E fin vise
| ← Pluggen |
|
Boka numra två → |
| Ur Räggler å paschaser, boka numra ett 1895 (texten ur Bonniersutgåvan 1960). |
Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång
så gladelig, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: ”hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!”
Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig, så gladelig
men mäst på bonddrängen
— vid Olsbackasvängen,
den jäntan, den gossen, de råkade sig,
de tego, de stannade sig.
”Min jänta, min jänta, vi stannar du dig,
vi vilja gå tillsammans på livets långa stig
så gladelig, så gladelig,
och här har du ringen,
och mjölet i bingen
och kakorna i taket de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig.”
Och jäntan hon lade sin hand uti hans,
de gingo framåt vägen, de gingo som till dans
så gladelig, så gladelig,
— ”min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!”