Drottning Margot/Kapitel 62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  LXI. Grève-platsen
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

LXII. Bödelstornet
LXIII. Blodsvett  →


[ 306 ]

LXII.
BÖDELSTORNET.

Natten hade nyss sänkt sig över staden. Ryktet om morgonens avrättning gick ännu från mun till mun och fördystrade aftonmåltiden i varje förut muntert hus.

I motsats till staden, som låg försänkt i mörker och dyster tystnad, var Louvrens slott upplyst och fullt av muntert liv. Det hölls en stor fest i palatset. En fest, som Karl IX givit befallning om samtidigt med att han fastställde tiden för den avrättning som ägt rum.

Drottningen av Navarra hade kvällen förut erhållit befallning att infinna sig vid festen. Som hon hade hoppats att La Mole och Coconnas skulle lyckas fly under nattens lopp och var övertygad om att alla mått och steg voro vidtagna för deras räddning, hade hon svarat sin bror att hon skulle efterkomma hans befallning.

Men sedan allt hopp gått om intet efter händelserna i kapellet och sedan hon själv varit vittne till avrättningen, hade hon föresatt sig att varken böner eller hotelser skulle kunna förmå henne att vara närvarande vid en glad fest samma dag som hon bevistat en så sorglig tilldragelse på Grève-platsen.

Kung Karl IX visade denna dag ett prov på sin utomordentligt stora viljekraft, som måhända ingen ägde i högre mått än han. Efter att i fjorton [ 307 ]dagar ha varit fjättrad vid sjuksängen, bräcklig som en döende och blek som ett lik steg han dock upp vid femtiden och klädde sig i sina vackraste kläder, fast han under påklädningen svimmade tre gånger.

Framemot klockan åtta frågade han efter sin syster, om någon hade sett henne och om man visste vad hon hade för sig. Ingen svarade, ty drottningen hade kommit hem vid elvatiden och genast stängt in sig samt absolut förbjudit var och en att komma in.

För Karl fanns emellertid inga stängda dörrar. Stödd på herr de Nanceys arm begav han sig till drottningens av Navarra våning och inträdde helt plötsligt genom lönngången.

Han hade visserligen väntat sig ett sorgligt skådespel och på förhand rustat sig däremot, men vad han nu såg var mera ömkansvärt än han kunnat drömma om.

Margareta låg som halvdöd utsträckt på en chäslong med huvudet nedborrat bland kuddarna. Hon grät ej, bad ej. Hon endast flämtade som en döende.

I ett annat hörn av rummet låg den annars så modiga och levnadsglada Henriette av Nevers utsträckt på mattan. På återvägen från Grève-platsen hade krafterna svikit henne liksom Margareta, och den stackars Gillonne gick förtvivlad från den ena till den andra utan att våga rikta ett enda tröstens ord till någondera.

Under de själskriser som följa på stora katastrofer omhuldar man sin sorg liksom en girig vakar över sin skatt, och man ser sin fiende i var och en som söker skingra den i minsta mån.

Karl IX sköt upp dörren och lämnade kvar herr de Nancey utanför. Blek och darrande steg han in.

Ingendera av de båda kvinnorna hade sett honom. Endast Gillonne, som just i detta ögonblick [ 308 ]sökte hjälpa Henriette, reste sig upp på ett knä och såg förskräckt på konungen.

Konungen gjorde en åtbörd, som kom henne att resa sig upp och avlägsna sig med en djup reverens.

Nu gick Karl fram till Margareta, betraktade henne en stund under tystnad och sade sedan i en ton, som man ej skulle ha tilltrott denna hårda röst:

— Margot! Min syster…

Den unga kvinnan ryckte till och reste sig upp.

— Ers majestät, utbrast hon.

— Seså, min syster, mod…

Margareta riktade blicken mot himlen.

― Ja, sade Karl, jag vet det nog, men hör nu på mig.

Drottningen av Navarra nickade till tecken att hon lyssnade.

— Du lovade mig att komma på balen, sade Karl.

— Jag! utropade Margareta.

— Ja, och eftersom du lovat väntar man att du skall komma. Man kommer därför att bli förvånad om man inte får se dig där.

— Förlåt mig, min bror, sade Margareta, men ni ser själv… jag lider alltför mycket.

— Behärska dig själv.

Margareta tycktes ett ögonblick göra en ansträngning för att samla allt sitt mod. Men så lät hon med ens sitt huvud åter sjunka ned bland kuddarna.

— Nej, nej, jag går inte, sade hon.

Karl fattade hennes hand, satte sig bredvid henne på chäslongen och sade:

— Du har förlorat en vän, jag vet det, Margot. Men se på mig… har jag inte förlorat alla mina vänner, och därtill min mor! Du har alltid kunnat gråta hur mycket du velat alldeles som nu. Jag däremot har alltid varit tvungen att le, även un[ 309 ]der mina sorgligaste stunder. Du lider — se på mig: jag dör. Seså, fatta mod, Margot! Jag ber dig det, min syster, för vår familjs heders skull! Vi måste bära upp vår ätts anseende som ett lidandets kors. Låt oss liksom Mästaren bära det ända fram till Golgata, och om vi liksom han vackla under vägen, låt oss resa oss igen, modigt och undergivet såsom han.

— Åh, min Gud, min Gud! utropade Margareta.

— Ja, sade Karl, offret är svårt, min syster, men var och en måste göra sitt. Tror du inte att jag sörjer över att jag måste dö, jag med mina tjugufem år och den härligaste tron i världen? Nåväl, se på mig, mina ögon, min hy, mina läppar vittna om att jag är döende, det är sant, men mitt leende… måste inte detta leende komma alla att tro att jag hoppas? Och ändå — om åtta dagar, om fjorton dagar eller på sin allra högsta höjd en månad kommer du att begråta mig, Margot, liksom du nu begråter den som dött i dag.

— Min bror! utropade Margareta och slog båda armarna om Karls hals.

— Se så, kläd på dig nu, kära Margareta, sade kungen. Dölj din blekhet och infinn dig på balen. Jag har nyss givit order om att man skall skicka till dig nya smycken och juveler som anstå din skönhet.

— Åh, diamanter, vackra kläder… utbrast Margareta, vad bryr jag mig om sådana saker nu!

— Livet är långt, Margareta, sade kungen leende, för dig åtminstone.

— Aldrig, aldrig…

― Min syster, tänk på att man ibland allra bäst hedrar de döda genom att kväva eller åtminstone dölja sin sorg.

— Nåväl, ers majestät, sade Margareta med en rysning, jag skall gå.

[ 310 ]Karls ögon fuktades av ett par tårar som emellertid genast sögos upp av hans torra ögonfransar.

Han lutade sig ned över sin syster och kysste hennes panna, stannade ett ögonblick framför Henriette, som han ej sett förut, och sade:

— Stackars kvinna!

Därpå avlägsnade han sig helt tyst.

Sedan konungen gått kommo flera pager in med askar och skrin.

Margareta befallde dem med en åtbörd att sätta ned alltsammans på golvet.

Pagerna avlägsnade sig därpå Endast Gillonne stannade kvar.

— Gör i ordning alltsammans så att jag kan klä på mig, Gillonne, befallde Margareta.

Den unga flickan såg häpen på sin härskarinna.

— Ja, sade Margareta bittert. Ja, jag skall klä mig, jag skall gå på balen… man väntar mig där. Skynda dig… dagen måste bli fullständig: fest på Grève-platsen på morgonen, fest på Louvren på kvällen.

— Och hertiginnan? frågade Gillonne.

— Åh, hon är lycklig, hon. Hon kan stanna kvar här, hon kan få lida hur mycket hon vill. Hon är ej en konungs dotter, en konungs maka. Hon är inte drottning. Hjälp mig att klä på mig Gillonne,

Den unga flickan lydde. Smyckena voro storartade, dräkten lysande. Aldrig hade Margareta varit så vacker.

Hon såg sig i spegeln.

— Min bror har rätt, sade hon, människan är ett bra ömkligt ting.

I detta ögonblick inträdde Gillonne.

— Ers majestät, sade hon, det är en karl därute som ber att få tala med ers majestät.

— Vid mig?

— Ja, ers majestät.

[ 311 ]— Vad är det för en människa?

— Jag vet inte, men han ser så hemsk ut att bara hans åsyn kom mig att rysa.

— Gå och fråga honom vad han heter, sade Margareta och bleknade.

Gillonne gick ut och kom tillbaka några minuter därpå.

— Han vill inte säga mig sitt namn, ers majestät, men han bad mig lämna fram det här.

Därmed räckte Gillonne fram den relik, som Margareta givit La Mole kvällen förut.

— Åh, låt honom komma in, låt honom komma in, sade drottningen livligt och blev ännu blekare än förut.

Tunga steg hördes på parkettgolvet. Det var som om ekot vredgades över att behöva återge ett dylikt ljud och brummade under golvtiljorna. En man visade sig på tröskeln.

— Ni är?… frågade drottningen.

— Den som ers majestät en dag mötte i närheten av Montfaucon och som förde två sårade adelsmän tillbaka till Paris på sin kärra.

— Javisst, javisst, jag känner igen er. Ni är mäster Caboche.

— Staden Paris' bödel, ers majestät.

Dessa ord voro de första som Henriette hörde av allt vad som talats i hennes närhet under den senaste timmen. Hon lyfte upp sitt bleka ansikte och såg på bödeln med sina gröna smaragdögon, vilka gnistrade som lågor.

— Och nu kommer ni?… frågade Margareta darrande.

— För att påminna om det löfte som ers majestät givit den yngste av de båda adelsmännen, han gav mig i uppdrag att lämna tillbaka till ers majestät den där reliken. Kommer ers majestät ihåg det löftet?

[ 312 ]— Javisst, utropade drottningen, och aldrig skall en ädlare ande få en ädlare upprättelse. Men var har ni det?

— Det befinner sig hemma hos mig tillsammans med kroppen.

— Hos er? Varför tog ni inte med er det?

— Jag skulle ha kunnat bli hejdad av vakten vid porten till Louvren och man kunde ha tvingat mig att visa vad jag hade under kappan. Jag undrar just vad man skulle ha sagt om man så fått se ett huvud.

— Det är bra. Behåll det hos er så länge. Jag skall komma och hämta det i morgon.

— I morgon, ers majestät, i morgon? upprepade mäster Caboche. Då är det kanske för sent.

— Varför det?

— Därför att änkedrottningen har givit befallning om att jag skall ta vara på de två första huvuden jag kommer över för hennes kabbalistiska experiment.

— O, vilket helgerån! utropade Margareta och skyndade fram till sin väninna, vilken sprungit upp som en stålfjäder. Henriette, min älskade vän, hör du vad han säger?

— Ja. Vad är att göra?

— Vi måste följa med honom.

— Ack, suckade Henriette, och jag som hade det så bra nyss… jag var nästan död.

Margareta kastade en sammetskappa över sina bara axlar.

— Kom, kom, sade hon, vi skall återse dem ännu en gång.

Margareta lät stänga alla dörrar, befallde att bärstolen skulle föras fram till den lilla lönnporten, tog Henriette under armen och gick ned genom lönntrappan efter att ha vinkat åt mäster Caboche att följa med.

[ 313 ]Utanför porten väntade bärstolen och vid gallerporten stod Caboches dräng med en lykta.

De som buro Margaretas bärstol voro trotjänare, stumma och döva, pålitligare än om de varit osjäliga djur.

Bärstolen rörde sig framåt under vid pass tio minuter, varunder mäster Caboche och drängen med lyktan gingo före och visade vägen. Till sist var man framme och stannade.

Bödeln drog åt sidan bärstolens draperi medan hans medhjälpare skyndade i förväg.

Margareta steg ur och hjälpte hertiginnan av Nevers. I den stora smärta, som överväldigat dem båda, var hennes nervösa natur starkast.

Bödelstornet reste sig framför de båda kvinnorna som en dyster och formlös jätte och spred ett rödaktigt sken från två gluggar högst upp.

Drängen visade sig nu åter i dörren.

— Ers majestät kan tryggt gå in, sade mäster Caboche, alla i tornet ha gått och lagt sig.

I samma ögonblick slocknade ljuset i de båda gluggarna.

Tätt tryckta intill varandra gingo de båda kvinnorna in under portens låga spetsbåge och trevade i dunklet framför sig på den fuktiga och skrovliga stenväggen. Långt framför sig i hörnet av en korridor varseblevo de ett ljussken och vägledda av den förfärlige värden på stället styrde de kosan åt detta håll. Dörren stängdes efter dem.

Caboche tände en vaxfackla och förde dem in i en låg och nedrökt sal. Mitt i denna sal stod ett bord dukat för tre personer och kvarlevorna efter en måltid. De tre kuverten voro utan tvivel dukade för bödeln, hans hustru och hans förnämste medhjälpare.

På en mycket framträdande plats på väggen var [ 314 ]uppfäst ett pergament med konungens sigill. Det var bödelns fullmakt.

I ett hörn stod en väldig klinga med långt fäste.

Det var rättvisans flammande svärd.

Här och där syntes några klumpiga bilder som föreställde helgon, som ledo martyrdöden.

När de kommit in hit, bugade sig mäster Caboche djupt.

— Ers majestät torde förlåta mig, sade han, för att jag vågat intränga i Louvren och föra er hit. Men det var den höge herrens uttryckliga och sista vilja, så att jag måste…

— Ni har handlat rätt, ni har handlat fullkomligt rätt, mäster Caboche, sade Margareta, och se här belöningen för ert nit.

Caboche betraktade sorgset den med guld späckade börs som Margareta ställde på bordet.

— Guld! Alltid guld!… mumlade han. Ack, ers majestät, om jag ändå med guld kunde återköpa allt det blod som jag varit tvungen att utgjuta i dag!

— Mäster Caboche, frågade Margareta med smärtsam tvekan och såg sig omkring, måste vi fortsätta ännu längre? Jag ser inte till…

— Nej, ers majestät, de äro inte här. Men det är en dyster anblick, som jag skulle kunna bespara ers majestät genom att hämta det ni söker och svepa in det i en kappa.

Margareta och Henriette växlade en blick.

— Nej, sade Margareta, som i väninnans blick läst samma beslut som hon själv fattat, nej, visa oss vägen så skall vi följa med er.

Caboche tog facklan och öppnade en ekdörr, från vilken en trappa ledde ned i jorden. I samma ögonblick kom en vindfläkt och ryckte med sig några gnistor från facklan och spred en vämjelig lukt av fukt och blod.

Henriette var alldeles blek. Hon stödde sig hårt [ 315 ]på sin väninnas arm. Men vid första trappsteget vacklade hon.

— O, jag kan inte, utbrast hon.

— När man verkligen älskar, Henriette, sade drottningen, bör man älska in i döden.

Det var ett hemskt och på samma gång rörande skådespel att se dessa båda kvinnor, som strålade av ungdom och skönhet och lysande smycken, luta sig ned under det låga och motbjudande valvet, medan den svagaste stödde sig mot den starkare och denna i sin tur på bödelns arm.

Slutligen kom man till nedersta trappsteget.

Under ett valv lågo två mänskliga gestalter utsträckta under ett stort svart bårtäcke.

Caboche lyfte upp en flik av bårtäcket och lyste med facklan.

— Se här, ers majestät, sade han.

I sina svarta kläder lågo de båda unga männen där sida vid sida. Deras huvuden voro placerade över bålen så att endast en röd ring kring halsen utvisade att de blivit skilda från kroppen. Döden hade ej skilt deras händer åt, ty vare sig av en slump eller på grund av en pietetsfull uppmärksamhet av bödeln vilade La Moles högra hand i Coconnas' vänstra.

La Moles ansikte bar ett uttryck av kärlek, medan ett föraktfullt leende låg kvar på hans väns läppar.

Margareta föll på knä bredvid sin älskare och lyfte med sina av ädelstenar gnistrande händer varsamt upp det huvud som hon älskat så varmt.

Hertiginnan av Nevers stod lutad mot väggen och förmådde ej slita sin blick från det bleka ansikte, som hon så många gånger sett stråla av kärlek och levnadslust.

— Annibal, Annibal, utbrast Henriette, du så skön, så stolt, så oförskräckt, du svarar mig ej mera.

— La Mole! Älskade La Mole! viskade Margareta.

[ 316 ]En flod av tårar strömmade ur hennes ögon.

Hon lade en parfymerad pärlbroderad påse på La Moles huvud, som föreföll ännu vackrare när det var omgivet av sammet och guld. Påsen inneslöt en balsam, som skulle bevara huvudets skönhet.

Henriette kom nu fram i sin tur och svepte in Coconnas' huvud i en flik av sin kappa.

Dignande av sorg mera än av bördan gingo de därefter uppför trappan efter att ha kastat en sista blick på de båda gestalterna, som de lämnade åt bödelns omsorger.

— Frukta ingenting, ers majestät, sade mäster Caboche som förstod deras blick, de båda adelsmännen skola bli begravna, begravna i vigd jord, det svär jag.

— Och du skall låta läsa mässor över deras själar med det här, sade Henriette och slet ett präktigt rubinhalsband från sin hals och räckte det till bödeln.

De återvände till Louvren samma väg de gått ut. När drottningen kommit in till sig, lade hon sin sorgliga relik i kabinettet bredvid sovrummet. Från och med nu skulle detta kabinett bli hennes bönkammare och andaktsrum. Därefter lämnade hon Henriette ensam i våningen. Blekare och vackrare än någonsin inträdde hon vid tiotiden på kvällen i den stora balsalen, samma sal där två och ett halvt år tidigare denna berättelse tagit sin början.

Allas blickar riktades mot henne. Stolt och nästan glättigt mötte hon blickarna.

Hon hade samvetsgrant uppfyllt den sista plikten mot sin älskade.

Då Karl fick syn på henne gick han med vacklande steg fram till henne genom den lysande hopen av hovmän.

[ 317 ]— Tack, min syster, sade han högt.

Därpå tillade han med lägre röst:

— Akta dig, du har en blodfläck på armen…

— Åh, vad betyder det, ers majestät, sade Margareta, bara jag har ett leende på läpparna!…