Rot-Johan
| ← Nils-Uttermans-Räggla |
|
E beskeli jänte → |
| Ur Räggler å paschaser, boka numra ett 1895 (texten ur Bonniersutgåvan 1960). |
Ja minns Rot-Johan.
Han va rothjon i Klaknäs å flött iffrå den en gårn te den anner hel åre runt — på dä vis att han va längst ti på di stor gålan å minner ti på di små. På sômma ställ va’n bar i fjortan dar å inga stans kunn en säj att han va hem när säj.
För dä mäst feck’en bo i den varst vråa di kunn let ôpp ôt’en — för han va för uttäck å lorti te var iblann fôlk. Näggu ja ha sett en skröplier skrôtt. Han va en litten skack å vinn kär, sne i ryggen å kroki i bena. Hôvv hans va vre på sne, näsa va lang å bre, yga titt i fyrskaft å unnerkäften va stor å firkanti. Arman hang langt ner ôm knäa å nävan va sôm ett par stallskôvler.
En kunn inte säj att’en va mö lik e männisch — han va mer lik en tocken där gammel snevren granstôbb mä môs på. Å te själa va’n fell int så fali mer langt kommen än en gammel veli varg, sôm int mer dôget nô te.
En vesst int va en skull tänk ôm’en, når en först gangen såg’en komm gånass ätter landsvägen. En kunn mäst töck att dä va gamle Skrömt sjôl. Lapp hang ve lapp på’n ätter ryggen å bena — han knek å vre sä vint ve vart steg han tog. Di lang vit hårtestan hang ner övver yga å käkan på’n å dä rann ilänn tå tobaken kring mun på’n.
Ôm en da hälst på’n, så vänd’en sä ôt anner sia å spôtt tå ilskenhet. En kunn hör valls han geck å spôtt å las ulöck övver en, så läng han trodd att en kunn hör’en. Tocken va’n.
Itnô gang kunn’en häller gär för föa han feck — å int vell’en häller bju te. Når’n va ong, hadd di slag’en mä käpp för te få’n te arbett. Dä hjalp såppass att di feck’en te hogg litt ve, så läng de va nôn sôm såg, men mä ett han ble esam slängd han öxa iffrå sä å geck på höränn å la sä å sôv. Satt all stryken hn feck den gjord’en bar fôlkilsk å fôlkskygg — lik lat å istadi va’n å ble’n sôm fôr.
Dä enda han töckt va nô tess, dä va mat — gröt å mjôlk å joläppeldôp dä va dä högst han känd te här i vala. Men gunåda gröten ifall han va vebränd — da slängd’en grötfat sett bål ätter gôlve å bynt å spôtt å svär. Dessuttamä va’n begiven på te stäl å snatt alt han kom ôt å te gär ugang bar tå illackhet.
Dä va mang, sôm töckt att en tocken int va värd te få mat — en tocken bol int få lev, töckt di. Allri sa’n så mö sôm tack för alt fôlk gjord för’en, å alt sôm va i’n va dä illackt å avensjukt.
Men ja ha tänkt dä, att når en alt iffrå början ä snevren å teknocklat bå te krôpp å själ, så ä dä näggu int så gôtt å var fôlk. Kanski att Rot-Johan va dä bäst han kunn bli i all fall. D’ä för mö begärt att den sôm ä blinn ska se, den döv ska hör å den lam ska gå — å da ä dä fell åg urimmlit att den, sôm ä född illack, ska var go.
För räxten hadd nock Rot-Johan nôa gohet i sä, å en vän hadd’en da här i vala, fast att dä bar va en gammel fôlkonn dalbohunn, sôm ränd ikring i Västre Klaknäs. All männischer skälld’en på, å kom han ôt bet’en alt åg — men Rot-Johan å han, di va go vänner di. Gôbben stal gobeter ôt hun å hun va te sällskap å gläjje ôt gôbben — di va sôm två brör.
Mang ganger ha ja sett di bägg lat kräka ligg å sôv si om si mä hôrann bål i en skogsback — å ja töckt att dä lik bra kunn var ett par gamle utsparka å ill mäkomne dalbohunner sôm ett par gamle varkbrôtne rotgôbber. Di va int hemm nôa stans på jola nôen tå dôm å fôlkonn va di bägg två på hel vala å däfför tydd di sä tesamma.