Hoppa till innehållet

Dumrath Spinoza 1908/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  V.
Spinoza
av O. H. Dumrath
VII.  →


[ 21 ]

VI.


Under första året af sin vistelse i Haag utgaf Spinoza själf sin “teologisk-politiska traktat“, men anonymt och med falsk tryckortsbeteckning. Redan arbetets titel gjorde en dylik försiktighet nödvändig. Den lyder nämligen: “Teologisk-politisk traktat, några afhandlingar, i hvilka ådagalägges, att tankefriheten kan medgifvas icke allenast utan skada för fromheten och den borgerliga friden, utan äfven att den icke kan upphäfvas utan de båda sistnämndas tillintetgörande.“ Därtill kommo såsom motto Nya testamentets ord: “Däraf [ 22 ]att han gifvit oss af sin ande, veta vi, att vi förblifva i honom och han i oss.“ Med denna boks utgifvande tog Spinoza det ödesdigra steg, hvarmed den ur sitt folk utstötte filosofen fullbordade sin isolering.

Spinoza fordrar i sin teologisk-politiska traktat rätt till tankefrihet i en utsträckning, som Descartes aldrig ville inrymma åt sig själf eller andra och som först årtionden därefter de engelska deisterna vågade påyrka; “en tankefrihet“, säger Kuno Fischer, “som skall vara berättigad att pröfva de bibliska trosdokumenten utan att binda sig vid en kyrklig auktoritets satser och han gör allvar af en sådan fullt opartisk pröfning, som låter de bibliska skrifterna framträda i ett sådant ljus, att deras kanoniska och kyrkliga anseende icke kan upprätthållas.“

Enligt Spinozas öfvertygelse måste människorna söka tillfredsställa sina religiösa behof, hvar och en på sitt sätt, “Människornas andliga natur“, säger han, “är så olika, att de icke kunna finna ro i samma meningar. Samhällsmakten skall fördenskull endast göra skada och motarbeta sig själf, om den kränker tanke- och talfriheten. Hvar och en är herre öfver sin öfvertygelse och måste ha rätt att uttala den, då han icke gör det på sådant sätt, att det kan anstifta ett uppror i staten. Fromhet och ogudaktighet angå icke meningarna i sig själfva, utan de handlingar, som framgå ur meningarna. Vill staten ingripa på den fria öfvertygelsens område, skall den träffa på motstånd just hos de ädlaste och de bästa människorna. De, som blott tänka på att samla penningar och pläga sin buk, skola naturligtvis icke fråga efter ett sådant ingrepp. Men [ 23 ]hvilken större olycka kan väl tänkas för en stat än att hederliga män sändas i landsflykt som förbrytare därför att de hysa egendomliga åsikter och icke förstå hyckla? Hvad är förskräckligare än att människor föras till döden icke på grund af en förbrytelse eller missgärning utan på grund af sin fria anderiktning? Friheten kan visserligen medföra olägenheter; men det gifves många olägenheter, i hvilka man måste finna sig för att uppnå så mycket större fördelar … Hvem skulle i hvarje fall ha rätt att ingripa i den enskildes öfvertygelse? Här kan man icke åberopa någon gudomlig myndighet Gud kan endast på ett osant sätt framställas såsom furste och lagstiftare; den gudomliga lagen är ett med den eviga naturens nödvändighet. Historien visar tillräckligt, att det leder till betänkliga följder, om de andliga erhålla politisk makt. Allt kyrkligt välde är orättmätigt, enär det är ett samhällsskadligt och hotfullt ingrepp i statens rätt, och staten kan för sin egen myndighets skull, som är den enda rättmätiga, icke tåla ett trosherravälde och ett trostvång. Staten tillkommer det att öfvervaka och ordna den yttre gudstjänsten på ett sätt, som öfverensstämmer med dess kraf, men den bästa ordningen är likväl, att de olika religiösa partierna erhålla frihet att bestå bredvid hvarandra, att den personliga öfvertygelsen, såväl den vetenskapliga som den religiösa, frigifves och skyddas så att öfverhetens rätt inskränkes till endast handlingarna, medan det för öfrigt tillåtes enhvar att mena hvad han vill och säga hvad han menar.“

Dylika åsikter, som knappast än i dag blifvit riktigt allmänt bestämmande i alla länder och inom alla [ 24 ]klasser, stodo på den tid, då de framställdes, i skarpaste motsats till förhållandena i kyrka och stat. Någon sympati kunde de, hvad deras politiska innebörd angick, påräkna endast hos de nederländska republikanerna, i spetsen för hvilka förut Oldenbarneveld, numer Johann de Witt stod. Men de Witts anseende var i starkt nedgående, och nu som så ofta hade våldet slutit sitt nesliga förbund med obskurantismen för att krossa friheten. Oldenbarneveld hade måst lägga sitt hufvud på stupstocken, och Johann de Witts dagar voro räknade. För öfrigt stötte de uttalade åsikterna icke blott ortodoxien, utan all teologi för hufvudet, och följden blef, att Spinoza angreps af alla partier och att han från denna stund, såsom den förskräckliga bokens författare, icke längre blott misstänktes, utan betraktades såsom den mest afgjorda anhängare af all gudsförnekelse och gudlöshet.

Framför allt ville Descartes’ anhängare icke veta af Spinoza. I sin teologisk-politiska traktat hade han bland annat skrifvit, att “den gudomliga lagen är tingens eviga ordning, ovillkorlig till sin giltighet, oföränderlig till sitt bestånd och fördenskull icke bunden vid några vissa yttre tecken, således ingen ceremoniallag. En lag, som föreskrifver, att dylika tecken skola gälla och iakttagas, bär redan därigenom på sin panna kännetecknet att icke vara gudomlig … Den som fattar den gudomliga lagen i dess sanning såsom tingens eviga ordning, han lefver i guds kunskap och kärlek, som luttrar människohjärtat och renar det från begären. Däri består lagens sanna uppfyllande, och detta är enda innehållet i all äkta uppenbarelse. Uppfylles [ 25 ]lagen på sådant sätt, medför detta sin lön i sig själf, nämligen friheten från själfviskheten och dess olyckor, och likaså medför motsatsen sitt straff, nämligen träldomen under köttet …

Men är den gudomliga lagen ett med tingens eviga ordning, som fulländas i kunskapen om och kärleken till gud och i sig inbegriper själfva den naturliga ordningen, så är guds väsen identiskt med hans makt och denna med naturen. Gud kan icke handla mot sig själf, och fördenskull kan ingenting ske, som strider mot naturens ordning. Det öfvernaturliga är just lika så omöjligt som det mot naturen stridande, ty båda äro icke naturliga, således i strid mot tingens naturliga gång. Fördenskull gifves intet begrepp, som rättfärdigar undret; detta är såsom sådant omöjligt. Såsom under föreställa vi oss det, som strider mot den af oss kända tingens ordning, d. v. s. hvars orsaker vi icke begripa eller tro oss icke kunna begripa. Men hvad som strider emot vår kunskap, så långt den når, strider fördenskull icke mot naturen; det obekanta är icke på samma gång det outforskliga. Inom naturen finnas för oss obekanta områden, hvilka för hvar och en räcka så långt som hans okunnighet: detta är undrens region. Undren ske fördenskull icke enligt tingens natur, utan i människornas inbillning; det finnes inga under, men väl en tro på under, som helt naturligt förklaras af människonaturens betingelser och bildningstillstånd. Fördenskull finnas också berättelser och historier om under, hvilka omtalas på god tro. I de bibliska skrifterna måste vi noga skilja mellan själfva [ 26 ]händelsen och den, som berättar den, ur den fasta synpunkten, att sakens kärna icke kan vara ett under, att den gudomliga kraften alltid verkar i tingens naturliga gång och sammanfaller med denna, därför att naturens ordning är dess egen väg …

Gud uppenbarar sig naturligt i tingens eviga ordning, men framgår icke af ett särskildt val, så att endast vissa gynnade personer äro känsliga därför; guds uppenbarelse är icke knuten vid särskilda tecken, utan omedelbar och allmän. Hvad som följer af den sanna kunskapen om och kärleken till gud, nämligen sinnelagets fullkomliga renhet, själens frid, friheten från all själfviskhet: i detta är gud omedelbart närvarande. Så omedelbar är gud uppenbarad i Kristus; Kristus är den omedelbara och adekvata uppenbarelsen af gud, som icke inskränkes af särskilda tecken och icke beror af ett särskildt val af det ena eller andra folket eller den ena eller andra personen: den fullkomligt renade och luttrade viljan, i hvilken människan är frigjord från själfviskhet.“

Mot åsikter, sådana som dessa, hvilka förkunnades i den teologisk-politiska traktaten, uppträdde nu kartesianen Lambert van Welthuysen, läkare i Utrecht, med mycken skärpa. Han fann, att bokens författare “bortlagt all religion, åtminstone ginge han mycket längre än deisterna, då han låter universum med nödvändighet utgå ur gud, hvilket är detsamma som att göra gud till ett med världen, och då han lär, att gudsdyrkan endast skall tjäna till att främja dygd och fromhet, men icke har absolut värde i sig själf. På detta sätt blefve ju alla religionsformer lika goda, ko[ 27 ]ranen ställdes lika med guds ord, och man kunde icke bevisa, att Mohammed varit en falsk profet! En författare, som förnekade profeternas ofelbarhet, undrens möjlighet och det judiska folkets utvaldhet samt förkastade all filosofisk, d. v. s, rationalistisk, skrifttolkning, förkunnade ju på detta sättet med förstuckna och hvitmenade grunder den rena ateismen.“

Spinoza har tydligen ansett Lambert van Welthuysen i stånd att vid lugnare eftertanke rättvist bedöma hans arbete, hvarför också detta omdöme synes ha gått honom bittert till hjärtat. I sitt svar förklarade han, att äfven Descartes fattat guds verksamhet såsom nödvändig och motsagt sig själf endast då han därjämte bejakade människans frihet. “Kan man“, skrifver han, “beskylla en person för att ha bortlagt all religion, då han erkänner gud såsom det högsta goda, som bör älskas af ett fritt sinne, då han i denna kärlek finner vår högsta lycka och vår sanna frihet och sätter dygdens belöning i själfva dygden? Finnes då intet i själfva dygden och kunskapen, som kan glädja, utan skall man alltid tänka på, om det vankas belöning eller straff, så att man låter tvinga sig som en träl och helst följde sina lustar, om det icke vore för det hotande straffet? Hvad Mohammed angår, så var han visserligen en falsk profet, ty han förnekade den frihet, som den sanna religionen tillstädjer. Men Kristus’ anda kan dock sägas vara närvarande både hos turkar och hedningar, då deras gudsdyrkan består i rättfärdighet och människokärlek.“

Det var på Spinozas tid — och är väl till en del ännu — vanligt att kalla alla dem för ateister, hvilka [ 28 ]hyste från de härskande religiösa föreställningarna afvikande åsikter. Vanligen inlägges i begreppet ateism mer än ett blott teoretiskt förnekande af gud. Som gud är det högsta, som kan tänkas, måste — sluter man — förnekandet af gud innebära förnekandet af allt, som ger lifvet dess värde och högre betydelse, hvarför ateister endast kunna vara låga och förkastliga människor.

Spinoza förnekade emellertid alls icke gud, men han gjorde gud och världen till ett i en enda och samma substans, och hans uppfattning af substansens begrepp är just själfva hörnstenen i hans filosofiska tankebyggnad.

För Spinoza är substansen det, som har sin orsak i sig själft, som måste vara sin egen orsak, enär det icke har sin orsak i något annat. Men då substansen har sin orsak i sig själf, är den också nödvändig, enär ingenting finnes, som kan utesluta den. Den kan af samma skäl icke heller frambringas eller förgås, icke delas och icke heller begränsas, är, kort sagdt, evig och oändlig, och mer än en enda substans kan icke finnas. Allt annat, som vi tillägga existens, kan följaktligen endast vara attribut, d. v. s. egenskaper hos den enda substansen, i hvilka denna uppenbarar sig.

Som hos Spinoza gudsbegreppet och naturbegreppet sammanfalla med substansbegreppet, blir gud det oändliga väsen, som uppenbarar sig under en oändlig mängd attribut. Allt, som säges om substansen, måste gälla äfven om gud, så att allt, som finnes, är i gud och kan hvarken vara eller fattas utan gud.

[ 29 ]De enda attribut, vi emellertid kunna känna hos substansen, äro utsträckning, d. v. s. materia, och tänkande, d. v. s. ande eller medvetande. Både materia och ande äro sålunda äfven guds attribut, beteckna icke något utom gud befintligt väsen, hvarför icke heller de särskilda tingen eller företeelserna, i hvilka dessa attribut göra sig gällande — Spinozas s. k. modi eller sätt — finnas till utan gud. I guds väsen finnas sålunda inga skiljaktigheter eller motsatser, skilja sig icke möjlighet och verklighet, finnas inga tidsbestämningar, utan allting följer af hans väsen och följer med evig nödvändighet. Gud är sålunda den nödvändiga orsaken till tingen och deras upphof.

Då gud kallas orsak till tingen, måste man emellertid lägga märke till, att orsak och verkan icke äro två olika saker, utan att verkan är en uppenbarelse af orsakens väsen. Orsak och verkan måste fördenskull vara likartade, ty, säger Spinoza, “om två ting icke ha något gemensamt med hvarandra, kan det ena icke vara orsak till det andra; om intet finnes i verkan, som icke likaledes finnes i orsaken, skulle allt, som finnes i verkan, ha uppstått af intet“. Gud eller substansen måste sålunda vara inneboende, immanent orsak till hela företeelsevärlden, till alla modi, och likaså kan en orsak omöjligen vara materiell och dess verkan andlig eller tvärtom. Ande och materia såsom förenade i guds väsen måste sålunda också vara uttryck för en och samma tillvaro, ett och samma orsakssammanhang, med ett ord attribut hos ett och samma grundväsen, substans eller gud. “Med attribut,“ säger [ 30 ]Spinoza, “förstår jag det som förståndet känner om substansen såsom utgörande — konstituerande — dess grundväsen.“

De särskilda företeelserna, de s. k. modi, äro, såsom ofvan sades, de olika sätt, på hvilka substansen framträder inom attributen. Liksom attributen gälla för substansen, så gälla de äfven för de olika modi, hvarför också hvarje särskild företeelse kan betraktas från oändligt många olika sidor, lika väl som hela tillvaron, af hvilken den är ett led eller en del, ehuru vi icke kunna känna mer än de båda sidor, som bestämmas af substansens attribut: utsträckning och ande.

Spinoza definierar modus såsom “en bestämmelse hos substansen eller såsom det, hvilket är till i ett annat, genom hvilket det också förstås“. Såsom en yttring af substansen förstås modus endast genom substansen och har sin tillvaro i denna, “liksom den enskilda böljan kan sägas ha sin tillvaro endast som en del af hafvet och förstås endast som en del af detta“. I hvarje företeelse rör sig en själfbevarelsedrift, som är en del af den i allt verkande gudomliga kraften. Men i hvarje särskild modus rör sig denna kraft endast på ett begränsadt sätt, hvarför man icke heller kan förstå det sätt, hvarpå en modus verkar eller lider utan att se densamma i växelverken med alla andra modi. Tillståndet hos hvarje modus förstås sålunda endast genom något annat än denna modus själf. Huru till det yttre skilda de olika företeelserna än stå jämte hvarandra, äro de likväl alla tillsammans och hvar och en för sig bestämmelser hos den enda odelbara, eviga [ 31 ]substansen. I den skapade naturen, natura naturata, verkar på alla punkter den skapande naturen, natura naturans.

Hvad som i dessa åsikter väckte så mycken förargelse hos Spinozas samtida och långt efteråt var, att han förkastade guds tillvaro såsom ett särskildt bestämdt personligt väsen, som kunde bli föremål för föreställning och fantasi, och äfven Spinozas mångårige vän Oldenburg, hvilken vida mera omhuldade fysikaliska och filosofiska än teologiska intressen, tog illa vid sig, då han lärde känna Spinozas uppfattning af gud såsom den oändliga substansen, af hvilken alla ting äro yttringsformer. Då han närmare lärde känna den teologisk-politiska traktaten, väckte bokens innehåll hans stora betänkligheter, och då han fick höra, att Spinoza tänkte gifva ut sitt förnämsta arbete, sin i fem delar fullbordade Etik, rådde han honom ängsligt till försiktighet och bad honom enträget af vänskap att i detta verk icke låta något inflyta, som på minsta sätt skulle kunna skada fromhet och dygd, “i synnerhet som den sjunkna och syndiga tiden med största begärlighet jagar efter sådana läror, som kunde tyckas försvara de härskande lasterna“.

Spinoza måste öfvertyga sig om att Oldenburg endast tolkade den allmänna meningen och återgaf de flesta inflytelserika personers åsikter. Då det blef bekant, att Spinoza under senare hälften af juli 1675 rest till Amsterdam för att utgifva en ny bok, slogo teologerna larm och bestormade öfverheten och ståthållaren, Wilhelm af Oranien, om skydd för den af ateismen hotade religionen. Kartesianerna gjorde ge[ 32 ]mensam sak med teologerna, och inför detta motstånd måste Spinoza afstå från att ge ut sitt verk. Tiderna voro också svårare än förut. Republikanernas hufvudman och Spinozas gynnare Johann de Witt och hans broder hade massakrerats af en rasande pöbelhop, partiet var vanmäktigt och hatadt, prinsen af Oranien stod i spetsen för staten, och Spinoza, som ansågs icke blott för de Witts vän, utan äfven som anhängare af hans parti, stod i ropet för att hysa de fördärfligaste åsikter i religionen och misstänktes för sin politiska mening. Under sådana omständigheter hade han ingen annan utväg än att med oförrättadt ärende återvända hem.

Då han emellertid ville dels undvika, dels aflägsna de fientliga, i själfva verket ogrundade fördomarna mot hans lära, vände han sig till Oldenburg med begäran, att denne skulle upplysa honom om hvilka de satser voro, som enligt Oldenburgs mening kunde göra dygd och gudsfruktan vacklande, äfvensom om de ställen i den teologisk-politiska traktaten, hvilka väckt de lärdes betänkligheter.

Till svar härpå betecknar Oldenburg tre punkter såsom särskildt anstötliga: Spinoza tyckes hopblanda gud och naturen och göra dem till ett och samma; han förnekar undrens realitet och betydelse, och det är likväl på dem, som uppenbarelsens visshet hvilar; slutligen är hans mening om Jesu Kristi person oklar, i det han synes förhemliga sina åsikter om honom, hans gudmänsklighet och återlösning. Kunde Spinoza endast i dessa tre punkter tillfredsställa alla sanna kristna, skulle hans sak icke vara farlig. Det bref, [ 33 ]hvari Spinoza lämnar den begärda förklaringen af de tre punkterna, sprider ett klart ljus öfver hans religiösa uppfattning.

“Om gud och natur“, skrifver han, “tänker jag helt annorlunda än den nyare sortens kristna. Ty jag anser gud för alla tings inre orsak, icke för den yttre. Jag säger med Paulus, att alla lefva vi, ha vår varelse och finnas till i gud. Men förstår man med natur blott massa eller kroppslig materia, så är det absolut falskt, då man tror, att jag skulle hålla gud och naturen (i denna bemärkelse) för ett och samma väsen och stödja min teologisk-politiska traktat på ett sådant gudsbegrepp. Hvad vidare undren angår, så är jag öfvertygad om att en gudomlig uppenbarelse endast kan grundas på lärans vishet, men icke på under, d. v. s. på okunnighet. Religion och vantro skiljer jag sålunda, att den förra har sin rot i visheten (sanningen), den senare däremot i okunnigheten. Däraf kommer sig, efter hvad det vill synas mig, att de kristna bland annorlunda troende göra sig bemärkta icke genom tro, kärlek och den helige andes öfriga frukter, utan blott genom sin meningsart; liksom alla grunda äfven de sin tro på under, d. v. s. på okunnigheten, fanatismens källa, och sålunda förändra de tron, nämligen den sanna, till vantro. Om den sista punkten vill jag öppet nog uttala min åsikt. Till saligheten anser jag icke för absolut nödvändigt att känna Kristus efter köttet; helt annorlunda tänker jag mig denne guds evige son, nämligen såsom guds vishet, hvilken uppenbarat sig i alla ting, men mest i människoanden och bland alla människor mest i Jesus [ 34 ]Kristus, ty utan denna vishet, som ensam lär att skilja sanning och villfarelse, godt och ondt, kan ingen bli salig …, Men hvad kyrkans dogm om guds människoblifvande angår, så förklarar jag uttryckligen, att jag icke förstår dessa satser, fastmer synas de mig, för att erkänna sanningen, så orimliga som om någon sade, att cirkeln antagit kvadratens natur. Detta förslår till att ådagalägga hvad jag tänker om dessa tre hufvudpunkter. Men om dessa mina förklaringar skola behaga de kristna bland dina bekanta, vet du bättre än jag.“

Spinozas förklaringar behagade alldeles icke Oldenburg; Spinoza förmådde lika litet öfvertyga den lärde i London som han förmått öfvertyga spannmålshandlaren i Utrecht, att hans lära om det nödvändiga sammanhanget i allt icke vore en fatalistisk lära, ty, säger han, “den nödvändighet, som är ett uttryck för ett väsens egen natur, är ett med den sanna friheten, är icke en yttre, utan en inre nödvändighet och upphäfver icke skillnaden mellan godt och ondt; guds allmakt förklaras för resten icke, om man tillskrifver honom orimliga handlingar.“ På Oldenburgs fråga, om Spinoza förstode historien om Kristi lidande, död, begrafning och uppståndelse efter orden eller blott allegoriskt, svarade han: “Jag fattar liksom du Kristi lidande, död och begrafning efter orden, hans uppståndelse däremot allegoriskt.“ På denna förklaring följde Oldenburgs svar, att “Kristi uppståndelse likaledes måste fattas efter orden; gällde den blott allegoriskt, så vore hela evangelium lögn. Den, som förvandlar [ 35 ]dessa ting till allegorier, gör sig till uppgift att sönderplocka all historisk sanning i evangelium.“

I skaran af motståndare, som öppet och fanatiskt bekämpade den teologisk-politiska traktaten, stodo de lutherska teologerna i första ledet. “Man kunde,“ säger bland annat en teolog, “betvifla, om bland den stora mängden af dem, hvilka satan själf lejt till att förvrida all gudomlig och mänsklig rätt, någon funnes, som gjort sig så stor möda som denne till kyrkans och statens största skada födde bedragare.“ Men Spinoza fick å andra sidan också några varma anhängare och beundrare, och hans bok öfversattes af dem på både holländska och franska. Visserligen förbjöds boken af generalstaterna, men för att kringgå förbudet utgafs den med titlar, under hvilka ingen kunde förmoda, att Spinoza och hans teologisk-politiska traktat dolde sig. Under Spinozas lifstid utkommo dessa öfversättningar dock icke.

Försök saknades icke heller att omvända Spinoza. Bland dennes vänner och lärjungar fanns en ung man Albert Burgh, hvilken härstammade från en familj, som under hertigens af Alba skräckvälde med bekännares mod uthärdat tyranniets alla förföljelser. Denne unge man hade rest till Italien, där han öfvergått till katolicismen och blifvit en fanatisk anhängare af den romerska kyrkan. Nu skref han 1675 till Spinoza, uppmanade denne att följa hans exempel och besvor honom att afstå från sin filosofi och icke tillsluta sitt sinne för omvändelsen. Spinozas åsikter betecknade han såsom “en förvägen, förryckt, beklagansvärd och förvänd förmätenhet“, hvarpå han tillropade honom: [ 36 ]“Usla lilla människa, gemena lilla kryp och mindre än detta, stoft och maskföda!“

Spinoza hade först icke tänkt besvara denna skrifvelse, men gjorde det slutligen på sina vänners begäran. Hans svar var lika lugnt och värdigt som Albert Burghs bref var rått och fanatiskt. Han framhöll sålunda, att “den sanna religionen alldeles icke visade sig i dogmer och gudstjänst, utan i sinnelagets rättrådighet och i uppoffrande kärlek; där allena är Kristi ande närvarande, och han är den ende ledaren på vägen till detta mål … Sanningen är icke en sak, som väljes, utan en sak, som grundar sig på insikt och upplyser både sig själf och villfarelsen. Den, som gjort sitt val, han tror eller hoppas, att han funnit det bästa. Den, som kommit till klar och tydlig kunskap, håller icke sin insikt för bättre än de andras, utan helt enkelt för sann och motsatsen för falsk. Jag tror mig icke ha funnit den bästa filosofien, utan vet, att jag känner densamma. Upphör“, tillropar han slutligen ifraren, “att kalla orimliga villfarelser för mysterier och på ett sådant skamligt sätt förväxla hvad som är obekant eller ännu ouppdagadt med ting, hvilka bevisligen äro oförnuftiga såsom den romerska kyrkans förfärande hemligheter, hvilka synas dig desto mera öfver förnuftet, ju mera förnuftsvidriga de äro.“