på till Guds ära eller för världens skull eller för bådadera. De, som företagas till Guds ära, äro sådana som helgonen företogo, när de sträfvade att lefva änglars lif i människohamn; de, som företagas för världens skull, äro handlingar af män, som draga fram öfver så många oändliga haf, genom så många skilda klimater och främmande folkslag för att förvärfva hvad man kallar lyckans håfvor; och de som företagas för Gud och världen samfäldt, äro bragder af tappra krigare, som på den fientliga fästningen knappt upptäcka en öppning så stor som hålet efter en kanonkula, förrän de, med åsidosättande af all fruktan, utan långt besinnande och utan att akta på den uppenbara fara som botar dem, flygande på längtans vingar att kämpa för sin tro, sitt fosterland och sin konung, oförfäradt kasta sig in midt ibland tusen dödar, som vänta dem från motsatta sidan. Dessa äro de saker som pläga företagas, och det är heder, ära och gagn med att företaga dem, ehuru de äro förbundna med mångfaldiga olägenheter och faror; men det som du säger dig vilja företaga och sätta i verket, skall hvarken lända till Guds ära eller förskaffa dig lyckans håfvor eller rykte bland människor. Ty, om du också lyckas därmed efter önskan, så blifver du hvarken gladare eller rikare eller anseddare för det; och, om du misslyckas, skall du se dig i det största upptänkliga elände, enär det då icke skall båta dig att tänka, att ingen känner den olycka som vederfarits dig, ty för att plåga och rent fördärfva dig är det tillräckligt att du själf känner den. Och för att bekräfta sanningen häraf, vill jag uppläsa för dig en stanz, som den berömde skalden Luis Tansilo[4] författat och som står i slutet på första delen af hans »Den Helige Petri Tårar», så lydande:
s’en dagens stjärna fram ur östern gått,
om ock hans synd af nattens skuggor döljes
och mänskoöga ej den skåda fått.
Så ädelt sinne utaf ånger följes,
om ock för världen okändt är dess brott,
och blygselkänslan uti hjärtat bränner,
fast himlen blott och jord dess felsteg känner.
Du skall sålunda icke undgå din smärta genom dess
förhemligande; fastmer skall du oupphörligt nödgas gråta om
icke ögats tårar, dock blodiga tårar från hjärtat, sådana som
den enfaldige doktor grät, om hvilken vår skald förtäljer att
han anställde det bekanta bägarprofvet, hvilket den kloke
Rinaldo visligen aktade sig att göra.[5] Ty, om också detta är
uppdiktadt af skalden, innehållas dock däri hemligheter af
betydelse för det sedliga lifvet, värda att uppmärksammas, begripas och tagas till rättesnöre. Detta så mycket mera som
genom det jag nu ärnar säga dig du skall komma till
fullständig insikt om hvilket stort misstag du vill begå. Säg mig
Anselmo: om Himlen eller en lycklig tillfällighet gjort dig
till herre och laglig ägare af en den skönaste diamant, om
hvars förträfflighet och äkthet alla juvelerare, som såge den
vore fullt öfvertygade, så att de alla med en mun och i
mening förklarade, att den i vikt, förträfflighet och dyrbarhet
uppnådde allt hvartill en sådan stens art kan hinna, och du
själf trodde detsamma; vore det då riktigt, om du finge lust
att taga den diamanten och lägga den mellan hammare och
städ och där blott med armkraft och slag undersöka, om den
är så hård och fin som folk säger? och än mer att du satte
lusten i verket? Ty, antaget att stenen motstode detta
dåraktiga prof, skulle han icke därför få någon tillökning i värde
eller rykte; men, om han ginge sönder, — hvilket ju kunde
hända, — vore han då icke alldeles förstörd? Jo för visso,
och skulle lämna sin ägare ett sådant anseende, att alla skulle
hålla honom för en narr! Nåväl, tänk dig nu, käre Anselmo,
att Camilla är en sådan dyrbar diamant så väl i ditt eget
som i andras omdöme, och att det ej ligger något förnuft i
att utsätta denna juvel för möjligheten att taga skada; ty,
äfven om den förblir oskadd, kan den ej få högre värde än
den nu har, och om den nu vore för svag och ej hölle stånd,
så betänk redan nu i hvilket läge du skulle komma utan den
och huru stort skäl du då hade att klaga öfver dig själf, som
förskyllat både hennes och ditt eget fördärf. Besinna att det
icke finnes någon juvel i världen, som har sådant värde som
en kysk och ärbar hustru, och att kvinnornas ära består i
deras goda rykte; och då din makas är sådant, att det står
så utomordentligt högt som du själf vet, hvarför vill du draga
detta vissa förhållande i tvifvelsmål? Besinna, min vän, att
kvinnan är en ofullkomlig varelse, och att man ej bör lägga
stötestenar i vägen för henne, på hvilka hon kan snubbla och
falla, utan fastmer borttaga dem och rensa hennes väg från
hvarje hinder, på det hon lätt och obesvärad må kunna skynda
att vinna den fullkomlighet som fattas henne och som består
i att vara dygdig. Naturforskarna berätta, att hermelinen är
ett litet djur med ett det hvitaste skinn och att jägarna för att
fånga det begagna följande list: enär de känna de ställen, där
djuret har sin gång och dit det plägar skynda undan, afspärra
de dem med smuts och skrämma sedan upp det och drifva
det ditåt; när då hermelinen kommer till det smutsiga stället, stannar han och låter taga och fånga sig, för att icke behöfva
gå däröfver och nedsöla och fördärfva sitt hvita skinn, hvilket han
skattar högre än friheten och lifvet. En ärbar och kysk kvinna
är som en hermelin, och hvitare och renare än snö är ärbarhetens
dygd, och hvem som vill att hon icke skall mista, utan
behålla och bevara den, han måste iakttaga ett helt annat
sätt än som brukas med hermelinen, ty man bör ej sätta fram
för henne det orena, som ligger i efterhängsna älskares
skänker och artigheter, emedan kanhända — och till och med
utan något kanhända — hon icke har så mycken dygd och
medfödd styrka, att hon af egen kraft förmår kasta undan och
komma förbi dessa hinder. Därför är det nödvändigt att
undanrödja dem för henne och ställa för henne dygdens renhet
och den skönhet, som ligger i ett godt rykte. Likaledes är
en dygdig kvinna som en spegel af klar och glänsande kristall:
den är utsatt för den faran att anlöpa och fördunklas
af hvarje andedräkt, som kommer åt den. En ärbar kvinna
bör man behandla på samma sätt som reliker: tillbedja men
icke röra dem. Man bör vårda och akta en dygdig hustru
så som man aktar och vårdar en vacker trädgård, som står
full af blomster och rosor, men hvars ägare icke tillåter att
någon spatserar där eller rör vid blommorna, utan det får
vara nog att man på afstånd och mellan järngallret njuter af
deras doft och skönhet. Slutligen vill jag för dig uppläsa
några verser, som just rinna mig i minnet — jag hörde dem
i ett nytt lustspel — och hvilka tyckas mig passa in på det
ämne vi afhandla. En förståndig gammal man råder en
annan, som har en dotter, att hålla henne strängt, öfvervaka
och instänga henne, och bland andra skäl anför han dessa:
ty af glas är hvarje flicka:
det kan hålla, det kan spricka;
händer ömsom lika lätt.
och den mannen är ett ök,
som vill göra ett försök
med hvad som han ej kan bota.
grundad väl och värd att minnas:
att, om Danaër blott finnas,
guldregn aldrig fattas plär.
Allt hvad jag hittills har sagt dig, Anselmo, har endast varit sådant som angår dig, och nu är det så godt att också höra något af det som mig vidkommer; blir jag vidlyftig, så förlåt mig, ty allt hvad jag har att säga är nödvändigt för den labyrints skull, där du förvillat dig och ur hvilken du vill att jag skall taga dig ut. Du håller mig för din vän, och vill beröfva mig äran, något som strider mot all vänskap; och ej nog med att du begär detta, ditt bemödande går också ut på att jag skall beröfva dig din ära. Att du vill beröfva mig min är klart; ty, när Camilla ser att jag lägger ut mina krokar för henne, såsom du begär af mig, så måste hon säkerligen anse mig för en ärelös och illasinnad människa, efter jag vill och företager något, som är så skildt från allt, hvartill känslan af mitt eget värde och din vänskap förplikta mig. Att du vill att jag skall beröfva dig din, därom kan ej finnas något tvifvel; ty, när Camilla ser att jag lägger ut mina krokar för henne, måste hon tro att jag hos henne märkt något lättsinnigt drag, som gifvit mig dristighet att yppa mitt onda begär, och, då hon kommer att anse sig som vanhedrad därigenom, så drabbar hennes vanära dig, såsom tillhörande henne. Och häraf kommer hvad som allmänneligen säges, nämligen att en otrogen hustrus man — äfven om han icke själf vet eller har gifvit anledning till att hans hustru ej är sådan hon bör vara, och om det icke stått i hans makt ej heller berott på någon hans otacksamhet eller bristande försiktighet att hindra hans missöde, — att mannen i alla fall omtalas och nämnes med ett smädligt och gement namn, och de som känna till hans hustrus dålighet betrakta honom på sitt vis med föraktfulla, i stället för medlidsamma ögon, som de borde, då de veta att han icke af eget förvållande, utan genom sin syndiga makas lusta kommit i denna olycka. Men jag vill säga dig orsaken hvarför en brottslig hustrus man med rätta blir vanhedrad, till och med om han icke vet om att hon är dålig och hvarken har skuld eller del däri eller gifvit anledning därtill; och du må ej tröttna att höra på mig, ty alltsammans skall ju tjäna till det bästa. När Gud skapade vår förste fader i det jordiska paradiset, då lät han, som den Heliga Skrift säger, en tung sömn falla öfver Adam, och vid han sof, tog han ur hans vänstra sida ett refben, af hvilket han danade vår modet Eva; och, när Adam vaknade och såg henne, sade han: Detta är kött af mitt kött och ben af mina ben. Och Gud sade: För hennes skull skall en man öfvergifva sin fader och sin moder, och de tu skola varda till ett kött. Och då stiftades äktenskapets heliga sakrament med sådana band, att endast döden kan upplösa dem. Och så stor kraft och verkan har detta sakrament, att det gör två skilda personer till ett och samma kött och med dygdiga makar gör ännu mera, i det att, fastän de äro två själar, de dock icke hafva mer än en vilja. Och häraf kommer sig att, såsom hustruns kött är ett med mannens, så falla äfven de fläckar hon får eller de fel hon låter komma sig till last tillbaka på mannens kött, äfven om, som sagdt, han icke gifvit någon anledning till olyckan. Ty, liksom en smärta i foten eller någon annan kroppslem kännes i hela kroppen, emedan den i sin helhet är ett och samma kött, och hufvudet således förnimmer en skada på fotknölen utan att hafva förorsakat densamma, sammalunda varder mannen delaktig i hustruns vanära, emedan han är ett med henne. Och såsom all både ära och vanära i denna världen beror och härleder sig af kött och blod, och en dålig hustrus vanära är af detta slag, så måste nödvändigt mannen få någon del däraf lådande vid sig och hållas för vanhedrad, oaktadt han ej har vetskap därom. Betänk alltså, Anselmo, den fara för hvilken du utsätter dig, då du vill grumla din kyska makas sinnesfrid, betänk för hvilken tom och otillbörlig förvetenhets skull du vill uppröra de lidelser som nu slumra stilla i din kyska makas bröst; besinna att hvad du kan hoppas vinna är obetydligt, men hvad du skulle förlora är så stort, att jag vill låta det vara osagdt, emedan jag saknar ord för att framhålla dess fulla värde. Men, om allt hvad jag har sagt ej förslår för att afvända dig från ditt onda förehafvande, kan du gärna söka dig ett annat redskap för din blygd och vanära, ty jag ämnar icke blifva det, äfven om jag därigenom skulle mista din vänskap, hvilket vore den största förlust jag kan tänka mig.»
När han sagt detta, tystnade den dygdige och kloke Lotario, och Anselmo stod så förlägen och tankfull, att han på en lång stund ej kunde svara ett ord. Men ändtligen sade han till honom: »Du har sett, käre Lotario, med hvilken uppmärksamhet jag har lyssnat till allt hvad du velat säga mig, och af dina ord, exempel och liknelser har jag insett så väl din stora klokhet som den utomordentliga och sanna vänskap du hyser; jag inser och erkänner likaledes att, om jag icke lyssnar till ditt råd, utan följer min egen mening, flyr jag undan det goda och löper efter det onda. Detta medgifves, men du måste betänka att jag nu lider af samma sjukdom, som kvinnor emellanåt plägar ha, i det de få lystnad efter att äta jord, krita, kol och ännu värre saker, som äro äckliga att skåda och mycket mer att äta; därför behöfves det att bruka något konstgrepp för att jag må tillfriskna, och det kunde lätt ske på det viset att du bara börjar, om ock ljumt och för syns skull, att fjäsa för Camilla, och hennes dygd lär väl icke vara så bräcklig att det bär i backen med den vid första taget. Med blott denna början skall jag då låta mig nöja, och du skall hafva gjort hvad du är skyldig vår vänskap, i det du därigenom icke allenast skänker mig lifvet, utan äfven visshet om att min ära är mig obetagen. Och du är förbunden att göra detta blott för en saks skull, och det är att, då jag nu beslutit, såsom jag verkligen har, att verkställa detta rön, får du ej samtycka till att jag omtalar min dårskap för en tredje person, hvarmed jag nu skulle sätta min ära på spel, medan ditt sträfvande går ut på att jag ej skall förlora den. Och om nu äfven din ära ej står så högt som den bör i Camillas tanke under den tid du slår dig ut för henne, så betyder det föga eller intet, då du ju inom kort, sedan vi hos henne funnit den ståndaktighet vi vänta, kan säga henne rena sanningen rörande vårt anslag, och därmed skall ditt anseende åter varda detsamma som förr. Och eftersom du vedervågar så litet, men kan göra mig en så stor glädje därmed, så underlåt ej att göra det, äfven om flera betänkligheter falla dig i hågen; ty, som jag redan sagt, blott med att du gör en början skall jag anse saken bragt till slut.»
När Lotario såg Anselmos bestämda vilja och ej visste några flera exempel att framdraga eller flera skäl att anföra för att han icke skulle fullfölja den, och när han hörde hans hotelse att för en annan omtala sitt onda förehafvande, så beslöt han, till förekommande af ett värre ondt, att göra honom till viljes och uppfylla hans begäran, ehuru med föresats och afsikt att sköta saken så att Anselmo blefve tillfredsställd, utan att Camillas känslor komme i rörelse. Han svarade honom därför, att han ej borde meddela sin tanke åt någon annan, ty han, Lotario, åtoge sig hela historien, och skulle göra början därmed, när helst Anselmo önskade.
Anselmo omfamnade honom ömt och kärleksfullt och tackade honom för hans villighet, som om han bevisat honom den största tjänst, och de öfverenskommo med hvarandra att verket skulle begynnas redan följande dagen; Anselmo skulle skaffa honom tid och lägenhet att tala vid Camilla på tu man hand och likaså gifva honom penningar och smycken att erbjuda och skänka henne. Vidare rådde han honom att hålla serenader för henne, samt att skrifva verser till hennes lof, och ville Lotario ej själf ha besvär med att författa dem, skulle han göra det. Allt förklarade sig Lotario beredd till, ehuru visserligen i annan afsikt än Anselmo trodde.
Sedan de aftalat detta, återvände de hem till Anselmo, där de träffade Camilla, som i ängslan och oro väntade på sin man, emedan han den dagen dröjt längre än vanligt att komma. Lotario gick till sitt hem, och Anselmo stannade i sitt, lika belåten som Lotario var tankfull, emedan han icke visste hvad han skulle hitta på för att komma lyckligt ifrån denna obehagliga tillställning. Men samma natt uttänkte han ett sätt att narra Anselmo utan att kränka Camilla, och dagen därpå gick han till middag hos sin vän och vardt vil emottagen af Camilla, som bemötte och behandlade honom med största vänlighet, emedan hon väl kände den innerliga tillgifvenhet som hennes man hyste för honom. Sedan de slutat middagen och bordet var afdukadt, bad Anselmo sin vän att stanna kvar hos Camilla, medan han gick ut för ett angeläget göromål; inom halfannan timme skulle han vara tillbaka. Camilla bad honom att icke gå, och Lotario erbjöd sig att göra honom sällskap, men ingenting hjälpte med Anselmo; tvärtom enträgnades han med Lotario att denne måtte stanna och invänta honom, enär han hade en sak af stor vikt att afhandla med honom. Han sade också åt Camilla att ej lämna Lotario ensam till hans återkomst. Kort sagdt, han förstod så uppfinningsrikt skildra huru nödigt (och onödigt!) hans bortgående var, att ingen hade kunnat märka hans förställning.
Anselmo gick, och Camilla och Lotario blefvo ensamma sittande vid bordet, ty allt husfolket hade gått att spisa middag. Lotario såg sig nu på den stridsplats hans vän önskade och med fienden framför sig, hvilken blott med sin skönhet hade kunnat besegra en hel skvadron af väpnade riddare. Betänken om Lotario hade anledning att känna fruktan för en sådan fiende! Han gjorde emellertid ingenting vidare än att han stödde armbågen mot stolkarmen och flata handen mot kinden samt bad Camilla om ursäkt för sin ohöflighet, under förebärande att han ville hvila litet tills Anselmo återkomme. Camilla svarade att han skulle hvila bättre i förmaket[6] än på stolen, och bad honom därför gå dit in för att sofva; men det ville icke Lotario, utan satt och slumrade där han var, tills Anselmo kom tillbaka.
När denne fann Camilla i sitt rum och Lotario sofvande trodde han att, efter han dröjt så länge, de två redan hade haft tillfälle att både samtala och sofva, och kunde knappt tåla sig tills Lotario vaknade, för att åter gå ut med honom och fråga honom huru saken aflupit. Allt gick efter hans önskan: Lotario uppvaknade, genast lämnade båda huset, och nu sporde Anselmo om det han längtade att få veta; Lotario svarade att han ej ansett det rätt välbetänkt att första gången helt och hållet yppa sin afsikt, och att han därför ej gjort mer än berömt Camilla för hennes skönhet och sagt henne att i hela staden talades icke om annat än hennes fägring och förstånd; detta hade tyckts honom vara en god början för att så småningom vinna hennes bevågenhet och stämma henne gynnsamt till alt gärna åhöra honom en annan gång. Härutinnan hade han användt samma knep som hin onde brukar, när han vill bedraga någon som är på sin vakt för att försvara sig: då förskapar djäfvulen sig till en ljusets ängel, ehuru han är mörkrets ängel, och ställer fram för honom ett vackert sken, tills han slutligen röjer hvem han är och uppnår sin afsikt, om hans onda uppsåt icke strax upptäckes. Anselmo var mycket nöjd med allt detta och sade att han hvarje dag skulle bereda samma tillfälle, äfven om han icke ginge ut, ty han skulle i hemmet syssla med sådana saker att Camilla ej skulle komma underfund med hans knep.
Det hände sig så att många dagar förflöto, under hvilka Lotario icke talade ett ord med Camilla, men ändock på Anselmos frågor svarade att han språkat med henne, men aldrig kunnat få af henne det ringaste tecken att hon ville gå in på något orätt eller gifva ens en skymt af hopp; tvärtom, sade han, hotade hon att, om han icke afstode från sin onda afsikt, skulle hon omtala det för sin make.
— »Det är bra, sade Anselmo; hittills har Camilla motstålt fagra ord; nu måste vi nödvändigt se huru hon motstår gärningar. I morgon ger jag dig två tusen dukater, som du skall erbjuda, ja skänka henne, och lika många för att köpa juveler att tubba henne med; ty hur kyska de än må vara, pläga kvinnorna, isynnerbet om de äro vackra, ha en viss svaghet för att kläda sig väl och uppträda med glans. Motstår hon denna frestelse, vill jag gifva mig tillfreds och skall icke göra dig vidare besvär.»
Lotario svarade att, då han nu en gång gjort början, ville han bringa företaget till slut, ehuru han insåge att han skulle lämna det trött och besegrad. Följande dagen fick han de fyra tusen dukaterna och med dem fyra tusen bekymmer, ty han visste icke hvad han skulle hitta på för att komma med nya osanningar; men ändtligen beslöt han sig för att säga honom att Camilla var lika otillgänglig för skänker och löften som för ord, och att det vore ändamålslöst att ytterligare anstränga sig, emedan det endast vore förspilld tid.
Men ödet, som länkade sakerna på annat vis, fogade så att Anselmo, hvilken en dag lämnat Lotario och Camilla ensamma, såsom han annars plägade göra, inneslöt sig i ett sidorum och genom nyckelhålet såg och lyssnade på hvad de båda förehade; han märkte då att på mera än en half timme Lotario icke talade ett ord till Camilla och ej skulle hafva sagt henne ett enda, om han så hade varit där ett århundrade. Nu vardt det klart för Anselmo att allt hvad hans vän hade sagt honom om Camillas svar var dikt och osanning, och, för att öfvertyga sig om det verkligen förhöll sig så, lämnade han rummet, kallade Lotario afsides och frågade honom hvad nytt han hade att förtälja samt huru Camilla var stämd. Lotario genmälde att han icke ämnade åtgöra något vidare i saken, emedan hon svarade honom så kärft och snäsigt, att han icke hade mod att ånyo säga henne något.
— »Ha, Lotario, Lotario, sade Anselmo, hur illa du motsvarar din plikt mot mig och mitt stora förtroende till dig! Nu har jag stått och sett på dig genom detta nyckelhåls öppning och märkt att du icke sagt ett ord till Camilla, och jag kan däraf förstå att du ännu har de första osagda. Förhåller det sig nu så, som det otvifvelaktigt gör, hvarför bedrager du mig? eller hvarför vill du genom ditt svek beröfva mig de medel jag kunde finna för att ernå min önskan?»
Anselmo sade icke mera; men hvad han sagt var nog att göra Lotario flat och förvirrad. Nästan som om han ansåge sin heder förnärmad af att hafva blifvit ertappad med osanning, lofvade han Anselmo med en ed att han från det ögonblicket åtoge sig att göra honom till viljes och icke narras för honom, såsom Anselmo nog skulle få se, om han uppmärksamt följde hans åtgörande, ehuru han icke ens kunde behöfva att göra sig något besvär, ty den omsorg Lotario ämnade ägna åt att tillfredsställa sin väns önskan skulle betaga denne hvarje misstanke. Anselmo trodde honom och, för att gifva honom lugnare och mera ostörd läglighet, beslöt han att vara hemifrån i åtta dagar och begifva sig till en vän, som bodde i en by icke långt ifrån staden och med hvilken han uppgjorde, att denne mycket enträget skulle bjuda honom till sig, på det han hos Camilla måtte ha en giltig anledning för sin afresa.
Du olycklige Anselmo, som fallit på ett så galet råd! hur handlar du nu? hvad har du för planer? hvad gör du för anstalter? Betänk att du handlar mot dig själf, att det är din vanära dina planer gå ut på, ditt fördärf dina anstalter åsyfta? Dygdig är din maka Camilla; i lugn och ro äger du henne; ingen stör din sällhet; hennes tankar sträcka sig icke utom hemmets väggar; du är hennes himmel på jorden, hennes önskningars mål, hennes glädjes fullhet, den måttstock hvarefter hon mäter sin vilja, i det hon i allt rättar sig efter din och efter Himlens. Hon är ju som en grufva af ära, skönhet, ärbarhet och sedesamhet, den där utan någon möda ger dig all den rikedom hon hyser och du kan önska: hvarför vill du då gå djupare ned och leta efter nya ådror af nya och aldrig skådade skatter, med fara för att alltsamman ramlar? ty det hvilar ändå blott på de bräckliga stöden af hennes svaga natur. Betänk att den som söker det omöjliga, honom är det rätt åt att det möjliga varder honom nekadt, såsom det blifvit bättre sagdt af en skald i dessa ord:
uti sjukdom hälsans skatt,
dager i den mörka natt,
frihet uti fängselnöden,
trohet där blott falskhet satt.
och ej hoppet ens mig unnar.
Himlen mig sin dom förkunnar:
»Den omöjlighet begär,
jag ej möjligt ens beskär.»
Dagen därpå begaf sig Anselmo till byn, efter att hafva
tillsagt Camilla att under tiden för hans frånvaro Lotario skulle
komma för att se efter huset och spisa hos henne, samt att
hon skulle låta sig angeläget vara att bemöta hans vän liksom
honom själf. Camilla, såsom en ärbar och förståndig hustru,
vardt ledsen öfver den befallning hennes man gaf henne, och
svarade att han måtte betänka hurusom det ej vore passande
att någon i hans frånvaro intoge husfaderns plats, och att,
om han gjorde det af misstro till hennes förmåga att sköta sitt
hus, så kunde han ju försöka den gången och han skulle af
egen erfarenhet röna, att hon vore vuxen ännu större
omsorger. Anselmo invände att detta var nu en gång hans vilja,
och att hvad hon hade att göra vore att böja sitt hufvud och
lyda. Camilla sade att hon, om än ogärna, skulle göra så.
Ansalmo reste, och följande dagen infann sig Lotario i hans hem, där han af Camilla mottogs vänligt och artigt; dock uppehöll hon sig aldrig på något ställe, där Lotario kunde träffa henne mellan fyra ögon, ty hon gick ständigt åtföljd af sina tjänare och tjänarinnor, särskildt af en sin kammarjungfru, vid namn Leonela, som hon höll mycket af, emedan båda två som flickor växt upp tillsammans i Camillas föräldrars hus, och, när denna gifte sig med Anselmo, hade hon tagit henne med sig. Under de tre första dagarna talade Lotario icke med henne, ehuru han kunnat göra det, när bordet afdukades och folket gick att äta i största hast, såsom Camilla befallt. Leonela hade till och med fått tillsägelse att äta före Camilla och att aldrig vika från hennes sida; men hon, hvars tankar lekte mera på andra och roligare saker och som behöfde dessa stunder och detta tillfälle för att sysselsätta sig med sina nöjen, uppfyllde icke alltid sin härskarinnas bud, utan lämnade dem ensamma, liksom det varit därom hon fått befallning. Camillas ärbara utseende, allvarsamma uppsyn och den värdiga hållningen af hela hennes personlighet var emellertid sådan att den lade en tygel på Lotarios tunga; men det goda som Camillas många utmärkta egenskaper åstadkommo, i det de ålade Lotario tystnad, lände snarare till skada för dem båda, ty, om än tungan teg, hade tanken fritt lopp och tillfälle att stycke för stycke granska Camillas utomordentliga skönhet och förträfflighet, som voro tillräckliga att tända kärlek hos en marmorbild, och huru mycket mera då i ett hjärta af kött och blod. Så ofta Lotario fann tid och tillfälle att tala med henne, betraktade han henne och tänkte på huru älskvärd hon var. Dessa tankar började småningom ett anlopp mot det undseende han hyste för Anselmo, och tusen gånger ville han lämna staden och begifva sig någonstädes, där Anselmo aldrig skulle få återse honom, eller han Camilla; men redan förhindrades han därifrån och kvarhölls genom nöjet af hennes åskådande. Han gjorde våld på sig och kämpade med sig själf för att förhärda sig mot och glömma den känsla, som dref honom att betrakta Camilla: när han var ensam, anklagade han sig för sitt vansinne, kallade sig en dålig vän, ja en dålig kristen; han anställde pröfningar och jämförelser mellan sig och Anselmo, och resultatet af dem alla var att han sade till sig själf, att Anselmos dårskap och blinda tillförsikt vida öfverstego hans egen trolöshet och att om han lika visst hos Gud som inför människor funne ursäkt för hvad han ämnade göra, behöfde han icke frukta något straff för sin skuld.
Slutligen kom det därhän att Camillas skönhet och förträffliga egenskaper i förening med den läglighet som den enfaldige äkta mannen gifvit honom i händerna, alldeles besegrade Lotarios rättskänsla; han frågade icke efter något annat än det hvartill hans lidelse dref honom, och tre dagar efter Anselmos bortresa, därunder han oupphörligt kämpat mot sina begär, började han ansätta Camilla, så häftigt upprörd och med så kärleksglödande ord att hon vardt alldeles bestört och ej gjorde annat än att hon steg upp och gick in i sitt rum utan att svara honom ett ord. Men oaktadt denna köld nedslogs icke hos Lotario hoppet, som alltid vaknar samtidigt med kärleken; tvärtom vardt honom Camilla ännu kärare.
Hon å sin sida, som hos Lotario funnit hvad hon aldrig förmodat, visste ej hvad hon skulle taga sig till; men, då hon tyckte att det hvarken var rådligt eller rätt gjordt att lämna honom tid och tillfälle till ett nytt samtal, beslöt hon att redan samma kväll — såsom hon ock gjorde — affärda en sin tjänare med ett bref till Anselmo af följande lydelse:
- ↑ I somliga öfversättningar tages detta ställe så, som om Anselmo icke kunde tillåta att den gamla benämningen ginge förlorad; men en sådan tolkning är nog ej riktig, äfven om den i rent formellt hänseende låter sig till en viss grad försvaras.
- ↑ Ett mycket omtvistadt ställe. I de två äldsta upplagorna, som båda trycktes samma år 1605, lyder originalet sålunda: se podia prometer de él, ó ya consejos para entre ellos, ó ya remedio para cumplirlos (los = los pensamientos de Anselmo), och meningen skulle då vara, att Anselmo af sin vän kunde vänta sig antingen råd för deras inbördes förhållande eller medel för att bringa dem till utförande. Men i tredje originalupplagan (1608) ändrades de båda kursiverade orden till entretenellos såsom det redan skett i Bryssel-eftertrycket af föregående år, och denna läsart ger en afgjord bättre mening än den förra: Anselmo kunde vara viss att Lotario skulle gifva honom goda råd för att han fortfarande skulle kunna bära på dessa lönliga tankar, (sin hemlighet), om hvilka han nyss förut sagt, att det var honom lika omöjligt att behålla dem för sig själf som om han afsiktligt sökt att omtala dem för alla människor. Det är sant att man i allmänhet icke bör afvika från en första upplaga; men å andra sidan får man ej glömma att just med Cervantes’ D. Quijote det undantagsförhållande inträffar, att tredje originalupplagan har nästan större vitsord än de två föregående, emedan det är den enda som blifvit på tryckningsorten genomsedd af författaren själf.
- ↑ Den Vise är Salomo, och det anförda stället återfinnes i Ordspråksbokens 31 kap. 10 vers, nämligen sådant det lyder i Vulgata; enligt vår (och äfven Luthers) bibelöfversättning heter det: Hvilken en dygdig kvinna beskärd är, hon är mycket ädlare än de allra kosteligaste pärlor.
- ↑ Denne Tansello, en på sin tid berömd italiensk skald, född i Nola 1510 och död i Gaeta 1570, var författare till några icke vidare uppbyggliga skaldeverk, för hvilka han ville betyga sin ånger genom det i texen i nämnda arbetet, som är en episk dikt i femton sånger och flera gånger blifvit öfversatt till spanska. Enligt Braunfels är den citerade stanzen den fjärde i femte sången.
- ↑ Historien om bägaren, allmänt bekant i medeltidslitteraturen, återfinnes äfven hos Ariosto, hvilken Lotario såsom italienare kallar vår skald, uti hans Rasande Roland XXXXII: 71—73, 97—104 och XXXXIII: 6—49. Rinaldo kommer till en riddare, som vid bordet räcker honom en förtrollad bägare och säger honom, att hvem som kunde dricka därur, hans hustru vore trogen, men vore hon otrogen, så utspilldes vinet och runne ned för kläderna. Rinaldo afböjer att göra försöket, emedan han icke kunde vinna något därpå, i fall hans gemåls trohet bekräftades, men väl förlora, om motsatsen inträffade. Härvid är dock värden ingalunda någon »enfaldig doktor», utan en riddersman. Men litet längre from i sistnämnda sång, st. 72—143, berättas en liknande, men ännu värre historia, och i den förekommer ganska riktigt en doktor, vid namn Anselmo, som visserligen ej har något med bägarprofvet att göra, men ändock hängifver sig åt en förvetenhet, som — på annat vis — slår illa ut för honom.
- ↑ I originalet står estrado, med hvilket ord i äldre tider betecknades en plats som var ett steg högre än de andra rummen och betäckt med mattor; där plägade husets damer sitta eller hvila sig på utbredda kuddar och dynor.
| ← Trettioandra Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettiofjärde Kapitlet → |