Drabanten/Del 1/Kapitel 20
| ← Tidsteckning. |
|
En politisk interiör. → |
TJUGONDE KAPITLET.
Fortsättning af det adertonde kapitlet.
Armfelt inträdde i festvåningen med Hedvig under armen. Ett stolt och gladt leende lekte tillfredsställande på hans läppar, under det de vandrade fram genom rummen. Hedvig höjde en varm blick upp till honom.
— Denna gång förstår jag icke rigtigt meningen med din bjudning, yttrade hon. Af anordningarna, som du vidtagit, och det ifriga intresse, som du fäst vid dem, begriper jag att du har något vigtigt för dig, men längre sträcker sig icke min blick. Sjelfva bjudningslistan förefaller mig till och med litet obegriplig. Så har du på en och samma gång inbjudit t. ex. hertigen och icke så få af hans kända, jag kan väl säga, fiender, bland andra den omutligaste af dem alla, Ehrenström.
— Hertigen kommer icke, inföll Armfelt afböjande. Reuterholm har lyckligtvis återigen arrangerat något andeskåderi, hvarifrån han naturligtvis icke kan lösslita sig. Hade jag ej vetat, att han ej kunde komma, så hade jag icke inbjudit honom. Men när så var — Armfelt ryckte lätt på axlarne — var inbjudningen endast ett artigt försigtighetsmått, lugnande både för honom och mig. Ehrenström återigen och de med honom liktänkande, se der mina bundsförvandter! Skall vår sak gå framåt, måste dess gemensamma vänner gå hand i hand med hvarandra.
Hedvig stannade på en gång, oroligt betraktande honom.
— När du talar så der, Armfelt, kommer nästan en kallsvett af ängslan öfver mig, jag vet ej hvarför, men ändå. Ser jag dig och Ehrenström tillhopa, så tycker jag mig alltid se liksom ett kolsvart åskmoln öfver edra hufvuden.
— Barnsligheter! Tänk dig hellre en rosig morgonsky, hvari du sitter, lilla Hedvig, och att solen går upp öfver ditt hufvud.
— Och denne Weisenburg sedan, fortsatte likväl Hedvig, som förföljdes af oroliga föreställningar.
— En narr, kära Hedvig, en fullkomlig narr.
— Du har kanske icke sett, hvilka blickar han emellanåt kastar på dig. Hvad var det han yttrade till dig här om aftonen hos prinsessan? Du blef dödsblek.
— Weisenburg är bland de der såpbubblorna, för hvilka verlden är för trång. Han blåser emellanåt också upp sig, jag tror nästan i afsigt att spränga den. Stackars karl! Han vill spela en roll vid hofvet. Det är alltsammans. Hvad han sade mig? Kära Hedvig, en narr har alltid mera ord än hufvud, och man får ej räkna så noga på honom. Säkert ville han ingenting annat än tilldraga sig min uppmärksamhet. För öfrigt kan han ju trolla, och för framgången af det spel jag spelar, skadar det ej att ha en trollkarl vid sin sida.
Hedvig iakttog en stunds tystnad, hvarunder hon tycktes öfverlägga med sig sjelf. Sedan Armfelt gjort några mönstrande slag kring rummen, tog Hedvig likväl åter till ordet.
— Det ovanliga intresse, hvarmed du under de senare dagarne talat om denna bjudning, kommer likväl på en gång så besynnerligt öfver mig. Endast den stora vigt du lagt uppå att ryske ministern grefve Stackelberg skulle komma hit…
På en gång höjde sig Armfelts hufvud, och hans blick flög stolt och glänsande omkring rummet.
— Ganska rigtigt, Hedvig. Nu sade du ordet till denna aftons gåta, namnet på den man, hvars inflytande jag behöfver till stödpunkt för mina häfstänger. Under konung Gustafs sista tid voro vi — kejsarinnan Catharina, konung Gustaf, han och jag — öfverens med hvarandra. Vi hade stält upp den närmaste framtidens horoskop; vi hade uppgjort en plan, som, understödd af Rysslands obegränsade materiella hjelpkällor, med hänförelse helsad af Europas öfriga magter, samt med ett gifvet avantgarde i den inom hela vår verldsdel i närvarande stund spridda franska emigrationen, endast behöfde ett snille i spetsen för att med seger och framgång utveckla det banér, som skulle hejda den syndaflod af blod och förstörelse, hvari den franska revolutionen icke allenast störtat det franska konungadömet och det franska folket, utan hvarmed den hotar alla länder och alla folk. Alla voro vi öfverens om, att vi i konung Gustaf egde detta snille. Hans omfattande vyer, hans politiska åskådningssätt, hans vid stora tilldragelser blixtsnabba, bestämda och beslutsamma ingifvelser, hans högsinta och brinnande behof att i stort ingripa i verldshändelsernas gång, hans tapperhet och mod i striden, hans värme och liflighet i ögonblicket, allt, allt öfvertygade, att vi i honom egde den man, i hvars hand vi förtröstansfullt kunde lägga utförandet af den stora uppgiften.
Under det att Armfelt talade, antog Hedvigs utseende allt mer och mer ett uttryck af förundran.
— Kära Mauritz, inföll hon också, hvad är det du nu pratar?
Armfelt vände sig förundrad till henne.
— Pratar? Hvad vill du säga dermed?
— Du talar om ett förbund med Ryssland, alldeles som om frågan derom varit rigtigt allvarligt menad, men, min gud, efter som jag hört afsåg man ju endast dermed ett medel att locka Rysslands trupper vester ut mot Frankrike, för att sedan desto mer oförhindradt kunna uppträda i Polen. Var det kanske icke så?
Armfelt betraktade Hedvig både öfverraskad och småleende.
— Kära Hedvig, jag tror, du är mig ordentligt en liten politiker; nå ja, skadar ej. Du vill kanske bli min handsekreterare med tiden. För att upplysa ditt lilla förstånd, torde jag i förbigående också böra nämna, att din anmärkning är både rigtig och origtig. Du förstår säkert att allting har sin tid. De afsigter, hvarom du erinrar, uppstodo redan 1788 och dess förinnan samt stodo i sammanhang med kriget mot Ryssland samt v. Engeströms samtidiga utskickande till Polen och utnämnande till minister der. Dervid voro för öfrigt ganska stora planer knutna, dels gällande ett förbund mot Ryssland, dels t. o. m. polska kronan. Men alla dessa afsigter försvunno i och med svensk-ryska freden i Wärelä, oaktadt visserligen hvarjehanda dyningar icke genast lade sig. Verkliga förhållandet är emellertid, att konung Gustaf från freden i Wärelä ärligt och upprigtigt hängaf sig åt den europeiska stora politiken. Någon skugga skall icke i detta afseende kunna kastas på hans minne[1]. Du tror väl mig, Hedvig? Efter du emellertid nu gjort detta inpass, torde jag kanske böra tillägga, att konungen, så djupt han än upprördes af den franska revolutionen och af Ludvig XVI:s sorgliga belägenhet, säkerligen likväl betänkt sig mera än en gång, innan han hängifvit sig åt ett så stort företag, hade icke han, oberäknadt antagligt understöd från mer än ett håll, känt sig förvissad om att dertill äfven kunna knyta en plan af, hvad äfven jag är öfvertygad om, en omätligt stor vigt och betydelse för vårt fosterland. Du gissar väl hvad jag vill säga?
— Icke fullkomligt. Låt mig höra.
— Saken är ej mera någon hemlighet. För att åt vår höga nord, åt Sverige så väl som åt Ryssland, betrygga och besegla en verkligt grundfast, ömsesidigt väl berättigad och afvägd fred och framtid, tillkom nämligen en — för båda rikena ej mindre vigtig — hvad skall jag vil säga? — öfverenskommelse, uppgift, beslut — lika mycket, med ett ord, plan, som, om äfven allt öfrigt endast varit blott fantasier, i och för sig likväl alltid var och förblef af den mest välsignelserikt bestämmande egenskap för vår framtid. Nu vet du, Hedvig, säkert hvad jag menar. Missförstår jag också icke vår historia eller bedömer och ser jag icke alldeles falskt och skeft Rysslands blott från dess kartas synpunkt så påfallande behof att ensamt beherska finska viken, denna för alla nationers flaggor öppna och breda mynning eller vattenvig till dess numera första hufvudstad, till det stolta S:t Petersburg, så hotas alltid vårt fädernesland af czarväldets svärd, hvadan vi ock, äfven under den djupaste fred, hafva att befara utbrottet af ett ödesdigert krig, hvars gränser ingen förmår bestämma, hvars olyckor ingen kan beräkna, påkallande en ständigt stridsrustad ställning samt materiella och andliga uppoffringar utan annan slutlig utsigt än — hvad vet jag — förödmjukelse. Ser du, Hedvig, bland glänsande ingifvelser i — gud tröste mig — vår hädangångne konungs själ, räknar jag derför såsom en bland de mest fosterländskt lysande tanken på ett familjförbund emellan det stora nabolandet och oss.
I frågor af fosterländsk vigt fans det alltid något hänförande hos Armfelt. Det eljest lättsinniga i hans skaplynne vek i sådana stunder alldeles bort. Han intog och eröfrade.
— Dessa planer, fortfor han, under det hans ögon lyste af en nästan oupphörligt växande glans, voro för verlden och för vårt eget fädernesland af så omätligt stor politisk betydelse, att jag, då jag nu ser mig omkring, och ser huru det ser ut, faller nära nog i förtviflan.
— Om den vidt utseende afsigten att höja ett förenadt Europas svärd i Gustafs hand mot den hydrahöfdade revolutionen äfven skulle med hans död ha' blifvit förfelad för Sverige, lika mycket dermed! — andra torde kunna upptaga det svärdet — men den senare uppgiften, föreningen emellan konung Gustafs son och ryska kejsarinnans sondotter, får ej uppgifvas. Denna förening blefve alltid ett medel att befästa Sveriges nuvarande gräns emot Ryssland, befästa freden emellan dessa riken, befästa vår egen fredliga och nationella utveckling. Konung Gustaf har gifvit mig detta värf i testamente. Derför insatte han mig i regeringen. Derför har han utnämt mig till öfverståthållare. Derför tryckte han i sin dödsstund min hand. Derom talade äfven hans sista blick.
— Jag vet och ser klart, tillade han derefter med en djupare och långsammare stämma, hvilka jag har för mig och hvilka jag har emot mig.
Han tystnade och stirrade ett ögonblick mot salongens bakgrund.
— Äfven jag vet ibland ej rigtigt, huru det är med mig, fortfor han derefter, under det han slog sin arm omkring Hedvigs lif, då jag i ditt sällskap finner mig så här ensam och stämd som nu. För dig kan jag bikta allt, men också endast för dig.
— Jag vet och tror, sade han derefter, och hans röst vidgade sig åter till hela sitt omfång, att det svenska folket står på min sida, men också att jag har den svenska högadeln emot mig. Den skall aldrig förlåta hvarken 1772 eller 1789. Jag vet och tror att jag stöder mig icke allenast på Gustafs sista vilja, utan äfven på rikets grundlagar, men på samma gång är jag jemväl öfvertygad om, att en mägtig faktion till det yttersta skall bekämpa mig, samt att den drager vexel på alla de intressen, som älska en återgång till frihetstidens regemente[2]. Förstår du nu, Hedvig, hvad striden gäller?
— Nej, Mauritz, jag förstår dig icke rigtigt; men du förskräcker mig.
— Striden gäller: en för framtiden betryggande nordisk fred. Sriden gäller: den rätte tronarfvingens vara eller icke vara. Striden gäller Sveriges krona.
— Bakom eller bortom de händelser och åtgärder, som ligga öppna och tydliga för hvar och en, ser jag öfver allt, hvart jag än må vända mig, beslöjade kabaler och intriger smyga fram och åter, allt för försigtiga att på bar gerning kunna gripas i kragen, men ändock tillräckligt oförsigtiga att alltjemt kunna liksom trampas på tåspetsarne. Skulle det för öfrigt icke förhålla sig så, som jag uppfattar och ser förhållandet, vore ingenting lättare än att öfvertyga mig om mitt misstag.
— På hvad sätt, bäste Mauritz?
— Helt enkelt genom att ärligt och öppet erkänna och bekräfta konung Gustafs sista vilja. Intill dess det sker, är jag berättigad att hysa egna och enskilda tankar.
En begrundande tystnad inträdde efter dessa ord.
— Jag sade, återtog han slutligen, att du, då du nämde Stackelbergs namn, uttalade lösningsordet till gåtan för denna afton. Så är det äfven. Bjudningen är för hans skull. Allt sedan konungens död har han dragit sig tillbaka från mig. Förgäfves har jag uppbjudit all min förmåga för att icke blott fullfölja öfverläggningarne om förut behandlade ärenden, utan äfven för att lägga i dagen de nät, som till en viss del både uppenbart och hemligt nu mera väfvas och spinnas för att förtrycka och snärja tidigare förutsättningar. Men förgäfves. Det tyckes, som hade han helt och hållet förglömt de emellan kejsarinnan och konungen vexlade försäkringarne. Han torde väl hafva öga och öra för situationen, men icke mun. I striden för riket och den unge konungen känner jag mig derför emellanåt både allt för svag och allt för ensam. Visserligen vet jag, att något närmande från hans sida till hertigen ej egt rum. Men det är icke nog. Jag måste äfven hafva kännedom om hans ställning till mig. Har kejsarinnan uppgifvit eller fasthåller hon ännu gifna försäkringar? Det är frågan.
Ehuruväl Armfelt tystnade, betraktade honom Hedvig fortfarande helt frågande, liksom hade hon väntat ännu mera.
Under det att de så samtalande vandrade fram och åter genom rummen, befunno de sig nu i ett af de största af dem. Salongen var särdeles smakfullt ordnad. Framför allt tilldrog sig ett längst bort och tvärs öfver rummet fäst förhänge eller draperi uppmärksamheten.
Hedvig, som litet eller intet befattat sig med anordningarna, stannade förundrad vid åsynen deraf.
— Det är en liten öfverraskning, yttrade Armfelt småleende, då han såg hennes förundran.
— Ämnar du också öfverraska mig, Mauritz?
— Icke egentligen, och dock hvarför icke?
— Säg mig likväl hvad det der skall betyda.
— Hvarför jag uppsatt det? Nå ja, efter du nödvändigt vill veta det.
Ett småleende gled härvid öfver hans ansigte.
— Så är det derför, Hedvig, fortfor han, att jag just bakom det der förhänget ämnar anordna en liten — om du så vill — coup de main — emot Stackelberg, som fallit i allt för mycken dvala med hänsyn till sina minnen. Du förstår mig ej?
— Icke ett enda ord.
— Jag tänker storma och bana mig väg till hans uppmärksamhet och upprigtighet med en truppstyrka af erinringar, leverera hans hågkomster en batalj. Nu förstår du mig säkert.
— Du är oefterrättlig.
- ↑ I alla afseenden bekräftande i detta fall äro några »anteckningar af en gammal Gustavian», hvari en brefvexling emellan Gustaf III och markis de Bouille’ förekommer, tryckta i »Minnen från äldre och nyare tider», samlade af C. F. Ridderstad.
- ↑ Polismästaren eller sedermera underståthållaren Henr. Liljensparre, som till följd af sin tjenstebefattning säkerligen kände sin tids hemliga kulisspel bättre än någon annan, skildrar densamma i en egenhändig skrifvelse, stäld till konung Gustaf IV Adolf, daterad den 12 Januari 1797, på ett sätt, som är på det högsta upplysande och betecknande. Liljensparre, som af förmyndareregeringen till en början mycket anlitades, föll äfven han i Augusti månad 1792 i onåd, då han hals öfver hufvud afskickades till Pommern, der han befaldes att qvarstanna, Ofvan berörda skrifvelse afgafs af Liljensparre i afsigt at dermed rättfärdiga sig, sina handlingar och åtgärder under den tid han innehade sina tjenstebefattningar. Ledd af en omutlig rättskaffenshet — om äfven något sjelfvisk — yttrar han om då varande politiska planer följande:
»Ja — det gick så långt, att man påstod, att hertigen ingenting mindre hade i sinnet, än att reusurpera e. k. m, thron; att han till desto lättare utförande deraf skulle sammankalla ständerna, låta dem cassera konungens testamente, såsom i den delen olagligt, att den unga konungen blifvit emot regeringsformens föreskrift ansedd myndig, innan han fyllt 21 års ålder, afsäga både 1772 års regeringsform och 1789 års säkerhets-akt samt låta antaga regeringsformen af år 1720. Sannerligen, tillägger Liljensparre härefter, voro icke alla dessa omständigheter, då det ena med det andra sammanlades, så eftertänkliga och misstänkte, att jag med all min frimodighet, som aldrig varit vacklande, likväl fruktade för en förestående statshvälfning. Jag tog min själ i min hand, fortsätter han, och yppade för hertigen min och alla undersåtares bekymmer och oro. Han hörde mig väl med uppmärksamhet, men förklarade, att han ej kunde fästa tro till detta, som han sade, dunkla prat, och att han förtröstade på sitt samvetes vitnesbörd och sin oskuld att ej hafva den minsta del i sådana fördömda planer, som han nog skulle förekomma och till intet göra».
En afskrift af originalet ligger framför oss. Skrifvelsen bekräftar för öfrigt oftast i skarpare uttryck, än vi i detta arbete begagna, hertigens tvetydiga handlingar, hans vacklande och sväfvande fram och åter, samt Reuterholms magtbegär o. s. v.