Don Quijote förra delens senare hälft/45

←  Fyrtiofjärde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Förra delens senare hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Fyrtiosjätte Kapitlet  →

FYRTIOFEMTE KAPITLET.

Där tvifvelsmålet om Mambrinos hjälm och åsnesadeln fullständigt och sanningsenligt klargöres, jämte andra tilldragelser.

— »Nå, hvad tycken I, nådige herrar, sade barberaren, om det som dessa fina herrarna påstå, då de ännu envisas med att detta icke är en rakskål, utan en hjälm?»

— »Och hvem som säger motsatsen, inföll D. Quijote, honom skall jag låta veta att han ljuger, därest han är riddare, och, om han är vapendragare, att han ljuger tusen sinom tusenfaldt».

Vår barberare Niklas, som var tillstädes vid alltsammans och som väl kände till D. Quijotes virrighet, fick lust att styrka honom i hans galna föreställning och drifva skämtet vidare, på det att alla måtte få sig ett skratt, och sade därför, i det han vände sig till den främmande barberaren: »Herr barberare eller hvad ni så är, ni skall veta att jag också hör till ert yrke och sedan mer än tjugu år tillbaka har mitt examensbetyg och känner mycket väl till barberarskapets alla verktyg, utan undantag för något enda, och hvarken mer eller mindre har jag en tid i min ungdom varit soldat och vet äfvenväl hvad en hjälm är, och hvad en stormhatt och en riktig hjälm med visir är, och andra saker krigsväsendet anbelangande, jag menar soldaternas olika slags vapen. Och jag påstår, med all aktning för dem som förstå saken bättre och i det jag alltid håller mig till deras bättre omdöme, att den persedel, som vi hafva här framför oss och som denne gode herre håller i händerna, icke allenast icke är någon barberarskål, utan är så långt därifrån som hvitt är från svart och sanning från lögn. Jag påstår likaledes att, fastän detta är en hjälm, är det icke någon hel hjälm.»

— »Nej, visst icke, sade D. Quijote, ty hälften fattas, nämligen hakstycket.»

— »Så är det», sade kyrkoherden, hvilken redan hade förstått sin vän barberarens afsikt, och Cardenio, D. Fernando och hans kamrater intygade detsamma. Till och med lagmannen skulle hafva bidragit för sin del till skämtet, om han ej varit så upptagen af tankarne på D. Luis’ angelägenhet; men det allvarliga i hans funderingar höll honom i en sådan spänning, att han ägnade ringa eller ingen uppmärksamhet åt de andras lustiga påhitt.

— »Nå, så Gud hjälpe mig! sade barberaren, som var föremål för deras gyckel; hur är det möjligt att så många förnäma herrar kunna påstå att detta icke är en rakskål, utan en hjälm? Det här tyckes vara något som kan sätta ett helt universitet i förundran, hur förståndiga än dess medlemmar må vara. Nog af: är det så att den här rakskålen är en hjälm, då måste också denna hästsadel vara en åsnesadel, såsom den här herren har sagt.»

— »Nog förefaller den mig som en åsnesadel, sade D. Quijote, men jag har redan sagt att det lägger jag mig ej i.»

— »Om det är åsnesadel eller hästsadel, sade kyrkoherden, beror endast på huru herr D. Quijote bestämmer, ty i sådana saker, som röra riddarväsendet, tillerkänna alla dess herrarna och jag honom företrädet.»

— »Vid Gud, mina herrar, sade D. Quijote, så många och så besynnerliga äro de tilldragelser som händt mig på denna borg, de båda gånger jag bott här, att jag ej dristar yttra något bestämdt om det som kan spörjas mig rörande hvad i densamma förefinnes, ty jag håller före att allt som här sker tillgår med trolleri. Första gången plågade mig mycket en förtrollad mor, som håller till här, och för Sancho gick det icke rätt bra med andra af hans anhang; och i natt har jag nära två timmar varit hängande vid denna min arm, utan att jag vet huru eller huru icke jag råkat i denna olycka. Således, att nu taga mig till att afgifva ett utlåtande i en så inkrånglad sak, vore att utsätta mig för ett förhastadt domslut; hvad det beträffar, att man påstår detta vara en rakskål och icke någon hjälm, har jag redan svarat därpå, men i fråga om att bestämma huruvida det där är en åsnesadel eller en hästsadel, dristar jag icke fälla slutlig dom, det öfverlämnar jag uteslutande åt mina nådiga herrars godtfinnande. Kanske, emedan I ej ären slagna till riddare såsom jag är, hafva förtrollningarna här på platsen ingenting att skaffa med eder, utan I tören hafva eder omdömeskraft fri och kunna döma om förhållandena i denna borg såsom de visst och verkligen äro och ej som de te sig för mig.»

— »Det är utom allt tvifrvel, svarade härtill D. Fernando, att herr D. Quijote nu har dömt mycket riktigt, att det är oss som afgörandet af detta fall tillkommer; och, på det därvid må tillgå så mycket grundligare, skall jag upptaga herrarnas röster slutet och sedan gifva fullständig underrättelse om utgången».

För dem, som kände D. Quijotes sinnesförfattning, utgjorde allt detta ämne till oändligt löje; men för dem, som ej hade kunskap därom, tycktes det som den största galenskap i världen, isynnerhet för D. Luis’ fyra tjänare, och likaså för honom själf och tre andra resande, som händelsevis hade anländt till värdshuset och sågo ut för att vara landridare hvilket de också verkligen voro. Men den som vardt mest utom sig var barberaren, hvars rakskål där inför hans egna ögon hade förvandlats till Mambrinos hjälm och som alldeles icke tviflade på att äfven hans åsnesadel skulle förvandlas till en präktig ridsadel. Men alla skrattade de åt att so huru D. Fernando gick omkring och upphämtade rösterna af den ene efter den andre och hviskade dem i örat, på det att det tysthet måtte afgifva sin mening, huruvida den klenoden, om hvilken man kämpat så mycket, var en häst- eller åsnesadel. Och sedan han fått deras röster, som kände D. Quijote, sade han högt: »Saken står så, min gode man, att nu är jag trött af att insamla så många röster, ty jag märker att jag icke frågar någon om det jag önskar veta, som ej säger mig att det är en galenskap att påstå detta vara en åsnesadel, utan att det är en sadel för en häst, och till och med för en fullblodshäst; ni får således gifva er till tåls, ty trots er och er åsna är det en ridsadel och ej någon åsnesadel, och ni har ej varit lycklig vare sig i käromålet eller bevisningen.»

— » Nå, så må jag inte bli det i Himlen heller, sade den stackars barberaren, om ej I alla, nådiga herrar, bedragen eder, och så visst jag hoppas bli salig, lika visst är detta för mig en åsnesadel och ingen ridsadel; men herrars ord ha lag…^[1], och mer säger jag inte. Och sannerligen, full är jag i för syndat har jag nog i dag, men ingenting fått till lifs.»^[2]

Icke mindre löje väckte barberarens enfaldiga tal än D. Quijotes galenskaper, hvilken nu inföll: »Här är ingenting annat att göra än att hvar tar sitt, och hvad vår Herre gett honom, det må prästen säga amen till.»^[3]

En af D. Luis’ fyra tjänare yttrade då: »I fall det ej är så att detta är ett aftaladt gyckel, kan jag ej förstå huru personer med sundt förstånd, som alla här närvarande äro eller tyckas vara, understå sig att säga och försäkra att det här icke är en rakskål, och det där inte en åsnesadel; men då jag ser dem försäkra och påstå det, måste jag antaga att det ligger något bakom det att de fasthålla vid något, som så afgjordt strider mot hvad verklighet och erfarenhet tydligt visa oss; ty, — anamma, (och han klämde till med eden rent ut), inte skall man inbilla mig, om det så vore alla som lefva på jorden, att det här ej är en barberarskål, och det där inte en sadel till en åsna.»

— »Den skulle mycket väl kunna vara till en åsninna», sade kyrkoherden.

— »Det smäller lika högt, genmälde tjänaren, ty det är inte därpå det hänger, utan därpå om det är en åsnesadel eller inte, som de nådiga herrarna påstå.»

Detta hörde en af de nyss ankomna landridarna, som hade varit vittne till hela förhandlingen öfver tvistefrågan, och han utbröt full af harm och vrede: »Det är så visst en åsnesadel som far min^[4], och den som sagt eller säger något annat måtte vara full som en kaja!»

— »Ni ljuger som en gemen skurk», svarade D. Quijote, och, höjande lansstången som han aldrig släppte ur händerna, ämnade han lägga till honom ett sådant slag öfver hufvudet, att, om icke landridaren böjt sig undan, skulle han hafva sträckt honom till jorden. Lansstången splittrades mot marken, och de öfriga landridarna, som sågo sin kamrat misshandlas, ropade med hög röst på hjälp åt det Heliga Brödraskapet. Värdshusvärden, som hörde till deras förbund, gick genast efter sin ämbetsstaf och sitt svärd och sällade sig sedan till sina kamrater; D. Luis’ tjänare omringade denne, på det han under oväsendet ej måtte undkomma dem; barberaren, som såg hela huset upp- och nedvändt, högg åter igen tag i sin åsnesadel, och det samma gjorde Sancho; D. Quijote grep till sitt svärd och anföll landridarna. D. Luis ropade till sina tjänare att de skulle släppa honom och hjälpa D. Quijote, Cardenio och D. Fernando, hvilka båda höllo med D. Quijote. Kyrkoherden skrek, värdinnan tjöt, hennes dotter jämrade sig, Maritornes gret, Dorotea var bestört, Lucinda häpen, och doña Klara vanmäktig. Barberaren pryglade på Sancho; Sancho mörbultade barberaren; D. Luís’, hvilken en af hans tjänare vågat gripa i armen för att han ej skulle rymma, gaf honom ett slag öfver munnen, så att den sprang i blod; lagmannen tog D. Luís’ parti; D. Fernando hade en af landridarna under sig och tog med fötterna mått på hans kropp af hjärtans lust; värden skrek ånyo och starkare än förut på hjälp åt det Heliga Brödraskapet; så att hela värdshuset var idel gråt, rop, skrik, förvirring, fruktan, ångest våndor, svärdshugg, örfilar, stryk, sparkar och blodsutgjutelge,

Och midt under detta virrvar, uppståndelse och oväsen uppdök hos D. Quijote ett gammalt minne, så att han tyckte sig hals öfver hufvud försatt in i tvedräkten i Agramantes läger^[5], och så dundrade han med en röst, som hördes öfver hela värdshuset: »Hållen eder alla, sticken alla svärden i skidan, lugnen eder alla, hören mig alla, så framt I alla viljen blifva vid lif!»

Vid detta högljudda tillrop höllo alla upp, och han fortsatte: »Sade jag eder icke, mina herrar, att denna borg var förtrollad och att någon legion af djäflar måtte hålla till därinne? Till bekräftelse härpå skolen I nu med egna ögon se huru tvedräkten i Agramantes läger har öfvergått hit och förflyttats midt ibland oss. Skåden huru där kämpas om svärdet, här om hästen, på ena hållet om örnen, på det andra om hjälmen, och alla slås vi, och alla förstå vi icke hvarandra. Komme därför Ers Nåd, herr lagman, och Ers Nåd, herr kyrkoherde, och företräde den ene konung Agramante, och den andre konung Sobrino, och stiften fred mellan oss; ty, vid Gud Allsmäktig är det ju en stor skändlighet att så många förnämliga personer, som vi här äro, skola slå ihjäl hvarandra för sådana småsaker.»

Landridarna, som ej förstodo D. Quijotes talesätt och sågo sig illa åtgångna af D. Fernando, Cardenio och deras kamrater, ville ej lugna sig; barberaren däremot gärna, ty under slagsmålet hade han fått skägget och åsnesadeln fördärfvade; Sancho, som en trogen tjänare, lydde sin herres minsta vink; D. Luis’ fyra tjänare förhöllo sig också lugna, då de sågo hur litet det angick dem att icke göra det; endast värden höll i sig, att man borde tukta denne galnings fräckheter, hvilken jämt och samt ställde till bråk i hans värdshus. Till sist stillades larmet för den gången, och i D. Quijotes inbillning fick åsnesadeln förbli ridsadel, rakskålen en hjälm, och värdshuset en borg ända till domedag.

När nu genom lagmannens och kyrkoherdens bemedling alla lugnat sig och blifvit vänner, började D. Luís’ tjänare åter enträgnas med honom att han genast skulle följa med dem, och, under det han sökte komma till rätta med dem, samrådde lagmannen med D. Fernando, Cardenio och kyrkoherden om hvad han borde göra under dessa omständigheter, hvilka han framställde för dem jämte det som D. Luís sagt honom. Slutligen kom man öfverens, att D. Fernando skulle för D. Luís’ tjänare omtala hvem han var och hurusom det vore hans önskan att D. Luís fore med honom till Andalusíen, där han hos D. Fernandos broder markisen skulle finna det aktningsfulla mottagande som hans personlighet förtjänade; ty man visste D. Luís’ föresats vara så beskaffad^[6], att han icke denna gång skulle återvända till sin fader, om man så högge honom i stycken. Då de fyra fått höra D. Fernandos stånd och D. Luís’ fasta föresats, beslöto de sins emellan att tre af dem skulle vända om och för fadern inberätta hvad som inträffat, men den fjärde skulle stanna kvar och passa upp D. Luís och ej lämna honom, tills de andra komme efter honom eller han finge veta hvad hans fader befallde dem. Då vardt genom Agramantes anseende och konung Sobrinos klokhet hela tvedräktstillställningen bilagd.

Men, när endräktens fiende och all freds förstörare såg sig föraktad och gäckad och märkte huru ringa frukt han skördat af att hafva krånglat in dem alla i ett sådant virrvarr, beslöt han att ännu en gång försöka sin lycka genom att uppväcka nya tvister och oroligheter.

Det förhöll sig nämligen så, att visserligen lugnade sig landridarna, emedan de hört något ord om de herrarnas förnäma stånd, med hvilka de slagits, och de drogo sig ur striden därför att de tyckte att, huru den än månde utfalla, skulle de komma att draga det kortaste strået; men en af dem, och det var just den som blifvit pryglad och sparkad af D. Fernando, påminde sig att bland några häktningsorder, som han hade mot åtskilliga förbrytare, fanns äfven en mot D. Quijote, hvilken, såsom Sancho med stort skäl hade befarat, det Heliga Brödraskapet hade befallt att gripa därför att han satt galerslafvarne i frihet. Då detta nu föll honom in, ville han förvissa sig om signalementet träffade in på D. Quijote, och, framtagande några stycken pergament ur barmen, fann han det han sökte. Som han var klen att läsa, började han att stafva sig fram helt långsamt, och för hvart ord han läste satte han ögonen i D. Quijote, jämförde kännetecknen i häktningsordern med D. Quijotes ansikte och fann, att utan tvifvel var denne den som ordern gällde. Och knappt hade han försäkrat sig härom, så samlade han åter tillhopa sina pergament, framvisade med vänstra handen häktningsordern, grep med den högra D. Quijote om halsen så hårdt, att han knappt kunde andas, och ropade med hög röst: »Till hjälp åt det Heliga Brödraskapet! och på det man må se, att jag yrkar det med full anledning, så läsen ordern, i hvilken det står att man skall fasttaga denne stråtröfvaren.»

Kyrkoherden tog ordern och såg, att det var sant allt hvad landridaren sade och att den stämde med D. Quijotes signalement; men när denne såg sig misshandlad af en lurk till bondlymmel, kokade hans vrede upp till sin höjdpunkt det knastrade i hvarenda knota i hans kropp, och med all sin makt grep han med båda händerna landridaren om strupen så att, hade icke denne fått hjälp af sina kamrater, hade han där satt lifvet till förr än D. Quijote släppt sitt byte. Värden som nödvändigt måste bistå sina ämbetsbröder, skyndade honom genast till hjälp. Värdinnan, som såg sin man ånyo inne i krakel, hof på nytt upp sin stämma, i hvars låt Maritornes och dottern strax instämde, i det de anropade Himlen och de närvarande om hjälp. När Sancho såg hvad som tilldrog sig, sade han: »Så visst Gud lefver, är allt sant som min husbonde påstår om förtrollningarna i denna borg, ty det är omöjligt att lefva en timme i lugn i den.»

D. Fernando skilde landridaren och D. Quijote och lösgjorde till belåtenhet för båda deras händer, med hvilka de hade godt tag den ene i den andres rockkrage, och denne i den förres hals. Men landridarna upphörde icke därför att fordra att få sin fånge och att man skulle hjälpa dem att utlämna honom åt dem bunden och gifven dem alldeles i våld, ty det vore en skyldighet mot konungen och det Heliga Brödraskapet, å hvilkas vägnar de ånyo bådo om hjälp och bistånd för att verkställa häktningen af denne rånare, stigman och stråtröfvare.

D. Quijote skrattade åt dessa yttranden och sade med största lugn: »Kom hit, lumpna och vanbördiga pack! kallen I det för stråtröfveri att gifva friheten åt fångar, lösa de bundna, bistå de elända, upprätta de fallna, skaffa de betryckta rätt? Å, nedriga pack! för edert låga och usla begrepps skull förtjänen I att Himlen icke för eder uppenbarar den höga betydelse det vandrande ridderskapet i sig innesluter och icke låter eder inse den synd och okunnighet hvari I befinnen eder, därutinnan att I icke vörden skuggan, och huru mycket mera då den verkliga närvaron af en vandrande riddare! Kommen hit, I landsvägsriddare och icke landridare, I stråtröfvare med fullmakt af det Heliga Brödraskapet! och sägen mig: Hvad var det för ett dumhufvud som undertecknade häktningsordern mot en sådan riddare som jag är? som icke visste att vandrande riddare ej äro underkastade domstols myndighet, utan att svärdet är deras lag, modet deras rätt, och den egna viljan deras kungliga stadga? Hvem var den tosing, säger jag än en gång, som icke vet att det ej finnes något adelsbref med så många fri- och rättigheter gom det en vandrande riddare förvärfvar den dag han undfår riddareslaget och hänger sig åt riddarskapets hårda idrott? Hvilken vandrande riddare har väl någonsin betalat mantalspenningar, försäljningsafgäld, brudskatt, sjuårsgärd, väg- och bropenningar?^[7] Hvilken skräddare har väl af honom tagit sömmarlön för de kläder han åt honom förfärdigat? Hvilken borgherre mottagit honom på sin borg och låtit honom betala sin förtäring? Har det väl funnits en konung som icke bjudit honom till sin taffel? en mö som icke fattat kärlek till honom och öfverlämnat sig åt all hans vilja och behag? Och slutligen, hvilken vandrande riddare har det väl funnits, finnes det eller skall det väl finnas i hela världen, den där icke skulle äga mod att ensam gifva fyrahundra prygel åt fyrahundra landridare, som ställa sig i vägen för honom?»

---

1. Ordspråket lyder på spanska: Allá van leyes do quieren reyes = lagar gå ditåt kungarna vilja; ett svenskt, som alldeles täcker detsamma, torde väl knappt finnas, men något ditåt uttryckes dock genom ett som äger att Kungsord har lag i hand, och detta har med en obetydlig förändring begagnats i öfversättningen. Om anledningen till ordspråkets uppkomst berättar den för Spaniens äldre medeltidshistoria synnerligen betydande och redan förut i dessa noter åberopade ärkebiskopen af Toledo D. Rodrigo Jiménez de Rada att under konung Alfons VI:s regering (1072—1109) voro hans franska gemål drottning Constance och dåvarande ärkebiskopen af Toledo D. Bernardo mycket angelägna om att i den spanska gudstjänsten införa den romerska ritualen i st. för den af ålder brukliga s. k. gotiska. Detta mötte emellertid ett så allmänt motstånd, att saken höll på att kosta konung Alfons kronan: men slutligen enades man om att afgöra densamma genom ett slags »Guds dom», i det två riddare skulle kämpa, den ene för den toledanska, den andre för den fransk-romerska ritualen, och den som segrade, hans ritual skulle följas. Den som stridde för den förra behöll segern; men detta förtröt drottningen, som då efteråt menade att en sådan sak ej borde afgöras med vapen, utan man skulle taga ett exemplar af hvardera ritualen och kasta dem båda på ett bål: den som då komme ut oskadd, till den hade Gud ett större behag! och den borde bli rådande. Drottningens förslag antogs, men, o under! äfven detta prof bestod den toledanska ritualen lyckligt. Därmed borde ju saken hafva varit afgjord; men drottningen låg öfver sin herre och gemål så enträget, att han ändtligen för husfredens skull ej hade annan råd än att foga sig i hennes önskan, och den romerska ritualen ålades prästerna till antagande vid äfventyr af lif och gods. Och af detta konungens våldsamma ingripande uppkom så det ofvannämnda ordspråket. Men än i dag finnes i den härliga domkyrkan i Toledo ett särskildt kapell, det s. k. mozarabiska, där gudstjänsten annu förrättas på det uråldriga viset.
2. En hos äldre författare förekommande vändning, genom hvilken skall uttryckas den talandes ödmjukhet: han erkänner sig först och främst vara en syndare.
3. I originalet: á quien Dios se la dió, San Pedro se la bendiga = hvad Vår Herre skänkt nagon, må Sankte Per ge sin välsignelse till. Men Sankte Per har icke längre här i norden eller i de protestantiska länderna i allmänhet samma betydelse som förr och ännu hos katolikerna, för hvilka han, som bekant, representerar pafvedömets grundläggare.
4. Landridaren menar naturligtvis: så visst min far verkligen är min far; men i sitt raseri förtalar han sig. Jämf. not. 2 till föregående kapitel.
5. Historien härom förtäljes utförligt af Ariosto i 27:e sången af hans Orlando Furioso, str. 35—110. På Guds befallning och för att hjälpa den i Paris belägrade kejsar Karl, skickar ärkeängeln Mikael tvedräktens gudinna till den hedniske konungen Agramantes läger att sätta split och oenighet mellan därvarande riddare och hjältar. Af dessa kämpade Mandricardo mot Gradasso om svärdet Durindana, Rodomonte mot Ruggiero (Rüdiger) och Sacripante om hästen Frontino eller Frontalatte, och Ruggiero mot Mandricardo om skölden med hvita örnens tecken, o. s. v. Slutligen lyckades det Agramantes förmaningar och konung Sobrinos klokhet att någorlunda återställa enigheten.
6. Originalets ord, porque de esta manera se sabia de la intención de D. Luís que no volveria por aquelia vez etc. torde näppeligen kunna tolkas annorlunda än här skett, och, då meningen blir god på detta vis, synes den af Braunfels företagna omflyttningen af orden de esta manera till den följande eftersatsen ej vara framkallad af någon verkligt tvingande orsak. Ej stort antagligare synes Hartzenbusch’s förslag att i st. f. de esta manera läsa de otra manera.
7. Af de här nämnda utskylderna var försäljningsafgäld (alcabala) en viss procent som betalades vid köp och försäljning och kunde på sätt och vis sägas motsvara nutidens stämpelafgift; brudskatten (chapin de la reina, eg. drottningens toffel) utgick vid kungliga förmälningar, och sjuårsgärden (moneda forera) erlades som ett slags extra bevillning endast hvart sjunde år. D. Quijote bedömer naturligtvis dessa saker efter hvad han trott sig finna i sina riddareböcker; men visst är att riddarna äfven i verkligheten hade vissa bestämda förmåner och rättigheter, hvilka i De Sju Balkarna (Las Siete Partidas) angifvas sålunda: 1. att äras, äfven af konungarna; 2. att i kyrkan taga främsta platsen, näst efter konungen och kanikerna; 3. att vid gudstjänsten Kristusbilden på kalkens lock (la paz) räckes dem att kyssas; 4. att icke bjuda någon att sitta ned vid deras bord; 5. att rättvisans tjänare ej få med våld intränga i deras hus samt att deras vapen och hästar icke få tagas i mät; 6. att de äro fria från utskylder (pechos); 7. att ej vara underkastade tortyr, utom i fall af högförräderi; 8. att ej behöfva lida skymflig död, utan halshuggas eller svältas ihjäl i vanliga lifssaker, eller kastas i hafvet, om de begått stöld eller rån; 9. att tid ej blef försuten för dem, när de voro borta i konungens ärende; samt 10. att de kunde göra testamente utan de rättsliga formaliteterna. Åtskilliga af dess företrädesrättigheter funnos kvar ännu under hela adertonde århundradet.

←  Fyrtiofjärde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Fyrtiosjätte Kapitlet  →