Dorian Grays porträtt/Kapitel 20

XX

Det var en vacker natt och så varm att Dorian tog rocken på armen och inte en gång svepte sidenhalsduken om halsen, När han, rökande sin cigarrett, lång[ 265 ]samt gick hemåt, mötte han två unga män i frack. Han hörde hur den ene viskade till den andre:

— Det är Dorian Gray.

Han kom ihåg så smickrad han förr hade känt sig när folk tittade på honom, pekade ut honom eller talade om honom. Nu kände han sig trött när han hörde sitt namn nämnas. Halva den lockelse som den lilla by han på sistone så ofta hade besökt hade utövat på honom, låg i att ingen visste vem han var. Han hade ofta sagt till den flicka vars kärlek han hade lockat till sig, att han var fattig, och hon hade trott honom. En gång hade han sagt henne att han var elak, och hon hade skrattande svarat honom att elaka mänskor alltid var gamla och fula. Så hon kunde skratta! Som en trast sjöng. Och så vacker hon hade varit i sina bomullsklänningar och sina stora hattar! Hon visste ingenting men hon hade allt vad han hade mistat.

När han kom hem fann han att hans betjänt ännu var uppe och väntade på honom. Han sade åt honom att gå och lägga sig. Sedan kastade han sig på soffan i biblioteket och började tänka över en del av vad lord Henry hade sagt.

Var det verkligen sant, att man inte kunde förändra sig? Han kände en vild längtan efter sina gossårs obefläckade renhet — sin rosenvita barndom, som lord Henry en gång hade kallat den. Han visste att han hade besudlat sig och fyllt sitt sinne med fördärv och sin fantasi med skändligheter, att han hade utövat ett dåligt inflytande på andra och känt en fasansfull glädje däröver och att han hade ödelagt de mest finkänsliga och lovande av alla dem som hade kommit i beröring med honom. Var allt detta ohjälpligt? Fanns det inte något hopp för honom?

Å, hur vanvettigt hade det inte varit då han i ett [ 266 ]ögonblick av lidelse och stolthet hade bönfallit om, att porträttet skulle bära hans dagars börda och att han själv skulle behålla den eviga ungdomens glans obesudlad. Det var upphovet till alla hans missgärningar. Det hade varit bättre för honom om varje synd strax hade åtföljts av straff. I straffet ligger reningen. Mänskorna borde bedja till en rättfärdig Gud: Straffa oss för våra synder, och inte: Förlåt oss våra skulder.

Den konstrikt utskurna spegel som lord Henry för många år sedan hade skänkt honom låg på bordet, och ramens vitlimmade amoriner log nu som förr runt omkring den. Dorian höll upp den liksom den hemska natt när han först upptäckte förvandlingen på det ödesdigra porträttet, och stirrade med tårfyllda ögon i dess slipade glas. En gång hade någon som älskade honom vansinnigt, skrivit ett brev till honom som slutade med dessa avgudaord: »Världen är förändrad, eftersom du är skapad av guld och elfenben. Dina läppars båglinjer skriver historien på nytt.» De orden återkom för honom, och han upprepade dem gång på gång. Därpå flammade det upp inom honom ett jäsande hat mot hans egen skönhet, och han slungade spegeln i golvet och krossade den till silverskärvor under sina fötter. Hans skönhet hade ödelagt honom, hans skönhet och ungdom — detta som han hade bönfallit om. Utan dessa båda kunde hans liv ha varit utan tadel. Skönheten hade för honom blott varit en mask och hans ungdom endast ett bländverk. Vad var egentligen ungdom? En grön, omogen tid, en tid av flyktiga stämningar och sjuka tankar. Varför hade han burit dess livré? Ungdomen hade förstört honom.

Det var bäst att inte tänka på det förflutna. Det kunde inte mera ändras. Han måste tänka på sig själv och sin framtid. James Vane låg i en namnlös grav på [ 267 ]Selby kyrkogård. Alan Campbell hade en natt skjutit sig i sitt laboratorium men han hade inte förrått den hemlighet som hade tvingats på honom. Det uppseende som Basil Hallwards försvinnande hade framkallat, skulle snart lägga sig. Det hade redan börjat avta. Han var fullkomligt säker. Det var inte heller Basil Hallwards död som så mycket tyngde på hans sinne. Det var hans egen själs levande död som tryckte honom. Basil hade målat det porträtt som hade förstört hans liv. Det kunde han inte förlåta honom. Det var porträttet som var skuld till allt. Basil hade sagt honom olidliga saker, och han hade med tålamod fördragit allt. Mordet hade han förövat i ett ögonblicks vansinne. Och Alan Campbell? Hans självmord var ju hans eget verk. Han hade själv så velat. Det angick honom inte.

Ett nytt liv! Det var vad han behövde. Det var vad han längtade efter. Han hade säkert redan börjat det. Han hade åtminstone skonat en oskyldig varelse. Han skulle aldrig mer fresta oskulden. Han ville bli god.

När han tänkte på Hetty Merton, började han undra om porträttet i det stängda rummet hade förändrat sig. Det var säkert inte längre så fruktansvärt som förr. Om hans liv blev rent, skulle han kanske kunna utplåna alla spår av onda lidelser från dess ansikte. Kanske alla dessa spår redan var borta. Han skulle se efter.

Han tog lampan från bordet och smög sig uppför trappan. När han låste upp dörren, gled ett ljust leende över hans onaturligt ungdomliga ansikte och dröjde ett ögonblick kring hans läppar. Ja, han önskade bli god, och det hemska föremål som han hade dolt, skulle icke längre utöva skräck på honom. Han hade en känsla som vore han redan befriad från bördan.

Han gick lugnt in och låste som vanligt dörren efter [ 268 ]sig. Därpå drog han det röda täcket från porträttet. Ett skri av smärta och harm bröt sig fram från honom. Han såg ingen annan förändring än ett lömskt uttryck i ögonen och ett hycklande drag kring munnen. Porträttet var fortfarande avskyvärt — om möjligt ännu vidrigare än förr — och den scharlakansröda fläcken på handen syntes tydligare och liknade mer än någonsin blod. Då skälvde han. Var det endast av fåfänga han hade begått sin enda goda gärning? Eller av begäret efter en ny sensation, som lord Henry med sitt hånfulla leende låtit förstå? Eller av den lust att spela teater som stundom förmår oss att handla ädlare än som överensstämmer med vår verkliga natur? Eller kanske av allt detta tillsammans? Och varför var den röda fläcken större än förut? Som en hemsk smitta hade den brett ut sig över de rynkiga fingrarna. Det var blod på fötterna, liksom hade det droppat ner — blod också på den hand som inte hade hållit kniven. Bekänna? Var det meningen att han skulle bekänna? Ange sig själv och låta döda sig? Han skrattade. Tanken var orimlig. Det kände han. Och om han bekände — vem skulle väl tro honom? Ingenstans fanns ett spår av den mördade mannen. Alla hans tillhörigheter var förintade. Själv hade han ju bränt upp vad som hade förvarats i skåpet där nere. Världen skulle säga att han var vansinnig. Man skulle spärra in honom om han höll fast vid sin historia… Men det var hans plikt att bekänna, att öppet visa sin skam och att offentligen göra bot. Det gavs en Gud, som fordrade att mänskorna skulle bekänna sina synder såväl inför världen som inför himlen. Ingenting, vad han än tog sig för kunde rena honom, innan han hade bekänt sina synder. Sina synder? Han ryckte på axlarna. Basil Hallwards död bekymrade honom föga. Han tänkte på Hetty Merton. Den själens [ 269 ]spegel som han betraktade sig i, var en orättvis spegel. Fåfänga? Nyfikenhet? Hyckleri? Hade det inte legat något annat i hans försakelse? Det låg mera i den. Åtminstone trodde han det. Men vem kunde veta det? Nej, det fanns ingenting annat. Av fåfänga hade han skonat henne. Av hyckleri hade han burit godhetens mask. Av nyfikenhet hade han prövat på försakelsen. Nu förstod han det.

Men detta mord — skulle det förfölja honom hela hans liv? Skulle han alltid bära bördan av det förflutna? Skulle han verkligen bekänna? Aldrig! Det fanns endast ett bevis mot honom. Porträttet — det var beviset. Han skulle förstöra det. Varför hade han behållit det så länge? En tid hade det varit en njutning att iaktta dess åldrande och förvandling. Nu var det slut med det nöjet. Porträttet hade hållit honom vaken om nätterna. När han hade varit borta, hade han blivit ängslig för att främmande ögon kunde få se det. Det hade blandat hans lidelser med svårmod. Minnet av det hade förstört många lyckliga ögonblick för honom. Det hade varit som ett samvete för honom. Ja, det hade varit hans samvete. Han skulle förinta det.

Han såg sig omkring och fick syn på den kniv varmed han hade stuckit ned Basil Hallward. Han hade skurat den många gånger, tills ingen fläck fanns kvar. Den var skinande blank. Den hade dödat målaren, och nu skulle den förinta målarens verk och allt det som detta verk innebar. Den skulle döda det förflutna, och när det var dött skulle han bli fri. Den skulle döda detta vidunderliga själsliv, och fri från dess hemska varningar skulle han själv få ro. Han grep kniven och stack den i porträttet.

Ett skri och ett fall hördes. Skriet var i sin döds[ 270 ]ångest så fruktansvärt, att tjänarna förfärade vaknade och smög ut ur sina rum.

Två herrar, som gick förbi nere på gatan, stannade och såg upp mot det stora huset. De fortsatte därpå sin väg tills de träffade på en poliskonstapel, och återvände sedan med honom. Mannen ringde flera gånger på portklockan men ingen öppnade. I ett av de översta fönstren brann ljus. För övrigt var hela huset mörkt. Efter en stund gick poliskonstapeln bort och ställde sig i en närbelägen portgång för att passa på.

— Vem rår om huset, konstapel? frågade den äldre av de två herrarna.

— Mr Dorian Gray, sir, svarade poliskonstapeln.

De tittade på varandra och skrattade hånfullt när de gick vidare. Den ene av dem var Henry Ashtons farbror.

Inne i tjänstefolkets avdelning av huset talade de halvklädda tjänarna viskande med varandra. Gamla mrs Leaf grät och vred sina händer. Francis var dödsblek.

Efter en kvarts timme förmådde han kusken och en lakej att gå med upp. De knackade men fick inget svar. De ropade men allt var stilla. Sedan de förgäves hade försökt att spränga dörren, steg de ut på taket och hoppade ned på balkongen. Glasdörrarna gav lätt efter. Hakarna var gamla.

När de kom in fann de på väggen ett praktfullt porträtt av sin herre, sådan de sist hade sett honom i all hans lysande ungdom och skönhet. På golvet låg en död man i frack och med en kniv i hjärtat. Hans ansikte var förtorkat, rynkigt och motbjudande. Först på ringarna kunde de se vem han var.