Don Quijote förra delens senare hälft/46
| ← Fyrtiofemte Kapitlet |
|
Fyrtiosjunde Kapitlet → |
FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.
Hvari det blir slut på det märkvärdiga äfventyret med landridarna, och vår bålde riddare D. Quijotes fruktansvärda raseri förtäljes.
Medan D. Quijote yttrade detta, sökte prästen öfvertyga landridarna att D. Quijote var från förståndet, såsom de kunde se af hans gärningar och ord, och att de ej hade någon anledning att drifva saken vidare, ty, om de också grepe honom och droge af med honom, skulle de ändå snart få lof att släppa honom såsom förryckt. Härtill genmälde han med häktningsordern, att det icke tillkomme honom att döma om D. Quijotes galenskap, utan att göra hvad som blifvit honom befalldt af hans förman, och, vore D. Quijote väl en gång häktad, så kunde de sedan gärna få släppa honom lös tre hundra gånger.
— »Men i alla fall, sade kyrkoherden, lären I väl icke denna gången få honom med eder, ej heller lär han låta sig bortföras, efter hvad jag kan förstå.»
Och verkligen förstod kyrkoherden tala så mycket för dem, och D. Quijote att begå så många dårskaper, att landridarna skulle hafva varit galnare än han, om de ej insett huru det var fatt med honom. Också funna de för godt att lugna sig, ja till och med att uppträda som fredsmäklare mellan barberaren och Sancho Panza, hvilka ännu mycket argsint höllo i med sitt krakel. Slutligen bilade de, såsom rättvisans tjänare, saken och afgjorde den som skiljedomare så, att båda parterna blefvo om än icke alldeles belåtna, åtminstone något så när tillfredsställda, ty de bytte sadlarna, men icke gjordarna och grimmorna; och beträffande Mambrinos hjälm betalade kyrkoherden i smyg, och utan att D. Quijote märkte det, åtta realer för rakskålen, och barberaren gaf honom ett kvitto därpå, däri han äfven afstod från all talan om svekligt förfarande både då och i evighet, amen.
När således dessa båda stridigheter blifvit bilagda, hvilk voro de viktigaste och mest betydande, återstod att D. Luís’ tjänare ginge in därpå, att tre af dem vände om och en stannade kvar för att åtfölja honom dit D. Fernando åmnade föra honom; och, som ett blidt öde med bättre lycka redan hade begynt att bryta en lans och att jämna svårigheter till förmån för de älskande och de tappra i värdshuset, så beslöt det nu att föra saken till slut och gifva allt en lycklig utgång; ty tjänarna läto nöja sig med allt hvad D. Luis ville, och Doña Klara vardt så glad däröfver att ingen hade kunnat blicka henne i ansiktet utan att märka hennes hjärtas fröjd. Zoraida åter hade visserligen icke riktigt förstått alla de händelser hon sett, men bedröfvades och gladdes som det bar till och allt efter som hon såg det skiftande ansiktsuttrycket hos hvarje enskild person, isynnerhet hos sin spanior, på hvilken hon allt jämt höll ögonen häftade och vid hvilken hon fastbängde med hela sin själ.
Värdshusvärden, hvilken den begåfning och godtgörelse ej undgått som kyrkoherden gifvit barberaren, kräfde nu betalning för D. Quijotes räkning äfvensom för skadan på sina läglar och förlusten af vin, svärjande på att hvarken Rocinante eller Sanchos åsna skulle slippa från värdshuset, förr än han fått sina pengar till sista öret. Allt ordnade emellertid kyrkoherden, och D. Fernando betalade det, ehuru jämväl lagmannen med största beredvillighet hade erbjudit sig att göra upp det, och sålunda blefvo alla nöjda och stilla, så att värdshuset nu icke längre liknade Agramantes oroliga läger, såsom D. Quijote hade sagt, utan friden och lugnet på Oktaviani tid.[1] Och för allt detta, så var den allmänna meningen, hade man att tacka herr kyrkoherdens välmening och stora vältalighet samt D. Fernandos oförlikneliga frikostighet.
När nu D. Quijote såg sig fri och ledig från alla dessa stridigheter, så väl sin vapendragares som sina egna, tycktes det honom lämpligt att fortsätta sin påbörjade resa och fullborda det stora äfventyr, till hvilket han blifvit kallad och utkorad. Han gick alltså med fast beslutsamhet fram och knäföll för Dorotea, som dock icke tillstadde honom att säga ett enda ord förr än han stigit upp; för att lyda henne reste han sig då och sade: »Det är ett allmänneligt ord, sköna dam, att trägen vinner[2], och i många och viktiga saker hafver erfarenheten visat att sakförarens ihärdighet bringar en tvifvelaktig angelägenhet till ett godt slut; men aldrig visar sig sanningen häraf granneligare än i krigets värf, hvarest snabbhet och hurtighet förekomma fiendens afsikter att vinna seger, innan motståndaren hinner sätta sig till försvar. Allt detta säger jag, höga och dyra furstinna, emedan mig tyckes att vårt fördröjande på denna borg numera är af ingen nytta, men väl skulle kunna lända oss till stor skada, såsom vi någon dag torde varda förmärkande. Ty ho vet om icke genom hemliga och nitiska kunskapare eder fiende jätten redan hafver erfarit att tid och tillfälle så medgåfve, förskansade sig i någon ointaglig borg eller fästning, mot hvilken mina bemödanden och min outtrötteliga arm föga förmådde? Låtom oss därför, som sagdt, min härskarinna, med vår omsorg förekomma hans planer och brytom genast upp med god förtröstan, ty det är icke mera allenast att jag får sammanträffa mededer motståndare.»
D. Quijote tystnade och sade intet mer, utan afbidade helt lugnt den fagra prinsessans svar, hvilken med förnän och efter D. Quijotes uppträdande lämpad hållning svarade honom på följande vis: »Jag tackar eder, herr riddare, för den önskan I visen eder hysa att bistå mig i mitt stora betryck, såsom en rättskaffens riddare den där känner det som sin plikt och sitt kall att bistå faderlösa och hjälpbehöfvande; och gifve Himlen att eder och min önskan må gå i uppfyllelse, på det I mågen förnimma att det finnes tacksamma kvinnor i världen. Och hvad mitt uppbrott vidkommer, så må det ske nu strax, ity att jag icke har annan åstundan än eder egen; förfogen I öfver mig alldeles efter eder hug och goda behag, ty hon, som en gång åt eder har öfverlämnat försvaret af sin person och i edra händer lagt återupprättandet af sitt välde, skall icke känna någon lust att sätta sig upp mot det som eder klokhet anordnar.»
— »Med Guds hjälp då!» sade D. Quijote. »Efter så är att en högboren dam sig förnedrar inför mig, vill jag ej spilla tillfället att upphöja henne och insätta henne på hennes ärfda tron. Må uppbrottet ske genast, ty det gamla ordet att i dröjsmål ligger faran sporrar min längtan att afresa, och, då himlen ej hafver skapat eller afgrunden skådat någon som kan skrämma eller förfära mig, så sadla du, Sancho, Rocinante och gör din åsna och drottningens gångare redo, och låtom oss bjuda farväl åt borgfogden och det öfriga herrskapet och sedan genast begifva oss af.»
Sancho, som varit tillstädes vid allt detta, runkade på hufvudet fram och tillbaka och sade: »Ack, herre, herre! det står värre till i byn än det låter, vare det sagdt med förlof af ärliga kvinnor!»
— »Hvad kan det vara som står illa till vare sig i någon by eller i alla städer i världen och som kunde låta till att lända mig till skada, din lymmel?»
— »Om Ers Nåd blir arg, svarade Sancho, skall jag tiga och låta bli att säga det jag som en trogen vapendragere är pliktig att säga och som hvarje trogen tjänare bör säga sin herre.»
— »Säg hvad du vill, genmälde D. Quijote, så framt dina ord icke gå ut på att injaga skräck hos mig; ty, om du är rädd, så handlar du efter din natur, och, om jag icke är det, så handlar jag efter min.»
— »Det är det inte, Gud förlåte mig mina synder! svarade Sancho, utan att jag håller det för visst och säkert att denna dam, som påstår sig vara drottning öfver det stora riket Micomicón, inte är det mera än mor min; för, vore hon hvad hon säger, skulle hon inte gå här och sticka nosen ihop med en af de kringstående här och där i vrårna, bara man vänder bort hufvudet.»
Dorotea rodnade vid Sanchos ord, ty det hade sin riktighet att hennes make D. Fernando emellanåt och i smyg för andras ögon hade med läpparna inhöstat en del af den lön som hans kärlek förtjänade; detta hade Sancho sett och tyckt, att en sådan lättfärdighet snarare passade för en fal tärna än för drottningen öfver ett stort rike. Men hon hvarken kunde eller ville svara Sancho ett enda ord, utan lät honom gå på med sitt prat, och han fortsatte: »Detta säger jag, herre, därför att om, efter det vi färdats på vägar och stigar och tillbragt onda nätter och än sämre dagar, den som nu ligger och gör sig goda dagar här på värdshuset skall komma och skörda frukten af våra mödor, så är det inte värdt att jag gör mig brådt med att betsla upp Rocinante, sadla min åsna och göra gångaren redo; då är det bättre att vi stanna där vi äro, och kvinnfolk som höra spinnhuset till må sitta på spinnhus, och därmed punkt!»[3]
Ack hjälpe mig Gud, hur förfärligt ond D. Quijote vardt, när han hörde sin vapendragares oanständiga ord! Han vardt så förbittrad att han med skälfvande röst och stammande tunga och i det han sprutade lågande eld ur ögonen, utbrast: »Å, din nedrige lymmel, din oförnuftige, oförskämde och dumme tölp, din sturske, smädelystne, skamlöse, uppkäftige bakdantare! Sådana ord understår du dig att säga i min och dessa högborna damers närvaro? och sådana skändligheter och fräckheter har du dristat att gifva rum i din virriga inbillning? Gack bort ur min åsyn, du naturens missfoster, du lögnmagasin, du sveklighetsupplag, skurkaktighetsgrop, påhittare af elakheter, utspridare af dumheter, fiende till den vördnad man är kungliga personer skyldig! Gack, visa dig aldrig mer för mina ögon vid äfventyr af min vrede!»
Och sägande detta sköt han ögonbrynen i höjden, blåste upp kinderna, såg sig omkring åt alla håll och stampade med högra foten ett duktigt tag mot marken, alltsammans tecken till den vrede han hyste i sitt inre. Vid dessa ord och ursinniga åtbörder vardt Sancho så slokörad och rädd, att det skulle varit honom en glädje om i det ögonblicket jorden öppnat sig under hans fötter och uppsvulgit honom; han visste ej hvad han skulle taga sig till annat än att vända sig bort och aflägsna sig ur sin vredgade herres åsyn.
Men den kloka Dorotea, som redan så väl kände till D. Quijotes lynne, sade för att blidka hans vrede: »Förtörnens icke, herr riddare af den Sorgliga Skepnaden, öfver de dumheter eder gode vapendragare har sagt, förty det låter tänka sig att han ej säger dem utan anledning, och på grund af hans sunda förstånd och kristeliga samvete får man icke heller misstänka honom för att bära falskt vittnesbörd mot någon. Följaktligen bör man tro, utan ringaste tvifvel därpå, att, enär här på borgen, såsom I, herr riddare, påstån, allting tillgår och sker med trolleri, så vore det möjligt, säger jag, att Sancho under sådan djäfvulsk inflytelse sett hvad han säger sig hafva sett och som i så hög grad kränker min dygd.»
— »Vid Gud Allsmäktig bedyrar jag, inföll nu D. Quijote, att Eders Höghet har träffat alldeles rätt och att någon stygg synvilla framträdt för den syndaren Sancho och kommit honom at skåda hvad som omöjligen kunnat skådas på annat vis än genom trolleri. Jag känner den olycksfågelns ärlighet och enfald tillräckligt för att veta, att han ej bär falskt vittnesbörd mot någon.»
— »Så är det och så blir det, sade D. Fernando och därför bör Eders Nåd, herr D. Quijote, förlåta honom och åter upptaga honom i eder bevågenhets sköte, Sicut erat in principio[4], innan dylika synvillor taga vettet ifrån honom.»
D. Quijote svarade att han förlät honom, och kyrkoherden gick efter Sancho, som kom mycket ödmjuk och knäböjande bad om sin herres hand, och riddaren räckte honom den och, efter att hafva låtit honom kyssa henne, gaf han honom sin välsignelse och sade: »Nu lär du väl fullständigt inse, min käre Sancho, att det är sant hvad jag ofta förut har sagt dig, att allting här på borgen tillgår med trolleri.»
— »Det tror jag visst, menade Sancho, utom det där med hissningen, ty det gick då verkligen till på naturligt vis.»
— »Tro icke det, svarade D. Quijote; hade så varit skulle jag hafva skaffat dig hämnd därför både då och äfven nu; men hvarken då eller nu förmådde jag det, ej heller såg jag någon på hvilken jag kunde hämnas den smälek du utstod.»
Alla önskade nu veta huru det förhöll sig med hissningen och värden berättade dem punkt för punkt historien om Sanchos luftfärd, hvaråt de hade mycket roligt, men hvaråt Sancho skulle lika mycket hafva förargat sig, om ej hans husbonde ånyo försäkrat honom att det var förtrollning. Sanchos enfald gick dock aldrig så långt, att han icke ansåg det för ren och fulltygad sanning, utan inblandning af något som helst trolleri, att han blifvit hissad af personer med kött och blod, och ingalunda af drömda eller inbillade gyckelbilder, såsom hans herre trodde och försäkrade.
Två dagar voro redan förlidna[5], som hela det högförnäma sällskapet tillbragt i värdshuset, och, då det tycktes dem nu vara tid till afresa, träffade man anstalt om att kyrkoherden och barberaren skulle kunna föra D. Quijote hem, såsom de önskade, och där förskaffa honom bot för hans galenskap, utan att Dorotea och D. Fernando besvärade sig med att åtfölja honom till hans by på grund af påhittet med drottning Micomicónas befriande. Och det som man föranstaltade var att man kom öfverens med en förman, som händelsevis råkade färdas där förbi, att denne skulle forsla honom på sin oxvagn på följande sätt: man förfärdigade af korsvis ställda läkten ett slags bur, tillräckligt stor för att D. Quijote bekvämt kunde rymmas däri, hvarpå D. Fernando och hans kamrater, jämte D. Luis’ tjänare och landridarna i förening med värdshusvärden, efter kyrkoherdens anvisning och föreskrift, allesammans betäckte sina ansikten och klädde ut sig, den ene på ett sätt, den andre på ett annat, så att D. Quijote måtte taga dem för andra människor än dem han sett där på borgen. När detta var gjordt, smögo de sig under djupaste tystnad in dit, där han låg sofvande och hvilade ut sig efter de utståndna dusterna. De närmade sig honom, som slumrade trygg och fri från fruktan för en sådan händelse, och, gripande säkert tag i honom bundo de honom till händer och fötter så väl att, när han spratt upp ur sin sömn, han ej kunde röra sig eller göra annat än häpna och förvånas öfver att se framför sig så besynnerliga markattansikten; och strax föll han på det som hans ständigt verksamma och vanvetliga fantasi frammanade för honom, i det han trodde att alla dessa gestalter voro spöken i den förtrollade borgen, liksom att han själf otvifvelaktigt vore förtrollad, efter han icke kunde röra sig eller försvara sig, — alltsammans precis så som kyrkoherden, denna tillställnings upphofsman, hade tänkt att det skulle gå.
Sancho var af alla de närvarande den ende som behållit både sitt riktiga förstånd och sitt riktiga utseende; och, ehuru bra litet fattades för honom att ha samma sjuka som sin herre, kände han dock igen hvilka alla dessa utspökade gestalter voro; men han dristade icke att öppna munnen, tills han finge se, hur denna hans herres öfverrumpling och tillfångatagande skulle aflöpa. Äfven denne talade icke ett ord, utan afvaktade uppmärksamt utgången af den olyckliga händelsen, och utgången vardt den att man bar fram buren, inspärrade honom däri och tillspikade läktena så starkt, att de icke kunde lösryckas i första taget. Sedan togo de den på axlarna, och, när de lämnade rummet, hördes en grof röst, så anskrämlig som barberaren — icke han med åsnesadeln, utan den andre — kunde åstadkomma, och hvilken sade: »O riddare af den Sorgliga Skepnaden! Ej må du låta den fångenskap, hvari du nu dväljes, bekymra dig; ty så måste det vara för att få ett skyndsammare slut på det äfventyr, till hvilket ditt stora mod drifvit dig, och detsamma skall fullbordas, när det vilda Manchalejonet delar läger med den hvita dufvan från Toboso, efter det båda böjt sina stolta nackar under det milda äktenskapliga oket, af hvilken oerhörda förening skola till världens ljus framkomma de tappra lejonungar, som skola likna sin dråpelige fader i hans skarpa klor. Och detta skall ske innan den flyende nymfens förföljare under sitt snabba och naturenliga lopp två gånger besökt de strålande stjärnbilderna.[6] Och du, o ädlaste och lydigaste vapendragare, som någonsin burit svärd vid bältet, skägg på hakan och lukt i näsan! ej må du förfäras eller förargas öfver att se det vandrande riddarskapets blomma sålunda bortföras inför dina egna ögon; ty snart skall du, om det så behagar Världsdanaren, få se dig så högt uppsatt att du ej skall känna igen dig själf, och ingalunda skola de löften svikas, dem din gode herre dig gifvit. Och å den visa Ljugarinas[7] vägnar kan jag försäkra dig att din lön skall varda dig utbetald, såsom du skall varda varse i gärning. Följ du blott din dråpelige, nu förtrollade herres fotspår, ty det är i sin ordning att du drager dit där I båda finnen målet; och Gud vare med eder, eftersom det ej är mig lofligt att säga mera ty jag vänder åter, jag vet väl hvart.»
Och när han kom till slutet af profetian, höjde han röst så starkt och sänkte den sedan till ett så mildt tonfall, att till och med de som voro medvetna om skämtet nästan trodde på sanningen af hvad de hörde.
D. Quijote kände sig tröstad af den åhörda profetian, ty han uppfattade genast hela hennes betydelse och förstod, att man lofvade honom att se sig i ett heligt och äkta förbund förenad med sin kära Dulcinea af Toboso, ifrån hvars välsignade kved skulle utgå lejonungarna, hans söner, till evärdelig ära för La Mancha. Och i full och fast tro härpå upphof han sin stämma, utstötte en djup suck och sade: »O du, hvem du så månde vara, som förespått mig så mycket godt! jag beder dig att i mitt namn anhålla hos den vise trollkarl, som har att sörja för mina angelägenheter, att han icke låter mig omkomma i denna fångenskap, dit man nu bortför mig, tills jag fått se uppfyllda de oförlikneligt glädjande löften, som här gifvits mig. Om blott så sker, skall jag räkna mina fängelsekval för en ära, de kedjor som omgjorda mig för en vederkvickelse, och detta läger, på hvilket man nedlägger mig, icke för ett hårdt slagfält, utan för en mjuk sofplats och en lycksalig förmälningsbädd. Och hvad angår tröst åt min vapendragare Sancho Panza, har jag den tillit till hans redlighet och rättskaffens handlingssätt, att han ej skall öfvergifva mig hvarken i med- eller motgång; ty, om hans eller min lycka vore så klen, att det icke vederfares mig att få gifva honom ön eller något af lika värde, som jag lofvat honom, skall han åtminstone icke kunna gå förlustig sin lön: i mitt testamente. som redan är uppsatt, har jag nämligen bestämdt tillsagt hvad som bör gifvas honom, väl icke efter hans många och trogna tjänster, men efter min förmåga.»
Sancho Panza bugade sig mycket höfligt för honom och kysste hans båda händer, ty en hand hade han icke kunnat komma åt, emedan bägge voro hopbundna. Sedan togo spökena buren på sina axlar och satte den tillrätta på oxvagnen.
- ↑ Janustemplet i Rom, hvilket stod öppet i krigstider, vardt under Oktavianus (kejsar Augustus) tre gånger stängdt, emedan allmän fred rådde i romerska riket.
- ↑ Egentligen, att ihärdighet är framgångens moder = la diligencia es madre de la buena ventura.
- ↑ Det något drastiska ordspråk Sancho här använder i originalet: Cada puta hile, y comamos = låt hvar sköka spinna, och låtom oss äta! De sista orden innebära väl icke precis något ätande utan endast i allmänhet ett skötande af egna angelägenheter utan att lägga sig i andras, således ej heller i den först nämnda partens spinnande. Så ungefär uppfattas det åtminstone af Coll y Vehí, medan däremot Braunfels öfversätter: Und was eine Hure ist soll lieber am Spinnrocken sitzen, wir aber wollen uns ans Essen und Trinken halten.
- ↑ Orden äro tagna ur en latinsk bön, som begynner med Gloria patri, och de betyda: såsom det var i begynnelsen.
- ↑ Här borde rätteligen nästa kapitel börja, för att dess öfverskrift skulle passa till innehållet.
- ↑ Den flyende nymfens förföljare är solguden Apollo, nymfen är Dafne (jämf. sid. 193 not. 4), och den dunkla profetians mening är, att de förutspådda händelserna skola inträffa inom två år.
- ↑ Spanskan har Mentironiana, en utbildning af ordet mentiron = grof lögn.
| ← Fyrtiofemte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtiosjunde Kapitlet → |