Hoppa till innehållet

Don Quijote förra delens senare hälft/49

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fyrtioåttonde Kapitlet
Don Quijote af la Mancha
(Förra delens senare hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
 Femtionde Kapitlet  →


[ 242 ]

FYRTIONIONDE KAPITLET.

Där det redogöres för det förståndiga samtal, som Sancho Panza hade med sin herre D. Quijote.

— »Aha! sade Sancho; nu har jag er fast; just detta var mig kärt att erfara, så kärt som lif och själ. Bekänn, nådig herre, kan ni förneka hvad som vanligen plägar sägas hos oss, när en person känner sig olustig: jag vet inte hvad som går åt den och den, inte äter han, inte dricker han, inte sofver han, och inte svarar han rätt på hvad man frågar honom, utan det ser alldeles ut som om han vore förtrollad? Häraf kan nu slutas att de, som inte äta eller dricka eller sofva eller uträtta sitt naturliga tarf, som jag sagt, de äro förtrollade, de; men inte de hvilka känna det behof som Ers Nåd känner, och så dricker ni ju när man bjuder er, och äter när ni har något att äta, och svarar på allt det man frågar er.»

[ 243 ]— »Det är sant som du säger, svarade D. Quijote; men jag har ju redan sagt dig att det finnes många slags förtrollningar, och det kunde förhålla sig så att med tiden det ena slaget har förvandlats till ett annat, och att det nu brukas på det viset att förtrollade personer göra allt som jag gör, fastän de förut icke gjort det; så att i fråga om olika tiders bruk kan man ingenting bevisa däremot eller draga slutsatser däraf. Jag vet och har klart för mig att jag är förtrollad, och det är mig nog till mitt samvetes säkerhet; ty jag skulle göra mig mycket samvete om jag tänkte att jag icke vore förtrollad, och ändå läte mig kvarhållas i denna bur, fåfäng och feg och undandragande mig den hjälp jag skulle kunna lämna många nödställda och betryckta, hvilka i den stund som är hafva ett bestämdt och ytterligt behof af mitt skydd och beskärm.»

— »Men i alla fall, invände Sancho, påstår jag att till yttermera visso vore det bra om Ers Nåd pröfvade på att komma ur det här fängelset — och jag utfäster mig att af all makt vara behjälplig därtill, ja att skaffa er ut därur, — och om ni pröfvade på att ånyo sitta upp på er gode Rocinante, hvilken likaledes tyckes vara förtrollad, så modstulen och tungsint skrider han framåt, och att vi därefter än en gång frestade lyckan med att söka flera äfventyr. Och ginge det icke väl för oss, så är det alltid tids nog för att vända tillbaka till buren, och då lofvar jag som en ärlig och trogen vapendragare att instänga mig där tillsammans med Ers Nåd, om tilläfventyrs Ers Nåd vore så olycklig eller jag ett sådant nöt att jag ej går i land med hvad jag lofvar.»

— »Jag är nöjd att göra som du säger, vän Sancho, svarade D. Quijote, och när du ser er passande lägenhet att verkställa mitt befriande, vill jag lyda dig i allt och till allt; men du, Sancho, skall nog varda varse huru du misstager dig i din åsikt om mitt missöde.»

Med sådant samtal underhöllo sig den vandrande riddaren och hans kringstrykande vapendragare[1], tills de anlände dit där kyrkoherden, domherren och barberaren redan stigit af och inväntade dem. Formannen spände genast oxarna från vagnen och lät dem gå lösa på den grönskande och behagliga platsen, hvars svalka inbjöd till njutning däraf visserligen icke så förhäxade personer som D. Quijote, utan blott så kloka och förståndiga som hans vapendragare. Denne bad kyrkoherden om tillåtelse för sin herre att på en stund få gå ut ur buren, ty, om man ej läte honom komma ut, skulle detta hans fängelse ej blifva så snyggt som det kräfdes af [ 244 ]hvad som anstode en sådan riddare som hans herre. Kyrkoherden förstod hans mening och sade sig mycket gärna vilja tillstädja hans begäran, om han ej fruktade att, när Sanchos herre såge sig i frihet, han skulle begå sina vanliga dumma streck och begifva sig af så långt, att folk aldrig mera finge se honom.

— »Jag går i borgen för att han ej rymmer», sade Sancho.

— »Och jag med, och vi alla, sade domherren, isynnerhet om han ger mig sitt ridderliga ord att icke aflägsna sig från oss, tills det sker med vårt samtycke.»

— »Det ordet gifver jag, svarade D. Quijote, som stått och lyssnat på alltsammans, så mycket hellre som den, hvilken är förtrollad som jag, ej kan fritt förfoga öfver sin person, ty den som förtrollat honom förmår göra att han icke kan röra sig från fläcken på tre århundraden, och, om han rymt, tvingar han honom tillbaka genom luften.» Och efter nu så förhölle sig, kunde de gärna släppa honom, isynnerhet då det lände så mycket till allas bästa, och, om de ej släppte honom, så skulle, det bedyrade han, lukten ofelbart besvära dem, om de ej lagade sig därifrån.

Domherren tog honom vid handen, ehuru han hade båda bundna, och på hans ord och lofven släppte man honom ur buren, och han fröjdade sig oändligt och öfvermåttan att se sig lös därur. Det första han gjorde var att sträcka på hela kroppen, och sedan gick han fram till Rocinante och, gifvande denne två klappar öfver länden, sade han: »Ännu, du blomster och spegel för alla hästar, hoppas jag till Gud och hans signade Moder att vi två snart skola finna oss så som vi önska, du med din herre på ryggen, och jag ridande på dig, i utöfning af det värf till hvilket Herren hafver sändt mig i världen.»

Med dessa ord gick D. Quijote jämte Sancho undan till ett afsides liggande ställe, hvarifrån han återvände mycket lättad och med så mycket lifligare längtan att verkställa allt hvad hans vapendragare anordnade. Domherren betraktade honom och förvånades öfver det sällsamma i hans stora galenskap samt däröfver, att i allt hvad han talade och svarade han visade sig hafva ganska godt förstånd; endast då tappade han stigbyglarna, (såsom förut blifvit sagdt,) när frågan gällde riddarväsendet. Drifven af medlidande, talade han därför, sedan de alla slagit sig ned i gröngräset i afbidan på domherrens matsäck, och sade till D. Quijote: »Är det möjligt, [ 245 ]ädle junker, att den kärfva och värdelösa läsningen af riddareböcker utträttat så mycket med eder, att den förvridit ert förstånd till den grad att ni tror eder var förtrollad med mera dylikt, som är så långt ifrån att vara sant som lögnen själf är från sanningen? Och huru är det möjligt att en förståndig människa kan förmå sig att tro att i världen har funnits denna oändlighet af Amadiser och denna skock af så många berömda riddare, så många kejsare af Trapezunt, så mången Felixmarte af Hyrkanien, så många ypperliga hästar, så mången kringirrande fröken, så många ormar, så många drakar, så många jättar, så många oerhörda äfventyr, så många slags förtrollningar, så många strider, så många ursinniga sammandrabbningar, så mycken prakt i kläder, så många förälskade prinsessor, så många vapendragare som varda grefvar, så många kvicka dvärgar, så många kärleksbref, så mycken kurtis, så många dråpliga kvinnor och, kort sagdt, så många och så orimliga händelser som riddareböckerna innehålla? För egen del må jag säga att, när jag läser dem, så länge jag kan låta bli att tänka på att alltsammans är lögn och lättfärdighet, roa de mig i någon mån; men så fort jag besinnar hvad de egentligen äro, slänger jag den bästa af dem i väggen, ja, jag skulle till och med kasta dem på elden, om en sådan funnes tillhands eller i närheten, såsom väl förtjänta af ett sådant straff, emedan de äro falska och bedrägliga samt framställa sakerna på ett sätt som strider mot naturens vanliga ordning, och såsom stiftare af nya läror och nytt lefnadssätt, och såsom de där föranleda den okunniga hopen att tro och hålla för sannfärdiga alla de dumheter de innehålla. Ja, så dristiga äro de att de drista förvirra förståndet för kloka och ädla män af god familj, såsom det väl märkes på det de åstadkommit med Ers Nåd, då de bragt eder därhän att det är nödvändigt att inspärra er i en bur och forsla er på en oxvagn, såsom man för ett lejon eller en tiger från det ena stället till det andra för att förevisa dem och förtjäna pengar på dem. Seså, herr D. Quijote, haf förbarmande med er själf, återvänd till förnuftets sköte och lär att rätt bruka det rika förstånd himlen behagat skänka eder genom att använda edra lyckliga gåfvor på annan läsning, som kan lända ert samvete till gagn och er ära till förökelse. Och om ni ändå, drifven af er medfödda lust, vill läsa idrotts- och riddareböcker, så lis Domareboken i den Heliga skrift, ty där skall ni finna storslagna händelser, som verkligen tilldragit sig, och bedrifter lika sannfärdiga som hjältemodiga. Lusitanien hade en [ 246 ]Viriatus, Rom en Cesar, Kartago en Hannibal, Grekland en Alexander, Kastilien en grefve Fernan González, Valencia en Cid, Andalucien en Gonzalo Fernández, Estremadura en Diego Garcia de Paredes, Jeréz en Garcí-Pérez de Vargas, Toledo en Garcilaso, Sevilla en Don Manuel de León[2], och läsningen om deras tappra bragder kan roa, upplysa, förnöja och hänföra till beundran de utmärktaste snillen. Att läsa dem blir en sysselsättning värdig Ers Nåds goda förstånd käre herr D. Quijote! och, när ni lämnar den, skall ni vara bevandrad i historien, betagen i dygden, undervisad i allt godt, förbättrad i seder, tapper utan dumdristighet, försiktig[3] utan feghet; och allt detta till Guds ära och er egen fördel samt till berömmelse för La Mancha, därifrån jag hör att Ers Nåd leder sitt ursprung och sin härkomst.»

Med största uppmärksamhet lyssnade D. Quijote till domherrens ord och, när han säg att denne hunnit till punkt, betraktade han honom först en god stund och sade sedan: »Mig tyckes, ädle junker, att Eders Nådes föredrag går ut på att låta mig förstå, att det aldrig i världen hafver funnits några vandrande riddare och att alla riddareböcker äro falska, lögnaktiga, skadliga och onyttiga för det allmänna, samt att jag hafver gjort illa i att läsa dem, värre 1 att tro dem och allra värst i att handla efter dem, i det jag slagit mig på det vandrande ridderskapets svåra yrke, som de predika, medan ni däremot påstår att i världen aldrig hafva funnits några Amadiser, vare sig af Gallien eller af Grekland, ej heller de andra riddarna, af hvilka nämnda skrifter vimla.»

—- »Allt detta är bokstafligen så, som Ers Nåd framställer det», inföll nu domherren.

— »Därtill svarade D. Quijote: »Eders Nåd sade ytterligare att berörda böcker hade vållat mig stor skada, ity att de förvirrat mitt förstånd och bragt mig i en bur, samt att det vore bättre för mig att rätta mig och byta om läsning och läsa andra sannfärdigare böcker, som lämna större både nöje och nytta.»

— »Så är det», sade domherren.

— »Då tycker jag för min del, genmälde D. Quijote, att den vettlöse och förtrollade är Eders Nåde, ity att ni hafver tagit eder före att komma med så stora smädelser emot en sak, som är så gillad i världen och hålles för så sann, att den, som ville bestrida henne, såsom Eders Nåd bestrider, förtjänade samma straff, som Eders Nåd påstår sig gifva böcker, när ni läser dem och de trötta eder. Ty att vilja inbilla nå[ 247 ]gon att Amadís platt icke hafver funnits till i världen, ej heller alla de andra äfventyrsriddare, dem historieböckerna vimla af, det är som att vilja intala någon att solen icke lyser eller frosten icke kyler eller jorden icke bär oss; och hvilken förnuftig människa kan väl finnas i världen, den där skulle förmå öfvertyga en annan om att det ej var sant allt det där med prinsessan Floripes och Guido af Burgund och med Fierabras, jämte bron vid Mantible[4], hvilket tilldrog sig på Karl den stores tid? För knäfveln, det är ju lika sant som att det nu är dager! Och är det lögn, då måste det också vara lögn att det hafver funnits en Hektor, en Akilles, ett trojanskt krig några tolf pärer af Frankrike eller en konung Artus af England hvilken än i denna stund lefver förvandlad till korp, och man väntar honom hvilket ögonblick som helst tillbaka till sitt rike[5]. Då lär man väl också understå sig att säga att historien om Guarino Mezquino[6] är lögnaktig, liksom den om uppsökandet af den heliga Graalen, och att Don Tristans och drottning Isoldes kärleksäfventyr, äfvensom Ginevras och Lancelots äro understuckna, fastän det finnes personer hvilka så godt som minnas sig hafva sett hofdamen Quintañona, som var den bästa kvinnliga munskänk i Stora Britannien. Och så säkert är detta att jag själf erinrar mig hurusom min farmor brukade säga till mig, när hon såg någon gammal dam med sin ärevördiga hufva: ’Den där, käre sonson, ser ut som hofdamen Quintañona’; och däraf drager jag den slutsatsen att hon måste hafva känt henne eller åtminstone kommit så långt att hon sett något porträtt af henne. — Vidare: hvem kan väl förneka att historien om Peter och den sköna Magelona[7] är sann, då man än i dag i den kungliga lifrustkammaren ser den pinnen, hvarmed den tappre Peter styrde trähästen på hvilken han red genom luften, och samme pinne är något större än en vagnsstång? Och bredvid pinnen finnes Babiecas[8] sadel, och i Roncesval är Rolands horn[9], så stort som en grof bjälke. Häraf följer att det hafrver funnits tolf pärer, att det hafver funnits en Peter, att det hafver funnits män som Ciden och andra dylika riddare af det slag, hvarom folk säger att de draga ut på sina äfventyr. Hvarom icke, kan man lika gärna påstå det vara osant, att den tappre lusitaniern Juan de Nerlo[10] var en vandrande riddare, som drog till Burgund och kämpade i staden Ras mot den berömde herren till Charny, med vedernamnet den ädle herr Peter[11], och sedermera i staden Basel mot den ädle herr Henrik af Rabenstein, samt gick segrande och ärorik ur båda dessa duster; och likaså skulle då äfven [ 248 ]vara osanna de äfventyr och utmaningar, som de tappra Spaniorerna Pedro Barba och Gutierre Quijada[12], från hvilken sistnämnde jag härstammar i rätt nedstigande led på svärdslinien, bestodo i Burgund och i hvilka de besegrade grefve St. Pauls söner. Då må man likaledes förneka att D. Fernando de Guevara[13] begaf sig på äfventyr till Tyskland, där han kämpade mot junker Georg, en riddare i hertigens af Österrike hof. Må man då också säga att det var bara uppdiktade historier med Suero de Quiñones’ duster i den ärofulla vapenleken[14], med den ädle herren Luís de Falces’ förfäktande af sitt valspråk[15] mot den kastilianske riddaren D. Gonzalo de Guzmán, och med så många andra hjältedåd, som hafva utförts af kristliga riddare i spanska och främmande länder och som äro så trovärdiga och sanna att — jag säger det än en gång — den som ville förneka dem skulle sakna människoförstånd och sundt förnuft.»

Domherren förvånades storligen, när han hörde denna blandning som D. Quijote gjorde af sant och osant, och såg huru väl han kände till allt som angick och vidkom hans vandrande ridderskaps förhållanden. Han svarade honom därför: »Jag kan visst icke neka, herr D. Quijote, att ju något är sant af hvad Ers Nåd har sagt, särskildt i det som beträffar de spanska vandrande riddarne, och likaså vill jag medgifva att det funnits tolf pärer af Frankrike; men jag kan ej tro att de uträttat alla de ting som ärkebiskop Turpin[16] skrifver om dem. Sanna förhållandet är att de voro riddare som invaldes af de franska konungarna och dem man kallade pärer, emedan de alla voro jämngoda i mod, i börd och tapperhet, och, om de icke voro det, var det åtminstone meningen att de skulle vara det. De bildade alltså ett slags orden ungefär som de nu brukliga Santiago- och Calatravaordnarna[17], vid hvilka det förutsättes att de som ägna sig åt dem skola vara eller böra vara tappra och modiga riddare af god börd; och, liksom man nu för tiden säger riddare af Johanniter- eller af Alcántaraordnen, sade man då för tiden En af de Tolf Pärerna, emedan det var tolf i nämnda hänseende jämngoda som utkorades till denna krigarorden. Hvad det beträffar om det funnits en Cid, råder därom icke något tvifvel, och än mindre om Bernardo del Carpio; men huruvida de utfört de bragder, som förtäljas om dem, därom tror jag att tviflet är ganska stort. I fråga om den där pinnen åter, som Ers Nåd säger hafva varit grefve Peters och som befinner sig bredvid Babiecas sadel i kungliga lifrustkammaren, bekänner jag min [ 249 ]synd att, fastän jag sett sadeln, har jag icke fått sikte på pinnen, så dum eller närsynt är jag, till på köpet då han är så stor som Ers Nåd har uppgifvit.»

— »Visst finns han där, utan tvifvel, genmälde D. Quijote, och till yttermera visso påstås det att han sitter instucken i ett läderfordral, för att icke angripas af mögel.»

— »Det är allt för möjligt, svarade domherren; men vid den vigning jag undfått till mitt ämbete påminner jag mig ej att hafva sett den. Dock, om jag än medger att han finnes där, förbinder jag mig icke därför att tro historierna om alla dessa Amadíser eller om hela denna skock af riddare som man berättar för oss, ej heller ligger det något förnuft i att en man som Ers Nåd, så rättskaffens och begåfvad med så goda egenskaper och så klart förstånd, inbillar sig att det skulle finnas någon sanning i alla dessa talrika och allt mått öfverskridande galenskaper som stå skrifna i de orimliga riddareböckerna.»



  1. ↑ Originalet har: el caballero andante y el mal andante escudero. Nu betyder mal andante egentligen den som det går illa för, och däraf olycklig, och tyska öfversättare hafva således varit i sin goda rätt, när de återgett uttrycket med übelfahrend; men det kan väl ändå sättas i fråga om det just varit detta Cervantes menat, ty Sancho for i själfva verket icke illa vid nu ifrågavarande tillfälle, utan snarare bättre än vid många andra. Sannolikt har författaren åsyftat blott en skämtsam motsättning mellan herre och dräng; öfversättaren har åtminstone fattat saken så och därför vågat en tolkning ungefär efter mönstret af den bekanta historien om den förnäme herren, som för sin betjänt klargjorde skillnaden mellan olika personer på det sättet att »kungen spisar, jag äter, och du slukar».
  2. ↑ Om de här uppräknade hjältarna, för så vidt de icke kunna förutsättas vara allmänneligen bekanta, må i korthet nämnas följande. Viriatus, ursprungligen en herde, sökte värna Spaniens själfständighet mot Romarna och lyckades under ett nioårigt krig (140—149 f. Kr.) tillkämpa sig oberoende för Lusitanien (Portugal), men vardt slutligen lönnmördad på föranstaltande af den romerske fältherren Quintus Servilius Cæpio. — Fernan González (omkring medlet af tionde seklet) skaffade Kastilien politiskt oberoende af konungariket León, hvilket det förut tillhört som provins, samt kämpade tappert och segerrikt mot Morerna. — Om Garcí-Pérez (förkortadt af Garcia Pérez) de Vargas vet man, att han stred med berömmelse i Ferdinand den Heliges krigshär, när denne belägrade Sevilla (1216—48). — Namnet Garcilaso har burits af flera hjältar, som utmärkt sig i krigen mot Morerna; möjligen menas här den som deltog i belägringen af Granada (1490—92) under det katolska konungaparet Ferdinand och Isabella och som för en på den närliggande slätten (la vega) utförd lysande bedrift därefter fick heta Garcilaso de la Vega. — Manuel Ponce de León lefde vid samma tid och var berömd för sin oförvägenhet. Om honom berättas en liknande historia som den Schiller besjungit i »Der Handschuch», endast med den skillnaden att D. Manuel själfmant och utan uppfordran af sin älskade hämtade handsken från lejongropen. — Om Ciden, Gonzalo Fernández och Diego García de Paredes hafva upplysningar förut lämnats i noter till 1:a och åtskilliga andra kapitel.
  3. ↑ I den spanska texten står visserligen osado (modig) sin cobardia; men detta är troligen ett tryckfel, och öfversättaren har därför ej dragit i betänkande att, i enlighet med Hartzenbusch’s förlag, ersätta osado med sesudo, såsom äfven Braunfels stillatigande gjort.
  4. ↑ Floripes och Guido af Burgund äro ett förälskadt par, som förekommer i den gamla romanen Carlo Magno; där uppträder äfven Fierabras, en väldig hednisk hjälte, som omvänder sig till kristendomen och sedan blir ett starkt stöd för kejsar Karl. Stormningen af bron vid Mantible, i hvilken båda deltogo, utgör en af hufvudhändelserna i bemälda roman, och hela denna historia har ytterligare behandlats dramatiskt af Calderon i hans lustspel La Puente de Mantible.
  5. ↑ Jämf. hvad D. Quijote utförligare mäler härom på sidd. 90—91 i förra häftet.
  6. ↑ En sannolikt från Italien härstammande och i 14:de århundradet författad bok, som bildar ett mellanting mellan riddareroman och uppbyggelseskrift. I sitt hemland omtryckes den ännu som folkbok.
  7. ↑ Denna historia var synnerligen omtyckt och är ännu spridd som folkbok både i Tyskland och Frankrike; men D. Quijotes uppgift om den märkvärdiga hästen beror på ett misstag, ty någon sådan häst förekommer icke där, men väl i en ur Tusen och en Natt hämtad saga om Trähästen, hvars ämne återfinnes äfven på andra håll, såsom i den af Adenet le Roi (omkring 1240—1300) författade romanen på vers Cléomadès och i Chaucer’s Canterbury Tales.
  8. ↑ Babieca var Cidens stridshäst.
  9. ↑ Den baskiska dalen Ronceval eller Roncevaux (= törnedalen, på baskiska Orreaga = rik på enbuskar) nämnes såsom det ställe, där Karl den Stores här på återvägen från Spanien led det nederlag (778), som blifvit så ryktbart i säng och saga. Enligt den franska versionen anförde Roland eftertruppen och föll i ett af morerna utställdt bakhåll; han stred där i det längsta utan att vilja sända efter hjälp från hufvudhären, som var en dagsresa förut, men, när han kände sig dödligt sårad, blåste han ändtligen i sitt horn en signal, som hördes af kejsaren, hvilken vände om, men inträffade för sent för att kunna uträtta annat än att skaffa kristlig begrafning åt Roland och de hjältar, som stupat med honom.
  10. ↑ Med oöfverträfflig humor låter Cervantes här D. Quijote sätta historiska personer i omedelbar följd och sammanhang med sina apokryfiska sagohjältar, hvilka ju för honom hafva fullkomligt lika stor verklighet som de förra. Dessas lefnadsöden voro för öfrigt så »romantiska», att en nutida läsare lätt kan frestas att liksom D. Quijote slå båda slagen af personer tillsammans i en klump, fastän på motsatt vis, genom att taga verkligheten för dikt, och upplefvade tilldragelser för sagor. Detta ligger så mycket närmare till hands, som under femtonde seklet, då riddareväsendet så att säga flammade upp i en sista lifslåga, alla människor trodde på vandrande riddare och många, i sin sträfvan att betyga sin tro med sina gärningar, verkligen gjorde saker, som förefalla en nykter och prosaisk eftervärld rent vidunderliga. Så var särskildt fallet med de af D. Quijote i texten namngifna män, af hvilka Juan de Merlo, som kallas lusitanier därför att hans familj härstammade från Portugal (lat. Lusitania), lefde under den kastilianske konungen Johan II (1406—1454). Han hade efter tidens sed uppställt ett valspråk till kvinnans ära, och drog år 1433 utomlands för att förfäkta detsamma mot hvem det vara månde. I denna afsikt kom han till Filip den Godes af Burgund hof i Arras, utmanade där riddaren Pierre de Beauffremont och tillkämpade sig i hertigens närvaro segern för sitt valspråk. För samma ändamål stred han sedan i Basel mot Henrik af Remestan, (som det står i spankan, men hvilkens namn af Braunfels identifieras med det tyska Rabenstein) och besegrade honom i de af stadens råd utsedda stridsdomarnes åsyn — Man hade en egen teknisk term empresa, (äfven på franska emprise,) och förstod därmed ej blott själfva företaget eller äfventyret, utan också det tecken, märke eller sinnebild, som riddaren antagit jämte ett därtill hörande valspråk (devis), hvars innehåll det naturligtvis var en hederssak för honom att under alla omständigheter försvara såsom sant och rätt.
  11. ↑ I originalet kallas han Mosen Pierres, och detta Mosen, som sedan tillägges äfven Enrique de Remestan och Luís de Falces, var en egentligen inom de till konungariket Aragonien hörande länder bruklig äretitel och ansågs något förmer än Don. Så är det historiskt bestyrkt, att den sedermera som historieskrifvare bekante riddaren Don Diego de Valera år 1436 vid hertig Albrechts taffel i Wien modigt uppträdde för sitt lands ära emot en förnäm österrikisk herre och att den nyss nämnde konung Johan II till belöning därför förlänade honom Mosen som hederstitel, så att han dädanefter icke kallade sig Don Diego, utan Mosen Diego. Ordets utseende har emellertid narrat en mängd öfversättare att förblanda det med Moses; men det förtjänar anmärkas, att de förra svenska öfversättarna haft bättre takt och återgifvit detsamma med det franska Monseigneur, som ju också är förmer än det simpla Monsieur.
  12. ↑ Två riddare och nära släktingar, som under samme Johan II:s regering begåfvo sig till den ofvan nämnde hertig Filips af Burgund hof för att häfda sina valspråk mot två tappra riddare, oäkta söner till grefve de Saint Paul, till hvilka de för detta ändamål hade skickat en utmaning, som också antogs. Då Pedro Barba hade insjuknat, kom Gutierre Quijada år 1455 ensam till det Burgundiska hofvet, som då hölls i St. Omer, utkämpade sin dust mot den ene af riddarna och besegrade honom. Dylika strider voro ej på lek, ty de fördes med skarpa vapen, och mången riddare satte lifvet till på dessa modegalenskaper.
  13. ↑ Han drog år 1436 till Wien för att förfäkta sin devis och kämpade där mot den württembergiske riddaren Georg von Feuerbach inför hertig Albrecht af Österrike.
  14. ↑ Under benämningen El Paso Honroso omtalas detta märkvärdiga äfventyr ännu i Spanien, och de närmare omständigheterna därvid voro följande: Nyårsdagen 1434 infann sig inför konung Johan II och hans hof riddaren Suero de Quiñones, son till en af landets förnämsta stormän, jämte nio andra riddare, samtliga i hvit rustning och företrädda af en härold, som uppläste en böneskrift. I denna förklarade Sucro, att han redan länge varit fängslad i en dams bojor och till vittnesbörd därom varje torsdag bure en järnring kring halsen; men nu hade han i aposteln Jakobs namn fattat det beslutet att frigöra sig ur dessa bojor, och detta skulle ske därigenom, att han och hans nio följeslagar ville kämpa mot hvarje riddare eller adelsman, som inställde sig, och så bryta inalles 300 lansar, hvilka skulle vara gilla endast om blod flöte. Vapenskiftet skulle äga rum under femton dagar före och lika många dagar efter St. Jakobs dag vid Orbigobron på vägen till Compostela; hvarje riddare skulle där finna erforderliga vapen och persedlar sig tillhanda. Konungen meddelade sitt tillstånd, hvarpå Suero lät uppläsa stridsvillkoren, som voro författade i 22 punkter. Rikshärolden af Kastilien drog nu omkring i alla landets städer (på riddarens bekostnad) och uppfordrade en hvar att deltaga i kampen vid berörda bro, där under tiden man hade anordnat skrankor kring stridsplatsen samt läktare, säten ock bord för stridsdomarna, åskådarna och skrifvarna. Konungen själf hade utnämnt de förstnämnda samt gifvit sin notarie Pero Rodríguez Delena uppdrag att föra protokollet, och detta finnes kvar i ett mycket fullständigt utdrag af Juan de Pineda. Till den storartade striden, hvilken, som man kunde se redan af de från början bestämda villkoren, var långt mera allvar än lek, infunno sig många spanska och utländska riddare, bland dem äfven en tysk Arnold »de la Floresta Vermeja» (Rotenhain?) från markgrefskapet Brandenburg; hvarje dag bröto Suero och hans nio kamrater lansar mot angriparna; en af dessa förlorade till och med lifvet, och många riddare på båda sidor, bland dem Suero själf, sårades. Naturligtvis hölls hvarje dag gudstjänst. När de trettio dagarna voro förlidna, hade antalet brutna lansar icke uppgått till 300, men stridsdomarna befallde ändock att riddaren skulle lösas från sitt järnhalsband.
  15. ↑ Luís de Falces från Navarra kom år 1428 med sin devis på skölden till hofvet i Valladolid; D. Gonzalo de Guzman berörde den upphängda skölden, till tecken att han antoge striden, hvilken på konungens befallning också ägde rum och aflopp till D. Gonzalos fördel.
  16. ↑ Om ärkebiskop Turpin se not. 3 på sid. 54 i denna dels förra hälft.
  17. ↑ I slaget vid Clavijo (medlet af nionde seklet) trodde spaniorerna sig se aposteln Jakob, sp. Santiago, ridande på en hvit häst personligen deltaga i striden och förhjälpa dem till seger öfver morerna; det bestämdes då att af det rika bytet skulle göras en gåfva till aposteln, hvilken de bekände som sin skyddsherre, och att äfven allt framgent han skulle medräknas såsom deltagare i striderna mot de otrogna och följaktligen få sin andel af bytet vid alla segrar och eröfringar. Någon tid därefter bildade sig ett brödraskap af riddare, i likhet med det som stiftats i Palestina till den heliga grafvens försvar, med ändamål att vårda och försvara apostelns graf i Compostela samt hjälpa och beskydda de talrika skaror af pilgrimer, som från alla länder i kristenheten vallfärdade dit. Detta var upphofvet till den ryktbara Santiagos riddareorden, som sedermera utvecklades allt mera, vann stora besittningar och under de ständiga krigen mot morerna gjorde landet utmärkta tjänster. Calatravaordnen var ungefär 200 år yngre och fick sitt namn af fästet Calatrava, hvars försvar några modiga munkar öfvertogo, när tempelriddarna misströstade därom. Nästan liknande var begynnelsen till Alcántara-ordnen: några cisterciensermunkar i den lilla staden San Julian del Pereiro anhöllo att få utbyta det tysta klosterlifvet mot krigets bullrande och växlingsfulla bana, detta beviljades dem 1177, och från den tiden bildade äfven de en orden, som täflade med de äldre att bidraga till landets befrielse. I konungariket Aragonien slutligen grundade konung Johann II år 1316 en orden, som fick namn efter sitt hufvudsäte, borgen Monisca, och åt hvilken konungen skänkte de ägodelar, som förut tillhört den då nyss upphäfda Tempelherreordnen. — Alla dessa krigiska ordensförbund blefvo med tiden allt mera rika och blomstrande, men tvärr äfven i samma mån öfvermodiga och vållade till slut konungamakten båda många och stora olägenheter; när så Granada föll (2 januari 1492) och den sista moriske konungen, Boabdil el Chico = den Lille, lämnar landet, hade de spelat ut sin roll, de behöfdes icke längre och det katolska konungaparet, den förslagne Fernando af Aragonien och hans gemål den statskloka Isabel af Kastilien, upplöste dem på det sätt, att konungen öfvertog stormästarskapet för dem alla och indrog deras rikedomar i löst och fast till kronan. — Portugal hade äfven en militärisk orden, som först kallades Nya Riddersakpet, sedan efter staden Evora, och slutligen efter gränsfästningen Aviz; dess besittningar indrogos redan 1385 af konung Johan I. — Johanniterordnen åter verkade förnämligast i det Heliga Landet, först genom sjuk- och fattigvård såsom höspitalbröder, men sedermera äfven som andlig riddarorden. Efter korstågens slut eröfrade de ön Rhodos, där de höllo sig åren 1309—1522, och hamnade till sist på Malta 1530, efter hvilken ön fallit först i fransmännen våld (1798), och därpå i engelsmännens (1800), har denna orden fört ett tynande lif, som dock ännu icke alldeles slocknat.


←  Fyrtioåttonde Kapitlet Upp till början av sidan. Femtionde Kapitlet  →
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Don_Quijote_förra_delens_senare_hälft/49&oldid=573308”