Don Quijote senare delens förra hälft/16
| ← Femtonde Kapitlet |
|
Sjuttonde Kapitlet → |
SEXTONDE KAPITLET.
Om det som hände D. Quijote med en hedervärd adelsman från La Mancha.
Med de glädtiga, själfbelåtna och stolta känslor, som vi förut beskrifvit, fortsatte D. Quijote sin väg, tyckande sig med anledning af den nyss vunna segern vara den tappraste af alla vandrande riddare, som världen hade på hans tid. Alla äfventyr som framdeles kunde möta honom, ansåg han redan för så godt som fullbordade och bragta till ett lyckligt slut; förtrollningarna och trollkarlarna frågade han föga efter; han tänkte icke mera på det ofantligt myckna stryk han fått under loppet af sitt riddarlif, icke heller på den hagelskur af stenar som slagit ut hälften af hans tänder, icke heller på galérslafvarnas otacksamhet eller yanguësernas fräckhet och käppslängar.
Och slutligen, sade han sakta för sig själf, om han blott kunde finna ett medel, sätt eller vis att lösa sin härskarinna Dulcinea ur förtrollningen, så skulle han icke afundas den högsta lycka, som den lyckligaste af framfarna tiders vandrande riddare ernått eller kunnat ernå.
Med dessa betraktelser var D. Quijote helt och hållet upptagen, när Sancho sade till honom: »Är det inte lustigt, señor, att jag ännu allt jämt har för ögonen min stallbroder Tomé Cecials ofantliga och allt mått öfverskridande näsa?»
— »Och du tror kanske, Sancho, att Spegelriddaren verkligen var kandidat Simson Carrasco, och hans vapendragare din stallbroder Tomé Cecial?»
— »Jag vet inte hvad jag skall säga om den saken, svarade Sancho; jag vet bara att hvad han berättade för mig om mitt hem, min hustru och barnen, det kunde ingen annan än han själf säga mig. Äfven ansiktet Var, med undantag af näsan, alldeles Tomé Cecials ansikte, såsom jag ofta sett det hemma i byn, där han bor vägg om vägg med mig; också stämmans tonfall var precis detsamma.»
— »Låt oss nu tala förståndigt, Sancho, återtog D. Quijote; hör på, huru är det väl tänkbart att kandidat Simson Carraseo komme hit såsom vandrande riddare, utrustad med anfalls- och försvarsvapen, för att strida med mig? Har jag kanske varit hans fiende? Har jag någonsin gifvit honom anledning att hysa agg mot mig? Är jag hans rival eller har han ägnat sig åt vapenyrket af afund öfver det rykte jag genom det förvärfvat mig?»
— »Men hvad skola vi säga därom, svarade Sancho, att denne riddare, han må nu vara hvem han vill, i så hög grad liknar kandidat Carrasco, och hans vapendragare min stallbroder Tomé Cecial? Och, om det är förtrollning, såsom Ers Nåd sagt, fanns det då inte två andra människor i världen dem de kunnat likna?»
— »Alltsammans är idel konstgrepp och list, svarade D. Quijote, af de elaka trollkarlar som förfölja mig. Då de förutsågo att jag skulle gå som segrare ur striden, drogo de försorg om att den besegrade riddaren skulle tyckas hafva min vän kandidatens ansikte, på det att den vänskap jag hyser för honom skulle ställa sig emellan min svärdsegg och min starka arm samt tygla mitt hjärtas rättmätiga vrede, så att på detta vis den förblefve vid lif, som genom svek och bländverk velat beröfva mig mitt. Och såsom bevis på detta vet du ju, Sancho, af en erfarenhet som väl ej lär tillåta dig att ljuga eller bedraga, huru lätt det är för trollkarlarna att förvandla ett ansikte till ett annat, i det de göra det fula vackert och det vackra fult; det är ju icke mer än två dagar sedan du med dina egna ögon såg den oförlikneliga Dulcineas skönhet och behag i hela dess fullkomlighet och naturliga gestalt, medan jag såg henne i en klumpig bondjäntas fulhet och simpelhet, med rinnande ögon och stinkande andedräkt. Då är det ej heller så underligt om den skadeglade trollkarlen, som dristade anställa en så skändlig förvandling, nu åstadkommit en dylik med Siuhson Carrasco och din gode vän för att rycka segerns ära ur mina händer. Emellertid tröstar jag mig däröfver; ty jag har i alla fall besegrat min fiende, under hvilken gestalt det än må ha skett.»
— »Gud allena vet hvad sant är i allt detta», återtog Sancho. Eftersom han visste att Dulcineas förvandling varit hans eget knep och skälmstycke, förmådde icke hans herres hjärnspöke öfvertyga honom; men han ville ej svara vidare härpå, för att icke tilläfventyrs yttra något ord som kunde röja hans bedrägeri.
De voro inbegripna i detta samtal, då de upphunnos af en man som kom ridande efter dem på samma väg; han satt på ett präktigt apelkastadt sto och bar en vid resrock af fint grönt kläde, brämad med rödbrunt sammet, tillika med en jaktmössa af samma slags sammet. Stoets mundering var afsedd för resor, likaledes hållen i mörkrödt och grönt, och stigbyglarna högt uppspända; han hade en morisk sabel hängande vid en bred axelrem i grönt och guld; hans halfstöflar voro utstyrda med samma slags broderi som axelremmen; sporrarna voro icke förgyllda, utan fernissade i grönt, och voro så blankpolerade att de, såsom varande i stil med hela dräkten, togo sig ännu bättre ut än om de varit af äkta guld. När denne resande hunnit upp dem, hälsade han höfliigt på dem, sporrade sitt sto och ville rida förbi; men D. Quijote sade till honom: »Ädle herre, om tilläfventyrs Ers Nåd ärnar sig samma väg som vi och ej har särskildt brådtom, skulle jag anse det som en ynnest, om vi kunde färdas i sällskap.»
— »Jag skulle verkligen ej sökt komma förbi så fort, svarade han på stoet, om jag icke befarat att er hingst skulle bli orolig i mitt stos sällskap.»
— »Nådig herrn kan tryggt hålla in sitt sto, inföll nu Sancho, ty vår gångare är den sedigaste och stadigaste på jorden; aldrig har han i fall sådana som detta begått någon oanständighet, och den enda gång han understod sid att göra det fingo min herre och jag sjufaldt umgälla det. Jag upprepar alltså ännu en gång att Ers Nåd kan sakta sin ridt, om ni så behagar, ty, om man också bjöde honom ett sto på presenterbricka, skulle han helt säkert inte ens se åt det.»
Den resande drog åt sig tyglarna, full af förvåning öfver D. Quijotes hållning och utseende, emedan riddaren icke hade hjälmen på sig, ty denna förde Sancho såsom en kappsäck på åsnans främre sadelbom. Och, medan grönrocken noga beskådade D. Quijote, mönstrade D. Quijote grönrocken ännu uppmärksammare, eftersom denne föreföll honom såsom en man af betydenhet. Han såg ut att vara en man om ungefär femtio år, med tunt grått hår, örnnäsa och ett ansiktsuttryck midt emellan gladt och allvarsamt; dräkt och hållning antydde slutligen en person af värde. Hvad grönrocken tänkte om D. Quijote af La Mancha var, att ett sådant skick och ett sådant utseende hade han ännu icke skådat hos någon människa. Han förundrade sig öfver hästens långskranglighet och öfver D. Quijotes egen kroppsstorlek, hans förtorkade ansikte och gula hy, hans rustning, hans beteende och hans hållning. Korteligen, en uppenbarelse och en figur som icke på långliga tider varit sedd där i trakten.
D. Quijote märkte ganska väl den uppmärksamhet, med hvilken den resande betraktade honom, och läste i dennes förundran hans önskan. Och, som riddaren själf var så artig och gärna gjorde hvar och en till nöjes, så gick han, utan att invänta den andres fråga, honom till mötes på halfva vägen och sade: »Eftersom det utseende Ers Nåd funnit mig äga är så ovanligt och så skildt från det som vanligen förekommer, skulle jag icke förundra mig att det väcker förvåning; men Ers Nåd skall genast tagas ur densamma, så snart jag säger er — och det gör jag nu genast — att jag tillhör de riddares antal, hvilka, såsom folk plägar säga, enligt sitt kall draga ut på äfventyr. Jag har lämnat min hemort, pantsatt mina tillhörigheter, uppgifvit mitt makliga lefnad och kastat mig i lyckans armar, på det att hon må föra mig hän hvart hon helst behagar. Det längesedan hädansvunna, vandrande ridderskapet ville jag återuppväcka till lif, och under mången god dag har jag, stapplande här och fallande där, nedstörtande på ett ställe och uppresande mig på ett annat, fullbordat en god del af mitt värft i det jag kommit änkor till hjälp, förlänat jungfrur skydd, och blifvit ett stöd för gifta hustrur, omyndiga och föräldralösa barn: ett värf och en kallelse som är egendomlig och medfödd för de vandrande riddarna. Och på detta sätt har jag genom mina manhaftiga, talrika och kristliga handlingar bragt det därhän, att jag i tryck vandrar omkring hos nästan alla eller åtminstone de flesta af jordens folkslag. Trettiotusen exemplar af min historia äro redan tryckta, och den har utsikt att tryckas i trettiotusen gånger tusen exemplar, såvida Himlen ej förbjuder det. Korteligen, för att sammanfatta allt i några få ord eller, rättare sagdt, i ett enda, så säger jag att jag är D. Quijote af La Mancha, eljest känd under namnet Riddaren af den Sorgliga Skepnaden. Och, ehuru eget beröm luktar illa, är jag dock understundom nödsakad att själf förkunna mitt; välförståendes då ingen annan finnes närvarande som kan förkunna det. Alltså, ädle herre, skall hädanefter hvarken denna häst eller denna lans, hvarken denna sköld eller denne väpnare eller alla dessa anfalls- och försvarsvapen eller mitt ansiktes gulbekhet eller min skrumpna magerhet förvåna er, sedan ni nu erfarit hvem jag är och hvilket yrke jag utöfvar.»
Efter dessa ord teg D. Quijote, och grönrocken dröjde så länge med svaret, att det såg ut som om han ej kunde finna något. Efter en god stund sade han likväl: »Det har lyckats er, herr riddare, att af min förvåning gissa er till min önskan; men det har icke lyckats er att taga mig ur den förundran hvari åsynen af er försatt mig. Ty ehuru, såsom ni, señor, ganska riktigt anmärkt, den omständigheten att jag nu vet hvem ni är skulle kunna borttaga min förvåning, har detta likväl ej skett; fastmera hafva nu, då jag vet det, min häpnad och undran ökats ännu mera. Huru? är det möjligt att det nu för tiden finnes vandrande riddare i världen, och att det finnes tryckta historier om verkliga riddarebedrifter? Jag kan omöjligen få för mig att det nu kan finnas på jorden någon som visar sig hjälpsam mot änkor, tager jungfrur under sitt skydd, ärar äkta hustrur eller bistår föräldralösa, och jag skulle aldrig hafva trott det, om jag icke i Ers Nåds person med mina egna ögon sett en sådan. Gud vare prisad att genom denna historia om edra upphöjda och sannfärdiga bedrifter, som, efter hvad Ers Nåd sagt mig, finnes tryckt, de oräkneliga historierna om uppdiktade vandrande riddare nu torde försjunka i glömska, med hvilka världen var öfverfylld till så stort men för goda seder och till de äkta krönikornas nedsättande och skada.»
— »Därom kan väl mycket sägas, genmälde D. Quijote, nämligen huruvida historierna om de vandrande riddarne äro uppdiktade eller ej.»
— »Finnes det då, återtog den gröne, någon som tviflar på att detta slags historier äro osanna?»
— »Jag tviflar därpå, svarade D. Quijote, och vi vilja låta saken bero härvid, ty, om vi komma att färdas tillsammans något längre, så hoppas jag med Guds makt kunna göra det tydligt för Ers Nåd att ni gjort orätt uti att följa med strömmen af dem, som anse det för afgjordt att de icke äro sanna.»
Detta D. Quijotes sista yttrande kom den resande att misstänka att D. Quijote vore sinnesrubbad, och han väntade därför på att han skulle komma fram med ännu andra yttranden, som bekräftade detta. Innan de likväl inläto sig i vidare samspråk med hvarandra, uppmanade D. Quijote honom att omtala hvem han var, eftersom ju han själf sagt honom sitt stånd och sitt lefnadssätt.
Härpå tog grönrocken till orda: »Jag, herr Riddare af den Sorgliga Skepnaden, är en adelsman, född i en by, där vi i dag, om Gud vill, skola spisa middag. Jag är mera än medelmåttigt förmögen; mitt namn är D. Diego de Miranda; jag tillbringar mitt lif tillsammans med hustru, barn och vänner. Mina sysselsättningar äro jakt och fiske; men jag håller hvarken falk eller vindthundar, utan blott en lockrapphöna eller en modig lekatt.[1] Jag har bortåt sex dussin böcker, några på spanska, andra på latin, somliga historiska, och somliga andaktsböcker; riddareromaner hafva ännu aldrig kommit öfver min tröskel. Jag bläddrar mera 1 de världsliga böckerna än i de andliga, förutsatt att de äro på ett anständigt sätt underhållande, fröjda en med sitt vackra språk och genom uppfinningsrikhet försätta en i beundran och spänning, ehuru af det slaget det finnes ganska få i Spanien. Emellanåt spisar jag hos mina vänner och grannar, och ofta bjuder jag dem hem till mig; mina bjudningar äro behagliga och prydliga samt ingalunda njugga. Jag inlåter mig ej på förtal och tillåter det heller icke i min närvaro; jag forskar ej efter hur andra lefva och har inga lodjursögon för andras handlingar. Hvar dag åhör jag mässan; jag delar meå mig åt de fattiga af mina ägodelar, utan att skryta med min välgörenhet, emedan jag ej vill låta skrymteri och själfberöm få insteg i mitt hjärta, dessa fiender som så sakta insmyga sig äfven i det bäst förvarade sinne. Jag bemödar mig om att stifta fred mellan dem som jag vet vara oense, jag hyser stor vördnad för vår Heliga Fru, och förtröstar alltid på Herren vår Guds oändliga barmhärtighet.»
Med största uppmärksamhet åhörde Sancho adelsmannens berättelse om sitt lefnadssätt och sina förströelser; ett sådant lif tycktes honom heligt och förträffligt, och den som så lefde trodde han vara i stånd att göra underverk. Han hoppade därför ned från sin grålle, sprang fram och fattade adelsmannens högra stigbygel, och med andäktigt sinne och nästan gråtande kysste han upprepade gånger hans fötter. Då adelsmannen såg detta, frågade han: »Hvad gör ni, min gode vän? Hvad skall detta kyssande betyda?»
— »Låt mig blott hållas, svarade Sancho; ty mig tyckes att Ers Nåd är det första helgon i korta stigbyglar an jag gett i hela min lifstid.»
— »Jag är icke något helgon, svarade adelsmannen, utan en stor syndare; men ni, min vän, måtte vara en hjärtans god minniska, såsom er enfald visar.»
Sancho steg åter upp i sadeln, sedan han aftvingat sin herres djupa svårmod ett löje och hos D. Diego framkallat en ny förvåning.
D. Quijote sporde den främmande huru många barn han hade, och sade att till de ting, hvaruti de gamla filosoferna, hvilka saknade den sanna kunskapen om Gud, satte det högsta goda, hörde naturens och lyckans håfvor samt ägandet af talrika vänner jämte många och välartade barn.
— »Jag, herr D. Quijote, svarade adelsmannen, har en son, och, hade jag honom ej, skulle jag måhända skatta mig ännu lyckligare än jag är, detta icke därför att han är elak, utan därför att han ej artar sig så väl jag skulle önska. Han är väl nu aderton år gammal; sex år har han tillbragt i Salamanca med att lära sig latin och grekiska, och, när jag önskade att han skulle öfvvergå till studiet af andra vetenskaper, fann jag honom så begifven på poesien, (om den kan kallas en vetenskap,) att det är alldeles omöjligt att bibringa honom smaken för lagfarenheten, som jag ville att han skulle studera, eller för teologien, alla vetenskapers drottning. Jag skulle hafva velat att han blifvit kronan inom sin familj, eftersom vi ju lefva i ett tidehvarf då våra konungar rikligen belöna den på dygd och allt ädelt rika vetenskapligheten; ty vetenskaplighet utan dygd är såsom pärlor på en sophög. Hela dagen tillbringar han med att undersöka huruvida Homerus uttryckt sig väl eller illa i den eller den versen af Iliaden; om Martialis sårat anständigheten eller ej i det eller det epigrammet; om de eller de verserna hos Vergilius böra tydas så eller så. Kort sagdt, allt hvad han sysslar med är de redan nämnda skaldernas verk, tillika med Horatii, Persii, Juvenalis och Tibulli arbeten, ty våra nya skriftställare på spanska språket frågar han ej stort efter. Och, trots all den motvilja för den spanska pösien som han lägger i dagen, äro nu alla hans tankar upptagna med författandet af en poetisk utläggning af fyra verser[2], som man skickat honom från Salamanca, och jag tror att de tillhöra någon vitter täflan.»[3]
På allt detta svarade D. Quijote: »Barnen, señor, äro stycken skurna ur föräldrarnas hjärtan, och följaktligen bör man älska dem, de må nu vara goda eller elaka, liksom den själ som utgör lifvet i oss. Det tillhör föräldrarna att från deras späda år leda dem på dygdens, den ädla bildningens samt de fromma och kristliga sedernas väg, på det att, sedan de vuxit upp, de må blifva sina föräldrars ålderdoms staf och sina efterkommandes heder; men, i fråga om att tvinga dem att studera den eller den vetenskapen, anser jag icke välbetänkt, äfven om det ej kan skada att öfvertala dem i godo. Behöfver man icke studera pro pane lucrando[4], om nämligen den studerande ynglingen är så lycklig att Himlen skänkt honom föräldrar som kunna lämna efter sig uppehälle åt honom, då skulle jag vara af den åsikten att de böra låta honom ägna sig åt den gren af vetenskapen, för hvilken de finna honom företrädesvis äga fallenhet. Och, ehuru skaldekonsten mindre tjänar till nytta än till nöje, så hör den likväl ej till de ting, hvilka vanära dem som grundligt befatta sig därmed. Skaldekonsten, ädle herre, är efter mitt förmenande liksom en späd, ungdomlig, utomordentligt skön jungfru, hvilken en mängd andra jungfrur äro sysselsatta med att pryda, smycka och ytterligare försköna; dessa senare äro alla de öfriga vetenskaperna, och den förra skall draga nytta af dem alla, liksom de genom henne skola ernå högre värde. Men denna jungfru tål icke att fingras på, eller släpas omkring på gatorna, eller utställas till allmänt beskådande i hörnen af salutorgen eller i palatsens skvallervrår. Hon är af en metall af så ädel halt, att den som förstår att behandla henne kan förvandla henne till rent guld af oskattbart värde.[5] Den som äger henne måste hålla henne inom sina rätta gränser, och icke tillåta henne att sväfva ut i anständigheten sårande satirer eller samvetslösa sonetter.[6] Hon får på intet vis vara fal, utom då fråga är om hjältedikter, sorgliga tragedier eller glada och snillrika lustspel;[7] hon bör icke få utöfvas af gyckelmakare, icke heller af den obildade pöbeln, som är ur stånd att begripa och värdera de skatter hon hyser. Och tro ej, min herre, att jag här med pöbel menar endast det lägre och ringare folket; nej, hvarje obildad, vore han också en förnäm herre och furste, kan och bör räknas till pöbeln. Den alltså som, uppfyllande de nyssnämnda fordringarna, sysselsätter sig med poesi och har poesi inom sig, han blir berömd, och hans namn skattas högt hos alla bildade folkslag i världen. Och med anledning af hvad ni, min herre, yttrat därom att er son icke hyser någon synnerlig hög tanke om poesien på folkspråket, är jag öfvertygad om att han härutinnan befinner sig på villovägar, och skälet härtill är detta: den store Homerus skref icke på latin, ty han var grek; lika så litet skref Vergilius på grekiska, ty han var romare. Kort sagdt, alla forntidens skalder skrefvo på det språk, som de insupit med modersmjölken, och sökte icke efter något främmande för att uttrycka sina upphöjda tankar. Och, då det nu förhåller sig sålunda, så vore det förnuftigt att en dylik plägsed finge utbredning hos alla folkslag, och att man alltså icke föraktade en tysk skald därför att han skrifver på sitt språk, eller en kastiliansk eller en biscayisk, som diktar på sitt.[8] Men, efter hvad jag, señor, föreställer mig, så lär väl er son ej tycka illa om den spanska poesien, utan snarare de poeter, hvilka uteslutande skrifva på spanska utan att förstå andra språk eller andra vetenskaper, som kunna pryda, väcka och understödja deras medfödda poetiska anlag. Till och med häri kan emellertid ligga en villfarelse, ty, såsom den enda riktiga åsikten är, födes man till skald; det vill säga att naturskalden utgår redan ur moderlifvet såsom skald, och med den drift, som Himlen förlänat honom, frambringar han utan vidare studier eller konst verk, hvilka komma oss att inse sanningen af det gamla uttrycket, som säger: Est Deus in nobis,[9] etc. Likaledes påstår jag att, om den som födts till skald tager teorien till hjälp, skall han varda mycket bättre och utmärka sig framför den, som vill vara skald blott därför att han förstår sig på teorien. Orsaken härtill är den, att teorien icke står öfver den medfödda begåfningen, utan blott fullkomnar henne; så att, när båda äro förenade, åstadkomma de tillsammans en verklig skald. Af hvad jag här sagt må alltså slutsatsen varda den, ädle herre, att Ers Nåd låter sin son få vandra den bana dit hans stjärna kallar honom; ty, då han redan är så skicklig i sina stycken, som han ju lär vara, och då han redan bestigit vetenskapens första trappsteg, nämligen språken, skall han medelst dessa senare af sig själf uppstiga till högsta spetsen af allmän bildning, hvilken länder en adelsman, den där icke vill ägna sig åt den lärda banan, till lika mycket behag, prydnad, ära och anseende som mitran gör för en biskop eller ämbetsdräkten för erfarna skriftlärda. Däremot må Ers Nåd banna sin son, om han skrifver satirer, som kränka andras heder, ja ni kan straffa honom och sönderrifva dem; men, om han skrifver satirer i Horatii stil och däri fördömer lasterna i allmänhet, såsom denne gjort på ett så smakfullt sätt, beröm honom då, ty det är skalden tillåtet att skrifva mot afunden och att i sina verser tala illa om de afundsamme, och på samma sätt med de öfriga lasterna, förutsatt att han icke utmärker någon viss person. Men det finnes skalder, hvilka blott för att få säga en elakhet utsätta sig för faran att bli förvisade till öarna i Svarta hafvet.[10] Om skalden är kysk i sitt lefverne, är han det äfven i sina verser; pennan är själens tunga, och sådana de tankar äro som födas i själen, sådana blifva också hans skrifter; och när konungar och furstar finna poesiens underbara gåfva hos förståndiga, dygdiga och värdiga undersåtar, så ära, uppskatta och begåfva de dem, ja, bekransa dem med blad af det träd som blixten aldrig skadar[11], liksom till tecken att ingen bör skada dem, som se sina tinningar ärade och prydda med dylika kransar.»
Grönrocken råkade i största förundran öfver D. Quijotes tal, och det i så hög grad att han så småningom öfvergaf sin första tanke att riddaren vore sinnesrubbad.
Men midt under detta samtal, som ej var synnerligen i Sanchos smak, hade denne aflägsnat sig något från vägen för att begära litet mjölk af några herdar, som där i närheten voro sysselsatta med att mjölka får. Adelsmannen, högeligen belåten med D. Quijotes förstånd och goda sätt att uttrycka sig, önskade emellertid att åter upptaga samtalet med honom, då, vid det riddaren upplyfte hufvudet, han på samma landsväg, på hvilken de färdades, såg en med kungliga fanor öfverallt prydd vagn närma sig, och, i den tron att detta vore ett nytt äfventyr, ropade han med ljudlig stämma på Sancho, att denne skulle komma och räcka honom hjälmen. Då vår Sancho hörde att man ropade på honom, lämnade han herdarna, sporrade i största hast sin grålle, och kom fram till det ställe där hans herre höll, hvilken nu råkade ut för ett rysligt och förvånansvärdt äfventyr.
- ↑ Spanskan har: algun perdigón manso ó huron atrevido. Clemencin menar att det tillagda ordet manso (tam) skulle innebära att perdigón eljest betyder; men i saknad af andra exempel för att stödja denna åsikt, förefaller Braunfels’ här upptagna tolkning mera tilltalande. Vesslor och lekatter höllos dresserade till jakt på kaniner, hvilka i Spanien ännu i dag utgöra ett omtyckt villebråd.
- ↑ Man kallar glosa en dylik poetisk utläggning af ett tema, som innehålles i en mindre, vanligen fyraradig dikt, och den bör vara så inrättad att hvarje strof i glosan innehåller som slutvers motsvarande rad i temat, d. v. s. första strofen af glosan slutar med första raden af temat, den andra med den andra, o. s. v. Härvid är att märka, att temat ofta med flit gjordes svårfattligt och inkrångladt, så att det ej var lätt att få in de enskilda verserna på deras bestämda plats i en annan dikt. — På den tid då den »romantiska» skolan florerade i Tyskland, värderades denna diktform mycket, men försöken att införa densamma i tyska poesien kunna anses såsom i allmänhet misslyckade. Huruvida ett dylikt försök någonsin vågats här i Sverige, har öfversättaren sig icke bekant, men det synes föga sannolikt att någon har haft mod därtill.
- ↑ Sådana vittra täflingar, justas poéticas, justas literarias, förekommo ofta nog i Spanien, i synnerhet under 17:e århundradet, och tjänade mången gäng till förhärligande af offentliga festligheter. Särskildt berömd och mycket omtalad är den justa poética, som hölls vid festerna till San Isidros förklarande för helgon (1621) och vid hvilken Lope de Vega presiderade som förste domare. Vid slika täflingar borde efter regeln hvarje deltagare författa en glosa till ett uppgifvet tema. — I nyare tider hafva de upplifvats på åtskilliga ställen i de gamla aragonesiska kronländerna, företrädesvis i Barcelona, för att åter bringa katalanskan till heders som litteraturspråk, och de verkligen lysande Jochs Florals, som i den nämnda staden årligen hållas på första söndagen i maj månad, hafva kraftigt bidragit till detta ändamåls vinnande.
- ↑ = för att tjäna sitt bröd.
- ↑ En anspelning på guldmakarkonsten, som ännu på Cervantes’ tid räknade åtskilliga anhängare, ehuru folkets sunda förstånd redan då skapat ordspråket: Alquimia probada, tener renta y no gastar nada = ett bepröfvadt sätt att göra guld är att ha en bestämd inkomst och ingenting ge ut. — Äfven i andra skrifter, såsom i Resan till Parnassen och novellen Zigenarflickan, använder Cervantes samma bild som här af poesien såsom en härlig jungfru.
- ↑ Under dessa »samvetslösa sonetter» har väl Cervantes inbegripit dem, som författare läto skrifva åt sig af goda vinner eller i värsta fall själfva författade. Jämför Cervantes’ företal till förra delen, sid. 5 och 7.
- ↑ D. v. s. andra slags skaldeverk böra ej mot kontant erkänsla öfverlåtas till en förläggare. Man kan emellertid, såsom det med rätta blifvit anmärkt, näppeligen se någon grund, hvarför ej lyriska dikter skulle kunna säljas lika väl som episka och dramatiska, så framt det ej får antagas, att lyriska skalder då för tiden skulle ansett det motbjudande att ockra på offentliggörande af sina känslor.
- ↑ På en tid, då latinet ansågs som den högre bildningens rätta språk och då mångfaldiga arbeten så väl på vers som prosa skrefvos därpå, ja till och med ett och annat öfversattes från ett modernt språk till latinet, länder det otvifvelaktigt Cervantes till stor heder att hafva insett de lefvande språkens betydelse och deras företräde framför ett dödt, när man hade något att säga till en större allmänhet eller till hela folket.
- ↑ = Det lefver en gud i oss.
- ↑ Den romerske skalden Ovidius är den som här åsyftas; men hvarken var han förvisad till någon ö i Svarta hafvet (Pontus), utan till en liten hamnstad Tomi vid dess kust, ej heller var anledningen den att han skulle hafva haft några smädliga utlåtelser, vare sig i tal eller skrift.
- ↑ Det var en uråldrig tro, att lagern aldrig träffades af blixten.
| ← Femtonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Sjuttonde Kapitlet → |