Nils Uttermans harrgårsfal
| ← Illackt fôlk |
|
Nils-Uttermans-Räggla → |
| Ur Räggler å paschaser, boka numra ett 1895 (texten ur Bonniersutgåvan 1960). |
Nils Utterman va änn sôm rektit bra te spel på dragspelsintrumänt å på fejol. Ve all potatisdansan å ann rolihet, gôsan å jäntan i sockan hadd, va’n mä å hjälfft te, satt dä inte skull bli lessamt. Han hadd mang sôrts låt i speldone sett, bå tocken därn sali låt å tocken därn kopstôlli. Te å mä harrkäran var rogat tå te hör’n spel, når’n satt å gnall mä piglocken bål i hagan å skogbackan.
Hällers va’n nok litt veli å unnli på mang di vis. Han bodd int i hus sôm ann fôlk, utta va hemm på landsvägen. Ôm sômmern sôv’en i skogen, ôm vintern feck’en sôv bål ve bakommen i stôgan, men allri sôv’en mer än e natt på samm ställ. Var’en kom feck’en ett mål mat för dä att han kunn spel å för dä att fôlk töckt dä va sönn om en tocken veli krake. Pänga hadd di int te gi’n å Nils vell int ha tock häller för dä att han trodd att Den Ful sjôl va i slantan. Men tobak å brännvin töckt’en ôm å dä tog’en imot, når’n ble bjudd.
En kunn se på uttaskrefta att’en int va rekti. Han geck för dä mäst barfoten å på hôvv hadd’en en gammel körkhatt, sôm hadd vôr svart, men den va blidd grön å va bra nock teknocklat bå framte å bakte, Di sa, att Nils hadd stôl’en frå e fôggelskrämma, men ja tror att’en hadd fått’en tå gamle prosten. Hällers hadd’en på sä en lang uttarock, sôm va hart täjen tå vär å vinn, å den brukt’en bå dag å natt å vinter å sômmar å den va bå skafferi å kappsäck ôt’en, för han hadd sprätt ôpp fecksömmand, satt hel rocken ble sôm e feck. Å där förvart’en alt han ågd tå löst å fast.
I syna va’n alt så tämmli uttäck te se. Skägg hans å hår hans hang vilt i kring’en å svart va’n sôm en tatter å titt gjorl’en unner lugg å kôrt å kônsti va’n bå i tal å i vänninger. Dä va mang sôm ble liksôm litt ängschli når di mött’en i skogen, men hällers va’n beskeli å vell int gär nôa männisch förnär.
Dä va en gang ja kom te bruke en krestihimmelsfärsda, når dä le imot kväel. De satt Nils Utterman på broräcke ve kvarndammen, å spelt mä klaver sett. Dä va den låten han allti brukt å spel når’n va esammen. Den va gjord ätter en gammel skôjertrall, sôm bynt så här:
”Å hör I gôssor, å hör I gôssor,
vafför ä I så gemen.”
Ja neck ôt’en å satt mä på räcke mett imot för te ly på’n. Da kom unga patron gånass.
”Gudagen, Nils” sa’n, ”dä va vackert dädära.”
”Hå skäli fal”, sa Nils å titt ôt ett ann hôll — ”fell kan’a mang fler låter tå bätter schlag.” Å dämmä bynt’en på mä ”Blomsterklädd kulle satt Hjalmar å kvad”.
”Ja, dä va bra dä”, sa patron, ”da kan Nils gärna gå mä ôpp te harrgårn å spela litet för ôss. Dä ä nåra unga fröknar, sôm har hört talas om Nils å gärna skull vell höra ett stöcke”, sa’n.
Allri ol sa Nils, men stack spelvark sett unner armen å förd mä. Han brukt int å nek, når han ble bedd te spel. Ja geck ätter för ja tänkt att Nils skull gär nô kopett, satt han behövd hjälp.
Nu vet en valls herrskapsfôlk ä. Di har int varst mö te gär å däfför ä di rogat å te se tock sôm ä kônstit äll på ann sätt uvant.
Å når en fatti stacker ä stôlli äll ha gjort nô ont äll ä unnli på nô ann vis, da ä de e ren gläj för tock fôlk te titt på en å skôj mä en å lätt främmat fôlk se hocka kônsti sak di har å förevis. Å så läng en ä uvanli nock, ä di beskeli ve’n, men når den varste unnliheta ä övver kör di ut’en. Sjôl ha ja vôr på’t en gang å på samma sätt geck dä för Nils Utterman.
För mä däsamm vi kom fram te fröknan i trädgårn å patron talt ôm att dä va Nils Utterman sjôl han hadd mässä, bynt di slô sä på knäa å fliss å gi sä levnass övver. Å patron ga’n ett glas kunjak å ba’n sätt sä, å fröknan bynt å fråg ut’en, var han va iffrå å va far hans å mor hans hett å valls han hadd lärt sä å spel.
”Va di hetter dä vet di på are sia tjärna å sjôl bor ja där räven går”, sa’n. ”Spel mett ha ja lärt mä tå gamle Skrömt i Blåbärsåsen, så nu vet I dä”, töckt’en å såg fali unnli ut. Dä va mang sôm trodd att Nils int va så stôlli, sôm’en gjord sä å att’en talt tocke jål bar på môn.
Fröknan di fliss å flin å titt på hôrann å patron han sa: ”dä ä gôtt ômgäng du har, Nils”, sa’n.
”Ja d’ä dä”, töckt Nils han — ”dä ill herrskap hel kånkarången”, sa’n.
”Ja skull vill mål’ åtå’n i färg”, sa den en frökna — ”han ä bra te modell”, sa’o.
”Håja, men da behövd’en alt kamm sä litt bätter”, sa patron.
”Nä, just tocken skulle han vara”, sa frökna, ”men spel nu, Nils”, sa’o — ”dä vackersta du kan”, töckt’o.
Da tog Nils fram piglocken å bynt å trampolér mä fôttran å drillér på spelvarke mä lange finulie låter änn sôm når klockern speler förspel i körka. Å sänna drog’en sta mä ”Gullmann i fôle” å ”Kung Kal den unga hjälte” å mang tocker herrskapslåter.
”Ja, d’ä nock bra, Nils”, sa patron, ”men dä där har du int lärt dä tå gamle Skrömt i Blåbärsåsen — tock där ha vi hört fôr, kom mä nô sôm ä frå are sia tjärna.”
Da vänd Nils sä bort iffrå dôm, änn sôm han skull skämms, å spelt e gammel vis, ja ha hört mor mi sjong mang ganger, ôm e prinsess, sôm va esammen i dä främmande lann å sörd sä fördarva. Ja töckt dä lät änna kaf fint å vackert, men fröknan å patron di skratt satt tåran rann, för dä att di va uvant te hör tock på hannklavér.
”När sola går ner, blir uvan gla”, sa Nils Utterman. Han hadd alti olspråk teress, men dä va allri rekti olspråk, utta tocka han sjôl hadd lag te.
Men patron å fröknan flin bar varrer ända, för dä att di såg att Nils va rasen.
Da slog’en te mä jösshärspolsk, satt dä vischa å vren å så helt’en tvart ôpp å lag sä te å gå.
”Vänt litt, Nils”, sa patron å geck fram te fröknan mä hatten sin å ba dôm sal ihop te en skänkadus ôt spelmaen. Di tog ôpp vansin tiöring å så la patron dit en åg å räckt hatten te Nils. Men han bar vänd sä ôm å sa asch.
”Ja tror du ä höckfärdi”, sa patron — ”se här, ta’t du”, sa’n å nödde’n mä hatten, men Nils slog te hatten, satt slantan flög, å dämmä stack’en spelevarke unner armen å geck sin väg.
”Hutt, drummel”, sa patron, å senna vänd’en sä te fröknan å sa: ”Ja där kan en se valls dä går når en vill var vännli mot tocke fôlk.”
Men når ja kom ner te broa igän satt Nils Utterman på räcke å spelt sin gamle låt.
Ja frågt’en vafför han int vell ta slantan, han sôm va så fatti, å sa te’n att’en hadd bôr sä uhöffsa ôt.
”Den sôm tar slant för spel ä såld te den Fule”, sa Nils Utterman å mä desamm spelt’en ôpp igän:
”Å hör i gôssor, å hör I gôssor,
vafför ä I så gemen.”
Men nôa harrgårsfal ha’n allri gjort senna dess.