Drömmens uppfyllelse/Kapitel 37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Farväl till högskolan
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

I strandpaviljongen
Andras lycka  →


[ 230 ]

XXXVII.
I strandpaviljongen.

— Kan man tänka sig — i dag om en vecka är jag åter hemma i Avonlea, sade Anne och lutade sig över den koffert, vari hon höll på att lägga ned fru Lyndes patentstickade, granna filtar. — Det ligger en stor tjusning i denna tanke. Men i dag om en vecka har jag också för alltid skilts frän Carolinas tjäll! Ohyggliga verklighet!

— Jag undrar, om allt vårt skratt skall gå igen som genljud i fröken Linas och fröken Marias oskyldiga flickdrömmar, sade Phil fundersamt.

Fastern och brorsdottern väntades nu hem, efter att ha färdats över större delen av det beboeliga jordklotet. I ett nyligen anlänt brev skrev fröken Carolina:

»Vi äro tillbaka den andra veckan i maj. Jag är beredd på, att Carolinas tjäll kommer att te sig skäligen oansenligt, sedan vi skadat pyramiderna och konungaborgarna i Karnak, men jag har alltid trivts bäst där det inte varit alltför högt i taket. Och skönt skall det kännas att åter vara hemma. När man sent fram i livet ger sig ut på resor, frestas man att anstränga sig över hövan, ty man vet, att man inte har lång tid på sig, och härvidlag om någonsin gäller det, att aptiten kommer, medan man [ 231 ]äter. Jag fruktar, att Maria aldrig mer kommer att nöja sig med vårt forna stillsamma levnadssätt.»

— Härinne ska jag lämna kvar mina små infall och drömmar, så det blir litet hemtrevligt för den, som kommer att bo här efter mig, sade Anne och såg sig med vemodiga blickar omkring i det blå rummet — det vackra blå rummet, där hon tillbragt tre så lyckliga år. Hon hade böjt knä vid dess fönster för att bedja, och hon hade lutat sig ut genom det för att se solen slockna i purpurskimmer bakom furorna. Hon hade hört höstregnen sila ned mot dess brutna tak och på fönsterblecket välkomnat vårens första rödhakesångare. Hon undrade, om ändå inte tankar och drömmar kunde dväljas kvar i bostäder — om inte, när hon nu för alltid lämnade detta rum, där hon fröjdats och lidit, skrattat och gråtit, dock någonting av hennes eget väsen, osynligt och knappt förnimbart, men i alla fall verkligt, stannade kvar likt ett minne med ömma och veka tonfall.

— Jag tror för min del, sade Phil, att ett rum, där man grubblar och sörjer och har roligt då och då, med ett ord lever, blir oupplösligt förenat med dessa yttringar av själsliv och förvärvar en egen personlighet. Jag är säker på, att om jag om femtio år kommer in i det här rummet, skall det ropa till mig: »Phil, älskling, det är Annes fluidum, som talar. Vi väggar äro impregnerade med det. Minns du, ack minns du»? För tänk ändå, lilla raringen min, så gränslöst roligt vi haft här! Så mycket upptåg och lustigheter vi roat oss med! Åj åj, jag vill både skratta och gråta, när jag tänker på det. Jag ska gifta mig med min lille Jonas i juni, och jag vet, att jag kommer att bli obeskrivligt lycklig, men just nu känner jag, som om jag skulle vilja, att detta förtjusande liv i Tjället och vid högskolan skulle fortgå för alla tider.

— Också jag är verkligen oförståndig nog att önska just detsamma, sade Anne. — Hur stora glädjeämnen än möjligen komma att tillfalla oss längre fram i livet, så få vi dock aldrig njuta av den slags härliga och bekymmerfria tillvaro, som vi haft här, Den är förbi för alltid, Phil.

[ 232 ]— Vad ska du göra med Häxan? frågade Phil, när detta priviligierade husdjur kom tassande in i rummet.

— Henne ska jag ta hem med mig jämte Josef och Kisse Sara, förkunnade tant Jamesina, som följde Häxan i spåren. — Det skulle vara bra illa gjort att skilja kattorna åt, sedan de lärt att trivas med varandra. Den lärdomen kan vara ganska svårförvärvad både för människor och djur.

— Jag är ledsen att behöva skiljas från Häxan, sade Anne och strök sin kisse ömt, men det skulle vara lönlöst att ta henne med till Grönkulla. Marilla har aldrig kunnat med kattor, och Davy skulle plåga livet ur henne. För resten tror jag inte, att jag kommer att stanna hemma så särdeles länge. Jag har fått mig erbjuden föreståndarinneplatsen för högre allmänna läroverket i Summerside.

— Ska du ta emot den? undrade Phil.

— Jag — jag har ännu inte bestämt mig, svarade Anne och rodnade till.

Phil nickade förstående. Anne kunde naturligtvis inte göra upp några bestämda planer, förrän Roy förklarat sig. Det skulle han snart göra — det var inget tvivel om det. Inte kunde man heller tvivla på, att Anne skulle svara ja, när han frågade: vill du bli min?

Anne själv var fullt belåten med att iakttaga en lugnt avvaktande hållning. Hon hyste mycket varma känslor för Roy. Visserligen hade hon trott, att den stora och djupa kärleken skulle kännas på annat sätt, men med ett stänk av trött missmod frågade hon sig själv, om väl någonting i livet motsvarar de föreställningar man gjort upp i sin fantasi. Det var den gamla besvikenheten i samband med diamanten, som hon erfarit i sin barndom — just den besvikenhet hon känt, då hon för första gången sett det kalla vattenklara glittret i stället för det purpurrött lågande strålglans, som hon väntat. »Så hade jag aldrig tänkt mig en diamant», sade hon. Men Roy var en rar gosse, och de skulle bli lyckliga med varandra, även om ett visst något, omöjligt att ge form åt i ord, för henne försvunnit ur livet.

[ 233 ]När Roy kom upp längre fram på kvällen och föreslog Anne en promenad i parken, visste alla i Tjället. vilket hans ärende var, och alla visste eller trodde sig veta, vad Anne komme att svara.

— Anne är en flicka, som haft tur med sig i livet, sade tant Jamesina.

— Kan så tyckas, sade Stella och ryckte på axlarna. — Roy är hygglig och trevlig — ja för all del. Men inte har han någonting inom sig.

— Hade han friat till dig, så hade det kanske låtit lite annorlunda, Stella, sade tant Jamesina milt förebrående. — Det finns ett ordstäv om räven och rönnbären.

— Mycket sant, men det är inte tillämpligt härvidlag, sade Stella utan att låta sig bekomma. — Jag älskar Anne, och jag tycker bra om Roy. Varenda människa säger, att hon gör ett utmärkt parti, och hon har på senare tider till och med vunnit fru Gardners höga gillande. Lägger man samman allt detta, skulle vi väl verkligen få ihop ett äktenskap av den sällsynta sort, som lär stiftas i himlen, och ändå har jag mina dubier. Nu får du själv stava och lägga samman, tant Jamesina.

Roy uttalade de betydelsefulla orden i den lilla strandpaviljongen på udden, där de suttit och språkat den regniga dagen, då de råkats första gången. Anne tyckte det var mycket stämningsfullt, att han valt just den platsen. Och hans kärleksförklaring gavs i så vackra ordalag som om han, likt en av Ruby Gillis' friare, tagit den ur Brevställare för unga älskande. Den gjorde sig också utmärkt. Ärlig och uppriktig var den därjämte. Det kunde inte vara tu tal om, att inte Roy menade vad han sade. Ingen falsk ton skorrade i välljudet. Anne kände, att hon borde försmälta i stilla lycksalighet. Men hennes känslor hade ingalunda nått den värmepunkten — hon fann sig tvärtom märkvärdigt sval. När Roy tystnade för att få sitt svar, öppnade hon munnen för att uttala det ja, som skulle bestämma över bådaderas öde.

Men då — då skälvde hon till, som om hon skådat ned i en avgrund och häftigt ryggat tillbaka. Och hon upplevde ett [ 234 ]av dessa ögonblick, då vår syn skärpes och vi i skenet från en bländande blixt se mera än vi uppfattat under ett helt föregående liv. Hon drog sin hand ur Roys.

— Nej — jag kan inte gifta mig med dig — ack nej, jag kan inte, utbrast hon.

Roy bleknade — och såg mycket handfallen ut. Han hade — och därför må ingen klandra honom — gjort sig alldeles säker.

— Vad menar du? stammade han.

— Jag menar, att jag inte kan bli din hustru, upprepade Anne i full förtvivlan. — Jag trodde jag kunde — men det går inte.

— Varför kan du inte? frågade Roy i lugnare ton.

— Därför att jag — inte håller tillräckligt mycket av dig.

Färgen i Roys ansikte blev en nyans starkare.

— Då har du alltså bara lekt med mig de här båda åren? sade han långsamt.

— Nej, nej, det har jag visst inte, flämtade stackars Anne, O, hur skulle hon kunna förklara? Hon kunde inte förklara. Det finns saker och ting, som man absolut inte kan förklara. — Jag trodde jag höll av dig — jag försäkrar dig att jag gjorde det — men nu vet jag, att jag inte gör det.

— Du har förstört mitt liv, sade Roy bittert.

— Förlåt mig, bad Anne med brännande kinder och tårfyllda ögon.

Roy vände sig bort och stod några minuter och stirrade utåt havet. När han åter såg på Anne, hade blekheten kommit tillbaka.

— Du kan inte ge mig något hopp? sade han.

Anne skakade i stum bedrövelse på huvudet.

— Farväl då, sade Roy. — Jag fattar det inte — jag kan inte tro, att du är den, som jag hela tiden trott dig vara. Men förebråelser bör inte förekomma oss emellan. Du är den enda kvinna jag någonsin kan älska. Nu tackar jag dig åtminstone för din vänskap. Farväl, Anne!

— Farväl, svarade Anne med skälvande röst.

[ 235 ]Sedan Roy gått, satt hon länge kvar inne i paviljongen och såg den vita dimman sakta komma glidande och breda sitt täckelse över hamnen och redden. Hennes stund av förödmjukelse, blygsel och självförakt var inne — dess vågor kommo vältrande, slogo samman över hennes huvud och ville kväva henne. Men längst inne i hennes själ bröt fram en sällsam känsla av återvunnen frihet.

I skymningen smög hon sig in i Tjället och flydde till sitt rum. Men där satt redan Phil på fönsterbänken.

— Vänta litet, bad Anne, angelägen om att avvärja lyckönskningarna. — Vänta, tills du får höra, vad jag har att säga. Phil, Roy bad mig bli sin hustru, men jag sade — nej.

— Vad i alla dar — sa' du nej? utbrast Phil totalt oförstående.

— Ja.

— Anne Shirley, har du ditt sunda förstånd i behåll?

— Jag tror nog det, sade Anne trött. — Ack, Phil, banna mig inte! Du förstår inte.

— Nej, det ska alla veta, att jag inte förstår. Här har du på alla sätt uppmuntrat Roy Gardner i två års tid och nu talar du om för mig, att du gett honom korgen. Då har du alltså på ett oförsvarligt sätt bara flirtat med honom. Anne, aldrig hade jag kunnat tro det om dig.

— Jag har inte flirtat med honom — ända in i sista minuten trodde jag fullt och fast, att jag höll av honom — och så — så stod det plötsligt klart för mig, att jag aldrig skulle kunna gifta mig med honom.

— Det har väl varit så, kan jag tro, sade Phil med sårande uppriktighet, att du ämnade gifta dig med honom för hans pengars skull, fastän i sista ögonblicket ditt bättre jag gjorde uppror och hindrade dig.

— Tror du det, så misstar du dig. Jag har aldrig ägnat hans pengar en tanke. Ack, jag kan inte förklara det för dig mera än jag kunde för honom.

— Ja, då kan jag bara säga, att jag tycker du burit dig [ 236 ]skamligt åt mot Roy, sade Phil med stigande förbittring. — Han ser bra ut, har gott huvud och är snäll. Vad mera begär du?

— Jag vill ha någon, som hör in i mitt liv. Det gör inte han. Allra först blev jag intagen av hans vackra utseende och hans förmåga att lägga sina ord väl och säga fina artigheter… Och han var så beläst, och våra litterära intressen stämde så bra över ens. Och slutligen så tyckte jag, att jag måste väl vara förälskad i honom, eftersom han var mitt mörkögda ideal.

— Alla hackar de på mig, för att jag inte vet, vad jag vill, men du är då sjufalt värre, sade Phil.

— Jag vet, vad jag vill, försvarade sig Anne. — Men felet är det, att min Vilja skiftar, och så får jag på nytt sätta mig in i, hur jag egentligen vill ha det.

— Då tjänar det visst ingenting till att resonera med dig, Anne.

— Nej, där sa' du ett sant ord, Phil. Men var övertygad om, att jag är så bedrövad och skamsen, att jag vore färdig att sjunka i jorden. Aldrig kommer jag att kunna tänka på min Redmondtid utan att erinra mig den här kvällens sorg och samvetskval. Roy föraktar mig — och du föraktar mig — och jag föraktar mig själv.

— O, du stackars lilla älskling, vad det ändå är synd om dig, utbrast Phil, vars hjärta hastigt veknade. — Kom hit, så jag får trösta dig. Jag har visst ingen rätt att gräla på dig. Jag hade kanske gift mig med både Alec och Alonzo, om jag inte träffat Jonas. Usch, jag tycker det är så rörigt i det verkliga livet. I romanerna tar den ena händelsen så fint i den andra, och allting reder sig på slutet.

— Nu hoppas jag bara, att ingen måtte fria till mig igen så länge jag lever, snyftade stackars Anne och trodde fullt och fast, att hon menade vad hon sade.