Hoppa till innehållet

Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Utanför fönstret
Dr Jekyll och Mr Hyde
av Robert Louis Stevenson
Översättare: Hanny Flygare

Sista natten
D:r Lanyons berättelse  →


[ 44-45 ]

Sista natten.

Efter intagen middag satt mr Utterson en afton framför brasan, då han överraskades av Poole, som kom på besök.

»Nej, se Poole!» utbrast han. »Vad har ni för ärende?» Efter en andra blick på mannen tillade han: »Vad fattas er? Är doktorn sjuk?»

»Mr Utterson», svarade mannen, »det är någonting alldeles galet.»

[ 46-47 ]»Sätt er, och här har ni ett glas vin», sade juristen. »Var nu lugn och säg mig klart och tydligt vad ni vill.»

»Ni känner till doktorns vanor», sade Poole, »och hur han brukar stänga in sig. Jag tycker inte om det, sir — sannerligen jag det gör. Mr Utterson, jag är rädd»

»Uttryck er tydligare, min kära Poole. Vad är ni rädd för?»

»Jag har varit rädd nästan en veckas tid», gentog Poole utan att fästa sig vid frågan, »och jag står inte ut med det längre.»

Mannens utseende bar syn för sägen. Hans sätt var mindre vårdat än vanligt, och om man undantar det ögonblick då han först givit sin rädsla till känna, hade han inte sett juristen i ansiktet. Ännu satt han med vinglaset orört på knäet och ögonen riktade på en vrå i rummet. »Jag står inte ut med det längre», upprepade han.

»Hm», sade juristen, »jag förstår att ni har grundade skäl, Poole, jag förstår att det är någonting alldeles på tok. Försök att säga mig vad det är.»

»Jag tror att här drives falskt spel», sade Poole hest.

»Falskt spel!» upprepade juristen skrämd och följaktligen retlig. »Vad slags falskt spel skulle det vara? Vad menar karlen?»

»Det törs jag inte säga, sir», svarade Poole, »men vill ni inte följa med mig och själv se?»

Mr Uttersons svar bestod i att han reste sig upp och tog sin hatt och sin överrock, men med förvåning lade han märke till den ofantliga lättnad som lästes i hovmästarens ansikte — ej mindre förvånande var det att denne ställde ifrån sig vinet orört.

Det var en stormig, kall och ruskig marsafton. En blek måne låg på rygg, som om den kastats över ända av vinden, och moln av det lättaste, mest genomskinliga slag flögo över fästet. Blåsten gjorde det svårt att tala och jagade blodet till ansiktena. Den tycktes ha sopat bort människorna från gatorna, ty mr Utterson hade aldrig förr sett den delen av London så folktom. Han hade kunnat önska det annorlunda. Aldrig i sitt liv hade han nämligen erfarit en så stark önskan att se och röra vid sina medmänniskor, ty hur han än stretade emot, hade han en förkrossande förkänsla av stundande olycka. Då de kommo till squaren yrde dammet om dem, och de spensliga träden i trädgården slogo mot staketet. Poole, som hela tiden hållit sig ett eller ett par steg framför den andre, stannade nu mitt på trottoaren och trots den starka blåsten tog han av sig hatten och torkade sig i pannan med en röd näsduk. Fastän han gått fort, hade icke svettpärlorna framkallats av den kroppsliga ansträngningen utan av en kvävande ångest, ty hans ansikte var nu blekt, och då han talade var rösten sträv och bruten.

»Nu, sir, äro vi framme», sade han, »och Gud give att ingenting hänt.»

»Amen, Poole», sade juristen.

Och därefter knackade hovmästaren mycket försiktigt på. Dörren öppnades med säkerhetskedjan kvarsittande, och inifrån frågade någon: »Är det ni, Poole?»

[ 48-49 ]»Det har sin riktighet», svarade Poole. »Släpp in oss!»

Då de kommo in i huset, var hallen starkt upplyst. Kolen voro högt upptravade och kring härden stodo alla tjänarna, män och kvinnor, tätt samlade som en fårskock. Vid åsynen av mr Utterson brast husjungfrun i hysterisk gråt och med utropet: »Store Gud, det är ju mr Utterson!» rusade kokerskan fram, som om hon velat taga honom i famn.

»Vad vill det säga? Varför äro ni alla här?» sade juristen litet strävt. »Högst olämpligt, högst opassande. Detta skulle inte er husbonde gilla.»

»De äro alla så uppskrämda», sade Poole.

Det blev mol tyst — ingen hade ett ord att invända. Endast husjungfrun höjde sin röst och brast i högljudd gråt.

»Håll munnen!» röt Poole med en häftighet, som vittnade om hans egen nervositet. Då flickan så plötsligt höjt rösten, hade verkligen alla ryggat tillbaka och med uttryck av spänd förväntan blickat mot den inre dörren. »Och räck mig nu ett ljus», fortfor hovmästaren, vänd till springpojken, »så ska vi genast ta itu med det här.» Därefter bad han mr Utterson följa med och styrde kosan åt trädgården till.

»Nu, sir», sade han, »får jag be er gå så tyst som möjligt. Jag vill att ni skall höra men icke bli hörd. Och kom ihåg, sir, att om han av någon händelse skulle be er komma in, så får ni inte göra det.»

Vid dessa oväntade slutord fingo mr Uttersons nerver en chock som nästan kastat honom ur jämvikten, men han samlade åter mod och följde efter Poole in i laboratoriebyggningen och gick genom den anatomiska föreläsningssalen med allt dess skräp av emballage och buteljer fram till foten av trappan. Här gav honom Poole tecken att ställa sig på ena sidan och lyssna, under det att han själv, kraftigt uppkallande sin beslutsamhet, steg uppför trappan och med en något tveksam hand knackade på den röda dörren till det inre rummet.

»Ursäkta, sir», ropade han, »men mr Utterson önskar träffa er.» Då han sade detta, gav han åter juristen ett starkt manande tecken att uppmärksamt lyssna.

En röst inifrån svarade i klagande ton: »Säg honom, att jag inte kan taga emot någon.»

»Skall ske, sir», sade Poole med nästan triumferande röst, och så tog han sitt ljus och förde mr Utterson tillbaka över gården in i det stora köket, där elden slocknat och skalbaggarna krälade på golvet.

»Sir», sade han och såg mr Utterson i ögonen, »var det där min husbondes röst?»

»Den föreföll mycket förändrad», svarade juristen, blek men med mycket fast blick.

»Förändrad? Ja, det vill jag lova», sade hovmästaren. »Skulle jag ha tillbragt tjugu år i denne mans hus och låta lura mig på hans röst? Nej, sir, de ha gjort av med min husbonde. Det skedde för åtta dagar sedan, då vi hörde honom skrika och åkalla Guds namn. Vem som nu är där i hans ställe och varför den är där är en sak som ropar till himlen på förklaring»

»En högst besynnerlig historia, Poole, en för[ 50-51 ]ryckt historia», sade mr Utterson och bet sig i fingret. »Antag att det är som ni förmodar, antag att dr Jekyll verkligen blivit — blivit mördad, vad skulle väl kunnat förmå mördaren att stanna kvar? Det där håller inte streck. Det är ju inte sunt förnuft i det.»

»Ni är svår att tillfredsställa, mr Utterson, men jag skall ändå göra det», sade Poole. »Jag skall säga er, att hela den sista veckan har den varelsen som håller till därinne i rummet natt och dag skrikit om något slags medicin, som han inte kunnat få sådan som han velat ha den. Vår husbonde plägade ibland skriva sina rekvisitioner på ett pappersark, som han sedan kastade ut på trappan. Endast sådant har förekommit under den sista veckan. Bara papper och en stängd dörr, och till och med matbrickorna ha fått stå och vänta för att bli insmugglade då ingen funnits i närheten. Varenda dag — ibland två eller tre gånger om dagen — har där legat rekvisitioner och klagomål, och jag har fått springa till alla kända droghandlare i hela staden. Var gång jag kommit hem med medicinen, har jag fått skriftliga order att återlämna den för att den icke varit ren, och var gång har jag fått med mig ny rekvisition, ställd på annan firma. Denna drog är av behovet påkallad, vad den än består av.»

»Har ni på er något av de där papperen?» frågade mr Utterson.

Poole kände efter i fickan och drog fram ett skrynkligt pappersblad, vilket juristen förde närmare ljuset och noga granskade. Dess innehåll var det följande: »Dr Jekyll låter hälsa herrar Maw & C:o. Han kan intyga att deras sista sändning är oren och alldeles otjänlig för hans syfte. År 18— köpte dr J. en tämligen stor kvantitet av herrar Maw & C:o. Han anmodar dem nu att anställa de allra noggrannaste efterforskningar och att, i händelse något ämne av samma kvalitet finnes kvar, genast översända det till honom. Intet avseende fästes vid kostnaden. Sakens vikt för dr J. kan icke överdrivas.» Hittills hade ju skrivelsen hållits i tämligen lugn ton, men här sprätte pennan till och den skrivandes sinnesrörelse brast ut. »För Guds skull, skaffa mig litet av den gamla sorten», hade han skrivit.

»Ett besynnerligt brev», sade mr Utterson och tillade med skärpa: »Hur kommer det sig att ni har det öppnat?»

»Expediten hos Maws blev mycket ond, sir, och kastade det med förakt över till mig», Svarade Poole.

»Ni är väl alldeles säker på att detta är doktorns handstil?» återtog juristen.

»Nog tyckte jag att det var det», sade hovmästaren något buttert och tillade med annan röst: »Men vad betyder handstilen? Jag såg honom ju.»

»Såg ni honom?» upprepade mr Utterson. »Nå, då så!»

»Jo, se, så här var det», sade Poole. »Jag kom helt plötsligt från trädgården in i föreläsningssalen. Han måtte ha smugit sig ut för att titta efter drogen eller också av någon annan anledning, ty den röda dörren stod öppen och han höll till längst bort i salen och letade bland emballaget. Då jag kom in, såg han upp, ropade till och kilade uppför trappan och in i labora[ 52-53 ]toriet. Det var bara en minut jag såg honom, men håret reste sig på mitt huvud. Säg mig, sir: om detta var min husbonde, varför hade han mask för ansiktet? Om det var min husbonde, varför gnällde han som en råtta och sprang ifrån mig? Jag måtte väl ha tjänat honom länge nog och så…» han gjorde en paus och strök sig med handen över ansiktet.

»Alla dessa omständigheter äro högst besynnerliga», sade mr Utterson, »men jag tror, att det börjar gå upp ett ljus för mig. Er husbonde, min kära Poole, har förmodligen blivit angripen av en av dessa sjukdomar som både martera och vanställa patienten. Såvitt jag kan förstå, härrör förändringen i hans röst från det, och det är också anledningen till att han begagnar mask och undviker sina vänner. På så sätt förklaras hans iver att få reda på den där drogen, medelst vilken den stackars mannen hyser ett visst hopp att återvinna sin hälsa. Gud give, att han ej måtte bli besviken! Se där min förklaring. Den är ganska sorglig, Poole, och förskräcklig, när man tänker närmare på saken. Men den är åtminstone enkel och naturlig, hänger bra ihop och befriar oss från alla överdrivna farhågor.»

»Sir», sade hovmästaren och röda fläckar visade sig i hans bleka ansikte, »den där varelsen var inte min husbonde, ni kan vara övertygad om det. Min husbonde» — och nu såg han sig omkring och började viska — »min husbonde är en lång, ståtlig man, och denne liknade en dvärg.» Utterson ville göra invändningar. »Sir», sade Poole, »tror ni att jag, som tjänat honom i tjugu år, inte skulle känna igen honom? Tror ni inte jag vet hur han ser ut, jag som varenda morgon, sett honom sticka ut huvudet genom laboratoriedörren? Nej, sir, den där figuren i masken var inte doktor Jekyll — Gud allena vet vem han var, men inte var det doktor Jekyll. Det är min fulla övertygelse, att här föreligger ett mord.»

»Om ni säger det, Poole», återtog juristen, »så är det min skyldighet att förvissa mig om hur det förhåller sig. Hur mycket jag än önskar att skona er husbondes känslor och hur förbryllande än detta brev, som tycks bevisa att han lever, synes mig, kommer jag att anse det för min plikt att slå in den där dörren.»

»Det låter höra sig, mr Utterson!» utbrast hovmästaren.

»Och nu komma vi till den andra frågan», återtog Utterson. »Vem skall göra det?»

»Naturligtvis ni och jag», löd det oförfärade svaret.

»Bra talat», sade juristen, »och vilka än följderna må bli, skall jag draga försorg om att ni inte förlorar på kuppen.»

»Det ligger en yxa i föreläsningssalen», sade Poole, »och ni själv kan ju taga eldtången där i köksspisen.»

Juristen tog det klumpiga och tunga verktyget i sin hand och vägde på det. »Ni vet väl, Poole», sade han och såg upp, »att den ställning vi intaga ej är utan fara?»

»Det vet jag nog, sir», svarade hovmästaren.

»Då är det skäl att vi tala rent ut», sade den andre. »Båda ha vi mera i tankarna än det [ 54-55 ]vi sagt. Låt oss vara fullt uppriktiga. Kände ni igen den där maskerade personen som ni såg?»

»Sanningen att säga, sir, rörde han sig så hastigt och höll sig så dubbelviken, att jag inte kan svära på saken», förklarade Poole. »Men om ni frågar: var det mr Hyde? så svarar jag: ja, det tror jag! Storleken var ungefär densamma och rörelserna lika lätta. Vilken annan skulle dessutom ha kunnat komma in laboratorievägen? Ni har nog inte glömt, sir, att han vid tiden för mordet ännu var i besittning av nyckeln? Men det är inte allt. Jag vet inte om ni, mr Utterson, någonsin träffat mr Hyde?»

»Jo», sade juristen. »Jag har en gång talat med honom.»

»Då måste ni liksom vi andra veta, att det var någonting besynnerligt med den herrn — någonting som skrämde en och väckte en känsla som gick genom märg och ben. Jag kan inte närmare förklara det, men underligt var det.»

»Jag medger, att jag kände någonting ditåt», sade mr Utterson.

»Jag kan väl tro det», sade Poole, »och då den där maskerade figuren likt en markatta hoppade upp bland kemikalierna och kilade in i doktorns laboratorium, gick det en iskall kåre utefter ryggen på mig. Jag vet nog att sådant inte gäller i ett vittnesmål, så pass lagkunnig är jag, men känslor har man i alla fall, och jag kan heligt försäkra, att det var mr Hyde.»

»Jo jo, män», sade juristen, »mina farhågor peka åt samma håll. Naturligtvis kunde det ej uppstå annat än ont av den förbindelsen — välgrundat ont. Jag försäkrar att jag tror er. Jag tror, att stackars Henry blivit mördad och jag tror, att mördaren — Gud allena vet varför — alltjämt håller till i sitt offers rum. Och nu skola vi hämnas. Kalla hit Bradshaw.»

Betjänten infann sig, mycket blek och mycket nervös.

»Var nu duktig, Bradshaw», sade juristen. »Jag förstår, att denna spänning är plågsam för er alla. men vår avsikt är att nu göra slut på den. Poole och jag ämna bryta oss in i doktorns laboratorium. Skulle allt vara gott och väl, så är jag bredaxlad nog att påtaga mig skulden. Skulle däremot någonting vara mycket illa eller någon missdådare söka undkomma bakvägen, är det bäst att ni tar pojken med er, förser er med ett par starka knölpåkar och fattar posto vid bakporten. Vi ge er tio minuter att intaga era platser.»

Då Bradshaw gick, såg juristen på sin klocka. »Och nu, Poole», sade han, »begiva vi oss till våra», Och efter att ha tagit eldtången under armen styrde han kosan inåt gården. Molnen hade lagt sig över månen och det var nu alldeles mörkt. Vinden, som endast stötvis trängde in mellan murarna, kom ljusskenet att dansa framför deras steg tills de kommo i lä av föreläsningslokalen, där de tyst satte sig ned och väntade. London sorlade högtidligt vitt omkring dem, men på närmare håll bröts tystnaden endast av stegen som rörde sig av och an på golvet i doktorns enskilta laboratorium.

»Så där går han så lång dagen är, sir», viskade Poole, »och även en stor del av natten. Det är bara när något nytt kemikalium kommer från droghand[ 56-57 ]laren, som det blir något litet uppehåll. Det är det dåliga samvetet som är fiende till all ro. Vartenda steg vittnar om brottsligt utgjutet blod. Men lyssna åter, mr Utterson, pä litet närmare häll — spänn öronen och säg mig, om det är doktorns gång.»

Stegen voro lätta och föreföllo ojämna, fastän de voro så långsamma. De voro verkligen helt olika Henry Jekylls tunga, knarrande gäng. Utterson suckade. »Förekommer aldrig någonting annat än detta?» frågade han.

Poole nickade. »En gång», sade han, »en gång hörde jag gråt.»

»Gråt? Vad vill det säga?» sade juristen, plötsligt gripen av isande fasa.

»Gråten var som en kvinnas eller en förlorad själs», sade hovmästaren, »och jag gick min väg så beklämd att även jag kunnat gråta.»

Men nu voro de tio minuterna utlupna. Poole drog fram yxan ur en halmhög som använts till packning; ljuset ställdes på närmaste bord för att lysa dem vid anfallet, Och med återhällen andedräkt närmade de sig det rum där den outtröttlige alltjämt gick av och an under nattens tystnad.

»Jekyll», ropade Utterson med hög röst, »jag vill nödvändigt träffa dig.» Han gjorde ett ögonblicks paus, men det kom ej något svar. »Jag säger dig helt öppet att våra misstankar blivit väckta så att jag måste och jag skall träffa dig», återtog han, »om inte med godo så med ondo, om inte med ditt samtycke sä medelst den råa styrkans makt»

»Utterson», svarade rösten inifrån, »var barmhärtig för Guds skull!»

»Det där är inte Jekylls röst, det är Hydes», skrek Utterson. »Ned med dörren, Poole!»

Poole svängde yxan över axeln. Slaget skakade byggningen och den röda bojdörren knarrade i låset och gångjärnen. Ett hemskt anskri, som framkallat av animal fasa, hördes från laboratoriet. Åter höjdes yxan, åter knakade det i panelen och och dörrposten vacklade. Fyra gånger föll slaget, men virket var segt och hårt, snickeriarbetet förträffligt. Först vid det femte slaget brast låset och den förstörda dörren föll inåt mot mattan.

Angriparna, häpna över det buller de ställt till och den tystnad som därpå följt, ryggade ett steg tillbaka och tittade sedan in. Framför deras ögon låg rummet i det lugna lampskenet, en trevlig eld brann på härden, tekitteln sjöng sin tunna melodi, ett par lådor stodo utdragna, på arbetsbordet lågor några väl ordnade papper och närmare elden var tebordet dukat. Det fridfullaste rum i världen, skulle man sagt vid första anblicken och det alldagligaste i London, om man undantagit de med kemikalier fullsatta glasskåpen.

Men mitt på golvet låg en död man i vriden ställning, och det ryckte än i hans lemmar. De närmade sig på tå, vände honom på rygg och sågo framför sig Edward Hydes ansikte. Han var klädd i kläder som voro alldeles för stora för honom. Ännu rörde sig anletsdragen med skenbart liv, men livet hade alldeles slocknat och till följd av den i hans hand krossade flaskan och bittermandels[ 58-59 ]lukten i rummet förstod Utterson, att han såg på en självmördares lik.

»Vi ha kommit för sent», sade han allvarligt. »Hyde har gått att avlägga sin räkenskap och oss återstår endast att söka reda på er husbondes kvarlevor.»

Den allra största delen av byggningen upptogs av föreläsningssalen, som fyllde nästan hela bottenvåningen och fick sitt ljus uppifrån, samt av dr Jekylls laboratorium, som bildade en övervåning vid salens ena ända och hade utsikt åt den stora gården. En korridor förenade den forna föreläsningssalen med porten vid bakgatan och med den stod laboratoriet i gemenskap medelst en annan trappa. Dessutom fanns det några mörka kontor och en rymlig källare. Allt detta undersökte de nu grundligt. I kontoren behövde de bara kasta en blick, ty de voro tomma allesammans och dammet, som föll från dörrarna, vittnade om att de länge stått stängda. Källaren var visserligen full med en massa skräp och bråte, som huvudsakligen förskrev sig från den kirurgs tid som varit Jekylls företrädare, men i detsamma de öppnade dörren insågo de det gagnlösa i att söka här, ty emot dem föll en riktig matta av spindelväv, som i åratal förseglat ingången. Ingenstädes fanns det något spår av Henry Jekyll, levande eller död.

Poole stampade på stenplattorna i korridoren. »Han måste vara begravd här», sade han, lyssnande till ljudet.

»Eller kanske han har flytt», sade Utterson och gick att undersöka porten vid bakgatan. Den var stängd, men i dess närhet på stenläggningen funno de nyckeln, redan fläckad av rost.

»Det ser inte ut som om den blivit nyligen begagnad», anmärkte juristen.

»Begagnad?» upprepade Poole. »Ser ni inte, sir, att den är sönderbruten? Det ser alldeles ut som om någon stampat på den.»

»Ja visst», inföll Utterson, »och även bräckorna äro rostiga. Det här övergår mitt förstånd, Poole. Låt oss gå tillbaka till doktorns laboratorium.»

Under tystnad gingo de uppför trappan, och under en och annan blick på den döde började de grundligare undersöka vad som fanns i rummet. På ett av borden visade sig spår av kemiskt arbete, åtskilliga uppmätta högar av något slags vitt salt lågo på några glasfat, liksom ämnade till ett experiment, som den olycklige mannen aldrig fått utföra.

»Det där är samma drog som jag alltid skulle skaffa honom», sade Poole, och medan han ännu talade fräste det till i kitteln, som kokade över.

Detta förde dem till spisen, dit länstolen blivit så trevligt framdragen och där teet stod framsatt. Till och med sockret var redan lagt i koppen. På en hylla lågo diverse böcker. En bok låg också uppslagen bredvid tebrickan, och till sin förvåning fann Utterson, att det var ett exemplar av en andaktsbok, om vilken Jekyll flera gånger yttrat sig med beundran, men på vars blad nu lästes hädelser, nedskrivna med hans egen handstil.

Under deras inspektioner i rummet kommo de sökande härnäst till den svängbara spegeln, i vars djup de blickade in med ofrivillig fasa. Den var [ 60-61 ]emellertid så vänd att den endast visade dem det rosenröda färgspelet i taket, elden som i hundra upprepningar återgavs av glasskåpens framsidor och deras egna bleka och förskrämda ansikten, nedböjda för att spana.

»Den här spegeln har återgivit sällsamma ting, sir», viskade Poole.

»Och ingenting är sällsammare än att den finns här», svarade juristen i samma ton. »Vad i all världen kunde väl Jekyll» — han hajade till för namnet men övervann sin svaghet — »vad kunde väl Jekyll begagna den till?»

»Ja, säg det!» sade Poole.

Därefter övergingo de till arbetsbordet. På pulpeten, bredvid de väl ordnade papperen, låg överst ett stort konvolut med mr Uttersons namn, skrivet av doktorn. Juristen öppnade sigillet och flera brev föllo ned på golvet. Det första var ett testamente, avfattat i samma excentriska ordalag som det Utterson för sex månader sedan återlämnat. Det skulle tjäna som testamente i händelse av död, som gåvobrev i händelse av försvinnande, men i stället för Edward Hydes namn läste juristen här med obeskrivlig förvåning namnet Gabriel John Utterson. Han såg på Poole, sedan åter på papperet och till sist på den på mattan utsträckte missdådaren.

»Det snurrar runt i huvudet på mig», sade han. »Han har alla dessa dagar varit i besittning av detta; han hade ingen orsak att älska mig; han måste ha varit i raseri över att se sig ersatt av en annan och han har likväl icke förstört detta dokument.»

Han tog nästa papper. Det var en kort biljett, överst daterad av doktorn. »O, Poole!» utbrast juristen. »I denna dag har han varit vid liv och befunnit sig här. På så kort tid har man ej kunnat göra sig av med honom, han måste leva än, han måste ha flytt. Och varför och på vad sätt? Och kunna vi i så fall våga förklara detta som självmord? Vi måste vara försiktiga. Jag förutser, att vi än skulle kunna utsätta er husbonde för någon förfärlig katastrof.»

»Varför läser ni det inte, sir?» frågade Poole.

»För att jag är rädd», svarade juristen allvarligt. »Måtte jag inte ha skäl att vara det.» Och så förde han biljetten närmare ögonen och läste:


»Bäste Utterson! Då detta kommer i dina händer, har jag försvunnit — under vilka omständigheter är jag inte nog skarpsinnig att förutse, men min instinkt och alla omständigheterna i min onämnbara belägenhet säga mig att slutet är oundvikligt och måste komma snart. Gå då och läs först den berättelse som Lanyon sagt mig, att han skulle lämna i dina händer. Vill du veta mer, så hänvisar jag dig till den bekännelse som avlagts av

din ovärdige och olycklige vän
Henry Jekyll.»

»Det var ju ett konvolut till?» sade Utterson.

»Här är det, sir», sade Poole och lämnade honom ett ganska stort paket, försett med åtskilliga sigill.

Juristen stoppade det i fickan. »Jag säger helst ingenting om det här papperet. Om er hus[ 62-63 ]bonde har dött eller flytt, kunna vi åtminstone rädda hans anseende. Klockan är nu tio. Jag måste gå hem och läsa dessa dokument i all stillhet, men jag kommer tillbaka före midnatt och då skola vi skicka efter polisen.»

De gingo ut och stängde dörren till föreläsningssalen efter sig. Och Utterson lämnade än en gång tjänstpersonalen, samlad kring elden i hallen, samt vände åter till sitt kontor för att läsa de båda berättelser i vilka denna hemlighetsfulla sak skulle få sin förklaring.