Drömslottet/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Anne och Gilbert bli osams
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Leslie bestämmer
Sanningen gör fri  →


[ 184 ]

XXX.
Leslie bestämmer.

Ett plötsligt utbrott av en elakartad influensa uppe vid The Glen och i fiskläget höll Gilbert så träget sysselsatt under [ 185 ]de närmaste fjorton dagarna, att han ej fick någon tid att avlägga sitt tilltänkta besök hos kapten Jim. Anne började nära en svag förhoppning, att han övergivit sin plan med avseende på Dick Moore, och som hon icke ville väcka den björn, som sov, sade hon ingenting mera i ämnet. Men det var ständigt och jämnt i hennes tankar.

— Tänk, om det ändå vore riktigare av mig att tala om för honom, att Leslie håller av Owen, tänkte hon. — Han skulle aldrig låta henne misstänka, vad han visste, och hennes stolthet skulle inte behöva lida, och han kunde möjligen på så sätt bli övertygad om, att man inte skall bråka med Dick Moore. Ska jag — ska jag inte? Nej, jag kan ändå inte förmå mig därtill. Ett löfte är heligt, och jag har ingen rätt att förråda Leslies hemlighet. Men ack, aldrig i hela mitt liv har jag gått och ängslat mig och sörjt över någonting så som över detta. Det förstör min vår — det förstör allting.

En afton kom Gilbert helt plötsligt fram med förslaget, att de skulle gå ned och hälsa på kapten Jim. Anne samtyckte med sjunkande mod, och de begåvo sig åstad. Två veckors solsken hade gjort underverk med den tröstlösa, fuktdrypande nejd, varöver Gilberts kråka flugit. Åsarna och fälten lågo där torra och bruna och varma, redo att slå ut i grönska och blom, bukten var åter soligt blå, och kusten flöt ändlös bort i en klarhet, som till sist, långt i fjärran, lyfte den darrande hägring. Landsvägen drog sig utmed bukten likt ett glimmande rött band. Nere på dynerna voro pojkarna ute och fiskade nors, och några av dem hade satt eld på fjorårets ruggiga och torra säv. Lågorna lyste grant mot den mörkblå buktens bakgrund, sveptes framåt av vindfläktarna och kastade spelande reflexer över klippbranterna och sjöbodarna. Det var en pittoresk anblick, som vid varje annat tillfälle skulle ha glatt Annes ögon, men hon fann intet nöje i denna promenad.

Gilbert gjorde det ej heller. Det glada kamratskapet hade för en gångs skull svikit, och åsikterna, som annars alltid brukade stämma, gingo nu på ett beklagligt sätt i sär. Annes ogillande av hela förehavandet röjde sig i det högdragna sätt, [ 186 ]varpå hon rätade på sin nacke och gav avmätt artiga svar. Gilberts läppar höllos hopprässade i all den Blythska halsstarrigheten, men hans ögon voro bedrövade. Han hade för avsikt att göra, vad han ansåg sin plikt, men att vara osams med Anne — det var ett högt pris att betala. I alla fall — båda voro glada, när de kommo fram till fyren — och kände samvetskval just därför, att de voro glada.

Kapten Jim lade bort det fisknät, som han satt och knöt på, och hälsade dem hjärtligt välkomna. I vårkvällens klara dager såg han äldre ut än han någonsin förr förekommit Anne. Hans hår hade grånat betydligt, och den kraftiga gamla handen darrade smått. Men hans blå ögon voro klara och lugna, och genom dem blickade själen ut, ärlig och oförskräckt.

Kapten Jim lyssnade under häpen tystnad, medan Gilbert meddelade det han hade på hjärtat. Anne, som visste, hur den gamle riddersmannen avgudade Leslie, kände sig alldeles säker, att han skulle hålla med henne, ehuru hon ej hyste mycket hopp om att detta skulle ha någon inverkan på Gilbert. Hon blev därför ytterst förvånad, då kapten Jim, sävligt och betänksamt, men utan den ringaste tvekan, uttalade som sin mening, att Leslie borde bli underrättad och själv få fälla avgörandet.

— O, kapten Jim, aldrig trodde jag ni skulle säga så, utbrast hon förebrående. — Jag trodde inte ni skulle vilja vålla henne ännu mera bekymmer.

Kapten Jim skakade på huvudet.

— Det vill jag inte heller. Jag kan förstå era känslor, fru Blythe, någonting sådant rör sig också långt nere på botten hos mig själv. Men det är inte efter känslorna, som vi ska hålla kurs här i livet — gjorde vi det, skulle vi nog både stranda och förlisa ganska ofta. Nej, det finns bara en enda säker kompass, och den ska vi rätta oss efter — och det är vad som är det rätta att göra. Jag håller med doktorn. Om det finnes någon möjlighet för Dick, så bör Leslie underrättas. Det kan inte vara tu tal om den saken, enligt min mening.

[ 187 ]— Jaså, utbrast Anne i full förtvivlan, ja vänta bara, tills fröken Cornelia får tag i er båda.

— Cornelia kommer nog att beskjuta oss långskepps, sade kapten Jim. — Ni fruntimmer ä' för innerligen rara, fru doktorinna, men ni har det felet, att ni låter känslorna skena i väg med förståndet, och så kan ni inte tänka klart och skarpt. Ni är en dam med fin uppfostran, och på Cornelia sitter bildningen ganska löst — men därutinnan är ni ändå lika som två bär. Och Herre Je — inte ä' ni sämre för det… Nu ska jag koka litet te åt oss, och det ska vi dricka och samtidigt tala om trevligare ting, så få vi se, om det inte ljusnar en smula för oss alla.

Kapten Jims te och konversationen i neutrala ämnen återgav Anne hennes själsliga jämnvikt så pass, att hon ej var så spetsig och stygg mot Gilbert under hemvandringen som hon föresatt sig att vara. Hon häntydde inte alls på den brännande frågan, utan pratade ledigt och lätt om andra ting, och Gilbert förstod, att han, om ock motvilligt, fått förlåtelse.

— Kapten Jim ser klen och medtagen ut i vår, tycker jag, sade Anne sorgset. — Jag är rädd, att han snart går för att söka sin Margaret, som gick förlorad. Men det vore så led- samt, att jag icke ens vill tänka därpå…

— Fyra vindar kommer inte att bli detsamma, sedan kapten Jim »skeppat in sig till sin sista färd», som han själv sade en gång, instämde Gilbert.

Kvällen därpå gick Gilbert upp till huset bland pilarna, Anne vankade håglöst omkring, till dess han kom tillbaka.

— Nå, vad sade Leslie? frågade hon, när han trädde in.

— Mycket litet. Jag tror ännu inte hon övervunnit den första sinnesrörelsen.

— Och hon ville vara med om operationen?

— Hon ville tänka över först och söka fatta sitt beslut.

Gilbert kastade sig trött ned i länstolen framför elden. Han såg ansträngd ut. Det hade inte varit någon lätt sak för honom att göra Leslie det märkliga meddelandet. Och den fasa, som trätt fram i hennes ögon, när hon fattade innebörden av [ 188 ]vad han sade henne, var icke rolig att komma ihåg. Nu, när tärningen var kastad, började han anfäktas av tvivel på riktigheten av sitt handlingssätt.

Anne såg ångerfull på honom. Därpå gled hon ned på mattan bredvid honom och smög sitt vackra huvud intill hans arm.

— Gilbert, jag har varit rätt stygg emot dig i detta. Jag ska inte vara det mera. Kasta till mig några glåpord om mitt röda hår och förlåt mig!

Varav Gilbert förstod, att vilken utgång saken än komme att få, så skulle han slippa alla »vad var det jag sa'?». Men han kände sig icke helt och hållet tröstad. Pliktuppfyllelse i teorien är en sak, pliktuppfyllelse i praktiken någonting helt annat, i synnerhet när den plikttrogne mötes av en kvinnas tårfyllda blick.

En viss grannlagenhetskänsla kom Anne att undvika Leslie under de närmast följande tre dagarna. Den tredje kvällen kom Leslie ned till det lilla vita huset och meddelade Gilbert, att hon fattat sitt beslut. Hon ville fara med Dick till Montreal och låta honom undergå operationen.

Hon var mycket blek och tycktes ha insvept sig i sin forna mantel av otillgänglighet. Men hennes ögon hade förlorat det skräckslagna uttryck, som förföljt och pinat Gilbert, de voro kalla och klara, och hon inlät sig på ett ganska livligt och affärsmässigt sätt med honom i en diskussion rörande en del detaljer. Här var ju mycket att planera och övertänka. När Leslie fått de upplysningar, hon önskade, gick hon hem. Anne ville göra sällskap med henne ett stycke av vägen.

— Bry dig inte om det, sade Leslie kort. — Det har regnat i dag, och marken är fuktig. God natt!

— Har jag förlorat min vän? sade Anne med en suck. — Om operationen lyckas och Dick Moore blir klok igen, kommer Leslie att förskansa sig inom sig själv, så att ingen av oss någonsin mera kan hitta hem.

— Hon kanske begär skilsmässa, sade Gilbert.

— En sådan sak gör aldrig Leslie, Gilbert. Hennes plikt[ 189 ]känsla är ovanligt stark. Hon berättade en gång för mig, att hennes farmor, gamla fru West, alltid brukat inskärpa hos henne, att har man åtagit sig ett ansvar, så får man aldrig undandra sig det, hur påkostande det än kan kännas. Det är ett av hennes rättesnören i livet. Jag förmodar det verkar ytterst föråldrat.

— Var nu inte bitter, Anneflickan! Du tycker visst inte det verkar föråldrat — du har ju själv precis samma tanke om ett påtaget ansvars helgd. Och du har rätt. Bristande ansvarskänsla är vårt nutidslivs förbannelse — roten och upphovet till allt det missnöje och den oro, som jäser överallt i världen.

— Säger Predikaren, ifyllde Anne spefullt.

Men trots gycklet kände hon, att han hade rätt, och hennes hjärta sved, när hon tänkte på Leslie.

En vecka senare kom fröken Cornelia nedstörtande likt ett lavinskred över det lilla huset. Gilbert var borta, och Anne fick ensam taga emot den första stöten.

Fröken Cornelia gav sig knappt tid att få av sig häkten förrän hon började:

— Anne, kan det verkligen vara sant som jag har hört — att doktor Blythe har sagt Leslie, att Dick kan bli botad och att hon ska fara med honom till Montreal för att få honom opererad i huvet där?

— Ja, det är fullkomligt sant, sade Anne tappert.

— Nå, du store tid! Det är omänsklig grymhet — det är vad det är, sade fröken Cornelia alldeles utom sig. — Jag trodde att doktor Blythe var en hygglig karl. Aldrig kunde jag tänka, att han var i stånd till ett sådant — ja, jag säger nidingsdåd.

— Det var ett stark ord. Min man tycker det var hans plikt att nämna för Leslie, att det fanns en möjlighet för Dick, sade Anne med någon hetta. — Och, tillade hon, besluten att stå på Gilberts sida, jag delar fullt ut hans uppfattning.

— Nej, tack vackert, det gör du visst inte min lilla vän, sade tant Cornelia. — Ingen människa med hjärta i kroppen skulle kunna göra det.

[ 190 ]— Kapten Jim gör det.

— Kom inte dragandes med den där gamla krattan, ropade tant Cornelia. — Jag ger katten i vad han tycker. Besinna bara, vad detta innebär för den arma plågade flickan!

— Det ha vi besinnat. Men Gilbert tycker som så, att en läkare bör sätta en patients andliga och kroppsliga hälsa före alla andra hänsyn.

— Jaha, det stämmer fullkomligt med karlarnas åskådningssätt. Så'na ä' di nu en gång, och annorlunda lär di aldrig bli, gunås så visst. Men jag hade väntat bättre av dig, Anne, fortfor tant Cornelia, nu mera bedrövad än ond.

Därpå övergick hon till att bombardera Anne med precis samma argument, med vilka denne ansatt Gilbert, och Anne försvarade sin man tappert just med de vapen, som han använt för att skydda sig själv. Dusten blev långvarig, men till sist lade tant Cornelia ned vapnen.

— Det är hårresande. Det är en evig skam, förklarade hon med gråten i halsen. — Nej, inte ett ord tar jag tillbaka, en evig skam är det. Stackars, stackars Leslie!

— Tycker tant inte, att Dick var värd någon liten hänsyn? föreställde Anne.

— Dick? Dick Moore? Vad nöd går det åt honom? Han lever väl sorgfritt om någon! Han har blivit en hyggligare och anständigare samhällsmedlem än han någonsin var på sin så kallade kloka tid. Då var han en fylltratt och allt vad dåligt var. Och nu ska han släppas på fri fot igen och få härja bäst han vill!

— Han kanske har bättrat sig under den här långa tiden, sade stackars Anne, ansatt av den vredgade fienden utifrån och tvehågsenhet och samvetskval inifrån.

— Hin och hans farmor har kanske bättrat sig, men inte han fräste tant Cornelia. — Dick Moore har skördat sina gärningars lön… De skador, som drev vettet ur hans skalle, fick han i ett simpelt slagsmål under rusets inflytande. Han förtjänar sitt öde. Det sändes honom av Gud som straff. Jag tror alldeles inte, att doktor Blythe, hur skicklig han än är, har nå[ 191 ]gon befogenhet att kuckla med vår Herres straffdomar. Det kan kanske komma att stå honom själv dyrt.

— Men ingen vet ju, hur det gick till, att Dick blev så där illa åtgången, tant Cornelia. Han kanske varken har varit full eller slagits. Han kan själv ha blivit utsatt för ett överfall och plundrats.

— Ånej, du, det låg allt någon starkare grund till att Herren ville fördärva honom, sade tant Cornelia överlägset. — Men jag ser nog, varthän det lutar — att saken är avgjord och att det tjänar till ingenting att komma med några föreställningar. Om så är, skall jag hålla min mun. Det är inte värt att spilla sitt krut på döda kråkor. Ska någonting ske så fogar jag mig. Men först vill jag övertyga mig om, att det verkligen ska ske. Nu tvår jag mina händer och ämnar ägna mig åt att söka trösta och lugna den där arma olyckliga Leslie. För resten du, tillade tant Cornelia och sken upp, vem vet, om doktorerna kunna uträtta någonting med Dick, hur slängda de än ä'! Alltid finns det en gnista av förhoppning att operationen kan misslyckas.