Drömslottet/Kapitel 37
| ← Anne talar barnspråk och sunt förstånd |
|
Röda rosor → |
XXXVII.
Fröken Cornelia förkunnar en häpnadsväckande nyhet.
Fröken Cornelia hade i maklig promenadtakt kommit vandrande till det lilla vita huset en kvalmig eftermiddag, då viken bar den heta augustis liksom blekta mattblå färg och de brandgula liljorna sträckte fram sina kungliga kalkar att fyllas av solskenets smälta guld. Men tant Cornelia hade föga öga för det, som man hade alla dagar, ett lättjefullt vaggande hav eller soltörstande liljor. Hon satt i den gungstol, som passade henne bäst — och händerna vilade sysslolösa i knäet, vilket ju var ganska märkvärdigt. Hon varken sömmade eller spann. Ej heller yttrade hon ett enda förklenande ord om det manliga släktet. Korteligen — tant Cornelias konversation hade i dag mist sin sälta och sin krydda, och Gilbert som stannat hemma för att förlusta sig åt den, i stället för att fara ut och fiska, som han ämnat, kände sig smått bekymrad. Vad hade kommit åt tant Cornelia?
Hon såg i alla fall inte modstulen och melankolisk ut, endast tankfull. Och man spårade stundtals i hennes väsen en viss nervositet, annars fullkomligt främmande för hennes skaplynne.
— Var håller Leslie hus? frågade hon — visst mest för att någonting fråga.
— Owen och hon ha gått för att plocka hallon i skogen bortom hennes gård, svarade Anne. — De komma inte tillbaka, förrän det är tid att äta kväll — om ens då.
— Nej, deras klockor ha börjat dra sig rasande efter på sista tiden, sade Gilbert. — Själv går jag här och vaktar på tecken och under — ni fruntimmer ha bestämt några trådar, som ni kunde dra på, om ni ville. Men Anne, den pliktförgätna makan, har inte lust. Har kanske du, tant Cornelia?
— Nej, min gosse lilla. Men, forfor tant Cornelia med minen hos den, som modigt störtar sig rätt i obehaget för att få saken undanstökad, jag ska tala om något annat för er. Jag har kommit hit i dag enkom för att berätta det. Jag ska gifta mig.
Anne och Gilbert tego. Om tant Cornelia förkunnat som sin avsikt att gå ut på vågbrytaren och dränka sig i havet, kunde möjligen uppgiften vara värd tilltro. Nu var den det platt inte. De väntade alltså och höllo sin mun. Tant Cornelia hade naturligtvis ett lindrigare anfall av akut sinnesförvirring.
— Ni se mig betydligt häpna ut bägge två, sade tant Cornelia och myste helt förtjust. När nu nyheten gått av stapeln, var hon sig själv igen. — Tycker ni jag är för ung och oerfaren för att ge mig in i ett äktenskap?
— Goda tant Cornelia — det kom så plötsligt, sade Gilbert och sökte hämta sig från den förvåning, han verkligen erfor. — Jag har hört dig säga väl ett dussin gånger, att du inte skulle vilja gifta dig med världens noblaste och schangtilaste karl, om man också kom bärande med honom på en silverbricka, och du hade en silvertång att ta i honom med.
— Det här är långt ifrån världens noblaste och schangtilaste karl, som du uttrycker dig, svarade tant Cornelia. — Så högt kommer inte Marshall Elliot.
— Vad — är det Marshall Elliot tant ska gifta sig med? utbrast Anne.
Den nya sinnesrörelsen återgav henne talförmågan, som den senaste minuten varit henne förmenad.
— Jaha du. Jag kunde ha fått honom, när jag så velat, de senaste tjugo åren, bara jag pekat på honom så mycket som så… Men tror du jag hade lust att gå i kyrkan med en vandrande höstack som han?
— Kors i alla dar — så roligt det här var… Vi önska tant all möjlig lycka, sade Anne litet förvirrad och osäker, som hon också kände sig.
Hon var ej beredd på en tilldragelse sådan som denna — det hade aldrig fallit henne in, att hon en gång skulle få lyckönska tant Cornelia till stundande giftermål.
— Tack ska du ha, det visste jag du skulle göra, sade tant Cornelia. — Du är den första av mina goda vänner, som blir underrättad.
— Men vad det ska bli tråkigt att mista dig, kära tant Cornelia, återtog Anne, som nu började känna sig litet vemodig och sentimental.
— Å kära du, inte mister ni mig, sade tant Cornelia lugnande. — Du kan väl aldrig tro, att jag ämnar slå mig ned därborta på andra sidan bukten i lag med Crawfords och MacAllisters och allt annat patrask? Kommer aldrig i fråga. Marshall flyttar hem till mig. Jag är så arg och utledsen på alla dessa drängar. Den där Jim Hastings, jag har fått i sommar, är absolut den värste i sitt slag. Han skulle kunna driva vem som helst att träda i brudstol. Vad tycker du? I går stjälpte han omkull hela tjärnan, så all den tjocka rara grädden rann ut över gården. Och tror du han blev ett dugg ledsen över att smöret gick till spillo? Å nej, tycker nå’n det. Han bara slog till ett fånigt flatskratt och sa’: »grädde är god för jorden»… Var det inte likt en karl att uttrycka sig på det viset? Så’na ä’ di ju. Men jag sa’ honom, att jag inte brukade göda min bakgård med tjock grädde.
— Också jag önskar er lycka i alla möjliga former, tant Cornelia, sade Gilbert högtidligt. — Men, tillade han, ur stånd att motstå frestelsen, trots en bönfallande blick från Anne, jag fruktar, att med er gyllene frihet är det slut. Som ni vet, så är det både ord och avsked med Marshall Elliott.
— Jag tycker om en karl, som vet vad han vill, förkunnade tant Cornelia. — Amos Grant, som sprang efter mig förr i tiden, var ett riktigt mähä. Inte visste han vad han ville! En dag så hoppar han i dammen för att dränka sig — ja, inte för min skull — och när han väl är under ytan, så ångrar han sig och börjar simma inåt land. Det ska väl en karl till för att visa sådant vankelmod… Tacka vill jag Marshall Elliott — hade han föresatt sig att dränka sig, hade han allt gjort ifrån sig det ordentligt.
— Och så lär han ha ett ganska häftigt humör, har jag hört, fortfor Gilbert.
— Han skulle väl inte vara en Elliott, om han inte hade det! Det är jag tacksam för. Det ska bli pin livat att få reta gallfeber på honom. Och en karl, som brusar upp och förivrar sig, den kan man komma ganska långt med, när han väl blivit god igen. Men vad ska man ta sig till med en karl, som bara sitter där så lugn som en filbunke?
— Du vet ju, att han är vänsterman, tant Cornelia?
— Tacka för det, eljest hade han väl inte behövt gå omkring som ett levande spektakel i nästan hela sitt liv. Och inte lär det vara mycket utsikt för mig att kunna omvända honom, sade tant Cornelia med en skymt av missbelåtenhet i tonen. — Men han är åtminstone presbyterian. Så jag får väl nöja mig med det.
— Skulle du gifta dig med honom, om han vore metodist, tant Cornelia?
— Nej, det kan du lita på att jag inte skulle. Politik är för den här världen, men religion är för bådadera.
— Och tänk, om tant Cornelia ändå till sist får skylta i dödsannonsen som »efterlämnad»?
— Det behöver jag visst inte. Han kommer att överleva mig, det är jag övertygad om.
— När ska bröllopet stå? frågade Anne.
— Om fyra veckor. Jag ska ha bruddräkt av marinblått siden. Och så ville jag fråga dig, min söta vän, om du tycker, att det går an att bära slöja tillsamman med den marinblå klänningen? Jag har alltid tyckt det skulle vara så roligt att bära slöja som brud. Marshall säger, att han vet visst ingenting som hindrar. Men karlar ha ju i regel så klent omdöme.
— Varför skulle du inte bära slöja, om du så gärna vill? sade Anne.
— Kors, man vill ju inte gärna skilja sig från mängden, sade tant Cornelia, som inte var märkbart lik någon annan på hela jordens rund. — Som sagt, slöja är jag mycket svag för. Men kanske en så’n inte borde bäras utom tillsammans med vit klänning? Söta du, säg mig uppriktigt, vad du tycker? Jag ska rätta mig efter ditt råd.
— Jag tror inte just, att slöjan brukar bäras tillsammans med annat än vita klänningar, sade Anne, men det är ju en ren smaksak, och jag håller med herr Elliott, tant Cornelia. Jag ser inget skäl, varför du inte skulle använda slöja, om du så gärna vill bära en.
Men tant Cornelia, som brukade gå på förmiddagsvisiter i brunblommig kattunsmorgonrock, skakade ogillande på huvudet.
— Är det inte schyst, så vill jag visst inte bära den, sade hon och sände en liten suck efter sin brustna förhoppning.
— Eftersom du nu har föresatt dig att inträda i det äkta ståndet, tant Cornelia, sade skämtaren Gilbert, så ska jag ge dig tre utmärkta regler för den äkta mannens handhavande, som min mormor gav min mor, när hon gifte sig med far.
— Jag skulle allt tro, att jag kan handha Marshall Elliott även utan dina regler, sade tant Cornelia. — Men låt höra!
— Den första är: fånga honom!
— Han är fångad. Vidare!
— Den andra är: ge honom bra med mat?
— Rostbiff och fårstuvning. Än sedan då?
— Den tredje och fjärde lyda: ha ögat på honom!
— Det var nog ett sant ord, sade tant Cornelia med stort eftertryck.