Drömslottet/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Owen Ford kommer
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Kapten Jims liv och leverne
Boken kommer till stånd  →


[ 150 ]

XXIV.
Kapten Jims liv och leverne.

— Jag har en liten brun kokong till idé, ur vilken möjligen en dag i tidens fullbordan kommer att svinga sig en präktig fjäril, förkunnade Anne för Gilbert, när hon åter kommit hem.

Han hade återvänt fortare än hon väntat och satt som bäst och fråssade på Susans smultronpaj. Susan själv uppehöll sig diskret i bakgrunden — en föga skön, men så mycket mera välvillig skyddsängel — och fann lika stort nöje i att se doktorn äta paj som doktorn själv kände, när han åt.

— Vad är det för slags kryp du har spunnit in i kokongen? frågade han.

— Det talar jag inte om ännu så länge — vi ska först se om det blir något till.

— Nå, hur förefaller Ford?

— Mycket hygglig och ser riktigt bra ut.

— Såna vackra öron, vet doktorn, inföll Susan och sken av belåtenhet.

— Han kan väl vara en tretti, trettifem år, och han ämnar skriva en roman. Han har en behaglig röst, hans ansikte får [ 151 ]ett mycket trevligt uttryck, när han skrattar, och hans klädsel är vårdad. Jag tycker i alla fall, att det ligger något visst tungsint över honom.

Owen Ford kom kvällen därpå med ett litet brev från Leslie till Anne. I solnedgången strövade han och husets folk omkring i trädgården, och sedan begav man sig ut på en månskenstur på redden i den lilla roddbåt, som Gilbert låtit rusta i ordning för sommarutfärder. De tyckte alla tre bra om Owen och hade en känsla av, att de varit bekanta med honom i många år, vilket ju lovade gott för framtiden.

— Det är bra trevligt med hygglig ungdom, doktorinnan lilla, sade Susan, när han avlägsnat sig. Han hade sagt Susan, att han aldrig ätit maken till hennes mörtårta med fyllning av smultronkräm, och Susans bevågenhet var för alltid vunnen.

— Han har ett obeskrivligt tycke med sig, den där ynglingen, tänkte hon högt, medan hon gick och satte in överlevorna efter supén i skafferiet. — Fasligt konstigt, att han inte är gift — en karl som han hade väl kunnat få vem han pekat på. Det är kanske med honom som med mig — han har ännu inte träffat den rätta.

Susan försjönk i mycket sentimentala funderingar, medan hon plockade ned disken i baljan med det varma vattnet.

Två kvällar senare tog Anne Owen Ford med sig ned till Fyra vindars udde för att presentera honom för kapten Jim. Klöverfälten innanför sanddynerna vattrades av den friska västliga brisen, och kapten Jim bjöd på en av sina allra praktfullaste solnedgångar. Han själv hade just återvänt efter en roddtur tvärs över bukten.

— Jag hade fått i uppdrag att gå till Henry Pollock och säga honom, att han var döende. Ingen annan vågade. De trodde alla han skulle ta det så hårt, för han har liksom riktigt hängt fast vid livet, och det var ingen ända på allt det han skulle företa sig till hösten. Hustrun tyckte han borde bli underrättad, och i så fall skulle jag vara den, som talade om för honom, att han aldrig skulle kunna bli bra. Henry och jag ä' gamla vänner — seglade i många år tillsamman med »Grå måsen». Ja, jag [ 152 ]knogade dit, jag, och satte mig vid Henrys huvudgärd och sa' till honom, utan några krumbukter och kringelikrokar: »Gamle kamrat», sa' jag, »nu tror jag, att du fått order att hålla dig segelklar.» — Men nog var jag så jag skakade lite invärtes, för det är inte roligt att behöva säga till en karl, som ligger där och ingenting anar, att han kanske inte lever över natten. Men kan ni tänka er, fru Blythe, då tittade han upp på mig med sina klara svarta ögon i det vissnade ansiktet och plirar till lite smått, alldeles som om han ämnade komma med något skämtord, och säger: »Det där var gammalt nytt, Jim Boyd, det har jag vetat i över en vecka. Bättre får du komma med, om du ska ge mig några upplysningar.» — Jag blev så förbluffad, att jag satt där alldeles stum, men Henry, han tog till att flina. »Där kommer du instövlande med en min, som skulle du gå på din egen begravning, och så sätter du dig ned och knäpper ihop händerna och tvinnar tummarna om varandra, och så klämmer du till sist fram din stora nyhet — som ä' så gammal, att den ä' blå av mögel… Det kan ju narra till och med en katt att skratta…» säger han. »Vem i all världen har talt om det för dig?» frågar jag och sitter där som ett annat beläte. »Ingen», säger han. »Det förstod jag av mig själv — det var natten till förriga tisdan, då jag låg och inte kunde sova. Jag hade mina misstankar redan förut, men då blev jag säker. Jag har försökt hålla mig uppe för hustru mins skull… Och nog hade det varit roligt, om jag hunnit få ladan byggd, för Eben är en klåpare, och han kommer aldrig att göra den bra. Men det får nu bli' med den som det vill — nu, när du har lättat ditt gamla hjärta, Jim, så lägg bort den där likbjudareminen och tala om någe' roligt för mig.» Jaha, så stod det till. Där hade alla varit så rädda för att tala om'et för honom, och han låg i sin säng och visste det hela tiden. Det är ändå konstigt, hur naturen ibland inviger en i sina rådslag och låter oss veta, när nådatiden ä' ute och timmen ska slå. Har jag nånsin talt om för doktorinnan, när Henry fick metkroken i näsan?

— Nej — det skulle jag nog ha kommit ihåg…

— Den gamla paschasen skrattade både jag och han åt i [ 153 ]dag. Det hände för vid pass tretti år sedan. Han och jag och flera andra voro en dag ute och fiskade makrill. Herre Je, så fisken gick till den dan, det var så'na stim, så det glittrade i vattnet som silverslantar, och alla blevo som vilda… Det blev ett skrik och ett oväsen, och hur det var, så bar det inte bättre till, än att Henry fick en metkrok rakt in genom ena sidan och ett stort blysänke på den andra, så inte kunde man dra ut den inte. Vi ville genast föra honom i land, men se det var täft, han saä, att han vore väl galen, om han ginge ifrån ett sådant stim annat än för munläsa… Utan han fiskade vidare och slängde den ena makrillen efter den andra in över relingen, men ibland kved han och stånkade, så det var en ynkedom att höra. Till sist hade stimmet gått förbi, och vi lättade ankar; då tog jag en fil och skulle till att fila av kroken, som han hade i sitt stackars tryne. Jag försökte vara så lätt på handen jag nånsin kunde, men ni skulle ha hört Henry — nej, det var nog ändå bäst, att ni slapp göra det… Det var väl, att inga damer funnos i närheten. Henry brukade aldrig annars svära, men lite så'nt där hade han ju snappat upp ombord på skutor, och det körde han med nu, så det osade bränt långa vägar . Till sist så sa' han, att han stod inte längre ut, jag gjorde honom ju så illa, så det var inte mått på't. Ja, jag la' ifrån mig filen och skjutsade honom till doktorn i Charlottetown — dit var det sina sex gamla mil, men det fanns ingen läkare på närmare håll — och den förbaskade kroken hängde som förut i nosen på honom. Och när vi kommit fram, tog gamle doktor Crabb en fil och filade av kroken, alldeles som jag försökt göra — skillnaden var bara den, att doktorn inte tog i hälften så lent som jag, så nu kunde den stackaren verkligen ha skäl att skrika och oja sig.

Det såg ut, som kapten Jims källsprång av gamla minnen sinat för stunden, varför Anne begagnade tillfället och satte på honom en kuggfråga.

— Vet ni vem herr Ford är, kapten Jim? sade hon. — Det vill jag nu ni ska gissa.

[ 154 ]Kapten Jim skakade på huvudet.

— Gissgåtor har just aldrig legat för mig, doktorinnan lilla, sade han. — Men när herrskapet kom in, så slog det mig en tanke: var har jag sett de där ögonen förut? — För jag har sett dem.

— Tänk på en septembermorgon för många år sedan, sade Anne varmt. — Tänk på ett skepp, som kommer länsande in på redden med alla klutar tillsatta — ett länge väntat och efterlängtat skepp, som man trodde hade gått i kvav… Tänk på den dagen »Royal William» löpte in i hamn och ni första gången skådade skollärarens brud!

Kapten Jim störtade upp.

— Det är Persis Selwyns ögon, ropade han med hög röst. — Hennes son kan ni inte vara — ni måste vara hennes —

— Dotterson, ja, jag är Alice Selwyns son.

Kapten Jim slog ner som en rovfågel på Owen Ford och började ruska hans hand.

— Alice Selwyns son! Herre Gud — det var då för roligt! Mången gång har jag undrat, var någonstans skollärarens ättlingar voro bosatta. Jag visste, att vi hade inga på vår ö. Alice — Alice — det första barnet, som kom till världen i det lilla huset! Aldrig har väl ett litet barn skapat större glädje! Henne har jag gungat på armarna väl hundra gånger. Jag var med och höll om henne, när hon lärde sig tulta på egen hand. Jag tycker jag ser mammans ansikte, när hon höll blicken fäst på henne — och det är nära sextio år sedan. Lever hon ännu?

— Nej, hon dog, när jag var en helt ung gosse.

— Jaså, ni miste er snälla mor så tidigt… Men det var bra roligt att få träffa er! Det gjorde mig ung på nytt för en liten stund. Sådana där små hjärtestyrkare får jag ibland av fru Blythe — hon har en särskild förmåga att hitta på det som kan glädja gubben.

Kapten Jim blev ännu mera intresserad, när han fick veta, att Owen Ford var vad han kallade »en pennans man». Han gav honom blickar, som om han varit en övernaturlig varelse. Kapten Jim visste, att Anne skrev en smula, men detta [ 155 ]faktum hade han aldrig tagit på allvar. Kapten Jim tyckte, att kvinnorna voro förtjusande varelser, som skulle ha rösträtt och allt annat rart de kunde önska sig, men han trodde inte de kunde skriva med sammanhang.

— Tänk nu bara på den här »Kärlekens irrvägar», brukade han säga. — Den har ett vittert fruntimmer skrivit, och se bara på den — i etthundratre kapitel har hon spunnit ut vad som kunde ha berättats i tio. Ett bläcksuddande fruntimmer vet aldrig, när hon ska sluta — det är just där skon klämmer… Kvintessensen med gott författarskap är att veta, när man ska sätta punkt.

— Herr Ford skulle gärna vilja höra några äv era roliga historier, kapten Jim, sade Anne. — Berätta för honom om kaptenen, som blev tokig och inbillade sig, att han var den flygande holländaren.

Detta var kapten Jims bästa historia. Den var en blandning av skräck och humor, och fastän Anne hade hört den åtskilliga gånger, skrattade hon lika hjärtligt och ryste längs hela ryggraden med lika stor njutning som någonsin Owen Ford. Andra historier följde, ty nu hade kapten Jim ett auditorium efter sitt sinne. Han berättade, hur hans fartyg blivit påkört och nära nog sänkt av en ångare, hur det äntrats av malajiska sjörövare, hur hans fartyg råkat i brand, hur han hjälpt en politisk fånge att rymma från en sydafrikansk republik, hur han en höst lidit skeppsbrott vid Magdalenaöarna och måst stanna där över vintern, hur en tiger sluppit lös ur sin bur ombord på hans fartyg, hur hans besättning gjort myteri och landsatt honom på en obebodd ö… Dessa och ännu många andra historier, sorgliga eller lustiga eller groteska, berättade kapten Jim. Havets mystik, hur det lockar och drager, längtan till fjärran länder, äventyrets frestelse, storstädernas brokiga vimmel — allting stod fram med livslevande realism för åhörarna. Owen Ford lyssnade med huvudet stött mot handen och Förste styrman spinnande i sitt knä, medan hans glänsande ögon oavvänt dröjde vid kapten Jims kärva, väderbitna drag, som under berättandets lopp blevo så skiftande och uttrycksfulla.

[ 156 ]— Kan inte herr Ford få se ert liv och leverne, kapten Jim? frågade Anne, när kapten Jim slutligen förklarade, att han var länspumpad.

— Å, inte kan det vara något nöje för honom, sade kapten Jim blygsamt.

I själ och hjärta begärde han ingenting bättre än att få visa sin tjocka lunta.

— Det skulle roa mig mycket att få se era anteckningar, kapten Boyd, sade Owen. — Även om de bara äro hälften så märkliga som era muntliga berättelser, komma de att förefalla mig mycket intressanta.

Kapten Jim krusade och strävade emot ännu en liten stund, men drog därpå upp sitt liv och leverne ur en gammal sjömanskista och räckte det till Owen.

— Ni kommer nog att få svårt att tyda mina kråkfötter, sade han: — Min skolunderbyggnad är klen. Det där har jag egentligen skrivit ner bara för att roa min lille släkting Joe. Han är alltid så begiven på historier. I går så står jag och håller just på med att hyva en tiokilotorsk ur min båt, och då kommer han fram till mig och säger med förebrående min: »Farbror, är inte en torsk ett oskäligt djur?» Ni förstår, jag hade sagt honom, att man måste vara snäll vid de oskäliga djuren och inte göra dem på något sätt illa. Ja, jag blev ju riktigt ställd, jag mumlade något om, att djur som var matnyttiga, de bildade liksom ett undantag, och bara man inte lät dem plågas i onödan, så… Men Joe såg inte nöjd ut, och själv kände jag mig inte nöjd… Ack, vad man får vara noga med vad man säger de där barnen, de hålla nog efter en, att man lever som man lär. De se rätt igenom en…

Medan kapten Jim talade, iakttog han Owen Ford ur sin ena ögonvrå, medan denne tittade på liv- och leverneboken. Och när han efter en stund märkte, att hans gäst var fördjupad i läsningen, begav han sig med ett förstulet leende bort till sitt skänkskåp och började duka fram tekoppar och sätta på vatten. Owen Ford skildes från boken lika motsträvigt som en girigbuk skiljes från en guldklimp — men teet var ju snart [ 157 ]drucket, och då kastade han sig åter in i den med alltjämt stegrat intresse.

— Det går an att ta luntan med hem, sade kapten Jim, precis som om inte luntan vore hans allra högst skattade ägodel. — Jag är tvungen att gå ner och dra upp min båt litet bättre. Det kommer att blåsa upp. Solen bäddar under sig, och det är oro i luften. Jag tycker inte om de där molngubbarna.

Owen Ford blev mycket glad åt anbudet och få låna hem boken. När de vandrade över strandängarna, berättade Anne för honom om Margaret, som gick förlorad.

— Det var en både originell och sympatisk personlighet, den där gamle kaptenen, sade Owen Ford. — Vad han har varit med om mycket! Han har ju haft flera äventyr på en vecka än vi andra under ett helt liv. Tror ni verkligen det är sant allt vad han berättar? Man talar ju om »skepparhistorier»…

— Visst är det sant. Jag är säker på, att kapten Jim aldrig skulle säga en osanning, han inte ens skarvar… Folket här på trakten kan ju bekräfta, att det verkligen förhållit sig så, som han berättar. Ända tills på sista tiden ha här levat flera av hans gamla kamrater från sjömanstiden. Han är en bland de sista av den gamla stammens sjökaptener. Det släktet är nu så gott som utdött.