Drömslottet/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det rustas till bröllop
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Den första bruden på Grönkulla
Hemkomsten  →


[ 21 ]

IV.
Den första bruden på Grönkulla.

Anne vaknade på sin bröllopsdags morgon för att finna solskenet strömmande in genom det lilla gavelrummets fönster och septembervinden fläktande i de skira musslinsgardinerna.

— Så roligt, att solen vill skina på mig! var hennes första tanke.

Hon drog sig till minnes den första morgon hon vaknat inne i detta samma gavelrum, då solstrimman silat sig fram till henne genom den gamla Snödrottningens av blom översållade krona. Det hade inte varit något lyckligt uppvaknande, ty det förde med sig minnet av den stora besvikelsen från föregående kväll. Men sedan dess hade det lilla rummet blivit henne kärt och dyrbart under de många lyckliga år, då barnet därinne skapat sin färgglada fantasivärld omkring sig och ungmön sett lockande drömsyner hägra. Det hade som en gammal vän slutit henne i sin famn, var gång hon efter en lång frånvaro kommit tillbaka; på dess fönsterpall hade hon legat på knä under den natt av förtärande ångest, då hon trodde, att Gilbert låg döende, och i det hade hon suttit, betagen av en aldrig anad lyckokänsla, den kvällen hon givit honom sin tro. Ofta under nattens timmar hade hon hållit vaka därinne, ibland i glädje, stundom i sorg, och i dag skulle hon lämna det för alltid. Hädanefter skulle det ej längre vara hennes, den femtonåriga Dora skulle taga det i arv efter henne, sedan hon flyttat: Och icke kände Anne det annorlunda, det lilla rummet var helgat åt ungdomen och flicktiden — det skede i det förflutna, som skulle ändas i dag, i och med att hon följde med sin brudgum till det gemensamma nya hemmet.

[ 22 ]Det var rörelse och brådska och glädje på Grönkulla den förmiddagen. Diana kom tidigt, åtföljd av pysen Fred och Lill-Anne Cordelia, för att hjälpa till där så behövdes. Davy och Dora, Grönkullas tvillingar, togo genast de små vid handen och snodde i väg med dem ut i trädgården.

— Akta så inte Lill-Anne fördärvar sin fina klänning! ropade Diana efter dem.

— Du behöver inte vara rädd för det, så länge hon är med Dora, sade Marilla. — Den flickan är mera aktsam och förståndig än många mödrar jag sett. Hon är på sitt sätt verkligen riktigt märkvärdig — rakt inte lik den där andra hoppetossan jag fostrat upp.

Marilla smålog tvärs över hönsmajonnäsen mot Anne. Blicken tydde på, att, när allt kom omkring, hoppetossan ändå var henne allra kärast.

— Jaha, tvillingarna ha sannerligen artat sig utmärkt, sade fru Lynde, sedan hon förvissat sig om, att de hunnit utom hörhåll. — Dora är så hjälpsam och har så gott handlag, och Davy blir en praktpoike, om han får hålla på. Men du milde tid, en sådan bråkstake han var, när han var liten. Han har prövat mitt tålamod många gånger.

— Aldrig i hela mitt liv har jag gått i sådan oro som jag gjorde de första sex månaderna efter det han kommit hit, sade Marilla. — Men man vänjer sig ju vid allt. Han har på sista tiden fått så'n smak för lantbruk, och nu vill han, att jag skall låta honom få försöka sig med att sköta gården nästa år. Det kanske inte vore så dumt, för Dianas far vill helst bli kvitt arrendet; så det måste i alla fall ordnas på något sätt.

— Kära du, ett sådant önskeväder du får på din bröllopsdag, sade Diana och släppte ned ett väldigt ärmförkläde över sin sidenelegans. — Det är ju alldeles som om det vore beställt.

— Ja, måtte nu bara din lycka bli varaktigare än det vackra vädret, barn, suckade fru Lynde.

Hon hoppades det av hjärtat och trodde det också, men hon fruktade, att det var att utmana försynen, om man alltför öppet fröjdades åt, att det gick en väl. Man handlade bara i [ 23 ]flickans eget intresse, om man en liten smula dämpade hennes översvallande livsandar.

Det var i alla fall en lycklig och strålande brud, som kom vandrande utför den gamla, av hemvävda mattor täckta trappan just som klockan slog tolv denna härliga septemberdag — den första bruden på Grönkulla, smärt och stjärnögd, omfluten av sin luftiga slöja och med famnen full av rosor. Gilbert, som väntade på henne nere i hallen, såg upp mot henne med beundran i blicken. Äntligen var hon hans, denne skygga och länge eftertrådda Anne, vunnen efter år av tålig väntan. Nu kom hon honom till mötes som hans brud, hängiven och mild. Var han henne värdig? Kunde han göra henne så lycklig som han hoppades? Om han ej motsvarade hennes förväntningar — om han som man och make ej höll måttet — hur skulle de då gå?… Men då räckte hon ut sin hand, deras ögon möttes, och alla tvivel och farhågor sjönko undan för att efterträdas av glad visshet. De voro skapade för varandra — det stod fast, vad än livet sedermera komme att bjuda dem. Varderas lycka låg i gott förvar hos den andre, och båda besjälades av mod och offervilighet.

De vigdes i solskenet ute i den åldriga trädgården, omgivna av gamla kära vänners blida och glädjestrålande ansikten. Pastor Allan förrättade ceremonien, och Priscillas varmhjärtade Jonas höll vad fru Lynde sedermera kallade »den vackraste bröllopsbön hon någonsin hört.» Fåglar sjunga inte ofta i september, men det fanns en enda liten oförtruten sångare, som drillade silverklart från en undangömd gren, medan Anne och Gilbert avgåvo de heliga löftena. Anne hörde honom och kände en liten skälvning av fröid, Gilbert hörde honom och undrade, varför inte all världens fåglar brusto ut i iublande kör, Paul hörde honom och skrev längre fram en dikt, full av vårlig charme, Charlotta den Fjärde hörde honom och var lycksalig i det trygga medvetandet, att det betydde stor framgång i livet för hennes älskade fröken Shirley. Fågeln sjöng, tills vigseln var över, och då slutade han med ett litet lustigt, pärlande crescendo av överdådig livsglädje.

[ 24 ]Aldrig hade det gamla grånade huset, som låg där kringgärdat av sin trädgård, varit med om en muntrare eftermiddag. Alla de ålderstigna skämt och kvickheter, som varit i bruk på bröllop sedan urminnes tider, togos fram och luftades på nytt och föreföllo lika nya och friska och skrattretande, som om de serverades för första gången. Det pratades och glammades, och när Anne och Gilbert gjorde uppbrott för att hinna med Carmodytåget, med Paul som körsven, stodo tvillingarna redo med risgryn och gamla skor, i vilkas slungande Charlotta den Fjärde och farbror Harrison nästan slogo rekord. Marilla stod vid grinden och följde vagnen med ögonen, tills den försvann ur synhåll på den långa avtagsvägen med dess häckar av gullris. Anne vände sig om för att vifta ett sista farväl. Hon var borta — Grönkulla var ej längre hennes hem, och Marillas ansikte såg gammalt och trött ut, när hon vände tillbaka till det hus, som Anne i fjorton års tid, till och med när hon var borta, fyllt med ljus och liv.

Men Diana och hennes småherrskap, familjen från Ekostugan och pastor Allan med fru stannade kvar för att hjälpa de båda gamla kvinnorna över den första kvällens ensamhetskänsla, och de intogo tillsammans en riktigt trevlig supé, alla sittande kring bordet och genomgående på nytt dagens minnesrika händelser. Och medan de ännu sutto kvar och höllo varandra sällskap, stego Anne och Gilbert ur tåget vid Glen S:t Mary.