Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 09
| ← Sista natten |
|
Henry Jekylls fullständiga framställning av fallet → |
Doktor Lanyons berättelse.
Den nionde januari, d. v. s. för fyra dagar sedan, mottog jag med aftonposten en assurerad försändelse, adresserad med min kollegas och gamle skolkamrat Henry Jekylls stil. Detta förvånade mig ganska mycket, ty vi brukade aldrig skriva till varandra. Jag hade dagen förut träffat mannen — varit på middag hos honom — och jag kunde inte fatta att något som förekommit i vårt samspråk kunde ge honom anledning att assurera en skrivelse, sänd från honom till mig. Innehållet ökade min förvåning, ty brevet lydde som följer:
Bäste Lanyonl Du är en av mina äldsta vänner, och fastän vi ibland varit av olika mening i vetenskapliga frågor, kan jag, åtminstone å min sida, inte erinra mig något avbrott i vårt vänskapliga förhållande. Ingen dag har gått då jag ej varit färdig att offra min förmögenhet eller min högra hand om du sagt: “Jekyll, mitt liv, min heder, mitt förstånd bero på dig.” Lanyon, mitt liv, min heder, mitt förstånd äro i ditt våld. Om du sviker mig i kväll, är jag förlorad. Efter denna inledning skulle du kunna tro, att jag tänkte be dig om någonting vanhederligt. Döm själv!
Jag vill att du för i natt avsäger dig alla andra uppdrag — vore du ock kallad till en kejsares sjuksäng. Du skall taga en droska, såvida inte din egen vagn står för dörren, och med det här brevet i hand för att i händelse av behov rådfråga åker du direkt till mitt hus. Min hovmästare, Poole, har fått sina order och du finner honom jämte en låssmed invänta dig. Dörren till mitt enskilta laboratorium skall då brytas upp och du går ensam ditin. Du öppnar glasskåpet (bokstaven E) till vänster och bryter låset, om skåpet är stängt. Utan att rubba något av innehållet drar du ut fjärde lådan uppifrån eller tredje nerifrån, vilket är samma sak. I min förfärliga sinnesoro erfar jag en sjuklig ängslan att missvisa dig, men även om jag skulle begå ett misstag, kan du av innehållet sluta dig till om lådan är den rätta. Den innehåller nämligen några pulver, en flaska och en pappersbok. Jag ber dig taga denna låda med dig till Cavendish Square alldeles i det skick du finner den.
Se där första delen av den tjänst du skall göra mig. Nu övergå vi till den andra. Om du beger dig av omedelbart efter mottagandet av detta brev, bör du vara tillbaka långt före midnatt, men jag ger dig så pass lång tid att vinka på, inte bara av fruktan för något av dessa hinder som varken kunna förekommas eller förutses, utan emedan en timme då dina tjänare gått till sängs är att föredraga med avseende på det som återstår att göra. Vid midnattstid ber jag dig därför vara ensam i ditt mottagningsrum och att med egen hand i ditt hus släppa in en man som infinner sig å mina vägnar och att åt honom överlämna den låda du tagit med dig från mitt laboratorium. Då har du spelat ut din roll och gjort dig förtjänt av min stora tacksamhet. Håller du på en förklaring, så skall du fem minuter därefter ha insett, att dessa föreskrifter äro av högsta vikt och att hur fantastiska de kunna synas, skulle du, genom försummandet av en enda, kanske ha belastat ditt samvete med min död eller med förlusten av mitt förstånd.
Fullt övertygad som jag är att du icke kommer att ringakta min bön, så bävar mitt hjärta och darrar min hand vid blotta tanken på en sådan möjlighet. Föreställ dig mig i denna stund på en främmande ort, suckande under en tyngd av olycka så svart att ingen fantasi kan överdriva den och dock fullt medveten om att alla mina bekymmer skola rulla bort som ett flyende moln, om du punktligt hörsammar mig. Gör det, bäste Lanyon, och rädda
P. S. Detta var redan förseglat då en ny farhåga ansatte mig. Det är möjligt att posten sviker mig och att detta ej kommer dig till handa förrän i morgon bittida. I så fall, bäste Lanyon, ber jag dig uträtta mitt uppdrag när det under dagens lopp blir lägligast för dig samt än en gång invänta mitt bud vid midnattstid. Det torde då vara för sent och om natten förflyter, utan att någonting händer, så vet du, att du aldrig återser Henry Jekyll.»
Efter att ha läst detta brev kände jag mig
förvissad om att min kollega var sinnesrubbad,
men innan detta blivit ovedersägligen bevisat,
ansåg jag mig förbunden att göra vad han bad mig
om. Ju mindre jag förstod av detta
sammelsurium, dess mindre var jag i stånd att bedöma
dess vikt, och en i sådana ordalag avfattad bön
kunde icke åsidosättas utan tungt ansvar. Jag steg
således upp från bordet, satte mig i en droska
och åkte raka vägen till Jekylls hus. Hovmästaren
väntade mig. Han hade med samma post som jag
mottagit ett assurerat brev med instruktioner och
genast skickat efter en smed och en snickare.
Hantverkarna infunno sig under det att vi ännu
stodo och pratade, och tillsammans begåvo vi oss
till gamle dr Denmans anatomiska föreläsningssal,
varifrån man, som du säkert vet, har den
bekvämaste ingången till Jekylls privata laboratorium.
Dörren var mycket stark, låset förträffligt.
Snickaren påstod, att det skulle kosta honom mycket
besvär och han måste åstadkomma stor skada
om våld skulle användas, och smeden var nästan
förtvivlad, men den sistnämnde var ganska
händig och efter två timmars arbete stod dörren öppen. Skåpet med märket E dyrkades upp och jag tog
lådan, lät fylla den med halm och binda om den
med ett skynke, varefter jag förde den med mig
till Cavendish Square.
Här tog jag mig för att undersöka innehållet. Pulvren voro ganska väl inlagda, men icke med den noggrannhet som utmärker farmacevten, så att det märktes, att Jekyll själv gjort det, och då jag öppnade ett av omslagen fann jag vad som syntes mig ett enkelt kristalliniskt salt av vit färg. Flaskan, till vilken jag sedan övergick, var ungefär till hälften fylld med en blodröd vätska, som verkade i hög grad stickande på luktsinnet och tycktes mig innehålla fosfor och litet flyktig eter. Beträffande de övriga ingredienserna kunde jag ej göra några gissningar. Boken var en vanlig anteckningsbok och innehöll föga annat än data. Dessa omfattade en period av många år, men jag observerade, att anteckningarna upphört för nära ett år sedan och det helt tvärt. Här och där var en kort anmärkning fogad till ett datum, vanligen endast ett enda ord. »Fördubblad» förekom på omkring sex ställen bland flera hundra och en gång, i början av förteckningarna lästes orden: »totalt misslyckat!» åtföljda av åtskilliga utropstecken. Allt detta eggade visserligen min nyfikenhet men sade mig föga av bestämt innehåll. Här förelåg en flaska med en viss tinktur, en papperspåse med ett visst salt och förteckning på en serie experiment som, i likhet med många andra av Jekyll anställda sådana, icke lett till något resultat av praktiskt gagn. Hur kunde väl förekomsten av dessa artiklar i mitt hus beröra min överspända kollegas heder, förstånd eller liv? Om hans budbärare kunde gå till det ena stället, varför icke till det andra? Och även om man därvidlag kunde tänka sig något hinder, varför skulle denne herre i hemlighet mottagas av mig? Ju mera jag tänkte på det, desto mera övertygad blev jag om att här förelåg ett fall av sinnessjukdom, och fastän jag tillsagt mina tjänare att gå till vila laddade jag en gammal revolver för att till en viss grad vara beredd på självförsvar.
Tolvslaget hade knappt förtonat över London förrän portklappen på min port helt sakta lät höra sig. Jag gick själv och öppnade, och fann en liten man, som smugit sig in bakom portikens pelare.
»Kommer ni från dr Jekyll?» frågade jag.
Han bejakade frågan med en tvungen åtbörd, och då jag tillsade honom att komma in, såg han sig först om och stirrade utåt squarens mörker. En polisman höll till i närheten och gick framåt med avtäckt blindlykta. Vid åsynen härav tyckte jag, att min besökare ryckte till och fick mera bråttom.
Jag medger att dessa detaljer på ett obehagligt satt frapperade mig och då jag följde efter mannen in i det ljusa mottagningsrummet, höll jag ena handen på mitt vapen. Här kom jag äntligen i tillfälle att se honom riktigt. Så mycket var då säkert, att jag aldrig sett honom förr. Han var, som jag sagt, kortväxt, och vad som tillika slog mig var det vedervärdiga uttrycket i hans ansikte, den egendomliga sammansättningen av stor muskulös rörlighet och skenbar kroppslig svaghet samt — sist men icke minst — det subjektiva obehag som framkallades av hans närhet. Det stötte på frossbrytning och åtföljdes av sjunkande puls. Vid själva tillfället skrev jag det på räkningen av en viss idiosynkratisk personlig motvilja och förvånades bara över symtomernas styrka, men sedan har jag fått anledning tro att orsaken låg djupare än så, och hade en ädlare drivfjäder än hatet.
Denne man, som från första ögonblicket av sitt inträde hos mig väckt en vad jag ville kalla osmaklig nyfikenhet, var klädd på ett sätt som skulle ha gjort en vanlig människa löjlig, det vill säga hans kläder, ehuru av dyrbart och mörkt tyg, voro på alla håll och kanter alldeles för stora åt honom, byxorna hängde på hans ben och voro uppvikta för att inte släpa, livet på rocken räckte nedanför höfterna och kragen föll ut över axlarna. Men eget nog framkallade denna underliga dräkt ingalunda mitt löje. Då det låg någonting abnormt och vidrigt i själva den varelses väsen som nu stod framför mig — någonting konstigt, häpnadsväckande och upprörande — tycktes denna nya egenhet helt enkelt understryka och bekräfta hela uttrycket, så att till mitt intresse för mannens beskaffenhet och karaktär lades en viss vetgirighet rörande hans härkomst, hans liv, hans förmögenhet och hans ställning i samhället.
Dessa iakttagelser har det visserligen tagit någon tid att nedskriva, men i verkligheten voro de blott några sekunders verk. Den besökande brann av dyster iver.
»Har ni skaffat hit den?» ropade han. »Har ni den här?» Och så livlig var hans otålighet, att han till och med lade handen på min arm och försökte ruska mig.
Jag sköt honom tillbaka. Då han rört vid mig, hade jag känt att blodet isat sig i mina ådror. »Lugna er, herre», sade jag. »Ni glömmer, att jag inte har det nöjet att känna er. Var så god och sitt.» Jag föregick honom med gott exempel, satte mig på min vanliga plats och antog mitt vanliga sätt mot en patient, såvitt som det lät förena sig med den sena timmen, beskaffenheten av min stämning och den fasa främlingen ingav mig.
»Jag ber om ursäkt, dr Lanyon», svarade han ganska artigt. »Ni har alldeles rätt i vad ni säger och min otålighet har drivit mitt levnadsvett på flykten. Jag har kommit hit på anmodan av er kollega, dr Henry Jekyll, i ett ärende av någon vikt, och om jag förstått honom rätt…» han avbröt sig och förde handen till strupen. Jag märkte, att han, trots sitt behärskade sätt, stred mot ett sig närmande hysteriskt anfall. »Om jag förstått honom rätt, var det visst en låda…»
Men nu fick jag medlidande med mannens ångest — påverkades kanske också av min tilltagande nyfikenhet.
»Där står den, sir», sade jag och pekade på lådan, som stod på golvet bakom ett bord, fortfarande täckt av skynket.
Han ämnade springa till den men hejdade sig och lade handen på hjärtat. Jag hörde hur han konvulsiviskt hackade tänderna, och hans ansikte blev så spöklikt, att jag började frukta både för hans liv och hans förstånd.
»Lugna er», sade jag.
Han såg på mig med ett ohyggligt leende, och med förtvivlans mod ryckte han skynket åt sig. Vid åsynen av lådans innehåll uppgav han en suck, vittnande om en så oändlig lättnad, att jag blev alldeles bestört, men i nästa ögonblick frågade han med tämligen behärskad röst: »Har ni ett graderat glas?»
Jag reste mig upp med ett visst bemödande och räckte honom det begärda.
Han tackade mig med en leende nickning, mätte ut några droppar av den röda tinkturen och blandade ett av pulvren däruti. Mixturen, som först var rödaktig, började i den mån kristallerna smälte klarna i färgen, hörbart bubbla och kasta upp små ångande virvlar. Plötsligt upphörde puttrandet och blandningens färg ändrades till en mörk purpur, som sedan långsamt bleknade och blev vattenaktigt grön. Min gäst, som med skarp blick aktgivit på förändringarna, log, ställde glaset på bordet och vände sig om för att med forskande blick se på mig.
»Och låt oss nu göra upp frågan angående det som återstår», sade han. »Vill ni handla klokt? Vill ni låta leda er? Vill ni tillåta mig att taga detta glas i min hand och att utan vidare diskussion lämna ert hus? Eller har nyfikenheten fått för mycket välde över er? Tänk innan ni svarar, ty det skall bli som ni bestämmer. Om ni så bestämmer, skall ni bli lämnad som ni var förut, varken rikare eller visare, såvida medvetandet om att ha gjort en tjänst åt en gränslöst olycklig människa icke kan anses som ett slags själens rikedom. Eller, om ni föredrar ett annat val, skola nya kunskapsområden, nya vägar till rykte och makt öppna sig för er här, i detta rum, i detta ögonblick, och er syn skall bländas av ett under, som kunnat rubba själva Satans otro.»
»Sir», svarade jag, låtsande en köld som jag var långt ifrån att känna, »ni talar i gåtor, och det skall kanhända inte förvåna er, att jag hör på utan att få något särdeles starkt trosintryck. Jag har emellertid gått alldeles för långt i fråga om oförklarliga tjänster för att hejda mig innan jag sett slutet.»
»Det är bra», sade den besökande. »Lanyon, ni minnes era löften som läkare: vad som följer försiggår under vårt yrkes insegel. Och ni, som så länge varit bunden av de mest trånga och materialistiska åsikter, ni som har förnekat den spekulativa medicinens egenskaper — se här!»
Han förde glaset till läpparna och tömde det i ett enda drag. Ett anskri följde: han raglade, vacklade, fattade i bordet och höll sig fast därvid, stirrade ut med blodsprängda ögon, flämtade med öppen mun. Och under det jag såg på honom, trodde jag mig märka en förändring — han tycktes svälla ut — hans ansikte blev helt plötsligt svart, dragen tycktes mjukna och förändras — och i nästa ögonblick hade jag sprungit upp och ryggat tillbaka mot väggen med höjd arm för att värja mig för underverket. Jag var alldeles utom mig av skräck.
»O Gud!» skrek jag gång på gång, ty där, mitt framför mig, blek och darrande, trevande med händerna som en den där återvänder från döden — stod Henry Jekyll!
Vad han under den närmast följande timmen berättade mig, kan jag inte förmå mig att nedskriva. Jag såg vad jag såg, hörde vad jag hörde och min själ vämjdes därvid. Och dock, sedan nu den där synen förbleknat, frågar jag mig, om jag tror på den och kan icke svara på den frågan. Mitt liv är skakat i sina rötter; sömnen har övergivit mig; den dödligaste fasa förföljer mig dag och natt; jag känner att mina dagar äro räknade och att jag måste dö. Och dock skall jag dö som tvivlare. Vad angår den moraliska uselhet, som den där mannen — låt vara under ångerns tårar — avslöjade för mig, kan jag ej ens i minnet dröja därvid utan avsky. Jag vill bara säga ett, Utterson, men, om du kan förmå dig att tro det, skall det vara mer än nog. Den varelse som den där natten smög sig in i mitt hus var enligt Jekylls egen bekännelse känd under namnet Hyde och efterlyst i varenda vrå av landet som Carews mördare.