Dumrath Spinoza 1908/9
| ← VIII. |
|
X. → |
IX.
Utgångspunkten för Spinozas lära om lidelserna
är den hos alla ting inneboende själfbevarelsedriften.
Såsom modus och sålunda i likhet med alla andra ting
länk i kausalkedjan och del af naturen, uppbjuder äfven
människan hela sin förmåga i sträfvan efter själfbevarelse
och upprätthållande såväl af sin andliga som sin
lekamliga tillvaro. Hvad som främjar denna sträfvan,
hvilken Spinoza kallar “vilja“ eller “begär“, kalla vi
godt, motsatsen ondt; alltså betingas våra föreställningar
om godt och ondt af våra begär, icke tvärtom. “Begär
är medveten sträfvan. Däraf framgår, att vi icke söka,
vilja, eftersträfva eller önska något därför att vi anse det för godt, utan tvärtom att vi anse det för godt
därför att vi söka, vilja, eftersträfva, önska det.“ Den
girige anser en hop penningar för det bästa, den
äregirige söker äran, den afundsjuke andras olycka.
Hvarje motsats mellan människonaturens sträfvan efter själfbevarelse och yttre orsakers inverkan på denna sträfvan måste framkalla en lidelse, en affekt, d. v. s. ett tillstånd, en affektion, som antingen ökas eller minskas, främjar eller hämmar sträfvan efter själfbevarelse och därmed äfven människoandens begär. Men medvetandet om tillfredsställdt begär är glädje eller lust, medvetandet om hämmadt begär är sorg eller smärta. “Med glädje“, säger Spinoza, “förstår jag den lidelse, genom hvilken anden öfvergår till större fullkomlighet, med sorg däremot den lidelse, genom hvilken han öfvergår till mindre fullkomlighet.“ Begär, glädje och sorg äro sålunda de grundformer, ur hvilka lidelserna framgå: “de senare äro variationerna, de förra temat“. De äro nödvändiga följder af den begärande människonaturen, som med lika nödvändighet eftersträfvar glädjen som den flyr sorgen.
De lagar, efter hvilka lidelserna utveckla sig, äro inga andra än idéförbindelsernas lagar. Då glädjen ledsagas af föreställningen om den orsak, som framkallat den, uppstår kärlek; då sorgen ledsagas af föreställningen om dess orsak, uppstår hat. Då människoanden, så vidt den kan, söker fasthålla hvad som ökar och främjar densamma och vänder sig ifrån det, som hämmar den, sträfvar fördenskull också den, som älskar, med nödvändighet att äga och bevara det älskade föremålet, hvaremot den, som hatar, söker aflägsna och förstöra föremålet för sitt hat.
Om vi samtidigt haft två lidelser, skola vi, om den ena af dem åter uppstår, känna äfven den andra. Hvarje ting kan sålunda indirekt bli orsak till glädje, sorg eller begär; den känsla, som tinget framkallar, väcker nämligen en annan känsla, hvilken vi ofta själfva icke kunna förklara därför att vi glömt den ursprungliga förbindelsen mellan de båda känslorna. Många oförklarliga sympatier och antipatier äga detta ursprung.
Genom sammansättning och växelverkan af de olika lidelserna kan en mängd härledda lidelser uppstå. Dessa bildas med samma naturnödvändighet som de ursprungliga lidelserna. “Vi sättas på många vis i rörelse af olika yttre orsaker och drifvas liksom hafvets böljor, hvilka piskas af olika vindar, utan att vi känna målet och utgången.“
Hvarje tings väsen är dess kraft, hvars uttryck är verksamhet. Begäret, viljan, är sålunda den verksamma, aktiva, affekten. Som hvarje yttring af kraft stegrar själfkänslan och alltid är öfvergång till större fullkomlighet, d. v. s. glädje, äro alla verksamma affekter af glädjande slag; ingen sorgsen eller nedslående affekt är verksam. Vår verksamma affekt, d. v. s. begäret, är sålunda vår handlingskraft, vår andliga kraft, vår duktighet, vår dygd, och då den verkar, höjer den oss öfver de lidande tillstånd, som vållas af sinnliga njutningar och svaga och sorgsna förnimmelser. Vår andes kraft frambringar sålunda i vårt lif den måttfulla, nyktra, sansade hållningen, i vårt sinnelag mot andra det anspråkslösa, milda, välvilliga tänkesättet; den ger oss själfva styrka och gör oss oegennyttiga och hjälpsamma mot andra. Fördenskull äro själsstyrka och ädelmod de båda arterna af dygdens verksamma affekt, hvars grundform är lifsmodet, fortitudo. Måtta och återhållsamhet äro exempel på själsstyrka, anspråkslöshet och mildhet exempel på ädelmod. På detta sätt följer ur de verksamma affekterna med nödvändighet det sedliga lifvet.
Under lidelsens herravälde äro vi ofria. Finnes öfverhufvud en frihet, så kan den bestå endast i en makt, som upphäfver lidelsernas herravälde, och denna makt kan endast bestå i de verksamma affekterna. Så länge vi äro fångna i lidelser och uppfyllas af begär efter yttre ting, föreställa vi oss dessa ting icke sådana de äro, utan sådana vi begära dem: våra föreställningar, d. v. s. våra idéer, äro icke klara, utan oklara, “inadekvata“, och människan lider, så länge hon under de yttre tingens, de begärda föremålens inflytande tänker oklart eller har inadekvata föreställningar. De idéer, hvilka följa endast ur andens natur, kunna däremot icke vara oklara, utan äro klara eller “adekvata“. En verksamhet, som utesluter lidandet, kan fördenskull åstadkommas endast genom andens kraft, och uttrycket för denna kraft, d. v. s. andens eller förnuftets verksamhet, kan sålunda bestå endast i det klara tänkandet, i de adekvata idéerna, den sanna kunskapen om tingen.
Vi äga således ett medel att skilja godt och ondt. Godt är hvad som främjar vår dygd, makt eller kunskap; motsatsen är ondt. Men i våra handlingar bestämmas vi endast af begär och affekter. Den medvetna affekten är vilja eller begär. Vi begära hvad som gläder oss; glädjen vidgar vår tillvaro, ökar och liksom fördubblar vår makt, ty vi känna vår kraft förenad med ett annat hjälprikt väsens, som öfverensstämmer med vår natur. I sorgen känna vi oss däremot isolerade, ensamma, vanmäktiga. Alla sorgsna affekter äro sålunda af det negativa slaget, ty de minska vår makt, trycka ned vår själfkänsla och äro fördenskull aldrig goda. Fruktan är en deprimerande, sorgsen förnimmelse; hoppet är aldrig utan fruktan, ty det är alltid osäkert, om dess väntan skall uppfyllas; fördenskull äro fruktan och hopp i sig själfva icke goda. Medlidande är en smärtsam känsla och tillhör de sorgsna och vanmäktiga affekterna; det är godt så till vida som det är hjälprikt och välgörande; men att hjälpa den lidande och göra honom godt är en förnuftsenlig handling, som icke behöfver förestafvas af medlidandet; fördenskull är medlidande icke nödvändigt till välgörenhet. Såsom sorgsen affekt är medlidande ondt, såsom onödigt är det också onyttigt. Den, som insett, att allting följer af den gudomliga naturens nödvändighet och sker efter naturens eviga lagar, skall icke ömka sig öfver något. En sådan stämning föranleder lätt handlingar, hvilka sedermera visa sig vara oriktiga, och man blir lätt bedragen af falska tårar. — Dygd är makt. Affekter, som inskränka eller upphäfva maktkänslan, kunna omöjligen vara dygder, och som förnuftskunskapen gifver oss den högsta maktkänslan, kunna de vanmäktiga affekterna aldrig framgå ur denna. Fördenskull äro ödmjukhet och ånger inga dygder. Men ångern är dubbelt vanmäktig, alldenstund den till den onda handlingen, hvilken redan såsom sådan är af hämmande slag, dessutom fogar förkrosselsen. “De flesta människor ledas emellertid icke af förnuftet, utan af sina själfviska begär, hvarför deras handlingar också äro dåliga. Vore dessa människor lika högmodiga som de äro andligen svaga, skulle de icke frukta något, och deras ondska vore tygellös.“ För människor, hvilka lefva i de onda affekternas förvirring, äro fördenskull de nedslående förnimmelserna af fruktan, ånger, ödmjukhet o. s. v. ett välgörande motgift, som mera gagnar än skadar den vanliga människonaturen. — Vår makt är kunskapen. De affekter, som förfalska kunskapen, äro fördenskull af alla de värsta. Om vi af kärlek eller hat öfverskatta eller underskatta en annan, är vår insikt i båda fallen lika långt ifrån den riktiga uppskattningen. Och lika onda äro följderna. Om man öfverskattas af andra, då händer lätt, att man öfverskattar sig själf och spänner sin själfkänsla alltför högt. Sålunda alstrar öfverskattning öfvermodet, liksom underskattning klenmodet. Högmodet grundar sig på själföfverskattning, således på falsk själfkännedom. Båda affekterna äro förbländade, båda äro själfbedrägeri. Men själfbedrägeri är vanmakt, och vanmakt är lidelsernas herravälde öfver oss.
Som förnuftets verksamhet icke går ut på annat än sann kunskap, och vår sträfvan efter denna sanna kunskap följaktligen är vårt mål, men vårt mål är vår dygd och vår dygd vår makt, så består vår makt och vår frihet i den sanna kunskapen. Genom vår tänkande natur eftersträfva och begära vi intet annat än den klara och tydliga kunskap, som fattar tingen i deras sanna sammanhang, i deras nödvändiga ordning, d. v. s. såsom verkningar, hvilkas sista orsak är gud. Ju flera orsaker en affekt har, desto större är dess makt, och som den största kausaliteten är den största makten, måste den affekt, som hänför sig till den mäktigaste och högsta orsaken, också vara den mäktigaste affekten. Den mäktigaste och högsta orsaken är tydligen den, som verkar allt, men själf icke verkats af någon, således är den första, enda, inre, fria orsaken till allt eller gud; och kunskapen om gud, såsom framgående ur den högsta och mäktigaste affekten, är sålunda det högsta goda, människonaturens högsta maktutveckling, hennes dygds fullkomning och hennes högsta glädje, hennes salighet, d. v. s. glädje utan sorg, hvilken sammanfaller med vår högsta verksamhet såsom vår makt och vår dygd.
Denna lära uttalar den stora sanningen, att hvarje ideell sträfvan har sitt mål icke utom, utan inom sig. “Saligheten“, säger Spinoza, “är icke dygdens belöning, utan själfva dygden; hvaremot för den mytologiska fantasien arbetet är ett, lönen ett annat“. Men då den sanna kunskapen, d. v. s. kunskapen om gud, är vår högsta glädje, enär denna kunskap går tillbaka till den första orsaken, således har gud till orsak, då uppstår också kärleken till gud, af all glädje den enda eviga, af alla affekter den mäktigaste och högsta. Glädje, förbunden med föreställningen om dess orsak, är nämligen med nödvändighet kärlek, och denna högsta kärlek, som grundar sig på den klara kunskapen om sin orsak, kallar Spinoza den intellektuella kärleken till gud.
I denna intellektuella kärlek fulländas och befrias människonaturen, därför att den med full kunskap och oinskränkt vilja instämmer i tingens gång och icke längre själfviskt ingriper i naturens ordning genom att girigt fasthålla tingen och därvid fjättra sin egen tillvaro. Hos oss själfva är allt förgängligt, som tillhör det enskilda tingets natur, endast kunskapen om tingen är evig. Evigt är endast det hela, alltet, evig är i detta den tingens ordning, som inbegripes i idéernas ordning: denna kunskap är evig, ty den är en nödvändig följd af gud. Fördenskull är vår ande evig, för så vidt den är lika med denna kunskap; våra klara idéer äro former af det gudomliga tänkandet, vår klara kunskap är det gudomliga tänkandet i oss. Den sanna kunskapen, som skådar allt ur evighetens synpunkt — sub specie æternitatis — är höjd öfver hvarje sinnlig föreställning, som endast tillhör tiden. “Till denna kunskap förmå de flesta människor likväl icke höja sig, utan förstå med andens evighet en direkt fortsättning och fortvaro af sin existens i tiden, liksom de föreställa sig gud såsom “ett särskildt föremål bland andra föremål“. Kärleken till gud är däremot den rena, från hvarje själfviskhet fria hängifvenhet, som vet, att dess föremål icke är ett särskildt väsen, hvilket efter människors art besvarar affekt med affekt. Den fordrar fördenskull ingen återkärlek, ty den gud den älskar, kan icke älska tillbaka. Människans kärlek till gud är nämligen en del af den oändliga kärlek, med hvilken gud omfattar sitt eget väsen; enär människan i denna kärlek utgör en del af guds väsen, äro sålunda kärlekens subjekt och objekt icke åtskilda. “Därför“, säger Spinoza, “är också vår kärlek till gud guds kärlek till dig själf“.
Denna kärlek, som är ett med den klara kunskapen, är den ogrumlade och fördenskull oegennyttiga stämningen hos den tänkande anden, hvilken fördjupad i betraktelsen af det eviga förgäter din tillvaro i tiden och är viss om sin egen evighet. Hjärtat får lugn efter lidelsernas stormar, viljan befrias från alla förvirrande begär och sinnet befinner sig i ett tillstånd af fullkomligt ren, betraktande hängifvenhet. Denna kärlek är “själens helgdagsro“. Här fläktar spinozismens fridsluft, som hugsvalat så mången stor ande och gifvit upphof till den lefnadsvishet, som innebär resignationen. “Jag vet icke“, säger Kuno Fischer, “något bättre uttryck för kärleken till gud än de ord, i hvilka Goethe låter Faust utbrista, då han från den yttre världens buller och oro åter inträder i sin studerkammares stillhet:
’Begärens storm och lustars villa
ha slumrat in med dagens larm
och mänskokärlek rör sig stilla,
Guds kärlek rör sig i vår barm,’“
Vår själfbevarelsedrift är den första affekten och grund till alla de andra. Däraf följer med nödvändighet begäret att föreviga oss. Men eviga äro vi blott i kunskapen, i kärleken till gud, som är en del af guds oändliga kärlek till sig själf: “ett ackord i alltets harmoni“. Sålunda är den högsta affekten nödvändig följd af det begär, som utgör vår naturs grundväsen. Gud såsom evig och inre orsak till allting bildar innehållet i Spinozas lära. Hans system fulländas i den kunskap, med hvilken vi älska gud, i den kärlek, med hvilken vi känna honom, “Substansen eller gud eller naturen“, är Spinozas första tanke; “den intellektuella kärleken till gud“ eller “kunskapen om det eviga väsendet är den sista“.