Drömmens uppfyllelse/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Paul hittar inte klippmänniskorna
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

En ny person uppträder
Den förtrollade prinsen  →


[ 165 ]

XXIV.
En ny person uppträder.

Sjöstugan den 20 augusti.

»Käraste Anne — med e på slutet» skrev Priscilla — »jag ämnar försöka hålla mina ögonlock uppe så pass länge, att jag kan hinna få ihop ett brev till dig. Jag har försummat dig fasligt i sommar, min egen hjärtevän, men om det kan trösta dig, så måste jag bekänna, att jag burit mig lika illa åt mot alla andra, som jag är skyldig brev. Jag har en hel lunta, som ligger och väntar, så nu får jag allt omgjorda mina länder och spotta i nävarna. Jag hoppas du ursäktar mitt något blandade bildspråk.

Jag är förskräckligt sömnig, ögonen vill falla igen på mig. I går afton voro kusin Emily, som har pensionatet, där jag bor, och jag på besök i en granngård. Där voro flera andra främmande, och så fort de olyckliga varelserna gått sin väg, plockade vår värdinna och hennes tre döttrar sönder dem i småbitar. Jag visste de skulle börja med kusin Emily och mig, så fort vi hunnit ut i förstugan. När vi kommit hem, berättade en annan inackordering, att drängpojken hos familjen, som vi just kom ifrån, låg dödssjuk i scharlakansfeber. Denna frökens specialitet är att uppvakta med dylika angenäma nyheter. Jag är ohyggligt rädd för scharlakansfeber. Blotta tanken på, att jag kunde vara smittad, hindrade mig från att sova. Jag vred och vände mig i sängen, och om jag slumrade till för ett ögonblick, [ 166 ]så drömde jag någonting otäckt. Klockan tre vaknade jag upp feberhet, med ont i halsen och en sprängande huvudvärk. Jag visste, att jag hade scharlakansfeber, men för säkerhetens skull steg jag upp på mina darrande ben och slog upp i kusin Emilys hemläkare för att titta efter symptomen. Anne, jag hade dem alla. Så gick jag åter och lade mig, och under inflytandet av den förfärliga vissheten somnade jag om och sov som en stock till långt fram på förmiddagen. Då var jag kry som en mört, så det var nog ändå inte scharlakansfeber jag hade. Det var väl så, att hade jag blivit smittad på kvällen, hade inte sjukdomen hunnit utveckla sig så fort. I läkareboken hittade jag för resten ett mycket lärt ord, som hette inkubationsperiod. Nå, sådana förnuftiga tankar kan man komma på mitt på dagen, men klockan tre på natten är man inte — hur var det nu igen — jo, fullt så redig i tankegången. Hihi!

Du undrar förmodligen, vad jag gör i denna sjöstuga. Jo, jag tycker alltid om att tillbringa någon del av lovet vid havskusten, och pappa brukar då skicka mig till kusin Emilys »sommarpensionat för turister». För fjorton dagar sedan kom jag alltså hit som vanligt, och som vanligt hämtades jag av den gamle kusken, farbror Mark Miller, som höll utanför stationshuset med sin gamla schäs och den stelbenta hästen. Det är en rar gammal gubbe, och han bjöd mig genast på en näve skära pepparmyntkarameller. Sådana karameller påminna mig alltid om kvava kyrkbänkar under högsommaren — jag förmodar därför att min farmor alltid brukade ha med sig en påse sådana, som luktade mycket starkt och som hon lät gå laget runt i bänken. Somliga hade pepparmyntkarameller och andra hade stora buketter av rosmarin och lavendel att förströ sig med. Farbror Marks karameller var jag inte värst trakterad av, för han fiskade upp dem lösa ur sin ficka, de voro ganska ludna och han fick lov att plocka bort några rostiga spikar och litet annat smått och gott, innan han bjöd dem åt mig. Men inte för aldrig det hade jag velat såra hans snälla gamla känslor, utan jag tog emot dem och låt dem se'n en efter en omärkligt falla ned på landsvägen. När den sista försvunnit, sade farbror Mark smått före[ 167 ]brående: “Hon skulle inte ha knaprat i sig alla karamellerna på en gång, fröken Phil. Nu får hon nog ont i sin lelle mage.”

Kusin Emily har fem inackorderingar utom mig — fyra äldre eller halvgamla damer och en ungherre. Till höger om mig vid matbordet sitter fru Smith. Hon tillhör den sortens folk, som finner ett ohyggligt nöje i att fördjupa sig i alla möjliga sjukdomar och krämpor och deras vidriga detaljer. Det var naturligtvis hon, som skrämde oss med scharlakansfebern. Man be[löver bara flyktigt nämna någon åkomma, så ruskar hon på huvudet och säger: “Å, den känner jag tyvärr alltför väl till” — och så får man ämnet till livs så mycket man orkar och ändå lite mera. Jonas har berättat, att han en gång kom att tala om 'motorstopp' i hennes närvaro, och hon tog genast fasta på ordet och sa, att det plägade vara en ovanligt envis åkomma. Själv hade hon plågats av den i tio år, men äntligen kom det en resande doktor, som gjorde henne bra.

Vem är Jonas? Ge dig till tåls, Anne Shirley. När rätta stunden är inne, får du nog höra talas om Jonas. Men jag vill sannerligen inte blanda ihop honom med de här fruntimmerna.

Till vänster om mig vid bordet har jag fru Phinney. Hon talar alltid med kvidande och gråtmild röst — man sitter och är riktigt rädd för, att hon rätt som det år ska börja tjuta. Inte vet jag, vad hon har att vara ledsen över, men hon tycks anse jorden för en jämmerdal, och ett skratt betraktar hon som en yttring av ett högst klandervärt lättsinne. Hon tycker jag är lika tokig som tant Jamesina gör, men tant Jimsey håller ändå av mig en smula, och det gör en rasande skillnad. Fröken Maria Grimsby sitter i diagonal riktning från mig. Första dagen jag kom, anmärkte fröken Maria, att det såg lite regndigert ut — och så skrattade hon. Jag sade, att vägen från stationen var särdeles vacker — det flinade hon också åt. Jag sade, att ännu hade vi kvar rätt många moskitos — fröken Maria brast ut i ett livligt fnitter. Jag sade, att Sjöstugan var lika vacker som vanligt — hon skrattade som förut. Om jag skulle säga till fröken Maria: Min pappa har hängt sig, min mamma [ 168 ]har tagit in gift, min bror har fått livstids straffarbete, och jag känner, att jag får stelkramp om en kvart — så skulle fröken Maria gapskratta. Hon kan inte rå för det — hon är född sådan, och det är mycket underligt och sorgligt.

Den femte gamla damen är fru Grant. Det är en rar gumma, men hon säger aldrig ett ont ord om någon människa och vet inga skandaler, så hennes konversation är fasligt intresselös.

Men nu kommer vi till Jonas, Anne.

Den första dagen jag kom, såg jag mitt emot mig vid bordet en ung man, som betraktade mig så välvilligt, som om han känt mig från det jag låg i vaggan. Jag visste, för det hade farbror Mark talat om för mig på landsvägen, att han hette Jonas Blake, att han var teologie studerande frän S:t Columba och att han skulle sköta om själavården i Sjöstugan med omnejd under sommaren.

Han är en riktig fuling att se på — han är nättopp den fulaste unga man jag någonsin skådat. Han är stor och grov, men ändå slankig, och han har otroligt långa ben. Håret är grågult och stripigt, ögonen grå — en bra grå färg — munnen är stor, och öronen — nej, dem ska vi förbigå med tystnad.

Han har en behaglig röst — bara man blundar, blir karl'n alldeles bedårande — och han har säkert en skön själ och ett änglasnällt lynne.

Vi blevo goda vänner medsamma. Han har naturligtvis legat vid Redmond, så det blev genast ett föreningsband. Vi fiska och ro tillsamman, och vi ha härliga månskenspromenader nere på havsstranden. Han är inte så ful i månsken — och Gud, så hygglig han är! Det riktigt utstrålar snällhet och trevlighet från honom. De halvgamla nuckorna — utom fru Grant — gilla inte Jonas, därför att han kan skratta och skämta och därför att han ögonskenligen föredrar att spatsera med min tanklösa och flärdfulla lilla ringhet framför att sällskapa med dem.

Så konstigt det än låter, Anne, jag vill inte, att han ska anse mig ytlig och lättsinnig. Det är ju egentligen löjligt. Vad rör det mig, vad en lintott som Jonas, som jag aldrig förut sett i mitt liv, tycker om mig?

[ 169 ]I söndags predikade Jonas i bykyrkan. Jag gick förstås dit, men jag kunde aldrig tänka mig Jonas uppe i en predikstol. Jonas som en andans man — eller på väg att bli det — nej, det skämtet var för starkt.

Nå, så började Jonas att predika. När han hållit på i tio minuter, kände jag mig så liten och obetydlig, att jag tyckte jag måste ha blivit osynlig för blotta ögat. Jonas sa' aldrig ett ord om nutidens kvinnor, och aldrig så mycket som kastade han en blick bortåt mitt håll. Men jag fick fullt klart för mig, hur ömkligt ytlig och tom och fåfänglig jag är till min natur och hur gränslöst olika jag måste vara med den kvinna, som Jonas sätter upp som sitt ideal. Hon måste vara högsinnad och stark och ädel. Han verkade så allvarlig och öm och trohjärtad. Han var precis det en prästman bör vara. Jag undrade, hur jag nånsin kunde ha tyckt han var ful — och han är ful, Anne! — med de vackra, talande ögonen och tänkarepannan, som de orediga lintestarna falla ned över i vardagslag.

Det var en härlig predikan, och jag skulle kunnat ha lyssna till den i hela mitt liv, men till sist blev jag alldeles överväldigad av känslan av min egen ömklighet och tarvlighet. Om jag ändå vore som du, Anne!

På hemvägen från kyrkan hann han upp mig, och han föreföll lika skojfrisk som vanligt. Men hans skämtlynne kunde inte mera narra mig. Jag hade sett den verklige Jonas. Jag undrade, om han någonsin skulle kunna få syn på den verkliga Phil — som ingen, inte ens du, Anne, ännu har sett.

“Jonas”, sa jag — jag glömde ju att kalla honom herr Blake, var det inte rysligt? Men det finns tillfällen, då sådant där inte gör en smul. “Jonas”, sa jag, “ni är då född till präst. Någonting annat skulle ni inte kunna bli.”

“Nej, jag skulle nog inte det”, svarade han lugnt och stilla. “Länge försökte jag bli något annat — jag hade ingen lust att bli präst. Men slutligen kom jag till insikt om, att det var det kall, som givits mig att fylla — och med Guds hjälp skall jag nog komma till rätta därmed. ” Hans röst var så lågmäld och full av vördnad. Han kommer [ 170 ]nog att bli en god och värdig ordets förkunnare, och lycklig den kvinna, som har fått förmågan att hjälpa honom med hans livsuppgift. Hon får inte vara någon väderflöjel, som svänger runt för minsta fläkt. Hon får allt fort bestämma sig för den hatt hon ämnar ta på sig. Förmodligen kommer hon inte att äga mer än en. Komministrar på landet ha aldrig gott om pengar. Men det skulle göra henne alldeles detsamma, om hon hade en hatt eller ingen alls, för Jonas skulle hon alltid ha.

Anne Shirley, understå dig inte att tro eller nämna en halvdragen ande om att jag har gått och blivit kär i pastor Blake. Skulle jag kunna hysa några varmare känslor för en linhårig fuling till teolog, som heter Jonas? Bort det! Som farbror Mark brukar säga: Det är omöjligt, och vad mera är, det är otroligt.

God natt, önskar
Din Phil.

P. s. Det är omöjligt — men jag är rysligt rädd att det är sant. Jag är lycklig och skamsen och ängslig. Aldrig i livet kan han bry sig om mig, det vet jag. Tror du jag nånsin skulle kunna utveckla mig och förkovra mig så pass, att jag dugde till prästfru, Anne? Det blir förstås mycket i ens vandel, som man får ändra om…»