Drottning Margot/Kapitel 51
| ← L. Jaktboken |
|
LII. Frans I:s paviljong → |
LI.
FALKJAKTEN.
Karl läste alltjämt. Full av intresse formligen slukade han sida efter sida och varje blad i boken klibbade envist fast vid nästa.
Hertigen av Alencon betraktade med stirrande blick detta förfärliga skådespel, vars slut han ensam förutsåg.
Hela hans plan gentemot Henrik hade i detta ögonblick förändrats. Det var Karl och ej Henrik som läst den förgiftade boken. Nu måste Henrik stanna kvar, men överbevisad om förräderi. Hade han väl en gång blivit inspärrad i Bastiljen skulle han bli ofarligare efter kungens död än i spetsen för trettiotusen man.
När Karl läst slut kapitlet och såg upp, sade hertigen därför:
— Min bror, jag har väntat endast därför att ers majestät befallde det. Men jag har gjort det med ledsnad, ty jag har saker av den allra största vikt att säga.
— För tusan! utbrast Karl, vilkens bleka kinder börjat bli röda, vare sig det berodde på giftet eller på hans iver att läsa boken. Kom inte och försök tala med mig en gång till om samma sak. Du skall ge dig i väg liksom kungen av Polen fått ge sig härifrån. Jag har gjort mig kvitt honom liksom jag kommer att göra med dig. Inte ett ord mer om den saken.
— Det är inte om min avresa som jag kommer och vill tala med ers majestät. Ers majestät har sårat mina känslor mycket djupt på en mycket öm punkt, nämligen i fråga om min tillgivenhet som bror och min trofasthet som undersåte. Därför vill jag bevisa, att jag inte är den som är en förrädare.
— Jaså, sade Karl, är det frågan om någon angivelse nu igen, något löst rykte, kan jag tro?
— Nej, ers majestät, jag är säker på min sak. Det gäller en sammansvärjning, som en löjlig hänsynsfullhet förut hindrat mig från att yppa för ers majestät.
— En sammansvärjning? upprepade Karl. Vad är det för sammansvärjning?
— Medan ers majestät jagar i dag, kommer kungen av Navarra att smyga sig undan i Saint-Germain-skogen. En trupp av hans anhängare väntar på honom där och han skall fly med dem.
— Jag kunde väl tro det, sade Karl. Återigen skall den stackars Henriot förtalas. Kan ni aldrig sluta med honom någon gång?
— Ers majestät skall inte behöva vänta länge för att få visshet om att vad jag nu har den äran att säga icke är förtal.
— Hur så?
— Därför att i kväll skall vår svåger ha givit sig iväg.
Karl steg upp.
— Hör på, sade han, jag skall ännu en gång låtsas sätta tro till era påhitt. Men jag förbereder er på, både dig och din mor, att den här gången är den sista. Låt kalla hit kungen av Navarra! ropade han och höjde rösten.
En vaktpost skulle just utföra befallningen, då hertigen hejdade honom med en vink.
— Det är ett dåligt sätt, min bror, sade han. På det sättet får ni ingenting veta. Henrik kommer att neka, kommer att ge ett tecken åt sina medbrottslingar som genast försvinna. Och sedan bli min mor och jag anklagade för att ha sett i syne, ja, än mer, för att vara bakdantare.
— Vad vill ni då att jag skall göra?
— Att ers majestät lyssnar till mig och inte går för hastigt tillväga. Låt omringa skogen vid Saint-Germain. Låt tre avdelningar av det lätta kavalleriet driva allt och alla som finns i skogen fram till Frans I:s paviljong, vid elvatiden till exempel. Jag skall låtsas följa efter min falk och bege mig till paviljongen, där jag infångar både Henrik och hans femtio hugenotter.
— Idén är god, sade kungen, kalla hit kaptenen för min livvakt.
Herr de Nancey inträdde.
Karl gick fram till honom och gav honom några befallningar med låg röst.
Under tiden hade hans stora vinthund Actéon fått tag i någonting som den rullade framför sig över golvet och slet sönder med sina skarpa tänder.
Karl vände sig om och utstötte en fruktansvärd ed. Vad hunden fått tag i var ingenting mindre än den dyrbara jaktboken, av vilken det blott fanns tre exemplar i världen.
Karl tog en piska och lät dess snärt med ett vinande ljud drabba ned på hunden. Actéon gav upp ett tjut och försvann under ett bord, som var övertäckt av en stor duk.
Karl tog upp boken och såg till sin glädje, att det endast fattades ett blad, och att detta innehållit en illustration och ingen text.
Han låste omsorgsfullt in boken i ett skåp. Alencon iakttog honom oroligt. Han skulle gärna ha sett att boken kommit ur händerna på Karl sedan den fyllt sin förfärliga uppgift.
Klockan slog sex.
Tiden var nu inne, då Karl skulle bege sig ned på borggården, som var fylld av hästar i dyrbara seldon och damer och herrar i kostbara kläder. Jägarna höllo jaktfalkar på handen, och några av dem hade jakthornen i gehänget för den händelse kungen skulle bli trött på falkjakten och vilja driva upp någon råbock. Karl kände sig en smula svag och matt, men när han kom ut i friska luften och hälsades av de församlade, gjorde fanfarerna och leveropen sin vanliga upplivande verkan på honom.
Han andades friare och kände sig gladare till mods.
Hans första blick hade gällt Henrik. Henrik befann sig bredvid Margareta. De såta makarna tycktes ej i stånd att skiljas åt, så fästa voro de vid varandra.
Då Karl kom ut, satte Henrik sin häst i galopp och var strax därpå framme hos konungen.
— Aha, sade Karl, ni har tagit en häst för hjortjakt, Heriot. Ni vet väl att det skall bli falkjakt i dag.
Utan att invänta svaret tillade han därpå med rynkade ögonbryn och en röst, som verkade nästan hotfull:
— Låt oss ge oss i väg nu. Jakten måste vara börjad klockan nio.
Katarina iakttog alltsammans från ett fönster i Louvren.
På Karls befallning satte sig hela den lysande skaran i rörelse genom gallerporten och störtade fram som en lavin längs vägen mot Saint-Germain, hälsad av folkets jubel, som hyllade den unge konungen, vilken bekymrad och tankfull red i spetsen på sin snövita häst.
— Vad sade han till er? frågade Margareta Henrik.
— Han gratulerade mig för min utmärkta häst.
— Var det allt?
— Ja.
— Då vet han således någonting?
— Jag är rädd för det.
— Låt oss vara försiktiga.
Henriks ansikte upplystes av ett av de fina leenden, som voro karaktäristiska för honom och som för Margareta betydde: Var lugn, min vän!
Efter en och en halv timmes snabb ritt anlände jaktsällskapet till Saint-Germain. Man begav sig inte upp till det gamla slottet, som dystert och majestätiskt höjde sig över de på bergssluttningarna kringströdda husen. Man passerade i stället på en träbro över floden och red in på den vackra ängen, på sluttningen nedanför Saint-Germains skogklädda höjd.
Framför konungen, vilken allljämt satt på sin vita häst med sin favoritfalk på handleden, gingo jaktbetjänter i gröna rockar och stora stövlar bland vassen, som kantade floden.
Solen, som ända tills nu varit dold av moln, lyste plötsligt fram och kastade sin glans över den lysande skarans guld och ädelstenar.
Då höjde sig en häger ur vassen, liksom den väntat på detta ögonblick, för att den strålande solen skulle lysa över hans nederlag, och svingade sig med ett utdraget klagande skri upp i rymden.
— Ta den, ta den! ropade Karl och lyfte huvan av sin falk och skickade honom efter den flyende hägern.
Falken var ett ögonblick bländad av solljuset och kretsade först runt omkring utan mål. Men så fick den plötsligt syn på hägern och satte efter denna.
Hägern hade emellertid fått betydligt försprång och befann sig mer än femhundra fot uppe i luften, då falken fick syn på den.
— Fort, fort, Järnnäbb! ropade Karl till sin falk. Visa att du är av god ras! Fort!
Som om det ädla djuret förstått denna uppmaning sköt falken som en pil rakt upp i luften i en sned linje, som till slut måste träffa den vertikala som hägern följde. Hägern höjde sig alltmer rakt upp i luften, som om den ville försvinna i rymden.
— Jaså, din pultron, ropade Karl, som om den flyende fågeln kunnat höra honom, jaså, du flyr. Men Järnnäbb är av god ras. Vänta bara! Hugg honom, Järnnäbb!
Därmed satte han sin häst i galopp för att följa jakten och såg hela tiden uppåt för att ej ett ögonblick förlora fåglarna ur sikte.
Fruktan har snabbare vingar än modet. Falken kom under hägern, som begagnade sig härav och gav fågeln ett kraftigt hugg med sin långa näbb.
Falken svängde runt tre gånger och ett ögonblick såg det ut som om den skulle gå ned. Men som en sårad krigare, vilken är ännu mera fruktansvärd då han åter reser sig, utstötte falken strax därpå ett gällt skri och fortsatte jakten.
Hägern hade begagnat sig av andrummet och ändrat riktning samt försökte denna gång närma sig skogen. Falken gensköt den och hägern sökte med ett klagande skri stiga uppåt igen liksom i början. Efter tio sekunder tycktes de båda fåglarna försvinna uppe bland molnen. Hägern var ej större än en lärka och falken såg ut som en svart punkt, som för varje ögonblick blev allt svårare att skönja.
Varken Karl eller någon vid hovet kunde följa de båda fåglarna med blicken, Alla stannade kvar på sina platser och blickade uppåt.
— Bravo, bravo, Järnnäbb! ropade plötsligt Karl. Se dit, mina herrar, se dit. Hugg honom bara, hugg honom!
— Jag kan varken se den ena eller den andra, sade Henrik
— Inte jag heller, inföll Margareta.
— Ja, men du kan väl i alla fall höra dem, Henriot, sade Karl, hägern åtminstone. Hör du… han ber om nåd!
Nu hördes verkligen två eller tre klagande skri, som dock blott ett övat öra förmådde uppfatta.
— Se upp, ropade Karl, du skall få se att de komma ned fortare än de stego upp.
Just i detsamma började de båda fåglarna komma till synes igen. Det var blott två svarta punkter, men på grund av deras olika storlek var det lätt att se att falken hade övertaget.
— Se, ropade Karl, Järnnäbb har honom!
Hägern befann sig verkligen i rovfågelns klor. Den försökte ej ens försvara sig. Den sänkte sig hastigt, oupphörligt träffad av falkens hugg, som han endast besvarade med sina klagande skrin. Plötsligt fällde den ihop vingarna och föll som en sten. Men falken gjorde på samma sätt, och då hägern började flyga igen, träffades den på nytt av sin motståndares hugg. Slutligen nådde den marken, där falken kastade sig över sitt byte med ett triumferande skri.
— Till falken! ropade Karl och galopperade bort mot den plats där fåglarna slagit ned.
Men plötsligt höll han inne sin häst, släppte tyglarna och grep med ena handen tag i hästens man, medan han förde den andra till magen. Han gav upp ett rop och alla hovmännen skyndade till.
— Det är ingenting, det är ingenting, sade Karl med flammande kinder och vild blick. Det kändes bara nyss som ett glödande järn körts rakt in i mina inälvor. Men fortsätt bara, det gör ingenting.
Därmed satte han åter hästen i galopp.
Hertigen av Alencon var alldeles likblek.
— Vad är det som står på? frågade Henrik Margareta.
— Jag vet inte, svarade hon. Men såg ni… min bror blev alldeles blodröd.
— Ja, det är inte hans vana, sade Henrik.
Hovmännen sågo förvånade på varandra och följde efter konungen.
Man kom fram till den plats där de båda fåglarna slagit ned. Falken hackade redan i hjärnan på hägern.
Karl steg av hästen för att se på striden på närmare håll.
Men så fort han kom ned på marken, blev han tvungen att hålla sig fast i sadeln. Marken snurrade runt kring honom. Han kände en våldsam lust att kräkas.
— Min bror, min bror! ropade Margareta. Vad är det med er?
— Jag känner mig som Porcia måste ha känt det efter att ha slukat de glödande kolen. Jag brinner invärtes, det förefaller mig som om till och med andedräkten vore idel eld och lågor.
I detsamma flämtade han och tycktes rentav förvånad över att inte se andedräkten brinna.
Under tiden hade man infångat falken och åter satt på den huvan, alla samlades nu kring Karl.
— Vad nu, vad vill det här säga? För tusan, det är ingenting… eller om det är någonting, så är det bara solen som har gjort mig yr i huvudet och bländat mig. Fortsätt jakten, mina herrar! Se där kommer en hel skara andungar. Släpp lös falkarna, släpp lös dem allihop!
Man tog genast huvorna av och släppte lös fem eller sex falkar, som i ilande fart flögo bort mot villebrådet, medan hela jaktföljet åter begav sig ned mot floden.
— Nå, vad säger ni? frågade Henrik Margareta.
— Ögonblicket är lämpligt, svarade hon. Om kungen inte vänder tillbaka, kan vi lätt nå skogen härifrån.
Henrik kallade på den jaktbetjänt, vilken bar hägern, och medan den lysande och bullrande skaran strömmade nedför sluttningen, stannade han ensam kvar efter de andra liksom för att närmare undersöka bytet.
Liksom för att hjälpa honom höjde sig i samma ögonblick en fasan.
Henrik släppte lös sin falk Han hade fått en utmärkt förevändning att överge det övriga jaktsällskapet.