Drömslottet/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

På Grönkullas vind
Det drömda hemmet  →


[ 1 ]

I.
På Grönkullas vind.

— Gud vare tack — geometrien har jag då sluppit ifrån, både att söka få in den i min egen arma hjärna och att plugga den i andra, sade Anne Shirley och slängde med skadeglad min en nött och tillbucklad Euklides ned i en stor boklår. Så slog hon triumferande igen locket, satte sig på det och tittade tvärs över Grönkullas vind på Diana Wright — med gråa ögon, som liknade en luftigt skimrande morgonsky.

Vinden var, som ju alla vindar böra vara, en trevlig gammal plats med mörka skrymslen och vrår under takbjälkarna, som satte fantasien i rörelse. Genom det öppna fönstret, invid vilket Anne satt, fläktade augustieftermiddagens milda, doftande och solvarma luft, och där utanför prasslade och svängde popplarnas grenar för vinden. Bortom dem lågo skogen, där De älskandes stråt mjukt buktade sig fram mellan mossiga stammar och ormbunkssnår, och den gamla köksträdgården, där äppleträden fortforo att bära rika, rosiga skördar. Och som en bakgrund stod mot den blå himmelen i söder en väldig bergskedja av högt upptornade, snövita moln. Genom det motsatta fönstret skymtade man på avstånd ett blånande hav med skum på vågtopparna — den vackra S:t Lorenzobukten, varur höjer sig det lummigt grönskande Abegweit. Men detta vekt och milt klingande indianska namn har för länge sedan utbytts mot det mera prosaiska Prins Edvards ö.

Diana Wright, tre år äldre än den gången vi senast sågo [ 2 ]henne, hade under den tid, som gått, en smula lagt på hullet och fått en viss moderlig värdighet över sig. Men hennes ögon voro lika svarta och strålande, hennes kinder lika varmt röda och hennes skrattgropar lika söta som vid den nu långt avlägsna tidpunkt, då hon och Anne Shirley svuro varandra evig vänskap ute i Tallbackens trädgård. I sin famn höll hon en liten sovande svartlockig varelse, som under två lyckliga år för Avonleas värld varit känd under namnet »Lill-Anne Cordelia». Att Diana kallat sin flicka Anne, det kunde man ju förstå, men namnet Cordelia satte myror i huvudet på många. Någon Cordelia hade aldrig funnits vare sig i den Wrightska eller den Barryska släkten. Fru Harmon Andrews förmodade, att Diana hittat på namnet i någon struntroman, och hon bara undrade över, att Fred inte haft nog ruter i sig att helt enkelt förbjuda det. Men Diana och Anne tittade på varandra och småskrattade. De visste nog skälet till att Lill-Anne Cordelia fått heta så som hon gjorde.

— Ja, geometri låg aldrig för dig, sade Diana och log vid minnet. — Jag tycker, vad du bör vara glad att för framtiden få lägga all undervisning på hyllan.

— Å, jag tyckte nog det var roligt att undervisa — alla ämnen utom geometrien. De här tre sista åren i Summerside ha varit riktigt trevliga. Fru Andrews sade till mig, när jag kom hem, att jag kanske inte vunne fullt ut så mycket på bytet mellan undervisning och giftermål som jag föreställde mig. Man vet vad man har, men inte vad man får, tyckte hon.

Annes skratt, lika muntert och medryckande som förr i tiden, om också icke fullt så flickaktigt, klingade över vinden. Marilla, som i köket under henne höll på med att koka in plommon till sylt, hörde det och log. Så suckade hon vid tanken på, hur sällan det kära skrattet under kommande år skulle höras på Grönkulla. Ingenting i hennes liv hade någonsin skänkt Marilla så mycken lycka som underrättelsen, att Anne skulle gifta sig med Gilbert Blythe, men varje glädje måste väl föra med sig sin lilla skugga av vemod. Under de tre år Anne varit lärarinna i Summerside hade hon alltid varit hemma under fe[ 3 ]rierna och ofta gjort små påhälsningar över lördagen och söndagen. Men hädanefter fick man nog inte hoppas på mera än ett besök två gånger om året.

— Du ska inte bry dig om vad fru Andrews säger, sade Diana med den lugna tillförsikt ett fyraårigt äktenskap skänker. — Man kan ju förstås ha det litet motigt ibland också som gift. Du får inte vänta, att allting går, som om det vore smort. Men jag kan försäkra dig, Anne, att får man bara den rätte, så ligger det en stor lycka i att vara gift.

Anne måste dra på munnen — det var för roligt med denna min av djupgående erfarenhet, som Diana så gärna tog på sig.

— Men kanske också jag sätter den på mig, när jag varit gift i fyra år, tänkte hon. — Fast har man någon känsla för humor, så låter man bli.

— Är det avgjort ännu, var ni komma att slå er ned? återtog Diana och kramade om sin Lill-Anne Cordelia med den oefterhärmliga rörelse av modersömhet, som alltid genom Annes hjärta sände en varm våg av ljuvliga, ordlösa förhoppningar.

— Ja visst. Det var det jag ville tala om för dig, när jag ringde och bad dig komma hit ned i dag. Jag kan för resten knappt tro, att det är sant, att vi nu verkligen fått telefon i Avonlea. Det är en inrättning, som förefaller mig alldeles för nymodig och vidunderlig för den här älskade gamla platsen, som alltid varit så tyst och stillsam av sig.

— Det är Avonleas Unga samhällsförbättrare, som vi ha att tacka för telefonens införande, sade Diana. — Aldrig skulle vi ha fått vare sig ledning eller stolpar, om inte de tagit saken om hand och drivit den igenom. Och du må tro, att de stötte på motstånd. Men de gåvo inte tappt. Du gjorde en härlig sak för Avonlea, när du stiftade den föreningen, Anne. Så roligt vi hade på alla våra sammankomster! Kan du någonsin förgäta det ilsket blåa tingshuset och Judson Parkers tilltänkta rysliga annons om piller och plåster på landsvägsstaketet utmed hans tomt.

— Jag vet just inte, om jag är Samhällsförbättrarna så rysligt tacksam för deras införande av telefonen, sade Anne.

[ 4 ]Visst är det bekvämt — mycket mera praktiskt än vårt gamla sätt att signalera till varandra med tänt ljus och på olika sätt upphissad rullgardin, ja för all den del! Och som fru Lynde säger: »Varför ska Avonlea alltid vara på efterkälken?» — Men jag har ändå en känsla av, att jag inte skulle vilja ha vårt idylliska Avonlea fördärvat av vad farbror Harrison brukar kalla »moderna obekvämligheter». Jag skulle vilja bibehålla det för alla tider sådant som det var förr i världen. Men det är ju dumt — och sentimentalt — och omöjligt. Jag bara tycker det är så förargligt, att så fort man ringer på till en god vän, sitter det ett dussin människor längs linjen och lyssnar.

— Ja, är det inte rysligt, suckade Diana. — Det är verkligen så retsamt att höra, hur lurarna lyftas av, så fort man ringer upp någon. Jag har just hört, att fru Andrews nödvändigt ville, att deras telefon skulle sättas upp i köket, så kunde hon lyssna, så fort hon märkte, att någon människa talade på linjen, och ändå ha ett öga på middagsmaten … Är det inte nedrigt? Och i dag, när du ringde upp mig, så hörde jag tydligt Pyes gökklocka slå. Så naturligtvis lyssnade Gertie.

— Å, var det därför du sa’: »jag tror, att ni har fått en ny klocka på Grönkulla?» Jag kunde omöjligt begripa, vad du menade. Men just som du sagt de orden, hörde jag ett starkt skrammel. Det var nog familjen Pyes lur, som hängdes upp, och det med fart ändå! Men nu ska vi tala om trevligare ting. Jo, kära du, du må tro, att nu är det fullt bestämt, var mitt nya hem kommer att bli.

— Nej men Anne, vad säger du? Det måtte väl bli här i närheten?

— Ack nej — det gör mig allt ett stort streck i räkningen … Gilbert ämnar slå sig ned vid Fyra vindars hamn — det är ett bra stycke väg härifrån, säkert sina hundra kilometer.

Hundra! Lika gärna kunde det vara sexhundra, sade Diana med klagande röst. — Nu för tiden kan jag ju aldrig komma längre hemifrån än till Charlottetown och knappt det.

— Till Fyra vindar måste du komma. Det är den vackraste hamnen på hela ön. Inne i bukten ligger en liten by, som [ 5 ]heter Glen S:t Mary, och där har doktor David Blythe praktiserat som läkare i femtio år. Han är som du vet Gilberts fars farbror. Han ämnar nu dra sig tillbaka, och Gilbert får överta hans praktik. Men doktor Blythe ämnar i alla fall bo kvar, så att vi får försöka att skaffa oss en egen bostad. Ännu vet jag inte alls, hurdan den är eller var den är belägen, men i min fantasi har jag redan möblerat en den nättaste drömstuga — ett litet luftslott med de sötaste tinnar och torn!

— O, kära du … Nå, vart ska ni fara på bröllopsresan?

— Ingenstans. Se då inte så förfärad ut! Du påminner mig sannerligen om fru Andrews. Hon kommer nog att säga i nedlåtande ton, att sådana människor, som inte har råd att företaga bröllopsresor, gör klokast i att låta bli, och så kommer hon att i samma andedrag påminna mig om, att Jane for till Europa på sin. Jag vill tillbringa min första tid som gift i min egen kära drömstuga på Fyra vindars udde.

— Och du har bestämt dig för att inte ha några tärnor?

— Här finns ju ingen enda att få. Du och Phil och Priscilla och Jane ha ju alla blivit fruar före mig, och Stella har lärarinneplats borta i Vancouver. Jag äger ingen annan besläktad själ, och till tärna vill jag inte ha någon, som inte är det.

— Men slöja och myrten ska du väl i alla fall ha? frågade Diana oroligt.

— O, det kan du väl förstå. Jag skulle inte känna mig som brud, om jag inte hade slöja och krona. Jag minns, att den kvällen, då jag kom hitåkande med Matthew till Grönkulla, så sade jag, att jag aldrig väntade att bli gift, för jag var så ful, att visst aldrig någon skulle vilja ha mig — utom kanske någon utländsk missionär. Jag tänkte nämligen som så, att missionärer fingo inte vara så värst nogräknade i fråga om utseende, ifall de ville, att flickan inte skulle riskera sitt liv ute bland grymma människoätare. Du skulle ha sett den missionären, som Priscilla gifte sig med. Han var då lika vacker och ståtlig som de friare, vi i vår barndom gjorde upp skulle komma och anhålla om att få lyckliggöra oss — han var så elegant, att du aldrig har sett hans make, Diana, och [ 6 ]han var alldeles betagen i Priscillas »eteriska» skönhet. Men i Japan finns det förstås inga människoätare.

— Din brudklänning är bedårande, suckade Diana. — Du kommer att ta dig ut alldeles som en drottning i den — du är så lång och smärt. Hur bär du dig åt för att hålla dig så slank, Anne? Jag blir allt tjockare — snart får jag ingen midja alls.

— I sådana ting — om man blir tjock eller håller sig smal — går det inte att spjärna emot ödet, sade Anne. — Förr i världen, när jag kom hem från Summerside, hette det jämt och samt: nå, kära Anne, du är då precis lika tanig som alltid. Du lägger dina ord väl — tanig låter fult, men lång och smärt har en hel annan klang.

— Janes mamma har talat om din utstyrsel. Hon medger, att den är nästan lika vacker som Janes, fastän — som hon säger — Jane gifte sig med en miljonär och du bara med en fattig ung läkare med ett tomt väntrum.

Anne skrattade.

— Mina klänningar äro trevliga. Jag tycker om vackra saker. Jag kommer så väl ihåg den första vackra klänningen jag någonsin haft — den mossgröna barègeklänningen med sidenslåar i färg, som Matthew gav mig till vår skolfest. Allting, som jag hade före den, var så fult. Det var alldeles som om jag den kvällen stigit in i en ny värld.

— Det var den kvällen Gilbert deklamerade »Borgen vid Rhen» och såg på dig, när han sade: »En annan flicka finns, som ej jag nämner syster». Och du blev så ond, därför att han stoppade den skära silkespappersros, som du tappade efter älvadrottningstablån, i sin bröstficka. Då anade du föga, att du en gång skulle komma att gifta dig med honom.

— Det måtte visst också ha stått skrivet i stjärnorna, skrattade Anne, när de tillsammans gingo utför vindstrappan.