Dottern och styfdottern

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Gertrudsfågeln Sagobok för barn
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe

Dottern och styfdottern
Haren, som hade varit gift  →


[ 57 ]

Dottern och styfdottern.

Det var en gång en man och en qvinna, som hade gift sig med hvarandra; de hade hvar sin dotter. Hustruns dotter var håglös och lat och ville aldrig göra något, och mannens dotter var flink och villig; men ändå kunde hon aldrig göra styfmodern till lags, och både käringen och dottern ville gerna bli henne qvitt. Så skulle de en gång sitta vid brunnen och spinna begge två; dottern skulle spinna lin, men styfdottern fick icke annat än blånor. »Du är då alltid så flink och så ferm, du,» sade dottern, »men ändå är jag inte rädd att spinna i kapp med dig.» Ja, så kommo de öfverens om, att den som tråden först gick af för, hon skulle ner i brunnen. Rätt som det var, så gick tråden af för styfdottern, och då måste hon ner i brunnen. Men då hon kom till botten, stötte hon sig icke, och rundt omkring sig såg hon icke annat än en vacker grön äng.

Hon gick ett stycke fram på ängen och kom till en risgärdsgård; den skulle hon öfver. »Ack, trampa [ 58 ]inte hårdt på mig,» sade risgärdsgården, »så skall jag hjelpa dig en annan gång.» Hon gjorde sig så lätt som en fjäder och steg så försigtigt, att hon nästan icke snuddade vid den en gång.

Derpå gick hon ett stycke till och kom till en ljusbrun ko, som gick med en mjölkstäfva på hornen; det var en stor, vacker ko, och jufret stod så fullt och trindt. »Ack, var så snäll och mjölka mig,» sade kon, »jag är så mjölkstinn; drick så mycket du vill och häll resten på klöfvarna mina, så skall jag hjelpa dig igen.» Flickan gjorde som kon bad; bara hon tog i spenarna, så sprutade mjölken i stäfvan; sedan drack hon sig otörstig, och resten hälde hon på klöfvarna, och stäfvan hängde hon på hornen igen.

Då hon hade gått ännu ett stycke, mötte hon en stor gumse, och han hade så tjock och lång ull, att han gick och släpade den efter sig, och på ena hornet hängde en stor sax. »Ack, klipp mig, du,» sade gumsen; »här går jag och släpar på all denna ullen, och det är så varmt, att jag är färdig att qväfvas. Tag så mycket du vill, och linda resten om min hals, så skall jag hjelpa dig igen.» Ja, hon var genast villig, och gumsen lade sig sjelf upp i hennes knä, och han låg så stilla, och hon klippte så behändigt, att han icke fick den minsta rispa i skinnet en gång. Sedan tog hon så mycket hon ville af ullen, och resten lindade hon om halsen på gumsen.

Ett stycke längre fram kom hon till ett äppelträd,

och det var så fullt med äpplen, att alla grenarna [ 59 ]
Illustration-page62-Sagobok för barn djvu.jpg
Dottern och styfdottern.
Teckning af Th. Kittelsen.

[ 61 ]hängde ned mot jorden, och invid stammen stod en liten stång. »Ack, var snäll och plocka äpplena af mig, du,» sade det, »så att mina grenar kunna få räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig; men slå för all del sakta och vackert, så att du inte skadar mig; ät så mycket du vill och lägg resten invid min rot, så skall jag hjelpa dig igen, jag.» Ja, hon plockade dem hon kunde nå, och sedan tog hon stången och slog försigtigt ner de andra äpplena; sedan åt hon sig mätt, och resten lade hon ordentligt invid roten.

Så gick hon ett långt, långt stycke, och då kom hon till en stor gård, och der bodde en trollkäring med sin dotter. Der gick hon in och frågade, om hon kunde få tjenst. »Åh, det är inte lönt,» sade trollkäringen; »vi ha haft många, men ingen af dem har dugt någonting till.» Men hon bad så vackert, att de ändteligen skulle ta henne i sin tjenst. Ja, så skulle de då försöka, och så gaf trollkäringen henne ett såll och bad henne hemta vatten i det. Hon tyckte allt, att det var orimligt att hemta vatten i ett såll; men hon gick i alla fall, och då hon kom till brunnen, sjöngo småfåglarna:

»Smet i ler,
Lägg i strå!
Smet i ler,
Lägg i strå!»

Ja, det gjorde hon, och sedan kunde hon bära vatten i sållet bra nog; men då hon kom hem med [ 62 ]vattnet och trollkäringen fick se sållet, sade hon: »Det har du inte sugit ur ditt eget bröst!»

Så sade trollkäringen, att hon skulle gå i fähuset och mocka och mjölka; men då hon kom dit, var der en grep så stor och tung, att hon icke rådde med den; hon kunde icke lyfta den en gång. Hon visste nu alls icke, huru hon skulle bära sig åt; men fåglarna sjöngo, att hon skulle ta qvastskaftet och kasta ut litet, så skulle allt det öfriga följa efter. Det gjorde hon, och knapt var det gjordt, förr än fähuset var så rent, som om det hade varit både mockadt och sopadt. Nu skulle hon till att mjölka korna; men de voro så oroliga, de sparkade och stretade, så att hon omöjligen kunde komma åt att mjölka dem. Men då sjöngo fåglarna utanför:

Liten stråle,
Snälla, gjut
Till småfåglarna ut!»

Ja, det gjorde hon, hon sprutade en liten stråle ut till småfåglarna; genast stodo alla korna stilla och läto henne mjölka sig, och de hvarken stretade eller sparkade; de lyfte icke ett ben en gång.

Då trollkäringen såg henne komma in med mjölken, sade hon: » Det har du inte sugit ur ditt eget bröst; men nu kan du ta den här svarta ullen och tvätta den hvit.» Detta visste då flickan rakt inte huru hon skulle kunna komma ut med, ty hon hade aldrig sett, att någon kunnat tvätta svart ull hvit; men hon [ 63 ]sade ingenting; hon tog ullen och gick ut till brunnen med den. Då sjöngo småfåglarna, att hon skulle ta ullen och lägga den i den stora byttan, som stod der, så blef den nog hvit.

»Nej, nej,» sade trollkäringen, då hon kom in med ullen, »dig vill jag inte ha qvar, du kan ju göra allting; du skulle reta lifvet ur mig till sist; det är bäst, att du får respass.»

Nu satte käringen fram tre skrin, ett rödt, ett grönt och ett blått, och hon skulle få ta hvilket hon ville af dessa, och det skulle vara hennes lön. Hon visste nu icke hvilket hon skulle ta, men småfåglarna sjöngo:

»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå,
Som vi ha satt
Tre kors uppå!»

Hon tog då det blå, såsom fåglarna sjöngo. »Tvi vale dig,» sade trollkäringen, »det skall du nog komma att umgälla.» Då flickan nu skulle gå, sköt trollkäringen en glödande jernstång efter henne; men hon sprang bakom dörren med detsamma och gömde sig, så att den icke träffade henne; ty småfåglarna hade sagt henne huru hon skulle bära sig åt. Hon gick nu så fort hon kunde; men då hon kom nära äppelträdet, hörde hon, att det började dåna på vägen; det var trollkäringen och hennes dotter, som kommo efter. Flickan blef så rädd, att hon icke visste, hvar hon skulle [ 64 ]göra af sig. »Kom hit till mig, du,» sade äppelträdet, »så skall jag hjelpa dig; gå under grenarna mina och göm dig, ty om de få fatt på dig, så ta de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.» Ja, det gjorde hon; och rätt som det var, så kommo trollkäringen och hennes dotter. »Har du sett någon jänta, som har gått förbi här, du?» sade trollkäringen. »Åh ja,» sade äppelträdet, »det sprang en här förbi för en stund sedan; men hon är så långt borta, att ni aldrig kan hinna upp henne.» Då vände trollkäringen om och for hem igen.

Flickan gick ett stycke vidare; men då hon kom nära gumsen, hörde hon, att det började dåna på vägen, så att hon icke visste hvar hon skulle göra af sig, så ängslig och rädd blef hon; ty hon kunde nog förstå, att det var trollkäringen, som hade åtrat sig.

»Kom hit till mig, du, så skall jag nog hjelpa dig,» sade gumsen; »göm dig under ullen min, så se de dig i nte; eljest ta de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.»

Rätt som det var, så kom trollkäringen farande. »Har du sett någon jänta som har gått förbi här, du?» sade hon till gumsen. »Åh ja,» sade gumsen, »jag såg en för en stund sedan, men hon sprang så fort, att du inte kan hinna upp henne.» Då vände trollkäringen om och for hem igen.

Då flickan nu hade kommit så långt bort som till kon, hörde hon det dåna bakom sig på vägen. »Kom hit till mig, du,» sade kon, »så skall jag hjelpa dig; göm dig under jufret mitt; eljest kommer trollkäringen och tar skrinet ifrån dig och rifver ihjäl dig.» Det [ 65 ]dröjde icke länge, innan hon kom. »Har du sett någon jänta som har gått här förbi, du?» sade trollkäringen till kon. »Ja, jag såg en för en stund sedan, men hon är långt borta nu, ty hon sprang så fort; henne kan du inte hinna upp,» sade kon. Trollkäringen vände då om och for hem igen.

Då flickan hade kommit ett långt, långt stycke fram och icke var långt från risgärdsgården, hörde hon att det började dåna på vägen och hon blef både ängslig och rädd; ty hon kunde nog förstå, att det var trollkäringen som hade vändt om igen. »Kom hit till mig, du, så skall jag hjelpa dig,» sade risgärdsgården; »kryp under qvistarna mina, så att de inte se dig; eljest ta de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.» Ja, hon skyndade sig inunder qvistarna på risgärdsgården. »Har du sett någon jänta, som har gått förbi här, du?» sade trollkäringen till risgärdsgården. »Nej, jag har inte sett någon jänta,» svarade risgärdsgården och var så arg, att det fräste om honom, och gjorde sig så hög, att det var icke att tänka på att komma öfver den; och då hade trollkäringen ingen annan råd än att vända om och fara hem igen.

Då flickan kom hem, blefvo både käringen och dottern hennes ännu mera afundsjuka på henne, än de hade varit förut, ty nu var hon ändå mycket vackrare och så fin, att det var en lust att se på henne. Hon fick icke vara inne hos dem; de körde ut henne i svinhuset, der skulle hon hålla till. Här skurade hon nu så fint och rent, och så öppnade hon skrinet och [ 66 ] ville se hvad det var hon hade fått i lön, och i detsamma hon öppnade det, så var der så mycket guld och silfver och så många vackra saker i det, att både väggar och tak blefvo öfverhöljda dermed, och det var mycket praktfullare i svinhuset än i den grannaste kungsgård. Då styfmodern och dottern hennes fingo se detta, blefvo de alldeles utom sig och började fråga henne hurudan tjensten hade varit. »Åh,» svarade hon, »det kan ni väl veta, då jag har fått en sådan lön; det var sådant folk och en sådan fru att tjena hos, så det inte fins maken.»

Ja, då ville halfsystern nödvändigt bort och tjena, så att äfven hon skulle kunna få sig ett sådant guldskrin. De satte sig då till att spinna igen; men nu skulle dottern spinna blånor och styfdottern lin, och den, som tråden först gick af för, skulle ned i brunnen. Det dröjde icke länge, förr än det gick af för dottern, det kan en väl förstå, och så kastade de henne i brunnen.

Nu gick det på samma sätt; hon föll till bottnen, men stötte sig icke, och sedan kom hon på en vacker grön äng. Då hon hade gått ett stycke, kom hon till risgärdsgården. »Trampa inte hårdt på mig, du, så skall jag hjelpa dig igen,» sade den. »Åh, hvad bryr jag mig om en risgärdsgård,» sade hon och gjorde sig tung och trampade på risgärdsgården, så att det knakade i den.

Litet längre fram kom hon till kon, som gick der så mjölkstinn. »Var så snäll och mjölka mig, du,» [ 67 ]sade kon, »så skall jag hjelpa dig igen; drick så mycket du vill, men häll resten på klöfvarna mina.» Ja, det gjorde hon; hon mjölkade kon, och så drack hon så länge hon orkade, men då fans det ingenting qvar att slå på klöfvarna; stäfvan slängde hon bort öfver backen och gick.

Då hon hade gått ett stycke till, kom hon till gumsen, som gick. och släpade ullen efter sig. »Ack, var så snäll och klipp mig, du, så skall jag tjena dig igen,» sade gumsen; »tag så mycket af ullen du vill, men linda resten omkring halsen på mig.» Det gjorde hon, men hon gick så ovårdsamt till väga, att hon klippte stora stycken ur skinnet, och all ullen tog hon med sig.

Efter en stund kom hon till äppelträdet, som stod alldeles nedböjdt och bar på sina äpplen. »Var så snäll och plocka äpplena af mig, du, så att grenarna mina kunna räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig,» sade äppelträdet; »men var försigtig, så att du inte skadar mig; ät så mycket du vill, men lägg resten vackert invid min rot, så skall jag hjelpa dig igen.» Hon plockade af de närmaste och slog med stången ned dem hon icke kunde nå; men hon brydde sig icke om att vara försigtig, och ryckte och slog ned stora grenar, och åt tills hon icke orkade mer, och sedan kastade hon resten under trädet.

Då hon hade gått ett stycke till, kom hon till gården, der trollkäringen bodde; der begärde hon tjenst. Trollkäringen sade, att hon ingen tjenstflicka ville ha, ty antingen dugde de icke till någonting, eller också [ 68 ]voro de alldeles för dugtiga och narrade af henne det hon egde och hade. Men flickan gaf sig icke, hon, utan sade att hon ville ha tjenst, och så sade trollkäringen, att hon skulle ta henne och försöka om hon dugde någonting till.

Det första hon fick att uträtta var att hemta vatten i sållet. Ja, hon gick till brunnen och hälde vatten i s ållet; men lika fort som hon hälde i, rann det ut igen. Då sjöngo fåglarna:

»Smet i ler,
Lägg i strå!
Smet i ler,
Lägg i strå!»

Men hon brydde sig icke om fågelsången; hon kastade ler efter fåglarna, så att de flögo långt bort, och hon måste gå hem igen med tomt såll och fick bannor af trollkäringen. Sedan skulle hon mocka i fähuset och mjölka korna; men det tyckte hon att hon var för god till. Hon gick in i fähuset i alla fall; men då hon kom dit, rådde hon icke med grepen, så stor och tung var den. Fåglarna sade detsamma till henne som de hade sagt till hennes halfsyster; men i stället tog hon gödsel och kastade efter fåglarna. Då hon skulle till att mjölka, voro korna oroliga och stretade och sparkade, och för hvar gång hon hade fått litet i stäfvan, slogo de omkull den. Fåglarna sjöngo:

»Liten stråle,
Snälla, gjut
Till småfåglarna ut!»

[ 69 ]Men hon piskade och slog korna, kastade och

slängde allt hvad hon kunde komma öfver efter fåglarna, och bar sig åt så det var skam att se. Och hon fick heller hvarken mockadt eller mjölkadt. När hon sedan kom in, fick hon både stryk och bannor af trollkäringen, och sedan skulle hon tvätta den svarta ullen hvit, men det gick icke bättre med det. — Detta tyckte trollkäringen var för galet, och så satte hon fram tre skrin, ett rödt, ett grönt och ett blått, och sade att henne hade hon ingen nytta af, ty hon dugde inte till något, men till lön skulle hon ändå få ta hvilket skrin hon ville. Då sjöngo fåglarna:

»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå,
Som vi ha satt
Tre kors uppå!»

Hon brydde sig icke om hvad fåglarna sjöngo, utan tog det röda, som lyste mest. Så gaf hon sig af och gick hem, och hon fick gå i frid och ro; det var ingen som satte efter henne. Då hon kom hem, blef modern litet glad, må tro, och de gingo strax in i storstugan och satte skrinet der, ty de trodde att det fans icke annat än guld och silfver i det, och de tänkte att både väggar och tak skulle bli förgylda; men då de öppnade skrinet, så vältrade sig idel ormar och paddor fram derur, och när dottern öppnade munnen, så gick det på samma sätt: fram kröpo både ormar [ 70 ]och paddor och allt otyg, som tänkas kunde, så att det till sist blef omöjligt att vara under samma tak med henne. Det var den lön hon fick för det att hon hade tjenat hos trollkäringen.

»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå,
Som vi ha satt
Tre kors uppå!»