Drottning Margot/Kapitel 63
| ← LXII. Bödelstornet |
|
LXIV. Altanen på fängelsetornet i Vincennes → |
LXIII.
BLODSVETT.
Några dagar efter de förfärliga händelser, som nyss blivit skildrade, d. v. s. den 30 maj 1574, hördes plötsligt ett häftigt oväsen från konungens rum i Vincennes. Karl IX, som blivit mycket sjukare under den bal han givit befallning om på de båda unga männens dödsdag, hade nämligen flyttat dit på läkarnas inrådan för att få friskare luft.
Klockan var åtta på morgonen. En liten grupp hovmän stod och samtalade i försalen, då man plötsligt hörde ett skri och konungens amma visade sig i dörren till konungens rum och ropade med förtvivlan i rösten:
— Hjälp! Hjälp konungen!
— Har hans majestät blivit sämre? frågade kapten de Nancey, vilken såsom förut nämnts befriats från all plikt att lyda änkedrottningen och nu var fäst endast vid konungens person.
— Åh, så mycket blod, så mycket blod! utropade amman. Läkare, skicka efter läkarna!
Mazille och Ambroise Paré avlöste varandra hos den höge sjuklingen, och mäster Ambroise Paré, som just nu hade vakten, hade sett konungen somna in och hade begagnat sig därav för att avlägsna sig på några ögonblick.
Under tiden hade konungen börjat svettas ymnigt. Som Karl led av förslappning i kapillärkärlen medförde detta ett blodflöde i huden. Det var denna blodiga svett som vållat ammans förskräckelse. Hon kunde inte vänja sig vid detta besynnerliga fenomen, och som hon var protestant, upprepade hon gång på gång, att det var det blod som blivit utgjutet under Bartolomeinatten som nu krävde konungens blod.
Man skyndade åt alla håll, läkaren kunde ej vara långt borta och man kunde ej undgå att möta honom. Försalen blev därför tom. Alla voro ivriga att få visa sitt nit och komma tillbaka med den efterfrågade doktorn.
Då öppnades en dörr och Katarina visade sig. Hon gick hastigt igenom försalen och inträdde i sin sons rum.
Karl låg på rygg i sängen med slocknande blick och flämtande andedräkt. Från hela hans kropp strömmade en rödaktig svett. Hans hand hängde slappt ned utanför sängen och vid var och en av hans fingerspetsar hängde en klar rubinröd droppe.
Det var en fruktansvärd anblick.
Vid ljudet av moderns steg reste sig Karl. Det var som om han känt igen dem.
— Förlåt, madame, sade han och såg på sin mor, men jag skulle gärna vilja dö i fred.
— Dö!… utbrast Katarina. För ett övergående anfall av den här otäcka sjukdomen! Inte skall ni väl misströsta så där, min son!…
— Jag säger, madame, att jag känner min själ fly. Jag säger, att det är döden som kommer. För tusan djävlar!… Jag känner vad jag känner och jag säger vad jag säger!
— Ers majestät, sade änkedrottningen, inbillningen är er svåraste sjukdom. Sedan de båda trollkarlarna, de båda mördarna La Mole och Coconnas blivit avrättade böra era kroppsliga smärtor ha blivit mindre Det är endast själens onda som finns kvar, och om jag bara finge tala med er i tio minuter skulle jag bevisa för er…
— Amma, inföll Karl, vakta utanför dörren så att ingen kommer in. Drottning Katarina av Medici vill tala med sin älskade son Karl IX.
Amman lydde
— Detta samtal måste ju i alla fall äga rum endera dagen, sade Karl, och det kan vara lika bra i dag som i morgon. I morgon skulle det för övrigt kanske vara för sent. Emellertid bör en tredje person vara närvarande vid vårt samtal.
— Varför det?
— Därför att döden är i annalkande, svarade Karl i skrämmande högtidlig ton. Vilket ögonblick som helst kan den komma in hit i rummet, liksom ni, blek och stum, och utan att låta anmäla sig.
— Vilken vill ers majestät kalla hit? frågade Katarina.
— Min bror. Skicka efter honom.
— Ers majestät, det gläder mig verkligen att se, att de hatfulla angivelserna utplånas ur ert sinne och ert hjärta. Amma, ropade Katarina, amma!
Amman öppnade dörren.
— Min son vill att ni skall säga åt herr de Nancey, sade Katarina, att gå efter hertigen av Alencon.
Karl gjorde en åtbörd som kom amman att hejda sig just som hon skulle gå och utföra befallningen.
— Jag sade min bror, sade Karl.
Katarinas ögon vidgades liksom på en tigrinna som retas. Men Karl höjde befallande sin hand.
— Jag vill tala med min bror Henrik, sade han, endast Henrik är min bror. Inte den Henrik som är konung i Polen, utan den som är fånge här. Henrik skall höra min sista vilja.
— Men jag, inföll Katarina med ovanlig djärvhet inför sin sons fruktansvärda vilja, tror ers majestät verkligen att jag, om ers majestät verkligen är så nära döden, skulle tillåta någon, framför allt en främling, att beröva mig min rätt att vara vid er sida under era sista stunder, min rätt som drottning och min rätt som mor?
— Madame, sade Karl, ännu är jag konung. Ännu befaller jag. Jag säger, att jag vill tala med min bror Henrik… För tusan djävlar, jag skall säga er att ännu har jag nog styrka att gå efter honom själv!
Därmed gjorde han en rörelse för att hoppa ur sängen och blottade därvid sin kropp, som liknade Kristi lekamen efter gisselslagen.
— Ers majestät, utropade Katarina och höll honom tillbaka, ni är orättvis mot oss alla. Ni glömmer all den smälek som tillfogats vår familj, ni förnekar ert eget kött och blod. Endast en prins av blodet bör få vara närvarande vid Frankrikes konungs dödsbädd. Vad mig beträffar, så är min plats här, både på grund av etikettens och naturens lagar. Jag stannar här.
— I vilken egenskap stannar ni, madame? frågade Karl IX.
— I min egenskap av mor.
— Ni är ej mera min mor än hertigen av Alencon är min bror.
— Ni yrar, sade Katarina. När upphör man att vara mor till den man givit livet åt?
— I det ögonblick då den onaturliga modern tar tillbaka vad hon givit, svarade Karl och torkade bort den blodiga fradga som trängde fram på hans läppar.
— Vad menar ni, Karl? Jag förstår er inte, sade Katarina och såg på sin son med ögon som vidgades av förvåning.
— Ni kommer genast att förstå det, madame.
Karl trevade under kudden och tog fram en liten silvernyckel.
— Tag den här nyckeln, madame, och öppna mitt reseskrin. Det innehåller vissa papper, som skola tala i mitt ställe.
Därmed pekade han på ett praktfullt skulpterat skrin med silverlås.
Kuvad av Karls befallande hållning lydde Katarina, öppnade långsamt skrinet och såg ned däri. Plötsligt ryggade hon tillbaka, som om hon funnit en orm i skrinet.
— Nå, frågade Karl, som ej släppt henne med blicken, vad är det i skrinet som gör er så förskräckt, madame?
— Ingenting, svarade Katarina.
— I så fall, madame, ber jag er sticka ned handen och ta upp en bok… det ligger en bok där, inte sant? tillade Karl med ett blekt leende som verkade mera förfärande hos honom än en hotelse från vilken annan som helst.
— Ja, stammade Katarina.
— En jaktbok?
— Ja.
— Ta upp den och lämna den åt mig.
Trots sin vanliga fasthet bleknade Katarina nu och darrade i alla lemmar, då hon sträckte ned handen i skrinet.
— O, öde! mumlade hon och tog boken.
— Det är bra, sade Karl. Hör nu på: den här jaktboken… jag var oförnuftig… jag älskade jakten framför allting annat… den här jaktboken läste jag i alltför mycket. Förstår ni, madame?…
Katarina uppgav ett dovt stönande.
— Det var en svaghet, fortfor Karl. Bränn upp den, madame! En konungs svaghet bör ingen få reda på.
Katarina gick fram till brasan och kastade boken i denna. Orörlig och stum stod hon och såg med slö blick på hur blåaktiga lågor förstörde den förgiftade boken.
Allt eftersom boken brann upp spreds en stark löklukt i rummet.
Snart var boken helt och hållet förtärd.
— Och nu, madame, låt nu kalla hit min bror, sade Karl med oemotståndligt majestät.
Katarina var alldeles lamslagen av häpnad och tillintetgjord av en mångfald sinnesrörelser, som hon ej, trots allt sitt stora skarpsinne, förmådde klargöra och som hennes nästan övermänskliga viljestyrka ej räckte till att kuva, Hon tog ett steg framåt och ville säga något.
Modern kände samvetsagg, drottningen bävade, giftblanderskan rasade av hat.
Den sista känslan var emellertid den allra starkaste.
— Förbannad vare han! utropade hon och störtade ut ur rummet, han triumferar, han står vid målet… ja, förbannad, förbannad vare han!
— Hörde ni?… Min bror, min bror Henrik, ropade Karl efter henne. Min bror Henrik som jag vill tala med nu genast om regentskapet över riket.
Nästan i samma ögonblick inträdde mäster Ambroise Paré genom dörren mitt emot den, genom vilken Katarina skyndat ut. Han stannade på tröskeln och inandades den fräna löklukten.
— Vem har bränt arsenik härinne? frågade han.
— Jag! svarade Karl.