Drömslottet/Kapitel 02

←  På Grönkullas vind

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Det drömda hemmet

Det rustas till bröllop  →

II.
Det drömda hemmet.

Det låg mera oro och spänning i luften på Grönkulla än som någonsin legat där, så länge stugan stått på sin grund. Till och med Marilla var så »altererad», att hon inte kunde undgå att visa det — och det var i och för sig någonting fenomenalt.

— Det har aldrig förut stått något bröllop i det här huset, sade hon halvt ursäktande till sin goda vän fru Rachel Lynde. — När jag var barn, hörde jag en gammal präst säga, att ett hus blir inte ett verkligt hem, förrän det helgats av ett barns födelse, ett bröllop och ett dödsfall. Dödsfall ha vi haft, min far och min mor dogo här så väl som Matthew — och vi ha också varit med om, att ett barn kommit till världen här. För länge sedan, just som vi flyttat in hit, hade vi någon tid en gift dräng, och hans hustru fick ett litet barn här. Men något bröllop ha vi aldrig haft. Det är så underligt att tänka på, att Anne skall gifta sig. På sätt och vis tyckes hon mig ännu vara samma lilla flicka, som Matthew kom hem med en afton för jämt fjorton år sedan. Jag har så svårt att fatta, att hon vuxit upp. Aldrig skall jag glömma, hur jag kände det, när Matthew kommer hemåkande med en flickunge … Jag undrar, hur det gick med pojken, som vi skulle ha haft, om inte det där misstaget uppstått. Hur gestaltade sig måntro hans öde?

— Ja, det var ju ett misstag, som ändå styrdes till det bästa, sade fru Rachel Lynde. — Fast uppriktigt sagt, så var det nog en tid, då jag inte var av den meningen — minns du den kvällen jag kom upp för första gången för att titta på Anne, och ungen uppträder mot mig på det allra mest opassande sätt? … Så’nt där har man verkligen svårt för att smälta.

Fru Rachel suckade, men piggade snart upp sig igen. När ett bröllop stod för dörren, var hon redo att glömma alla lidna oförrätter.

— Jag ämnar ge Anne två av mina konstvirkade vita bomullstäcken, sade hon. — Ett med tobaksbladmönster, och ett med äppelblommor och slingrande stjälkar. Hon har sagt mig, att sådana börja komma på modet igen. Ja, moderna växla, och det berör mig föga, men ett som är säkert är, att det kan väl inte gärna finnas något vackrare överkast på en gästrumssäng än ett snyggt vitt konstvirkat täcke med bollfransar. Jag får lov att laga så, att de blir en smula blekta. Med kärnmjölk och Guds klara solsken ska det gå galant. Jag har haft dem insydda i lärftpåsar alltsedan Thomas dog, och de ha nog gulnat förskräckligt. Men vi ha ju ännu en månad på oss.

Bara en månad! Marilla suckade och sade därpå med stolthet:

— Jag ger Anne alla de där trasmattlängderna jag har uppe på vindskontoret. Jag trodde aldrig hon ville ha dem — de äro så gammalmodiga, och nu för tiden ska ju alla människor ha fabriksvävda jutemattor. Men hon bad mig om dem — sa’, att hon ville hellre ha dem än någonting annat till sina golv. Ja, de äro snygga. Jag klippte de allra vackraste trasor med rätt mycket sidenlappar iblandade, och randningen blev också ganska lyckad. Det arbetet har varit som ett riktigt sällskap de här senaste vintrarna. Och jag ska koka in så mycket plommonsylt åt henne, att hennes skafferihyllor ska vara fulla i ett år. Kors, det är ändå bra underligt! De här träden, som bära blåa plommon, ha inte så mycket som blommat på tre års tid, och jag började nästan att fundera på att låta fälla dem. Men nu i våras stodo de som hela buketter av vit blom, och en sådan plommonskörd kan jag aldrig minnas, att vi ha haft på Grönkulla.

— Ja, det är verkligen bra roligt att tänka sig, att Anne och Gilbert nu i alla fall bli ett par. Det är det, jag alltid har bett om, sade fru Rachel i en ton, som om hennes böner sutto inne med en synnerligen stor kraft. — Det var då för innerligen väl, att hon inte lät kollra bort sig av den där spolingen från Kingsport. Han var rik, det var klart det, och Gilbert är fattig — han börjar åtminstone med två tomma händer — men han är åtminstone född och fostrad här på ön.

— Han är Gilbert Blythe, sade Marilla med stilla belåtenhet.

Men hellre hade hon lidit döden än hon klätt i ord den tanke, som alltid rörde sig i djupet av hennes sinne, så fort hon såg på Gilbert ända från det han var barn — att hade icke då för mycket länge sedan hennes egen stolthet och oförsonlighet varit i vägen, hade han kunnat vara hennes son. Marilla kände, att på något sällsamt sätt hans giftermål med Anne skulle rätta det där gamla missförståndet. Och hennes hjärtas bitterhet hade smält bort som snö för solsken.

Och själv var Anne så lycklig, att hon stundom betogs av en känsla av skräck. Det heter ju, att gudarna ej gärna se alltför lyckliga dödliga. Visst är åtminstone, att somliga mänskliga varelser också se dem med oblida ögon.

Två av den sorten kommo ned på besök till Anne en gråviolett skymningsstund i avsikt att göra vad de förmådde för att dämpa hennes unga glädje och vingklippa hennes alltför högtsvävande förhoppningar. Och dock voro dessa båda hedervärda och på det hela välmenande damer inga fiender till Anne — tvärtom, de höllo uppriktigt av henne och skulle på det ivrigaste ha försvarat henne, om någon annan angripit henne. Men konsekvens är en egenskap, som är fullkomligt främmande för vissa slags naturer.

Fru Inglis — née Jane Andrews, stod det i den dagliga tidningens notisavdelning från den förnäma världen — kom på visit med sin mamma och fru Jasper Bell. Men Janes goda hjärta hade icke förändrats med åren, och hon hade för övrigt allt skäl att vara belåten med sin lott. Trots det faktum — som fru Rachel Lynde skulle uttrycka sig — att hon gift sig med en miljonär, var hennes äktenskap lyckligt. Rikedomen hade icke skämt bort henne. Hon var alltjämt den gamla kvartettens blida och vänliga Jane, som varmt deltog i sin forna skolkamrats lycka och visade sig fullt ut så intresserad av alla små detaljer av Annes utstyrsel, som om den kunnat upptaga tävlingen med hennes egen sidenfrasande och juvelgnistrande stass. Jane var ej begåvad i intellektuellt avseende och hade väl aldrig i hela sitt liv fällt ett yttrande, värt att lägga på minnet. Men hon sade aldrig något, som kunde såra en annan människas känslor — en förtjänst, som måhända var av något väl negativ art, men dock var lika god som mången annan.

— Ja tänk, Gilbert höll fast vid dig i alla fall, sade fru Harmon Andrews och inlade ett uttryck av överraskning i sitt tonfall. — Men Blytharna pläga vara ordhålliga, när de en gång gett ett löfte. Låt mig se — du är tjugofem år nu, Anne? När jag var flicka, ansågs det, att tjugofem var den första avsatsen upp till glasberget. Men du ser ju riktigt ung ut. Det är ändå en fördel, som de rödhåriga ha framför oss andra. Och dina fräknar göra inte så mycket av sig som förr.

— Rött hår är mycket modernt just nu, sade Anne med ett försök att småle, ehuru rösten lät kylig. Livet hade hos henne utvecklat en känsla av humor, som hjälpte henne över många svårigheter, men vad håret beträffar var hon fortfarande ganska ömtålig.

— Ja för all del, det är det visst, medgav fru Andrews. — Om någonting är konstigt och oberäkneligt, så är det väl modet. Jaha, min kära Anne, din utstyrsel är riktigt nätt, och mycket passande för din ställning i livet, eller vad tycker du, Jane? Jag hoppas du må bli lycklig — mina välönskningar har du på förhand. Långa förlovningar ä’ sällan bra. Men så som ni hade det ställt för er, var det ju oundvikligt.

— Gilbert ser bra ung ut för att vara läkare. Gud vet, om folk kan ha något förtroende till honom, föll fru Jasper Bell in i gravlik ton.

Sedan prässade hon hårt ihop läpparna, som om hon sagt vad hon ansåg för sin plikt att säga och räddat sin själ. Hon tillhörde den typ, som alltid har en raknad svart plym i hatten och en del stripiga testar ur nackhåret nedfallna under den.

Den glada stämning, varmed Anne ämnat förevisa de vackra ting, hon skaffat sig till sitt bröllop, stördes icke så litet av dessa spetsigheter, men de stilla djup av lycka, som hon dolde inom sig, grumlades ej. De goda fruarnas små nålstygn voro längesedan glömda, när Gilbert omsider anlände, och de vandrade tillsamman ned till björkarna utmed bäcken, vilka varit späda telningar, när Anne kom till Grönkulla, men nu stodo där likt smärta, vitskimrande pelare i ett fépalats av mild skymningsdager och stjärnljus. I deras skugga talade Anne och Gilbert på unga älskandes sätt om sitt nya hem och sitt blivande samliv.

— Jag har hittat en liten vrå åt oss, Anne.

— Nej, vad säger du? Var någonstans. Väl inte mitt inne i byn, hoppas jag? Det skulle jag inte tycka så vidare om.

— Nej då — det stod inte till att få någon stuga i byn. Det här är en liten vit villa nedåt havsstranden, halvvägs mellan Glen S:t Mary och Fyra vindars udde. Den ligger en smula avsides, men vi få ju telefon, så det betyder inte så mycket. Läget är förtjusande. Verandan ligger mot solnedgången, och framför oss ha vi den stora blåa redden med hamnen. Sandrevlarna ligga inte långt bort — havsvinden brusar över dem och saltstänket yr ända upp mot oss.

— Men själva stugan, Gilbert — vårt första hem? Hurdan är den?

— Inte så värst stor, men lagom åt oss. På nedra botten få vi ett präktigt vardagsrum med stor öppen spis, och en trevlig matsal, som vetter mot sjön, och ett mindre rum, som jag får ha till min mottagning. Huset är sina sextio år gammalt — det äldsta på platsen. Men det är så bra underhållet, och för en tio år sedan undergick det fullständig reparation — fick ny taktäckning och nya golv och målades både utan och innan. Och välbyggt har det varit från första början. Det tycks vara någon romantisk historia förbunden därmed — det kom till stånd av någon viss orsak — men vår hyresvärd hade inte reda därpå. Han sade, att kapten Jim var den ende, som numera kunde dra den gamla historien.

— Vem är kapten Jim?

— Det är en gammal sjöbuss, som sköter om fyren på Fyra vindars udde. Det ljuset kommer du att tycka om, Anne. Det är en blänkfyr, och den blixtrar fram som en praktfull stjärna genom dimma och nattmörker. Vi kunna se den från fönstret i vårt vardagsrum och från vår förstugukvist.

— Vem rår om huset?

— Det äges av Glen S:t Marys församling, och jag hyr det av en bland kyrkvärdarna. Men tills helt nyligen tillhörde det en mycket gammal dam, fröken Elizabeth Russell. Hon dog i våras, och som hon inte hade några närmare anhöriga, testamenterade hon sin lilla fastighet åt församlingen. Hennes möbler finnas fortfarande kvar, och jag köpte de flesta av dem — mycket billigt, kommer du nog att tycka, ty de voro alla så gammalmodiga, att kyrkvärdarna aldrig trodde sig om att kunna få dem sålda. Folket i S:t Mary föredrar schaggmöbler och byfféer med spegelglas och svarvade kulor. Men fröken Russells möbler äro mycket gedigna och välvårdade, och jag är säker på, att du kommer att tycka om dem, Anne.

— Jag tror så med, sade Anne och nickade fundersamt. — Men, Gilbert, människan lever inte bara av möbler. Ännu har du inte med ett ord berört en mycket viktig sak. Finns det några träd kring huset?

— Ack, du lilla skogsnymf — fullt upp! En hel grandunge ligger bakom huset, två rader lombardiska popplar kanta uppkörsvägen, och en krets av vitstammiga björkar hägnar en rent av förtjusande trädgård. Dess grind är uppsatt mellan två höga furor. Gångjärnen äro fastsatta vid den ena stammen och märlan till haspen vid den andra. Och furornas grenar bilda en valvbåge över ens huvud.

— O, vad jag är glad! Så vackert allt det där låter! Jag skulle inte kunna bo på en plats, där det inte funnes några träd — någonting levande inom mig skulle tyna och tråna bort. Ja, efter allt detta är det väl inte värt att fråga om det finns någon bäck nånstans i närheten? … Det vore naturligtvis att vänta för mycket.

— Kära du, det finns ju en bäck, och den bokstavligen skär av ett hörn av vår trädgård.

— Då, sade Anne med en djup suck av innerlig belåtenhet, är det huset, som du hittat, min egen drömstuga livslevande och ingenting annat.