Drabanten/Del 2/Kapitel 26

←  Karnavalen.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad San Dominico Maggiore.

Gamla bekanta.  →

TJUGOSJETTE KAPITLET.
San Dominico Maggiore.

Dominikanerkyrkan är rik på dyrbara taflor, utförda af Italiens utmärktaste mästare.

Vid ingången till kyrkans skepp är ett litet kapell beläget, hvilket är helgadt åt Kristus.

På ena sidan om detta kapell ser man frälsaren såsom barn. Hans ansigte, bestråladt af glorian, är inspireradt af sann oskuld och englaren mildhet. Midt emot sitter Michael-Angelos flagellation, ett stycke, som, ehuru af ålder nästan svart, hvarigenom man endast med svårighet kan upptäcka dess ideelt fulländade former, likväl i de här och der frambrytande skönheterna förhärligar ej mindre sitt höga ämne, än den djerfva och säkra mästarhanden.

Båda taflorna voro omgifna af praktfulla och af stark förgyllning glänsande kandelabrar, hvaruti vaxljus brunno. Belyst af det starkt nedströmmande ljusskenet, knäböjde en ensam nunna framför Kristusbarnet.

Doket var tillbakaslaget, och icke allenast hennes ansigte och ögon, utan äfven hennes händer voro höjda upp emot frälsaren. Hon bad tyst och innerligt och med en andakt, som ingenting tycktes kunna störa.

Ordensstadgarne för klostren äro i allmänhet stränga, ehuru de icke alltid följas. Bland annat tillåta de ingen karl att besöka ett nunnekloster, och ingen qvinna ett munkkloster, och om denna föreskrift äfven gemenligen iakttages, stå likväl alltid kyrkorna öppna för båda könen.

En karl, insvept i en mörk kåpa, hade också nu infunnit sig i templet. Utan all tvekan tog han vägen direkte till det kapell, hvari nunnan ännu knäböjde för frälsarens bild och, hänförd af bönens alla verldsliga passioner stillande och betvingande magt, mera tillhörde himmelen än jorden.

Mannen stannade tätt bakom henne och betraktade henne uppmärksamt. Det var svårt att afgöra, huruvida det var af vördnad för hennes andakt eller af andra orsaker, som han dröjde att tilltala henne, utan förblef i sin tysta och betraktande ställning.

Nunnan fortfor således att bedja.

Från det inre af kyrkan, från koret, ljöd en sakta sång af ljufva och klara qvinnoröster, och den vackra och milda, af helig rörelse genombäfvade sången darrade som en ljuf aftonbön genom hvalfven.

Mannen i kappan tycktes likväl ej hafva något sinne härför. Liksom hård för allt annat, hvilade hans blick oafvändt på nunnan, hvars ansigte dock var vändt ifrån honom.

Antingen han också slutligen blef otålig öfver det långa dröjsmålet, eller han icke fann sig väl till mods på ett ställe, der allting erinrade honom om ett uteslutande religiöst eller af religionen förklaradt lif, eller han för öfrigt öfverlemnade sig åt någon egen inre lidelse, nog af, han utsträckte sim hand och lade den sakta på nunnans axel.

Men detta vidrörande, som skulle till verkligheten ha återkallat något hvar, tycktes gå förloradt för henne.

Hon fortfor att bedja, som om hon varit död för allt annat.

Uttrycket i mannens ansigte vittnade dervid om någon förtrytelse, som han väl sökte att qväfva, utan att likväl fullkomligt lyckas.

— Wanja! yttrade han slutligen.

Men nunnan tycktes icke heller märka detta tillrop mera än hans beröring, utan fortsatte lugnt och orubbligt sin bön.

Mannen lyfte då sin hand ifrån hennes axel och lade armarne i kors öfver sitt bröst, utan att likväl skilja sin blick ifrån henne.

Omsider slutade nunnan sin bön, men innan hon reste sig upp, nedfälde hon den tjocka slöjan för sitt ansigte.

— Hvad vill ni mig, Vincent? tillsporde hon mannen, ännu innan hon vändt sig om. Hennes röst var så lugn, nära nog kall, som om den kommit öfver läppar, hvilka ej mera egde någon värme för annat än för bönen.

Vincent, den främmande var ingen annan, svarade henne icke genast, utan betraktade henne ännu ett ögonblick. Hvarje minsta färgton af lidelse i hans ansigte försvann derunder, och han tycktes blifva lika kall som hon.

— Lyft upp din slöja, Wanja, yttrade han slutligen.

— Jag frågar dig, Vincent, återtog Wanja, hvad vill du mig?

— Jag vill att du upplyfter slöjan.

— Slöjan är fäld mellan mig och dig. Din hand lyfter den aldrig. Hvad vill du?

Det låg någonting så religiöst högtidligt, så helgonlikt lugnt, nästan öfverjordiskt i hela hennes väsende, äfven i hennes röst och ord, att Vincent erfor en isande och underbar känsla, men denna känsla varade endast en kort stund.

— Har du glömt verlden, Wanja? frågade han henne, liksom ville han fresta styrkan i hennes andakt.

— Jag har glömt den.

— Har du glömt allt, hvad du älskat?

— Allt.

En stunds tystnad inträdde. Slöjan gjorde det omöjligt att i Wanjas ansigte söka ett uttryck, hvaraf man kunde sluta hvad som försiggick inom henne. Vincents yttre förblef också en slöja, genom hvilken man ej förmådde läsa i hans inre.

— Det är således sant, ni har glömt verlden, återtog Vincent, glömt allt hvad ni älskat på jorden. Skada för er, tillade han efter ett kort uppehåll, jag kommer då för sent.

En ton af ironi skar igenom de eljest så lugnt yttrade orden.

— Tala, Vincent, för sent, säger ni.

— Jag kom för att lägga i edra armar den del af verlden, som ni fåfängt sökte, så länge ni tillhörde verlden, men som, sedan ni förskjutit den, fåfängt söker er. Denna del frågar er nu, hvar ni är? Och, ehuru ni tillhör verlden, svarar ni, att ni tillhör himmelen.

Wanjas slöja rörde sig. Man såg att hon höjde sitt hufvud upp, och att en lätt darrning lopp genom hennes lemmar.

— Ni talar om min son, Vincent?

— Om honom, ja!

— Ni har således återfunnit honom?

— Jag har funnit honom.

— Han är här?

— Här.

— Låt honom komma hit. Jag vill se honom. Jag vill tala vid honom.

— Ni misstager er, Wanja. Jag vill ej föra honom till en mor, hvars hjerta är dödt.

— Det lefver, Vincent, men ett annat, ett bättre lif, än det du lefver. Låt honom komma hit.

Vincent betraktade Wanja med förvåning, så förändrad föreföll hon honom. Han hade väntat sig att finna henne söndersliten af qval och bekymmer, af oro och förebråelser, men fann henne så lugn, som om i lugnets eget namn en seger blifvit vunnen i hennes själ. Visserligen hade han ett ögonblick trott sig förmärka hos henne en rörelse af sinnesoro, men rörelsen försvann snart, och hon beherskade sig åter. Hon talade om sin son, om honom, hvilken hon förr älskat med en passion, gränsande till vansinne, som om en främmande, och dock icke såsom en fullkomligt främmande. Vincent förmådde ej förklara för sig detta sätt att uttrycka sig, så kort, så kallt och likväl så fullt af betydelse, men det kom sig deraf, att han ej visste hvad religionen, då den sann och lefvande nedstiger i vårt bröst, förmår, visste icke, hvad en verklig frid i våra hjertan vill säga.

Wanja stod främmande för honom. Doket betäckte för honom icke blott hennes ansigte, utan äfven hennes inre. Wanja var icke mera en svag, vanlig, passionerad, af verldsliga ingifvelser hänförd qvinna i nunnedrägt, hon spelade ingen roll, hon var, hvad hon syntes. En himmelsk kärlek hade i hjertat vigt henne till Kristi brud. Men det var en brud vid korset, vid dödsbädden.

Doket var icke blott en brudslöja, det var äfven en svepning.

Under hela sitt lif hade Vincent känt sig kedjad vid denna qvinna liksom genom osynliga och olösliga länkar. Hans kärlek hade varit en sisyphi-klippa, som då han någon gång lyckats vältra den ifrån sig, oupphörligt återfallit på honom. Han kände sig liksom dömd att älska en otacksam och förgås. Hans kärlek var ett straff. Stark och mägtig af manliga och sjelfständiga handlingar i allt annat, var han inför henne svag och ofri, och han var det ännu i denna stund.

Men det sätt, hvarpå hon nu inverkade på honom, väckte icke eld och flammor i hans bröst, utan kylde honom.

Äfven på Wanja inverkade Vincent. Hans närvaro erinrade henne om ett helt lif af dåraktig och vanvettig tjenst under nyckfulla passioner. Det föreföll henne, som om dessa i Vincents person ännu uppsökte henne, i afsigt att ånyo locka henne ut ibland förvillelserna, och hon drog sig tillbaka, rädd som sensitivan. Vincents åsyn jagade henne ännu mera tillbaka inom sig sjelf och ur verlden, och man skulle kunna säga att hon var död för den, såvida icke ännu ett band funnits, hvilket hon ej förmådde sönderslita, moderskärlekens band.

Hon hade en gång trott sin son vara död, och hon blef småninsom lycklig genom denna tanke, emedan den ledde henne till försoning med himmelen och med sig sjelf, men han lefde och hon kände sig ännu fjettrad här nere.

Såsom död tänkte hon sig honom såsom en försonande engel, bedjande gud om nåd för henne, men såsom lefvande såg hon deremot ett inför guds domstol anklagande vittne.

Samma föremål, som hon förr så varmt älskat, för att icke säga afgudat, fruktade hon nu.

I denna fruktan låg likväl ett vittnesmål, att hon frigjort sin själ och sitt hjerta från alla det jordiska lifvets lidelsefulla föreställningssätt och nu mera med bäfvan ryggade tillbaka för hvad hon fordom älskat.

Hon hade ej betraktat sin ungdomskärlek såsom ett brott, förrän hon såsom nunna kom liksom närmare i beröring med gud, men allt som hennes hjerta renades af en sann andakt och varm bön, framstod också hennes brottslighet allt tydligare och tydligare.

Hon ville lida och försaka, bedja och åkalla, för att försona sitt felsteg, men det var ej blott för sitt felsteg hon ville lida, utan äfven för sin son, emedan fädernas missgerningar allt intill tredje och fjerde ledet var den arfvedel, som hon trodde sig hafva gifvit honom.

Hon ville lida korsets död i sitt hjerta, för att genom denna sin död försona den verld, som hon så högt älskat.

Det var också en öm moders brinnande böner, som höjde sig upp till himmelen från hennes läppar, då Vincent uppträdde vid hennes sida och tillkännagaf, att hennes son var henne helt nära.

Men, varm och lefvande i sin själs flykt till guds tron, var hon kall och sluten inför verlden. Hon hade lagt sin sak i guds hand och kunde ej mera rubbas af någon annan.

Man skulle kunna säga att minnet af hennes fel, minnet af hennes son, var den gestalt, hvari hon nu stod inför guds anlete, och hennes ånger dess lifvande själ.

Hon hade sagt, att hon ville se och tala vid honom, men det var på ett helt annat sätt, som hon nu ville se och tala vid honom än förr; hon ville icke mer sluta honom i sina armar som en del af sig sjelf, oinskränkt öfverlemna sig ät uttrycken af en blind moderskärlek, nej, hon ville i stället pröfva sig, se honom och förblifva lugn, tala vid honom och försaka hans famntag, modigt utmana moderskärlekens alla böjelser och trampa dem under fötterna. Hon ville göra sig till en martyr på sitt vis.

Då Vincent uppmanade Döring att följa sig till dominikanerklostret, var det icke för att hos den ena eller den andra väcka nya sinnesrörelser, utan snarare för att afsluta dem. Anländ till kyrkan, lät han Döring vänta vid ingången, för att förbereda Wanja på Dörings besök. Sedan han blifvit upplyst om att Wanja bad i kapellet, återfann han henne lätt. Snart märkte han den förändring hon undergått. Vi hafva redan sett det djupa intryck, som denna förändring gjorde på honom, och hvaraf hans försvagade krafter ledo ännu mera.

— Ni vill se honom, sade han. Nå väl; ni skall äfven få det, men ni måste lofva mig en sak.

— Låt höra.

— Lofva mig, att ej upptäcka, hvem som är hans far.

Wanja teg stilla. Hon tycktes besinna sig.

— Vincent, började hon derefter, och hennes röst var nu mindre hård än förut, alltid lika fiendtlig, alltid ledd af hatfulla lidelser; lika mycket dock, gud skall nog en gång också smälta isskorpan kring ditt bröst och framtränga till ditt hjerta: jag lofvar, men endast under ett vilkor.

— Svär!

Wanjas dok darrade liksom för en helig inre rörelse.

— Hör likväl först också mitt vilkor, inföll hon. Du vill, att jag ej skall säga honom, hvem som är hans far; jag fordrar, att du ej upptäcker, hvem som är hans mor.

Huru olika var ej Wanja nu mot förr. Han förstod henne ej mera. Men om han af verldsliga motiv, måhända till och med af fåfänga, ej ville höra talas om Dörings far, så leddes Wanja af religiösa betänkligheter, kanske till och med af religiös fåfänga. Inför verlden ville hon bibehålla sin slöja ren.

— Du har ej mod, Wanja, att uppfylla ditt eget vilkor. Betänk hvad du fordrar, du söndersliter dig. Hvarför detta tyranni emot din egen känsla?

— Jag har glömt verlden, jag känner mina krafter, svär!

— Men af hvad orsak, hvarför?

— Svär att uppfylla min önskan.

Då Vincent sökte tränga sig in i hennes inre, drog hon sig kall tillbaka, och han var alltför trött af lifvet, för att jaga henne äfven der.

— Välan, svarade han, jag aktar din vilja och svär att uppfylla den.

— Tag då också min ed.

Vincent begaf sig till kyrkans utgång och äterkom snart med Döring. Då han närmade sig Wanja, tryckte hon slöjan tätt intill sitt ansigte, för att desto bättre kunna betrakta honom genom den.

Döring anade ej, inför hvilken han stod, och förstod icke heller i hvad afsigt Vincent fört honom hit. Då han icke tilltalades, förblef också han stillatigande, beredd på hvad helst, som skulle kunna inträffa.

— Jag igenkänner honom, började Wanja slutligen, det är han.

Vincents uppmärksamhet hvilade oupphörligt på Wanja. Han ville genomtränga doket, för att granska uttrycket i hennes ansigte och se, om också det var lika lugnt som det sätt, hvarpå hon yttrade sig. Han tviflade ännu alltjemt på hennes själsstyrka och trodde, att hennes köld endast var följden af ett konstladt bemödande. Emellertid måste han medgifva, att hon vid Dörings första anblick icke visat minsta tecken till någon uppsvallning, utan att hon förblifvit vid samma lugna sinnesstämning som förut.

— Jag har önskat tala vid er, min herre, — tog Wanja till ordet, vänd till Döring, och sedan hon kanske nedtystat sitt ändock häftigt och oroligt klappande hjerta — jag har önskat tala vid er, för att återställa till er någonting, som ni förlorat.

— Som jag förlorat, min fru, det vet jag ej?

Wanjas lugn ingaf Vincent en känsla af förtrytelse, emedan han deri såg en öfverlägsenhet, som han knappast skulle hafva tilltrott sig sjelf, och det nästan gladde honom, då han märkte, huru en hastig ryckning ilade genom hennes lemmar, vid ljudet af Dörings röst.

— Ni har tappat detta porträtt, afbröt hon honom.

Och beherskande sig åter, räckte hon honom nu den lilla medaljongen, som han tappat hos Louise, och som hon sedan upphittade.

— Verkligen, ja! jag har tappat detta porträtt. Men huru har ni funnit det? Jag vet icke sjelf, huru och när jag förlorade det. Jag har länge saknat det. Tack, min fru, tack!

— Det är er alltså kärt och dyrbart, detta porträtt?

— Skulle det ej vara det, och han tryckte det till sina läppar, jag tror, jag anar, jag kan säga att jag »vet, att det är en bild af min mor.

— Ni älskar då henne?

— Dändligt, outsägligt! Skulle jag icke det? En son, som icke älskar sina föräldrar, är en onaturlig son.

— Er mor har då varit en god och öm mor för er?

— God och öm? Hvad vet jag? Jag känner henne icke. Jag har aldrig sett henne. O, min gud, hvarför har hon förskjutit mig, mig, som så högt skulle ha älskat henne? Huru ofta har jag ej bedt till himmelen att få se henne en enda gång, blott en enda gång, ett enda ögonblick. Minnet af henne skulle ha gjort mig lycklig för hela mitt lif.

— Och om ni finge se henne ett enda ögonblick?

— Jag skulle böja mitt knä för henne, jag skulle slå mina armar omkring hennes lif, jag skulle trycka henne till mitt bröst, jag skulle blicka in i hennes ögon, jag skulle …

— Ni skulle …

— Jag skulle fråga henne efter min far.

Vincent upptäckte ej den minsta rörelse hos Wanja. Han såg nu, att hennes lugn icke var tillkonstladt, utan ett verkligt inre lif, som, ju mera han öfvertygades om dess sanning, också öfvertygade honom om sanningen af guds ords underbara magt öfver våra hjertan, då vi lefvande och fullkomligt öfverlåta oss åt densamma.

— Och återfann jag äfven honom, fortfor Döring, återfann min far, o huru kärleksfullt skulle jag ej trycka honom till mitt bröst, huru innerligt lycklig skulle jag ej känna mig!

— Jag har känt dem båda, inföll Wanja.

— Ni har känt dem, säg mig, älskade de mig, hafva de nägonsin tryckt mig till sitt bröst, har min mors händer smekt mig, har hon burit mig på sina armar, har hon gungat mig på sitt knä.

— Ni frågar mig icke efter hennes namn.

— Hennes namn? Hvad bryr jag mig om hennes namn, endast jag vet att hon älskat mig.

— Ni frågar ej heller om edra föräldrar ännu lefva?

— Hvarför skulle jag fråga derom? De måste lefva, de lefva! En känsla säger mig det, säger mig, att jag en gång skall återfinna dem. Det vore förfärligt att älska dem så, som jag gör, och ej ega hoppet att finna dem. Försynen straffar oss ej hårdare, än vi förmå bära det. Nej, nej, de lefva för att en gång välsigna mig. Jag tror det, jag är öfvertygad derom.

Döring uttryckte sig med värme. Hans ädla och ungdomliga väsende gaf hans utseende en hvarje hjerta anslående hållning.

— Jag har sagt er, inföll åter Wanja, att jag känt er mor.

— Hvar skall jag söka henne? Hvar finnes hon? Ingenting skall kunna uppehålla mina steg, förrän jag ligger vid hennes fötter.

Den pröfning Wanja underkastat sig, var förfärlig. Då Döring älskade henne i sina tankar så, huru skulle han icke då älska henne i verkligheten? Men hon förblef lugn.

— Jag skall säga er, hvar er mor nu är.

Tillförsigt och hopp lyste i Dörings blick.

— Betvifla aldrig försynens rättvisa. Motgången är icke ett straff, utan en pröfning, hvarigenom vi förädlas och blifva starka. Er mor är död.

— Död!

Wanjas förklaring framkallade icke en djupare rörelse hos Döring än hos Vincent. Hon hade med denna förklaring på en gång tillintetgjort hoppet, icke blott för Döring att finna sin mor, utan äfven för sig att få erkänna honom. Vincent kände sig häftigt uppskakad af detta offer. Inför honom stod hon i denna stund som en från lifvet och dess bekymmer frigjord, ren qvinna. Och hvad hade väl gifvit henne denna magt? Religionen!

— Jag måste beundra er, Wanja, tillbedja er med en annan kärlek, än jag hitintills gjort, tog Vincent till ordet. Wanja, huru mycket starkare är icke ni än jag.

Döring erinrade sig, att han hört namnet Wanja förut, och han blef uppmärksammare.

— Äfven jag vill tala, fortsatte Vincent. Det kan icke vara svårare att uppoffra sitt hat än sin kärlek, o nej, jag förstår nu att det måste vara lättare, och han vände sig till Döring. Ni hör att er mor är död, men om Wanja beröfvat er en mor, vill jag gifva er en far.

— Han lefver då? O, haf tack derför!

— Jag förde er hit, under löfte att ni skulle träffa någon, som ni så länge sökt. Mitt löfte måste jag uppfylla, och då jag ej kan återskänka er en mor, skall jag i stället gifva er en far.

Wanja följde hvarje Vincents ord med odelad uppmärksamhet, men förblef icke dess mindre helt och hållet stilla och orörlig.

— Hvar finnes min far, o, hvar finnes han, att jag med honom må få begråta min mor?

Vincent öppnade sin rock och löste en liten väska ifrån sitt bröst.

— Se här, yttrade han, tag denna väska! Den är ifrån denna stund er. Den innehåller fullständiga uppgifter om edra föräldrar, flere dokument, som insätta er i åtskilliga rättigheter, tag väskan! Den tillhör icke någon med större skäl än er. Då ni en gång läser handlingarne, skall ni förstå mycket, som nu är dunkelt och otydligt för er. Ni skall förstå mig och orsaken, hvarför jag ej långt före detta lemnat er den, men jag har ett vilkor.

— Fortsätt, fortsätt!

— Innan ni upplöser väskan och läser papperen, måste ni uppsöka …

Vincent tystnade, han tycktes besinna sig.

— Hvarför icke? Jag vill icke handla endast till hälften, fortfor han; ni måste uppsöka Armfelt och framlägga handlingarna imför honom. Ni båda måste läsa dem tillhopa och …

Ännu en gång tystnade Vincent, men han dröjde ej inge, innan han fortsatte.

— Och — och — Armfelt skall, sedan han läst papperen, säga er, hvem som är er far.

Wanja uttog ett steg emot Vincent. Det var någonting så öfverraskande i denna oförmodade rörelse, som om en mumie rört sig.

— Ni öfverlemnar svaret åt Armfelts fria omdöme.

— Jag gör det.

— Tack, Vincent, tack! Nu tror jag att du har älskat mig. Du uppoffrar ditt hat. Utan sann kärlek vore du ej mägtig dertill.

— Tacka mig ej, Wanja, det är din eftergifvenhet, som lärt mig att också vara undergifven. Religionen har läkt dina sår, jag förstår det nu; du läker mina. Religionen kommer till mannens hjerta genom qvinnan. Nej, Wanja, du skall ej tacka mig, men jag skall tillbedja dig.

— Stilla, Vincent, stilla, kom ihåg hvar du är.

— Jag glömmer det icke. Måtte gud, icke genom dina ögon, utan med egen klarhet en gång också nedblicka i min själ! Låt se! Ogonblicket är vigtigt.

Han betraktade härunder Döring.

— Du skall återvända till norden. Icke sant? Du skall det! O, huru många spår har ej mitt hat kommit mig att trampa der uppe, men hvad har jag att säga derom? Intet, mitt lif må tala, må försvara mig. Söndersliten af onämnbara smärtor, jägtad af djerfva begär och brutna förhoppningar, kränkt i det innersta af mitt hjertas ädlaste lif, har jag oupphörligt kastats mellan våldsamma begär och kraftlösa önskningar, emellan blodiga syften och hejdande omständigheter, och under det jag ropat på hämd har hämden oupphörligt flytt undan mig. Med svartsjukans och den sårade känslans alla qval, sjelf en rastlöst handlande svartsjuka, har jag gått fram, blind i mina handlingar, svag i mina beslut, vacklande i mina tankar; se der svartsjukan, se der en man, rubbad i sin inre barmoni, ja, i sin kärlek. Hvad mera likväl, det är nu slut.

Vincent var djupt upprörd.

— Jag har älskat, fortsatte han, men jag älskades icke, och jag ville tvinga mig till en kärlek, som jag icke kunde nå, ville bygga ett annat Babels torn till himmelen och märkte ej förbistringen. Wanja, du har besegrat din kärlek, jag vill äfven besegra mitt hat. Säg mig, handlar jag rätt? O säg mig det! Jag griper efter ditt svar, som efter det sista halmstråt i mitt lif.

— Gud skall gifva dig styrka, Vincent, att fortgå i ditt beslut, endast du ej tviflar på att du handlar rätt.

— Jag känner mig gammal, sjuklig, svag. Passionerna hafva rasat ut och förtärt mig, och jag vill ej strida längre. Led mig!

— Du har lemnat ifrån dig de papper, som du lyckades förskaffa dig i Stockholm.

— De ligga redan i Dörings hand.

— Du vill öfvergifva oförsonlighetens och den hatfulla hämdens väg.

— Jag vill det.

— Vänd dig då med förtröstan till ditt eget hjerta. I hvarje hjerta bor gud, och ingen behöfver söka honom utom sig. Sök honom, och du skall snart finna honom der.

Wanja lyfte upp sin hand emot Döring, liksom för att tilltala honom, men hon förblef en stund tyst, hvarunder de båda andra betraktade henne, afbidande hvad hon ville säga.

— Döring, började hon, du skall finna din far, sedan Vincent lemnat dig dessa papper. Då du träffar honom, helsa honom från din mor, och säg honom att hon tänkt på honom i sin sista stund, säg honom att kärleken förlåter allt och glömmer allt, den är icke eljest kärlek. Säg honom, att om kärleken äfven har sin rot på jorden, så har den dock sin krona uppe i himmelen. Ur jorden må den suga sin näring, men vill den bära blommor och frukt, så är det himmelens vind och solens strålar, som skola framkalla dem. Säg honom, men, då han läst de papper, som du öfverbringar honom, skall hans eget hjerta säga honom mera, än mina ord förmå.

Wanja tystnade åter för ett ögonblick.

— Jag har beröfvat dig en mor, fortfor hon derefter, men jag vill gifva dig ersättning. Vänta mig här!

Lugn och stilla aflägsnade hon sig. Vincent och Döring blickade förundrade efter henne. Ingendera förstod hvad hon ämnade göra.

Sången uppe vid koret hade hvilat en stund, men nu inföll den åter, så mild, så ljuf, så hänförande. Den susade som en englakör genom templet och fläktade frid i alla bröst.

Under det Vincent och Döring ännu helt och hållet ofrivilligt bortfördes af harmonierna, återkom Wanja, ledande vid sin sida en ung och smärt fruntimmersgestalt.

Ur glansen af hennes blå ögon log en stjerna. Bakom liljan på hennes kind rodnade en blyg ros. Hennes skönhet var ung och späd. I hennes hela väsende tycktes kärleken ännu drömma sin skönaste dröm.

I första ögonblicket vågade Döring knappast tro sina ögon, men i det nästa hastade han till hennes möte, och äfven hon utsträckte sina armar emot honom. Det var Louise. Hvilken stund af onämnbar sällhet!

För Vincent och Döring, som ej hade sig bekanta Louises senaste öden och huru hon af Wanja blifvit räddad i katakomberna, var hennes uppträdande ett fullkomligt underverk.

För läsaren deremot är händelsen lätt förklarlig, och vi behöfva endast tillägga, att den lilla medaljong, som Louise upphittat efter Dörings besök i ateliern, och hvars miniaturbild hon sedan tog till mönster för den tafla, hon målade hos Zamparelli, blef ett lyckligt igenkänningsmedel, som snart upptäckte för Wanja Louises förhållande till Döring och gaf anledning till en ömsesidig och fullständig förklaring dem emellan.

Musiken fortfor ännu. Dess milda ande susade så vänligt genom templet och smekte deras hjertan med fridfullt behag.

Döring var lycklig, han hade återfunnit så mycket.

Vincent led deremot. Långt ifrån att ångra hvad han nu gjort, tyckte han blott att det ännu var så ofullständigt, så ringa.

Han förstod ej att denna obelåtenhet med sig sjelf var första steget på ångerns väg.

Wanja hade dragit sig tillbaka i det lilla kapellet, som det tycktes, för att aflägsna sig.

— Farväl! vinkade hon äfven till dem.

Men Döring hastade i denna stund efter henne och fattade hennes hand.

— Hvem ni än må vara, ropade han, måste jag se er. Ni har gifvit mig så mycket. Vid himmelen, jag eger rätt att få behålla er bild i mitt minne.

Wanja drog icke sin hand från honom, men hon dröjde ett ögonblick innan hon svarade.

Äfven Louise och Vincent nalkades. Vincent var helt och hållet öra och öga.

— Jag släpper er icke, förrän ni lyftat doket. Jag anar, o, min gud, jag vågar icke säga, hvad jag anar.

Wanja besinnade sig icke längre, utan kastade doket tillbaka. Hennes utseende hade förändrat sig mycket. Passionerna tärde henne ej mera. Religionen hade återfört lugnet i hennes själ och hjerta, och lugnet der i sin ordning återgifvit lugn åt uttrycket i hennes ansigte. Passionen och lidandet hade sköflat hennes ungdom, men bönen och andakten gåfvo henne ett visst, nästan förklaradt utseende, som skänkte henne tillbaka ett återsken af hennes ungdom. Den isande, frånstötande kölden i hennes ansigte hade försvunnit, och det var åter lefvande och varmt. De blommor, som döden med jordiska vapen förhärjat, hade himmelen liksom ånyo väckt till lif. Hon var åter skön som i sin ungdom, men på ett annat sätt. Denna skönhet var ej den prunkande rosens, utan den strålande liljans.

Döring igenkände i henne medaljongens bild.

— Ni är, utropade han och böjde ett knä för henne, ni är min — min …

Han ville säga, ni är min mor, men Wanja afbröt hans ord och höjde välsignande sina händer öfver honom och Louise; i nästa ögonblick drogs förhänget tillsammans framför ingången till kapellet emellan Wanja och dem, och då de åter lyfte upp sina mot golfvet sänkta hufvuden, var hon försvunnen.

Vincent hade sett henne. Mägtigt var ännu det intryck, som hon gjorde på honom, och då Louise och Döring reste sig upp, störtade han ut ifrån dem, ut ifrån templet.

Wanja hade ej förr dragit sig tillbaka, än hon sjönk ned på knä i bedjande och upprörd andakt; men denna gång höjde hon ej sina böner framför Kristusbarnet, utan framför den på motsatta väggen sittande, af Michel Angelos hand målade Kristi pinohistoria, hans hudflängning.

---