Drabanten/Del 1/Kapitel 05
| ← Armfelt och Reuterholm. |
|
Hemfärden. Mötet. Blindbocken. Ateliern. → |
FEMTE KAPITLET.
Ehk af Ringstaholm.
Då prinsessan Sofia Albertina lemnade hertiginnan och utkom i yttre rummen, der uppvaktningen väntade, lifvades hon af en känsla, som spred en varm glöd öfver hennes ansigte. Med en intagande rörelse afskedshelsade hon den glesa hofpersonalen, gaf sin arm åt sin följeslagarinna och aflägsnade sig. Vi ha sett hennes vagn rulla ut genom slottsporten.
I följd af hvad som tilldragit sig emellan hertiginnan och henne, befann hon sig i en ovanligt upprörd sinnesstämning.
Hvad öfverläggningen är för den kloke och beräknande mannen, det är sinnesstämningen för den känsliga qvinnan; den bestämmer hennes tankar och handlingar: beslutet utgår derur.
Under vägen hem till sitt eget palats, beläget vid Gustaf Adolfs torg, hade hon tid att öfverlägga om hvad hon borde göra.
Lika lifligt som hon hade gladt sig åt den föreställningen att uppträda såsom en verksamt ingripande god genius för såväl sin aflidne broders, den tredje Gustafs minne, som också för sin lefvande broder, hertig Carl, lika djupt kände hon sig sårad och förstämd, då hon fann sin afsigt helt enkelt afklippt och försmådd.
Å ena sidan kunde hon ej förneka det möjligtvis rigtiga i hertiginnans erinran, att ryske ministern endast afsåg att spela hertigen ett litet spratt, men i sådan händelse var det å den andra sidan väl ej antagligt, att han derför skulle ha kunnat gå så långt som att begagna sig af en gammal mans fattigdom.
Prinsessan var aldrig stark i politiken: hon var alltid mera qvinna än prinsessa, mera hjerta än förstånd. Hon såg förhållandena också alltid hellre från en god sida än från en dålig. Men utsigten förmörkades likväl i detta afseende nu på ett sätt, att hon förgäfves spanade efter någon enda stråle.
Enär ryske ministerns bittra tänkesätt om hertigen gått ända derhän, att han utmanat fröken Rudensköld på ett vad, var dermed en så fiendtlig handske kastad, att den icke kunde tydas på mer än ett sätt.
Endast den omständigheten, att en man, som räddat Gustafs lif, men förblifvit obelönad, i sitt armod nu först framsköts af en utländing, såsom ett hån emot personer, hvilkas minne och ära lågo prinsessan så nära om hjertat, upprörde henne.
Här hotade tvifvelsutan en skandal.
Ingen statsangelägenhet förskräcker qvinnan så mycket som en skandal.
Då prinsessans vagn stannade vid palatsets port, hade hon redan fattat sitt beslut.
— Samvete och pligt, tänkte hon, befalla mig att icke försumma ett enda ögonblick utan att genast ingripa. Jag måste rädda Gustafs minne och Carls ära. Det är en systers pligt. Således genast… genast…
Knappast uppkommen i sina rum, lät hon kalla fröken Rudensköld, men erfor då, att hon under aftonens lopp begifvit sig bort och ännu icke återkommit.
Prinsessan befann sig i ett nervöst retningstillstånd, och missnöjet vid denna underrättelse visade sig i en lätt feberrodnad på hennes kinder.
Ett ögonblick senare bröt hon dock tystnaden.
— Louise, sade hon till sin följeslagarinna, du är älskvärd, men har du äfven litet mod, min goda Louise?
Louise Posse var icke mer än sjutton år. Hon var prinsessans yngsta hofdam, en skönhet, hvars intagande väsende stod på gränsen mellan dröm och verklighet. Ögat låg djupt, men en stjerna af det klaraste vatten lyste ur detta mörka djup. På kinden brann sällan någon ros; men då den glödde der, öfverstrålade den allt annat. På hennes läppar lekte icke ofta småleendet, men då hon någon gång log, förtrollade hon alla.
Hennes uppfostran var lika fin och ädel som hennes gestalt, men just det skönaste i gestalt och uppfostran är, att de icke ännu hunnit stanna i sin utveckling, utan liksom bebåda en ännu fullkomligare.
Öfver Louises hjerta och sinne hvilade ett ljuft svärmeri. Det var ej alla gifvet att förstå det. Hennes böjelser drogo henne till målarekonsten. Hon hade också redan mer än en gång sökt att i rika färgers prakt göra för sig lefvande de syner, som på fantasiens luftiga vingar så ofta smekte hennes tankar eller flögo förbi hennes själ. Denna talang var icke någon hemlighet för hennes närmaste vänner, icke heller för prinsessan, men hon önskade allrahelst, att ingen visste derom. Så länge hon bar sin böjelse såsom en hemlighet inom sig, var den så bedårande skön för henne; hon fick då drömma och måla sina drömmar endast för sig sjelf. Under den tid en flickas hjerta ännu liksom rosenständet icke utslagit alla sina knoppar, utan eger för hvarje ny stund också en ny knopp, då själen ännu icke är fullt hemmastadd med verlden, utan sväfvar liksom en af himlens englar, då jorden nyss var skapad, öfver allt omkring, beundrande och tjusad af ständigt nya upptäckter, nyfiket sökande ännu flere; då är detta hjerta en liten verld för sig, men en verld, öfver hvilken skapelsens första morgon ännu ligger qvar, från hvars himmel ingen stjerna fallit, i hvars så längtansfullt bäfvande lunder ännu ingen blomma förlorat sin första doft, sin skäraste glans.
Louise svarade icke prinsessan, men hon såg på henne med sina stora, mörka ögon.
— Nå-å, Louise, du är rädd och svag. En flicka bör likväl äfven kunna vara modig.
— Mod, yttrade hon, mod? Ack, ers höghet! Gud gifve att jag icke eger för mycket mod. Ni skulle känna huru modigt det brinner här… hon förde handen till hjertat… och huru modigt min själ drömmer om hjeltebedrifter… hon förde handen till hufvudet. Befall hvad ni vill. Er vilja skall icke få den sämste vapendragaren i mitt mod.
— Hvad jag är säker om är, att den åtminstone får den täckaste. Nåväl, skulle du för ett par timmar vilja förkläda dig till gosse, till page?
Louise rodnade.
— Jag hade ämnat be Rudensköld, men du hörde att hon är borta. Vill du bli…
— Gosse? Nej, ers höghet! Men kan jag ej handla lika modigt som trots en gosse, ehuru jag är klädd som flicka? Jag pratar visst icke mycket, men jag tänker mig icke dess mindre alltid väl för, innan jag gör något. Det skulle roa mig att få visa er, att jag ej är rädd, fast jag är en tyst flicka.
— Men det gäller en utfärd till söder.
— Ensam?
— Bevars derifrån, nej, med mig; men jag vågar ej begifva mig ut så sent som det nu är utan en karl vid min sida, och jag önskar, att min utflygt skall förblifva en hemlighet. Vill du? Du är ingen karl, men blott det ser ut, som om du vore det, är det nog. Hvad säger du?
— Således i sällskap med ers höghet?
— Frågan gäller att göra en god gerning. Vi skola besöka en behöfvande och fattig, men redlig och aktad gammal man.
Louise betänkte sig ett ögonblick.
— Nåväl, jag skall uppfylla er önskan, ers höghet. Om ett par ögonblick är jag tillbaka.
Louise höll ord. Efter en kort stund hoppade hon in, lätt som en gazell.
Pagedrägten klädde henne förträffligt. Hennes utseende hade till och med något naivt martialiskt, men det martialiska hos henne syntes emellertid farligare för flickorna än för karlarne, ehuru det i sjelfva verket förhöll sig tvärtom. Den guldgalonerade drägten förhöjde skönheten i hennes drag; kanske det skämtsamma försöket att se ut som en rigtig karl också bidrog dertill. Värjan vid hennes sida tog sig oändligt näpet ut. Det lockiga håret låg nu gömdt i en puderpung, försedd med svart sidenrosett. Då hon insvepte sig i sin blå kappa och satte hatten på hufvudet, tycktes metamorfosen vara fullkomlig. Hon presenterade sig med en säkerhet och bestämdhet, som icke lemnade något öfrigt att önska.
Prinsessan hade befalt fram en mindre och lätt vagn, förspänd med endast tvenne hästar, och utan allt uppseende lemnade de palatset. Snabbt rullade vagnen fram öfver Norrbro. Hästarne voro yra och unga. De klippte i luften med öronen, och de stora eldiga ögonen rullade lysande omkring 1 deras stolta hufvuden. Farten ökades. Med en vinds snabbhet passerade de förbi Lejonbacken. Vid början af Skeppsbron stodo några stojande matroser. Hästarne skyggade och ännu hastigare rullade åkdonet framåt. Föremålen omkring dem tycktes flyga förbi i motsatt riktning.
— Hur är det, Andersson? frågade prinsessan kusken. Du låter det väl ej skena med oss?
— Ingen fara alls, ers höghet… hi… jag bara låter det gå, som om det vore smordt, för si… hi… man skall åka kungligt förstås.
Prinsessan drog sig orolig tillbaka i suffletten vid detta svar, som föreföll henne besynnerligt.
Läsaren torde kanske bättre förstå det. Andersson var ej rigtigt vid sina sinnens bruk. Nyss hemkommen, hade han ej väntat, att prinsessan vidare på aftonen skulle begifva sig ut, och han hade i den bästa ro slagit sig ned vid punschglaset och var redan vid det briljantaste humör i verlden. då han åter måste upp på kuskbocken och fatta tömmarne. Under det han i sitt glada lynne ville visa sitt mästerskap som kusk, kände likväl hästarne att de ej styrdes af samma säkra hand som eljest. Ögonblick efter ögonblick växte också deras obändiga, vilda häftighet.
— Skenar det ej? sporde prinsessan åter.
— Ingen fara… hi.
Louise lefde i sina drömmars verld. I sina tankar satt hon vid sitt staffli. Med färger ur djupet af hennes hjerta, med ljus och glans ur hennes inom sig sjelf så tyst slutna fantasi vidgade sig sköna och praktfulla utsigter för hennes ögon. Hon såg… dock vi få alltid framdeles tillfälle att teckna hvad hon såg.
Hon märkte ej den fart åkdonet fått. Hon flög öfver en annan verld fram till andra mål. Under henne låg icke hufvudstadens gator, utan snarare lätta, i skiftande dagrar glänsande skyar. Omkring henne reste sig icke stenmassor med rykande skorstenar och hvita murar, utan susande parker, klädda i nyfödda morgonrodnaders skimmer.
Oupphörligt tilltog dock hästarnes vilda fart. Fotvandrarne hastade med rädda blickar åt sidan.
— Se upp! ropade Andersson, förtjust öfver att åka på kungligt vis.
— Se upp, se upp! ljöd det äfven från fotvandrarnes sida.
Prinsessan darrade.
— Andersson! ropade hon.
— Hejsan, ers kunglig höghet! Kör jag icke… hi… som en erkeengel?
— Stanna, Andersson! Jag vill stiga ur.
Andersson hörde numera ingenting; han hade på länge ej åkt så väl. Man torde märka, att han var kusk till kropp och själ.
Uppkomna på Hornsgatan, saktade likväl hästarne farten. Andersson runkade dervid på hufvudet, men prinsessan blef lugnare.
— Du skall stanna vid Timmermansgatan; hör du Andersson?
— Ja, ers höghet, hi!
Framkommen till det utsatta stället, stannade han äfven; men hästarne dansade, uppsporrade af vild ysterhet.
Under det prinsessan steg ur åkdonet, åtföljd af Louise, befalde hon Andersson att vända och vänta deras återkomst.
Ögonblicket var nu inne för Louise att visa sig som en skicklig kavaljer. De egna fantasierna lemnade också genast rum för denna skyldighet. Emellertid var det icke utan en viss inre bäfvan som hon bjöd prinsessan sin arm.
— Hvarthän, ers höghet, skola vi nu ställa vår väg?
— För Guds skull, nämn mig endast vid namn, eller ännu bättre, vid något annat. Du kan blottställa oss.
En längs gatan vandrande karl stannade härunder, uppmärksamt betraktande det ståtliga, men lätta åkdonet, liksom fann han sig öfverraskad att vid denna tid på dygnet finna det i en så aflägsen stadsdel. Derefter fortsatte han väl åter sin väg, men då han hann upp prinsessan och fröken Louise, hejdade han sina steg och fäste på dem en stadig och granskande blick.
Vid skenet från den i närheten befintliga gatulyktan, urskilde man lätt hans utseende. Insvept i en vid kappa, såg man att han tillhörde en mera burgen klass. Hvad som hos honom likväl mest tilldrog sig uppmärksamheten, var hans nästan dödsbleka anletsdrag. Liksom bekräftadt af den kalla blicken, låg ett uttryck i dem både dystert och hemskt. Äfven om det icke var något af en dödskalle i dessa drag, erinrade de dock om en sådan.
Prinsessan och Louise sägo sig bemärkta och slöto sig tätt intill hvarandra.
Med ett isande och kallt leende, som hastigt öfvergående krökte främlingens läppar, passerade han tyst förbi dem och försvann snart i mörkret.
— Såg du den der karlen, som så dristigt såg mig i ansigtet? Jag darrar ännu af förskräckelse.
Louise var säkert lika rädd som prinsessan, men hon insåg, att det nu tillhörde hennes roll att visa sig oförskräckt.
— Frukta intet. Jag är nu karl, jag också, hviskade Louise. Man skall icke kunna skrämma mig så lätt. Hvarthän?
— Hit åt.
Prinsessan ledde stegen åt Timmermansgatan.
— Måhända har jag varit oförsigtig, som så här sent begifvit mig ut? Det minsta ljud skrämmer upp mig, och för hvar och en, som passerar förbi, darrar jag. Hör du intet?
Hästarne stampade häftigt mot gatans stensättning.
— Jag förstår mig ej på Andersson i afton. Han svarade mig så underligt.
— Derpå gaf jag ej akt. Jag hörde ej att han yttrade någonting.
— Märkte du ej, att det var nära för oss att skena?
— Nej, ers höghet.
— Tyst, tala ej så högt. Du är just en liten drömmerska. Låt oss skynda på våra steg så mycket som möjligt.
Man passerade nu tvärs öfver Besvärsgatan.
— Här måste vi stanna och se oss något omkring, att vi ej taga fel om vägen. Man har gifvit mig en så noggrann beskrifning på stället, att jag ej kan taga miste. Det är alldeles rigtigt. Här är Besvärsgatan. Således ännu något längre fram. Nästa gata är Tavastgatan. Tyst för all del, tyst!
En vild gnäggning, nästan som ett skrik, nådde deras öron. De lyssnade.
— Jag önskar, att vi åter vore hemma igen; men jag har så litet varit ute så här, att jag ej kunde föreställa mig, att denna så aflägsna trakt och mörkret skulle ingifva mig så många farhågor.
En stund fortsatte de nu vägen utan att vexla ett ord.
— Den der främmande karlen, som nyss stirrade så dystert på oss, afbröt prinsessan slutligen tystnaden, har rigtigt skrämt upp nig. Jag nästan fruktar för, att han kände igen mig. En sådan blick har jag ännu aldrig sett. Kunde han vilja oss något ondt? Mitt hjerta klappar så häftigt vid blotta tanken på honom.
Prinsessans fruktan ingaf verkligen Louise mod. För öfrigt visste hon icke, att hon hade eller kunde hafva någonting att frukta för. Den artistiska stämning, som hennes skaplynne egde, gjorde väl äfven, att hon icke såg föremålen alldeles såsom andra. En lätt och liflig inbillning eger ett alltför kraftigt och underbart inflytande för att låta oss ensidigt försjunka inom oss sjelfva vid och för hvarje mer hvardaglig tillfällighet. Oupphörligt vänder den ett kaleidoskop för vårt öga, och dermed förändra sig också oupphörligt ögonblickets erfarenheter och syner i ständigt skiftande nya bilder. I den okände, som nyss passerat förbi henne och ingifvit henne en viss förskräckelse, såg hon snart endast ett slags lefvande uppenbarelse eller ett egendomligt tilltalande väsende, fullkomligt öfverensstämmande med och liksom sprungen fram ur den mörka tafvelduk, hvarmed det inbrytande nattdunklet omgaf honom. Företeelsen var just någonting, tyckte hon, för hennes pensel.
Det verkligt måleriska i den belägenhet, hvari hon befann sig och som för öfrigt var för henne helt och hållet ny, bidrog ej litet att skingra hennes rädsla.
Då prinsessan uttalade sin fruktan, slog också Louise nu med gladt sinne på sin lilla värja, liksom hon förtröstansfullt vädjade till den emot alla möjliga faror.
— Var icke orolig, bad Louise. Skulle någon förgå sig emot oss, skall åsynen af min värja nog skrämma honom. Jag känner mig vid rätt lustigt lynne och tycker att äfventyret ej är så tokigt.
Man hastade framåt. I hvarje skugga trodde sig prinsessan se en fara. Man stannade den ena gången efter den andra… undersökte … hviskade… och fortsatte åter vägen.
Fruktan är en skugga i vår egen själ, som hindrar oss att se klart. I bakgrunden af denna skugga ritade prinsessans föreställningar upp tusende fasaväckande figurer.
Nu saktade hon sina steg. Louise kände att hennes arm darrade.
— Hvad är det? Ni darrar, prinsessa. Gatan är tom. Hvad fruktar ni?
— Jag fruktar, att vi gått vilse.
— Vilse? Huru?
— Det var illa, att jag ej tog någon med mig, som varit här förut.
— Ers höghet ville ju ej förtro sig åt någon.
— Du har rätt, och likväl…
— Likväl…
— Vet jag ej nu, hvar vi äro. Jag tror, Louise, att vi vända åter om till vagnen. Mitt mod börjar öfvergifva mig.
— Som ers höghet befaller; men om afsigten med ert besök här är af vigt, vore det synd att ej nu uträtta ärendet. Kanske äro vi helt nära vid målet. Stöd er bättre, ers höghet, vid min arm.
En stunds tystnad, full af ovisshet, inträdde.
— Ers höghet, återtog Louise derefter, ni ville ju till Tavastgatan?
— Ja, ja!
— Då äro vi på rigtig väg. Deruppe på det der hörnhuset kunna vi vid lyktskenet läsa det. Låt oss då gå vidare.
— Aldrig mer, Louise, aldrig skall jag föreslå dig en så dum promenad som denna. Du kan ej förstå den oro jag lider.
Ehuru Louise sökte ingifva prinsessan mod, kände äfven hon en oro, som hon ej kunde beskrifva.
— Vi måste likväl snart vara framme, Louise, ser du lyktan der nere i gränden? Det är dit jag ämnar mig. Ingångsporten är till höger om lyktan. Kom, kom!
Snart voro de vid porten.
Ett utrop af förskräckelse var likväl dervid nära att springa öfver prinsessans läppar. Tätt vid sidan om porten stod nämligen främlingen med det likbleka ansigtet, ännu med samma iskalla leende, hvarmed han, då han passerade förbi dem på gatan, mötte dem. Hvarför hade han intagit denna plus? Hvem var han? Kände han henne? Den ena frågan jagade så efter den andra ögonblickligt genom hennes själ. Hon önskade sig långt derifrån och ryggade tillbaka. Louise förstod likväl allt för väl upproret i sin furstliga väns hjerta, men hon såg i den okändes ganska dramatiska ställning endast en öfverraskande tafla och, anlitande sina krafter, förde hon prinsessan framåt.
På nedra botten i det hus, dit Sofia Albertinas och Louises väg
förde, funnos till venster om ingången tvänne små rum, af hvilka det
ena var ett litet kök och det andra ett tarfligt boningsrum.
I köksrummet var det mörkt.
I det inre rummet brann en dank med matt och svag låga och upplyste föremålen med ett nästan blått sken.
I kakelugnen kolade några glöd.
Framför kakelugnens fot lågo spillror efter en sönderbruten trästol, hvaraf man kunde sluta, att den nyss utbrända brasan blifvit underhållen af delar utaf den.
Midt på golfvet fans ett omåladt och rankigt träbord, på hvilket stod ett gammalt tennstop utan handtag och ett par tallrikar, söndriga i kanterna.
Mot ena väggen lutade sig en bokhylla, men utan böcker. Endast några gamla trasiga, på grått och groft papper tryckta folkvisor utgjorde hela biblioteket.
Längst upp i det lilla rummet stod en träsäng. Den ena foten på sängen var afbruten och ersattes af några på hvarandra lagda tegelstenar.
I sängen låg en af sjukdom och armod till sitt utseende förtärd och döende karl. En brännhet rodnad färgade hans kind. Hans andedrägt var kort och häftig, och bröstet häfde sig oroligt upp och ned. Nedre delen af ansigtet var öfverväxt af skägg, skiftande mellan svart och grått. Hans hår var oborstadt och tofvigt; det hade på länge ej blifvit kammadt. Med ett halmbolster under sig, var han betäckt af en lappad, här och der trasig grå soldatkappa.
På sängkanten satt en gammal gumma, och det var någonting klagande… beklagande… i den fram och åter vaggande rörelse, som hennes hufvud och öfre del af kroppen oupphörligt under djup tystnad fortsatte. Vid foten af sängen stodo några medikamentsflaskor.
I detta eländets näste bar allting spår af lidande och armod.
Ett undantag torde dock kanske böra nämnas.
Midt framför den sjuke mannen satt nämligen på väggen ett kopparstick, suddigt visserligen, men dock ett kopparstick, föreställande Gustaf III, och öfver detsamma en rostig och afbruten värja samt en pistol af simpelt utseende.
— Eld, eld! ropade den sjuke.
Gumman såg upp.
— Eld, mera eld!
— I himmelens namn, lugna er, kapten. Er otålighet jagar mig på porten. Ni skall strax få mera eld.
Och gumman lade några pinnar af den sönderbrutna stolen i kakelugnen, och elden flammade lysande upp.
— Vatten, vatten! skrek den sjuke.
— Här, kapten. Och hon förde det söndriga stopet till hans torra läppar.
— Mera vatten, mera vatten!
Det var den sista droppen han tömde.
— Det fins intet mera. Gud tröste oss alla! bad den gamla och sammanknäppte sina känder.
— Jord, jord! ropade den sjuke.
— Tro på Guds barmhertighet och hoppas på hans nåd, uppmanade hon honom, och tvifla ej på, att jorden snart skall öppna sin moderliga och fridfulla famn äfven för er.
— Luft, luft! skrek åter den sjuke.
— Himmel, himmel! må ni hellre ropa, inföll qvinnan.
— Himmel, suckade han också sakta och slöt ögonen tillhopa. Under häftiga feberryckningar uppslog han dem likväl åter snart. Liksom tvänne glödande kol stirrade de dervid på porträttet framför honom.
— Han kommer, ser du icke, han kommer.
— Hvilken?
— Han, han! Och han utsträckte sin magra arm med lyft finger åt porträttet.
— Ni förskräcker mig ordentligt. Hvilken fasansvärd natt! En kallsvett går öfver min rygg.
— Vredgad blickar han på mig. Hans röst talar förebrående till mig. Det låter som en orgelton ur ett grifthvalf. Nu träder han mig ett steg närmare.
Man hörde i detta ögonblick en sakta bultning på dörren.
Förskräckt for den gamla gumman upp från sin plats. Uppskrämd af den döendes hemska sätt att yttra sig, blef hvarje främmande ljud utifrån för henne en ny fasa.
Hon lyssnade. Det knackade åter.
— Hör, hör! talade den sjuke.
— Om ni endast kunde vara tyst en liten, liten handvändning. Jag tror att någon är derute. För all del, tyst!
— Hör!
— Det bultar verkligen på dörren; jag måste se efter, hvem som vill in.
Och med ljusstaken i sin hand utträdde hon nu i yttre rmmmmet. Den bleka lågan belyste ett nära nog ännu blekare ansigte, som väl kunde sägas också likna en mot sitt slut flämtande, svag lamplåga.
Hur häpen och öfverraskad blef hon icke, då hon i detta bleka ansigte såg framför sig ett välklädt, ett skönt fruntimmer, fördt af en yngling i rik guldgalonerad pagedrägt.
Hon tog för afgjordt, att de besökande gått vilse, men kände sig icke dess mindre så öfverraskad, att hon var nära att tappa ljusstaken.
— Bor ej här en för detta militär, vid namn Ehk af Ringstaholm eller någonting dylikt, frågade den unge pagen med rask hållning.
— Ehk? Ehk? upprepade gumman förundrad. Åjo, nog bor han här… men i Guds namn… jag förstår icke…
— Det är också lika mycket, madam, återtog pagen, om ni förstår eller icke, hvarför vi önska tala vid honom. Är han hemma, så för oss endast in till honom? Framåt, min gamla vän!
Gumman var förbryllad och vacklade tyst framför dem till det inre rummet; kanske också nyfikenheten hade nägon del i hennes beredvillighet.
De nykomne stannade på tröskeln, liksom slagne af en smärtsam känsla vid åsynen af det armod, som visade sig för dem.
Fattigdomen var för ingendera obekant. Hvarje godt och rent hjerta har alltid ett medfödt begrepp om dess sorger och bekymmer; men någon gång eger den likväl liksom hafvet djup, hvilka sällan lyckans gunstlingar äro i tillfälle att loda. Fattigdomen har sin utsida. Redan den vill gerna gömma sig för andras blickar, liksom såret under plåsterlappen; men huru är det med dess inre? Fattigdomen eger der ett sargadt, lidande, ömt hjerta, det är ett djup, djupare än alla andra, till hvars verkliga botten endast solen, Guds strålande öga, förmår nedblicka.
Prinsessan ångrade också icke sitt besök här, utan tackade i tysthet en högre försyn, som ledt hennes steg och gifvit henne mod att besegra hvarje tvekan. Hon såg, att hon här skulle kunna gagna, och denna tanke var henne skön och ljuf. All fasa, förskräckelse och fruktan, som hon erfarit på gatan, försvann på en gång.
Aldrig förr hade fattigdom och elände framstått så tydliga, så nakna inför henne. Det föreföll henne, som om de här skulle ha samlats under många åratal, för att med hela sim bittra tyngd slutligen spränga blott ett enda menniskohjerta.
Hon hade inträdt med föresats att gå så försigtigt tillväga som möjligt för att utspana, hvem denne man var, och om han endast lånade sitt namn åt utförandet af en dålig intrig. Då döden andas i vårt grannskap, då dess öga möter vårt, då dess suck ljuder i vårt öra, försvinna emellertid alla betänkligheter. Om någonsin, är menniskan vid en döendes bädd blott menniska.
Allvarligt, förtärdt och utmergladt vände sig den sjukes ansigte emot henne, då hon inträdde. Han märkte att någon främmande närmade sig, och hans blickar mötte henne stirrande. Ju mera han betraktade henne, desto mera vidgade sig hans ögon.
— Eviga försyn! Ni är då här; barmhertighet! talade han.
Rösten darrade.
— Han yrar, yttrade prinsessan. Här påkallar behofvet skyndsam hjelp. Finnes ingen läkare i grannskapet? Tag denna börs; men skaffa hit hjelp.
— Hjelp? tog den gamla gumman vid; jorden kan ej hjelpa honom mera, han skall snart gå till himmelen och finna der, hvad han fåfängt sökte här.
Den sjuke hade hört de få ord, som prinsessan yttrade; det tycktes nästan, som om de ännu återljödo inom honom och uppskakade hans inre; lemmarne skälfde, under det hans ögon ännu oupphörligt liksom en fånes glänsande stirrade på henne. Han lutade sig fram, han syntes vilja resa sig upp, men i samma stund föll han med ett anskri ned i sin bädd.
— Och han heter Ehk af Ringstaholm? frågade prinsessan den gamla gumman.
— Derom kan jag icke med säkerhet säga någonting, svarade hon. Vi ha kallat honom här i qvarteret rätt och slätt Ehk. Han har bott här ett par år, tyst och stilla, och hela tiden har han varit ganska mycket omtyckt af oss alla för sitt anständiga och gudfruktiga lefverne. Jag är blott hans granne. Vi äro nämligen några grannar, som ifrån den stund han sjuknade in så här turat om att vaka öfver honom. Då jag här om dagen kom hit, fans här icke så mycket som en vattendroppe; men på väggen der satt en liten guldpenning, en tapperhetsmedalj, och jag föreslog att sälja den och använda värdet till hans nytta. Till en början nekade han dertill, men slutligen, ja! jag såg väl, att det satt en tår i hans öga, då jag tog den… hvad skulle jag dock göra… se'n dess har likväl ingenting saknats.
För huru mången svensk krigare blef ej tapperhetsmedaljen den sista brödbiten, sista läkarehjelpen!
Louise drog en djup suck. Prinsessan gömde ansigtet i sina händer. I bådas tystnad, i bådas blick uttryckte sig ett varmt deltagande.
Åsynen af konung Gustaf III:s porträtt ökade det ännu mera.
— Äfven denne, tänkte prinsessan, var en ibland hans trogne.
I denna stund slog den sjuke åter upp ögonen.
— Kom hit, hviskade han, kom närmare!
De knappast hörbara orden åtföljdes af en matt, vinkande rörelse; och han liknade dervid snarare en vålnad än en menniska.
Det var en döende, som bad, och hvilken kunde neka att uppfylla hans önskan? Prinsessan närmade sig intill honom.
— Himlen vare tack! Mitt hjerta brister. Jag dör… tag… under hufvudgärden… papper… hertigen… barmhertighet…
Och sedan dessa ord med möda gått öfver hans läppar, föll hufvudet ned på kudden.
— Han är död, suckade den gamla gumman.
Och med cn tår i sitt vackra öga läste prinsessan högt välsignelsens bön öfver den döde, och Louise böjde sitt knä vid hans bädd.
— Jag kom för sent för att kunna bispringa honom; men hvad menade han med de sista orden? Han talade om papper under hufvudgärden och om hertigen; han syntes vilja anförtro oss en hemlighet och gifva ett uppdrag. Hvad menar du?
— Låt oss se efter.
Sakta upplyfte den åldriga gumman Ehks hufvud, och efter en kort undersökning framdrog hon ett med en grof segelgarnsända ombundet och försegladt paket. Att det ej imnehöll annat än papper, kändes ganska väl. På omslaget kunde man, ehuru ej utan svårighet, läsa följande ord, skrifna med blekt och svagt bläck:
»Öfverlemnas obrutet till hertigen-regenten efter min död.»
Prinsessan trodde sig nu förstå den dödes sista ord.
— Jag skall taga paketet och öfverlemna det till hertigen.
Den åldriga gumman blickade förundrad på henne.
— Min fru, sade hon, jag känner er ej, och ni eger ingen rättighet till paketet. Jag inser, att ni är ett förnämt fruntimmer, och har märkt, att ni äfven har ett godt och för lidandet ömmande hjerta; men hvem förvissar mig likväl, att ej papperen falla i origtiga händer? Förlåt mig, tillade hon vidare, men jag utlemnar dem ej.
— Jag gillar ert beslut att ej lemna papperen till någon, som ni ej känner, men om ni kände mig?
— Er?
— Har ni någonsin sett hertigen-regentens syster, prinsessan Sofia Albertina?
— Om jag har gjort det?
— Näväl, så betrakta mig då.
Gumman såg häpnande framför sig. De matta ögonen lifvades. Blicken vidgade sig. På en gång, liksom öfverväldigad af en underbar upptäckt, utbrast hon:
— Min Gud, det är ni! Att jag ej igenkände er! O, förlåt mig! Mina ögon äro så svaga. Ålder och nattvak ha alldeles förblindat mig. Hvilken ynnest och godhet att uppsöka oss fattigt folk på det här viset. Ni kom som…
— Som…
— En god dödsengel.
— Ah!
— Gud välsigne er! Er åsyn, jag tror det nu, löste hans själ ur sina bojor.
— Hvad säger ni?
— Han har oupphörligt yrat om högstsalig hans majestät, er glorvördigaste herr bror.
— Yrat om konung Gustaf? Berättal Hvad har han då sagt?
Prinsessan trodde sig kunna få någon upplysning om denne man, som hon redan hyste så mycket deltagande för.
— Som jag säger. Än trodde han sig se att porträttet der på väggen såg vredgadt och förtörnadt ned på honom. Än tyckte han att det talade förebrående till honom. Än inbillade han sig att det nedsteg från sin plats och nalkades honom. Ögonblicket innan ni inträdde hade han ännu samma feberdrömmar, och då ni kom, såg ni, huru han stirrade på er?
— Ja, ja!
— Huru han anlitade sima sista krafter, reste sig upp och lutade sig framåt, nästan som om han önskat genomblicka er?
— Nåväl!
— Såg ni hvilken oro, som uttryckte sig i hans blick, hvilken ängslan, som afspeglade sig i hans utseende?
— Vidare!
— Gaf ni akt på det dödsrop, fullt af qval, hvarmed han slutligen sjönk tillbaka på sin bädd för att för alltid utandas sina lidanden?
— Ni uppskrämmer mig.
— Ers kunglig höghet… han igenkände er… ja, ja, helt säkert gjorde han det. Jag kan ej misstaga mig derpå, och endera var det förskräckelsen eller glädjen deröfver, som påskyndade det sista ögonblicket.
Denna föreställning oroade prinsessan. Hennes goda hjerta led af den tanken, att hon skulle kunna vara, äfven emot sin vilja, orsaken till en menniskas död.
— Förskräckelsen? Ni måste förklara er närmare.
— Han varsnade i ert ansigte ett drag, erinrande om er höge, aflidne bror, inför hvilken hans samvete troligtvis ej känt sig rigtigt rent. Jag vet ingenting om dessa papper. Kanske läste han förlåtelse i ert öga, försoning i ert så oförmodade uppträdande; men, som sagdt är, dessa papper…
— Och hvad är det då med dessa papper? Ni känner dem?
— Jag känner ingenting… tag dem… de äro edra… och skola säkert upplysa er om, huruvida jag misstagit mig eller ej… Se här … de bränna i min hand… tag dem… tag dem!
Louise emottog paketet.
Sedan prinsessan öfverlåtit börsen till gumman och lofvat att dagen derpå sända någon, som skulle draga omsorg om den dödes betrafning, lemmade hon denna eländets bostad, der döden också nu uppslagit sitt läger.