Drottning Margot/Kapitel 34
| ← XXXIII. Broderskap |
|
XXXV. Gud rår → |
XXXIV.
KUNG KARL IX:s TACKSAMHET.
Maurevel hade tillbragt en del av dagen i kungens vapensal. När Katarina sedan såg jaktföljet komma hem igen, hade hon låtit honom ta plats i hennes bönrum tillsammans med de medhjälpare, som han sammankallat.
Karl IX hade av sin amma blivit underrättad om att han fanns där. Hon hade nämligen upplyst honom om att en man hade tillbragt en del av dagen i hans rum. I början hade han blivit ond över att man tillät sig att föra in en främling till honom. Men så hade amman sagt honom, att det var samme man, som hon själv hade fått befallning att föra till honom. Då förstod kungen att det var Maurevel, och då han erinrade sig den arresteringsorder hans mor avtvungit honom på morgonen förstod han alltsammans.
— Åhå, mumlade han för sig själv… samma dag som han räddat mitt liv. Ögonblicket är illa valt.
Följaktligen tog han några steg för att gå ned till sin mor, men så hejdade han sig.
— Guds död! mumlade han. Om jag talar med henne om saken blir det ett pratande utan all ände. Det är bättre att vi handla var och en på sitt håll.
— Amma, sade han högt, stäng dörrarna och underrätta drottning Elisabet om att jag är en smula svag efter mitt fall och att jag därför kommer att sova ensam i natt.
När klockan blev nio tog han sin hatt och gick ut genom en lönndörr i panelningen, som inte ens Katarina hade reda på.
Han begav sig raka vägen till Henriks rum. Denne hade emellertid endast varit inne hos sig en kort stund sedan han lämnat hertigen av Alencon. Han hade endast bytt om kläder och så genast gått ut.
— Skulle han händelsevis supera hos Margot i kväll, tänkte kungen. Han skulle ha det bättre hos henne i kväll, efter vad det ser ut åtminstone.
Därmed begav han sig i väg till Margaretas våning.
Margareta hade tagit med sig hem hertiginnan av Nevers, La Mole och Coconnas och höll tillsammans med dem ett litet kalas på konfektyrer och bakelser.
Karl bultade på dörren till våningen. Gillonne gick och öppnade. Vid åsynen av konungen blev hon emellertid så förvirrad, att hon knappt kom sig för med att göra reverens för honom, och i stället för att skynda och underrätta sin härskarinna om det besök som förestod lät hon Karl passera förbi utan något annat tecken än det rop som undsluppit henne.
Kungen gick igenom förrummet, och då han hörde skratt från matsalen begav han sig dit.
— Stackars Henriot, sade han, han roar sig utan att ana någonting!
— Det är jag, sade han och drog leende undan draperiet.
Margareta utstötte ett rop av förfäran. Fastän konungens ansikte log, verkade det på henne som ett Medusaanlete. Hon satt mitt emot dörrdraperiet och hade genast känt igen Karl.
De två herrarna vände ryggen åt konungen.
— Hans majestät! utropade hon förskräckt och reste sig upp.
Coconnas var den ende i hela sällskapet som inte tappade huvudet. Han reste sig upp liksom de andra, men gjorde det med en så skickligt anbragt klumpighet, att han därvid stötte omkull bordet med flaskor, tallrikar och ljus.
I samma ögonblick blev rummet alldeles mörkt och tyst som i graven.
— Ge dig iväg, viskade Coconnas till La Mole. Raska på!
La Mole lät inte säga sig detta två gånger. Han sprang bort till väggen och trevade sig med händerna fram till sängkammaren för att där gömma sig i det kabinett han var så väl förtrogen med.
Men då han kom in i sängkammaren stötte han emot en person som kom genom lönngången.
— Vad skall det här betyda, frågade Karl i mörkret, i en ton som började få en fruktansvärd anstrykning av otålighet, ser jag så hemsk ut att min blotta åsyn åstadkommer en sådan villervalla? Nå, Henriot, var är du?
— Vi äro räddade, viskade Margareta och fattade en hand, som hon trodde tillhöra La Mole. Kungen tror att min gemål är med oss.
— Det skall jag också låta honom tro, madame, viskade Henrik i samma ton som hon.
— Store Gud! utropade Margareta och släppte hastigt den hand hon fattat.
— Tyst! sade Henrik.
— Tusan djävlar! Vad menar ni med att viska på det där sättet? ropade Karl. Svara mig, Henrik, var är du?
— Här, ers majestät, svarade Henriks röst.
— Tusan, mumlade Coconnas, som tillsammans med hertiginnan av Nevers höll sig i ett hörn, det här börjar bli invecklat.
— Nu äro vi dubbelt förlorade, viskade Henriette.
Coconnas, som var modig ända till dumdristighet, tänkte att det under alla omständigheter skulle bli nödvändigt att till slut tända ljusen igen och att det vore bäst att göra det så fort som möjligt. Han släppte därför Henriettes hand och tog mitt i villervallan på golvet upp en ljusstake, gick bort till ett fyrfat, där han tog upp ett kol och blåste på det samt tände ljuset.
Det blev åter ljust i rummet.
Karl IX såg sig omkring med frågande min.
Henrik stod bredvid sin gemål. Hertiginnan de Nevers var ensam i ett hörn. Mitt i rummet stod Coconnas med ljusstaken i handen.
— Ursäkta oss, min bror, sade Margareta, vi väntade er inte.
— Ers majestät skrämde oss verkligen, och det syns nog också, inföll Henriette.
— För min del, sade Henrik, som uppfattat hela situationen, blev jag så häpen att jag råkade stöta omkull bordet när jag reste mig upp.
Coconnas kastade en blick på Henrik, som om han ville säga:
— Det kan man sannerligen kalla en äkta man, som förstår halvkväden visa!
— Vilken förfärlig oreda! utbrast kungen. Nu har du fått din supé förstörd, Henrik. Kom med mig och avsluta den någon annanstans. Jag tar dig med mig i kväll.
— Vad nu, utbrast Henrik, vill ers majestät verkligen göra mig den äran?
— Ja mitt majestät gör dig den äran att ta dig med ut ur Louvren. Låna mig honom, Margot, du skall få igen honom i morgon bittida.
— Åh, min bror, svarade Margareta, det behöver ni inte min tillåtelse till. Det är ju ni som är herre och härskare.
— Ers majestät, sade Henrik, jag skall gå upp till mig och hämta en annan kappa. Jag kommer tillbaka genast.
— Det behövs inte, Henriot, den du har på dig duger bra.
— Men, ers majestät… försökte Henrik invända.
— Jag har ju sagt åt dig att inte gå upp till dig! För tusan djävlar, hör du inte vad jag säger? Seså, kom nu!
— Javisst, javisst, gå, sade plötsligt Margareta och tryckte sin gemåls arm, ty en egendomlig blick från Karl hade kommit henne att förstå, att det var något särskilt på färde.
— Jag är färdig, ers majestät, sade Henrik.
Karl såg emellertid på Coconnas, som just höll på att tända de andra ljusen.
— Vem är den här adelsmannen? frågade han Henrik och pekade på Coconnas. Skulle det händelsevis vara herr de La Mole?
— Vem kan ha talat med honom om herr de La Mole? tänkte Margareta.
— Nej, ers majestät, svarade Henrik, herr de La Mole är inte här, och det är verkligen ledsamt, för då skulle jag ha fått den äran att presentera honom för ers majestät på samma gång som herr de Coconnas. De båda äro oskiljaktiga vänner. De äro båda i hertigens av Alencon tjänst.
— Jaså, vår mästerskytt, sade Karl. Därpå rynkade han ögonbrynen och tillade: Är inte herr de La Mole hugenott?
— Han är omvänd, ers majestät, och jag ansvarar för honom som för mig själv.
— När du ansvarar för någon, Henriot, så får jag inte tvivla på honom efter vad du har gjort mig i dag. Men det gör detsamma, jag skulle i alla fall ha velat se den där herr de La Mole. Det får bli till en annan gång.
Efter att ännu en gång ha kastat en forskande blick omkring sig i rummet omfamnade Karl Margareta, tog konungen av Navarra under armen och avlägsnade sig med honom.
Vid Louvrens port ville Henrik stanna för att tala med någon.
— Nej, kom fort, Henriot sade Karl till honom. När jag säger, att Louvren inte är hälsosamt för dig i kväll, så tro mig, för tusan djävlar!
— Ventre saint-gris! mumlade Henrik. Och de Mouy, som kommer att vänta i mitt rum, hur skall det gå för honom då?… Om luften inte är bra för mig bör den bli ännu sämre för honom.
— Jaså, sade Karl, när de kommit över vindbryggan, hertigens av Alencon hovmän bruka således uppvakta din gemål?
— Hur så, ers majestät?
— Jo, gör inte den där herr de Coconnas vackra ögon åt Margot?
— Vem har sagt ers majestät det?
— För katten, svarade konungen, någon har sagt mig det.
— Det är bara skämt, ers majestät. Herr de Coconnas gör visserligen vackra ögon åt någon, det är sant, men det är åt hertiginnan av Nevers.
— Prat!
— Jag kan gå i god för att det är sant.
Karl brast i skratt.
— Utmärkt, sade han, nästa gång hertigen av Guise kommer till mig med sådana där historier skall jag skaffa honom en lång näsa genom att tala om för honom hans systers bravader. För resten, tillade han, kommer jag inte ihåg om det var herr de Coconnas eller herr de La Mole man talade om.
— Det är varken den ene eller den andre, ers majestät, och för min gemåls känslor ansvarar jag.
— Det är bra, Henriot, jag tycker bättre om att det är så. På min ära, du är en så präktig karl att jag tror jag aldrig kan skiljas från dig.
Därpå började kungen vissla på ett särskilt sätt, varefter fyra adelsmän, som stått och väntat vid ändan av Rue de Beauvais, kommo fram till dem. Därpå gingo de alla tillsammans in i staden.
Klockan slog tio.
— Nå, sade Margareta, när kungen och Henrik gått, skall vi nu åter sätta oss till bords?
— Nej, sannerligen vi gör det, svarade hertiginnan av Nevers, jag har blivit alldeles för uppskrämd. Leve det lilla huset vid Rue Cloche-Percée! Man kan inte komma dit in utan att formligen belägra det, och våra riddare ha där rätt att göra bruk av sina värjor. Men vad är det ni söker under möblerna, herr de Coconnas?
— Jag letar efter min vän La Mole, svarade piemontesaren.
— Gå in i rummet bredvid min sängkammare, herr de Coconnas, sade Margareta.
— Det skall jag genast göra, svarade Coconnas Därmed gick han in i sängkammaren.
— Nå, frågade en röst i mörkret där inne, hur har det gått?
— Guds död, nu är det desserten som väntar.
— Och kungen av Navarra?
— Han har ingenting sett.
— Och Kung Karl?
— Han har tagit gemålen med sig.
— Verkligen?
— Javisst. Och nu tänka visst damerna företa en pilgrimsfärd till Rue du Roi-de-Sicile, och vi skall ledsaga pilgrimerna.
— Men det är ju omöjligt… vet du väl.
— Varför omöjligt?
— Jo, vi ha ju tjänstgöring hos hans höghet.
— Guds död! Det är sant! Jag glömmer alltid, att vi som adelsmän ha den äran att få tjänstgöra som betjänter.
Då båda vännerna förklarade nu för drottningen och hertiginnan, att de voro tvungna att åtminstone vara tillstädes när hertigen av Alencon gick till sängs.
— Nåväl då, sade hertiginnan, vi gå åt vårt håll.
— Kan man få veta vart? frågade Coconnas.
— Åh, ni är alldeles för nyfiken, sade hertiginnan och tillade: Quere et invenies (Sök och finn).
De båda unga männen bugade sig och skyndade till hertigen av Alencon.
Hertigen tycktes ha väntat på dem.
— Ni kommer bra sent, sade han.
— Klockan är inte tio än, svarade Coconnas.
Hertigen såg på sin klocka.
— Det är sant, svarade han. Alla i Louvren ha emellertid gått och lagt sig.
— Ja, ers höghet. Skall vi föra in hovmännen till ers höghet?
— Nej, gå ut i salen och avskeda dem alla.
De båda männen lydde och återvände därpå till hertigen.
— Ers höghet tänker kanske gå till sängs… eller kanske arbeta? frågade Coconnas.
— Nej, ni har ledigt tills i morgon bittida.
— Jaså, sade Coconnas helt lågt till La Mole, hela hovet tycks ge sig ut på äventyr i kväll.
De båda männen rusade i vild fart uppför trappan, togo sina kappor och värjor och skyndade ut ur Louvren efter två damer, som de hunno upp i hörnet av Rue du Coq-Saint-Honoré.