Dumrath Spinoza 1908/7
| ← VI. |
|
VIII. → |
VII.
Genom sina båda utgifna arbeten hade Spinoza
emellertid blifvit känd i vidsträcktare kretsar, och flera
högtstående män läto icke skriket öfver hans ateism
förvilla sin uppskattning af filosofen. Förföljelsen mot
Spinoza med anledning af hans teologisk-politiska
traktat var sålunda i full gång, då han öfverraskades af
en kallelse till universitetet i Heidelberg, åt hvilket en
af tidens dugligaste och fördomsfriaste regenter,
kurfursten Karl Ludvig af Pfalz önskade förvärfva honom.
Så smickrande och frestande detta anbud än var, afböjde Spinoza likväl detsamma efter moget öfvervägande. I sitt svar af den 30 mars 1673 skrifver han sålunda bland annat: “Jag vet nämligen icke, inom hvilka gränser den åt mig inrymda friheten att filosofera bör inneslutas, på det jag måtte undvika skenet af afsiktligt störande af religionen; ty tvedräkten uppstår icke allenast af eldig religionsifver, utan af mångahanda andra lidelser och förnämligast af grälsjuka, som plägar förvrida och fördöma allt, äfven det riktigt sagda. Och som jag gjort den erfarenheten redan i mitt privata ensamma lif, så skulle jag ändå mycket mera befara att få göra den i en offentlig lärares värdighet.“
Det kan synas underligt, att Spinoza icke begagnade sig af det gjorda anbudet. Hans betänkligheter voro likväl alltför väl grundade. Hans åsikter skulle nämligen äfven under den mest frisinnade regent snart nog ha gjort hans akademiska verksamhet omöjlig.
Var emellertid erbjudandet af en lärostol vid universitetet i Heidelberg ärofullt för Spinoza, så hedrades han knappast mindre af den inbjudning att komma till Utrecht, där prinsen af Condé önskade se och tala med honom. Ludvig XIV:s store härförare var frisinnad nog att icke betrakta den teologisk-politiska traktatens författare såsom ett djäfvulens redskap, utan ansåg honom för en mycket intressant person, hvars bekantskap han ville göra.
Spinoza efterkom prinsens inbjudning och uppehöll sig en tid — sannolikt i juli 1673 — vid det franska högkvarteret såsom Condés gäst. Som prinsen emellertid just vid denna tid var frånvarande i och för fälttågets skull, är det tvifvelaktigt huruvida han någonsin fick tillfälle att råka Spinoza.
För denne senare skulle besöket i Utrecht i fiendens högkvarter visa sig farligt nog. Året förut hade Holland rådspensionaris Johann de Witt, som icke förmått afvända kriget med Frankrike, men under hvars aristokratisk republikanska styrelse landets försvarsväsen i hög grad försummats, jämte sin broder Cornelis fallit offer för folkmassans raseri. Och nu hade Spinoza midt under kriget och den däraf föranledda allmänna bitterheten och upphetsningen någon tid uppehållit sig i fiendens läger. Såsom ateist, republikan och anhängare af de Witt var han redan förut tillräckligt utskriken, och nu spriddes också det ryktet, att han vore spion i Frankrikes tjänst. Det sades, att han var en för staten farlig person, från hvilken man borde befria sig. Hans värd, målaren van Spijck, hade hört hvad som glunkades och lefde i ständig ångest för att hans hus skulle stormas och plundras för Spinozas skull. Men denne förblef lugn och tröstade den uppskrämde artisten med, att han, Spinoza, utan svårighet skulle kunna rättfärdiga sig angående syftet med sin resa. I alla händelser skulle han, om pöbeln ställde till minsta buller utanför huset, träda ut till folket, äfven om samma öde som de stackars bröderna de Witts förestode honom.
Samma år som Spinoza kallades till Heidelberg och gjorde sitt besök i Utrecht uppsöktes han af en tysk adelsman Ehrenfried Walther von Tschirnhausen, som för studiers skull kommit till Holland och i Amsterdam lärt känna Spinozas vänner därstädes. Tschirnhausen var anhängare af Descartes’ läror och kände sig mycket intagen af Spinozas matematiska metod i framställningen af sitt system, med hvilket Tschirnhausen fått göra bekantskap. De motsägelser mot Descartes’ läror, hvilka Spinozas filosofi innehöll, väckte emellertid hans betänkligheter, och med anledning häraf utspann sig en omfångsrik brefväxling, som mellan Spinoza och Tschirnhausen fortgick i nära två års tid till midten af juli 1676.
En af Tschirnhausens invändningar gäller, huru man skall kunna härleda de mångfaldiga, i verkligheten existerande kropparna och deras bestämda former och rörelser ur utsträckningens allmänna begrepp? I utsträckning i och för sig ligger ju hvarken form eller rörelse, och Tschirnhausen anmärker, att i denna punkt var Descartes’ ställning lyckligare än Spinozas; Descartes’ såg, att rörelsen icke kunde härledas endast af utsträckningen och antog fördenskull, att gud vid skapelsen gifvit materian den rörelse den hade. Men som Spinoza öfvergifvit den teologiska föreställningen, kunde han icke förklara den verkliga rörelsen. Spinoza svarar härpå, att Descartes’ begrepp om materian såsom hvilande massa var otillfredsställande, men tilllägger, att han själf ännu icke riktigt genomtänkt saken.
Hvad som vidare stötte Tschirnhausen i Spinozas uppfattning af materian, var den senares fordran, att de materiella företeelserna skulle härledas af ett enda begrepp. “För att draga slutsatser“, anmärker Tschirnhausen häremot, “behöfva vi alltid flera begrepp; af ett enda kunna vi icke härleda ett flertal bestämmelser. Då jag t. ex. betraktar endast cirkelns omkrets, kan jag däraf icke sluta annat än att den är sig själf lik och likformig, hvarigenom den skiljer sig från andra kroklinjer; men andra egenskaper kan jag icke härleda. Tager jag däremot hänsyn till andra ting, nämligen till radierna, som dragas från centrum, till två eller flera hvarandra skärande linjer o. s. v., så kan jag däraf härleda flera egenskaper.“ Spinoza svarar, att detta gäller i matematiken och logiken, men icke för de reala begreppen och fördenskull icke heller för substansens begrepp, men nämner icke hvarifrån denna skillnad skulle förskrifva sig.
En annan af Tschirnhausens invändningar gällde Spinozas lära om substansens attribut. Enligt Spinoza måste “ett väsen äga desto flera attribut, under hvilket det kan uppenbara sig, ju fullkomligare detta väsen är; och som gud är i det oändliga väsendet, måste hans väsen uttrycka sig i en oändlighet af attribut“. Häremot invänder Tschirnhausen“, att som hvarje ting hör med till guds eller substansens väsen, måste hvarje ting uttryckas under oändligt många attribut, och sålunda blir det i själfva verket oändligt många världar. Om det också finnes blott en enda substans, som äger sin tillvaro under de oändliga attributen, ett universum, hvilket uppfattas på oändligt många sätt, så känna vi ju endast två af dessa sätt, och de andra attributen måste fördenskull förhålla sig såsom främmande världar för oss“.
På dessa Tschirnhausens invändningar gaf Spinoza mera undvikande än upplysande svar. Så mycket eftertryckligare försvarade och belyste han däremot sin lära om den ofria viljan. Han framhåller sålunda, att hufvudgrunddraget i denna är nödvändighetens begrepp, och förnekar, att något tillfälligt finnes. “Förstode människorna klart naturens hela ordning, skulle de finna allt lika nödvändigt som matematikens alla satser.“ Mot Tschirnhausen, som fasthöll och försvarade Descartes’ lära om själens herravälde öfver kroppen, anmärker han: “Människorna äro fast öfvertygade om, att kroppen rör sig eller hvilar på själens blotta vink och att den utför mycket, som beror på själens vilja och förtänksamhet. Ingen kan emellertid veta huru långt kroppens kraft når. Ingen har ännu funnit gränsen för hvad som kan åstadkommas till följd af den materiella naturens lagar. Det är fördenskull helt och hållet godtyckligt, då man här vill uppställa bestämda gränser, utöfver hvilka intet skulle kunna vara möjligt utan själens ingripande … Hvad menas egentligen, då man säger, att själen sätter kroppen i rörelse? Ingen kan bilda sig ett klart och tydligt begrepp härom. Att säga, att själen åstadkommer en lekamlig rörelse, är sålunda detsamma som att säga, att man icke vet, huru denna rörelse kommer till stånd. Här som så ofta pryder man sin okunnighet med välklingande ord … I djurens instinktmässiga handlingar, i sömngångares tilltag ha vi tillfällen, i hvilka den lekamliga naturen verkar allena och uträttar saker, som alla beundra … Erfarenheten visar dessutom, att själens liflighet och verksamhet stå i ett bestämdt förhållande till kroppens tillstånd. Det skulle visserligen stå långt bättre till, om människorna hade förmågan att styra sin kropp. Men de äga ju icke ens tungan i sin makt. Och ändå tror pratmakaren, att han handlar fullkomligt fritt, så ofta han än får ångra sin lösmynthet … Den sanna frihetens begrepp sammanfaller med den inre nödvändigheten, motsatsen är determinationen utifrån. Om man icke känner de determinerande orsakerna, så inbillar man sig handla utan någon orsak alls, endast af egen vilja, och häri består inbillningen om människans frihet. Om den kastade stenen, omedveten om den erhållna stöten, men medveten om sin rörelse, kunde tala, skulle den säga: ingenting tvingar mig att flyga, jag gör det af egen lust! Så förhåller sig dibarnet till modersmjölken, den vrede till hämnden, den fege till flykten; de inbilla sig handla af fri vilja därför att de icke veta, hvilka de orsaker äro, som framkallat deras begär. Äfven drunknande och febersjuka anse sitt tal för handlingar af viljans frihet … Vi kunna ju icke handla i enlighet med vårt beslut utan att minnas hvad detta åsyftar. Men öfver vårt minne äro vi icke alltid herrar. Hvar och en torde medgifva, att vi icke när som helst kunna för vår tanke framkalla hvad helst som fordras. Tankar och beslut uppstå i medvetandet med samma nödvändighet som föreställningarna om de yttre föremålen. Och den nödvändighetens lag, som gäller för medvetandet, motsvarar den, som gäller för det motsvarande lekamliga förloppet: andens beslut eller önskan och den kroppsliga bestämmelsen äro till följd af sin natur samtidiga, eller riktigare det är en och samma sak, som vi kalla beslut, då den betraktas under tänkandets attribut och förklaras genom detta, och kroppslig bestämmelse, då den betraktas under utsträckningens attribut och härledes af lagen för rörelse och hvila.“
Tschirnhausen rönte emellertid ett mäktigt inflytande af Spinoza, och i ett af honom utgifvet arbete, kalladt Medicina mentis, “läkedom för själen,“ finnas ställen, som ordagrant öfverensstämma med Spinozas “Traktat om förståndets fullkomnande.“ Tschirnhausen aktade sig emellertid väl för att anföra Spinozas namn, tydligen af feghet, enär han i sitt verk icke ville nämna den utskrikna ateisten och därigenom utsätta sig för misstanken att själf vara ateist.
Samma minst sagdt försiktiga hållning iakttog äfven den store tyske filosofen Leibnitz, som ett par år före Tschirnhausen för en kort tid trädt i beröring med Spinoza och med honom växlat ett par bref, men icke fortsatt brefväxlingen. Fem år efteråt uppsökte han i Haag personligen filosofen och omtalade sedermera flera gånger detta sammanträffande, ehuru på ett sätt, som tydligt förråder, huru angelägen den store lärde var att framställa förbindelsen så ytlig och flyktig som möjlig. “Den beryktade juden Spinoza“, säger han, “hade en olivfärgad hy och något spanskt i sina anletsdrag. Han härstammade också från detta land. Han var filosof till yrket och förde ett lugnt och rent privat lif; hans dagliga arbete bestod i att slipa optiska glas och förfärdiga glasögon och mikroskop. Jag har en gång skrifvit ett bref angående optik till honom, hvilket man infört i hans verk.“ Falskare än Leibnitz kan man för öfrigt icke bedöma Spinoza, hvars karaktär Leibnitz alls icke kände, då han räknade honom till sådana personer, “hvilka förneka själens odödlighet, men eftersträfva namnets.“ Fördenskull, menar Leibnitz, hade Spinoza “brännt upp sina ofullbordade skrifter på det att de icke skulle utgifvas efter hans död och därigenom skada hans litterära anseende.“
Leibnitz beteende hedrar honom föga, och det ser också ut som om Spinoza af någon inre makt afhållits från att närmare inlåta sig med den store tysken. Därför förklarar han sig “icke anse för rådligt att så snart anförtro honom sina skrifter.“ Först ville han veta “hvad Leibnitz gjorde i Frankrike och höra Tschirnhausens omdöme på nytt efter ett längre umgänge och en noggrannare kännedom om hans karaktär.“ För öfrigt ställer han sig gärna till Leibnitz förfogande, om denne skulle önska någon tjänst af honom.