En berättelse från Lappland

←  Franzén, Frans Michael

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer En berättelse från Lappland

Runeberg, Joh. Ludv.  →

EN BERÄTTELSE FRÅN LAPPLAND.

På ett utaf de undersköna ställen,
Som med förvåning ses vid Norska fjällen,
Står Stengrunds kyrka, der en värdig tolk
Af Herrans ord höll Gudstjenst för det folk,
Som, längst förjagadt upp i öde Norden,
Har allt, hvad det behöfver i sin Ren.
Men ock dess hund, att sammanhålla hjorden,
Är oumbärlig, fast båd’ ful och klen.
Lägg till det tält, som följer med på färden,
Och släden, lik en ökstock, öfver snön
Så flytande, som denne öfver sjön.
Se der, hvad Lappen mot all ståt i verlden
Ej byta ville. Mången af hans stam,
Till södern förd, der kunnat komma fram,
Men blef af en magnet till Norden dragen.
Så Thore Carlsson, af en prest upptagen,
(Till Sverges Lappmark hörde begge två),
Fick genom hans försorg i skola gå,
För att till tjenst i samhället bli danad.
Men om sitt hemlands renar drömde han
Hvar natt som yngling, och beslöt som man
Dit återvända, af den frihet manad,

Som tjust hans barnaår, då endast skyn
Och fjällen stängde för hans glada syn,
Och då han for med renen, som han skulle
Ha flugit upp och ner för berg och kulle.
En högre frihet var dock nu det mål,
Han sökte med sin flykt från samhällslifvet,
Den, som ej sjelfsvåld mer än träldom tål,
Och hatar det af afund närda kifvet
Emellan hand och fot i samma kropp
Och mot det hufvud, som den håller opp.
Nu köpte han en hjord och, sjelf dess herde vorden,
Bekände sig till Sabmes ätt
Så väl i drägt som boningssätt;
Och Guds välsignelse förökte hjorden.
Men i hans trefnad feltes än
En, som med honom delte den.
Bland råa Lappskor kunde väl ej finnas
En värdig maka för så bildad man.
Men att en Svenska skulle kunna vinnas
Utaf en Lappman, han ej hoppas kan.
Svenskt blod med Lappskt ej tål förening;
Det är ej Svenskens blott, men Lappens mening.

Väl blef en svenska, en af högre stånd,
Med ädelt hjerta och med ljust förstånd,
Ehur romantisk i det hela,
Så fäst vid Thore, att hon ville dela
Hans ökenlif och Lappska lefnadssätt.
Men han betänkte, att, hvad skönt och lätt
Nu henne syntes såsom hans herdinna,
Hon se’n odrägligt skulle finna,
Då i ett trångt och rökigt tjell
Hon skulle bo och se blott hed och fjäll.
Men lyckligtvis bortrycktes hon af döden
Från alla sorger, frestelser och öden.

Med hennes minne i sin sorgsna håg
Och med den tanken, att han skall försaka
Det sälla lifvet med en dygdig maka,
Beger han sig uppå det sommartåg,
Som Svenska Lappar göra upp till fjellen,
Der deras hjordar glada gå
Från brant till brant på rika betesställen
Och allt till Norska gränsen nå.

Der stannar han en dag och lemnar hjorden
I sina hundars vård och sig beger
Uppå en väg, som bär i bråddjup ner,
Till dess han når en hamn i Svanefjorden.
Den finner han, hvad han till tidsfördrif
I ensligheten af sitt ökenlif
Hvart år beställer, någon bok af värde.
Så bär det frukt, hvad han i skolan lärde.
Och hvad den verld, han öfvergett, beter,
Han än med hopp om dess förbättring ser.

Vid hamnen reser sig en bergsrygg, som beklädes
Af tall och björk i rad på rad,
Och blott i krok på krok beträdes,
Tills vandrarn når en hvilostad,
En plan, som öppnas midt i bergets sköte,
Så vidsträckt, att ej blott en kyrka ryms deri,
Men ock en prestgård. Dit till begges möte
En väg från socknen går ock dem förbi
Sig sänker bråddjup ner i hamnen.
Nu Thore der sig klänger opp
Och intill Presten går, som med ett hopp
Af gästfri fägnad honom tar i famnen
Och ropar: ”Var välkommen, Svenske vän,
Hos Norske brodren. Det är längese’n,
Jag haft den glädjen att få språka
Med sådan älsklig man som du,

Ehur jag här i hamnen nu
Bland dem, som köpslå der, kan råka,
Ej blott bekanta, men ock mången man,
Hvars Norrska flärdfrihet min vänskap vann.”

”Tack, fader! låt mig så dig kalla,”
Var Thores svar, ”som du benämns af alla
I den församling, du ej endast lär
Men leder på den väg, som Herrans är.
Vi fjellbor lefve här som gäster
I samma hus, vår sköna Nord,
Som fria menskor med ett ord.
Här blåser ej den vind från öster eller vester
Som samhällslifvet upp i vilda vågor rör
Och folkens sämja midt i freden stör.”

Vid dessa ord han på sin skuldra kände
En sakta klappning, och, dä han sig vände,
En hand, som mötte hans och tryckte den,
Tillkännagaf, att han som husets vän
Välkommen var också hos värdens maka.
Snabb gick hon ut och snabb kom hon tillbaka,
Följd af en tärna, som är lika snar
Att hjelpa henne, då hon duken breder
Och, hvad föröfrigt hon i ordning har,
På middagsbordet lägger neder.
 
Full af förundran stannar Thores blick
På tärnans Lappska drägt och Svenska skick.
Förvånad ser han ock de regelbundna dragen
Och englablicken ur de himmelsblå,
Solklara ögonen afvika så
Ifrån det Lappska ansigtet, som dagen
Är skild från natten. Dylikt undantag,
Som vi från Lappland sett i en Jättinna,

Är denna Norrlänskt blonda qvinna.
Föröfrigt visar det behag
I hennes sätt, som skulle klä en Fröken
Att hon ej uppfödd är i röken
Af kåtans spiseld, ej ibland en flock
Af råa herdar. Att med dem hon dock
Nu lefva vill, får han förundrad höra.
I löfsaln sedan, dit de gå
Till kaffebordet, spänner han sitt öra
Då gåtan löses af Pastorskan så:

Här var en Fru, som, då hon, enka vorden,
Satt ensam i sin sorg, med resor den fördref.
Förtjust af Södern kom hon ock till Norden
Och af dess storhet hänförd blef.
Hon hade för allt skönt ett öppet sinne;
Och här hon lemnat efter sig ett minne,
Som nu förnyadt är. Oss alla kärt
Det äfven er uppmärksamhet är värdt.
Hon fick vid kyrkan se bland Lapparna en flicka,
Hvars fägring och det sätt, hon hade redan då
Att med naift behag sig skicka,
Intogo den förnäma damen så,
Att hon begärde henne få
Till fosterbarn, och fick det genast;
Ty hennes kalla mor och stränga far
Dervid beräknade allenast,
Hvad vinst det för dem sjelfva var,
Som af en liten hjord lifnärde sig med möda,
Att slippa henne klä’ och föda.

Oaktadt allt, hvad godt hon nu i södern njöt,
Hvad skönt hon såg, och hvad af värde
Hon så af böcker som af samtal lärde,
Behöll hon, hvad hon tyst inom sig slöt,
Ett minne af sitt hemland. Det var källan,

Hvaraf det vemod midt i glädjen flöt
Som tryckte hennes själ ej sällan.

Hvad under då, att hennes längtan dit
Fick luft vid damens död, som henne arflös lemnat,
Ej af förkolnad kärlek, ej med flit,
Ty all sin egendom hon henne ämnat,
Men af det uppskof, som så ofta sker,
För det man döden ej så nära ser.
Ehuru lycklig att en tillflyckt finna
I Pastorns hus, beslöt hon dock
Att följa såsom tjenarinna
Sin gamla far. Hon ökte ock hans flock
Med tjugu renar för det medel
Hon ägde i en sparad sedel.
Till flyttning färdig tog hon redan an
Den Lappska drägten; och den dagen,
Då Thore kom, af lycklig aning dragen,
Hon hade klädt sig högtidsgrann
I höga röda mössan, som betäcker
Allt håret utom ett ziratligt par
Af flätor, hvilkas ända räcker
Allt ner på ryggen och ett påhäng har
Af perlor, ringar, band och glitter.
Den största grannlåten likväl på bröstet sitter
I silfverprydnader af många slag,
Som glänsa mot en solklar dag.
Som Ripan ömsar färg så Lappskan byter
Sin vinterpels, lik askan grå,
Emot en sommarrock, som skryter
Skarlakansfärgad eller himmelsblå
Med gröna snören, gula fransar,
Med hvilka, då hon går, en flägt af vädret dansar.
Då nu Maria hade klädt sig så
Blott på försök och fram till spegeln trädde,
Brast hon i skratt, dock med ett hemligt ve

Att så den enkelhet, som hennes täckhet klädde,
I löjlig brokighet förvandlad se.
Men hur det henne än förställde,
Så röjde hennes sätt att föra sig likväl
Det ädla, hvarmed hennes själ
Beviste öfver hennes kropp sitt välde.
För Thore, fast en afsmak äfven han
I denna vilda grannlåt fann,
Var den uppoffring, som hon dervid gjorde,
En högst välkommen sak. Den lifvade hans hopp,
Att nu det mål han hinna torde,
Hvarefter han förut förgäfves lopp.
Han tänkte nu en maka finna,
Som, fast hon var en bildad qvinna,
Dock kunde såsom en nomad
Med honom lefva nöjd och glad.
Hvad för en gammal vresig far hon gjorde,
Hon för en älskad man än mera göra borde.
 
Hvad han af Prestens fru och Presten sjelf förnam
Om dygder, som Maria prydde,
Hans kärlek på en gång uppeldade och brydde,
Dä han för henne skulle träda fram
Med sin förklaring, hvilken han fördröjde
Till morgondagen. Enkel som den var
Och hjertlig, fick den ock ett svar,
Som lika öppet hennes ömhet röjde.
Väl var det fjerran i ett annat land,
Hon skulle föras af hans hand;
Dock detta henne föga brydde.
De hörde ju till samma folk
Och under samma Konung lydde,
Och samma tungomål var begges tolk.
Men snart en annan man begärde henne;
Hans namn var Önne, och se här hans bild.
Hemsk var hans uppsyn och hans åtbörd vild.

Med isgrå ögonbryn hans låga änne
Två knotor mötte, mellan hvilka låg
Ett par små ögon, dem man knappast såg.
Dock fann man, att de voro lika
De djurs, som man ej nämna plär.
Nu har väl Lappen som Chinesen slika
Så sneda i gemen; men dessa här
I sammanhang med håret, som från pannan
Står upp som borst, och tanden, som sig skär
Ur munnen ut, och en och annan
På rocken synlig fläck, allt med ett ord förent
Påminner om det djur, som nyss var ment.

Men hvad man än hos honom kunde klandra
I seder som i allt det andra,
Hvaröfver folket fäller dom,
Så öfverskyldes det utaf hans rikedom,
Om än med öfverdrift till tusen renar
Af ryktet räknades hans hjord.
Den tanken var ock allmänt spord,
Och visshet blir hvad folket menar,
Att han en mulen vinternatt,
Då ingen måne, ingen stjerna lyste,
På något ställe, der för troll man ryste,
I jorden gömt en silfverskatt,
Som öktes årligen af visen,
I hvars förbund han troddes stå.
Det syntes af de högre prisen,
Han alltid lyckades att för sin afvel få.
Det sanna var, att han för det, han sålde,
Tog digra fat, i hvilkas buk var stängd
Af onda andar en otalig mängd,
Som se’n bland fjellens folk förderf och armod vållde.
 
Ja, bränvinsdjelfvuln rår olyckligtvis
Se’n längre tid också i Lappens öken.

Ej blott vid marknan vill han, för hvad pris
Som helst, så länge famla i det töcken,
Som föds af ruset, att han tumlar ner
I drifvan medvetslös och, då han vaknar,
Den sålda renens köpeskilling saknar.
Vid sjelfva kyrkan det ej sällan sker.

På Svenska sidan Thore bistod Presten
Att varna folket för den onda gästen,
Som är för dem, att nämna ett hans ord,
Hvad ulfven är för deras hjord.

Men för en hemlig hjelp af någon bland de andar,
Den Lappens vantro än med dem från himlen blandar,
Begynte Thore misstänkt bli,
Då i hans vård den lilla hjorden
Var redan nära dubbelvorden;
Den vantrefs, ej från otyg fri,
I förra ägarns hand, som, för en trollman hållen,
Dock sjelf i hjelplös nöd ett offer blef för trollen.
De rätta voro lättja, skojeri
Och dryckenskap. Men Thores renar
Som Abels får välsignades af Gud;
Ty Abel lik han aktar Herrans bud
Och flit med måttlighet förenar.

Med tusen renar! detta tusen låg
Liksom ett trollord jemt i Ole Nilsens håg.
Det var Marias far och modrens namn var Greta.
Om silfverskatten drömde hon hvar natt
Och väcktes än af mödan att den leta,
Än af den harm, hon kände vid det spratt,
Att den, som föregafs ha sett, hur skatten
I jorden gräfdes ner, på stället så
Ett märke lagt, fast det var mörka natten,

Att han den kunde i sin ägo få.
En annan gång hon åter drömde,
Att hon i egen kista gömde
De speciedaler hon der fann.
Hon lade hög på hög, ett hundra till ett hundra.
Men allt försvann,
Bäst hon ej kunde nog sin rikedom beundra.
Sist drömde hon, att hon på stället var,
Men efter skatten fann blott gropen qvar.
Han vet, hvar skatten fins, anmärkte hon som vaken.
Och hon skall veta det, blott hon, se det är saken.
Han är en äldre man och går i sus och dus:
Snart kan han falla i sitt rus;
Då tillhör skatten min Maria —
Och mig, tilläger hon i sådan hemlighet,
Att hon som knappast med sig sjelf det vet.

Den rika gubben, att till dottern fria,
Af modren sjelf uppmanad var,
Men tvekade dervid så länge hon ej bar
Den Lappska drägten. Utan att det känna
Iklädde sig Maria denna,
Då hon beslöt till hemmet återgå,
För att sin gamla fader vårda,
Oaktadt hvad hon fann sig förestå
Att lida af sin mor, den hårda.

Då Önne kom att hennes hand begära,
Bekände hon uppriktigt, att hon den
Re’n åt en annan lofvat och med ära
Ej kunde fordra den igen.

”Jag får väl höra, hvad din fader säger.
Jag menar det är han, som giftorätten äger.”
Dock först till modren, som i huset rår,

Han med sin korg och klagan går.
”Den tokan tror sig ha en vilja,”
Utbrister hon, ”men jag har min;
Och då min gubbe från min vilja sin
Ej plär, ej får, ej gitter skilja,
Hvad gäller hennes vilja då,
I fall hon någon har? Som ett mot två.
Om Thore fått ett ja af henne,
Så får du Önne af oss tvenne;
Och, då af henne Thore fått ett ja,
Skall han två nej utaf oss andra ha.”

En annan räkning gubben gjorde,
Då han sin dotters svar försporde.
”Den stackars flickan”, tänkte han,
”Har mist förståndet, då hon ej begripa kan,
Att tusen mer än hundra är,
Om Thore annars har så många,
Fast han, som ryktet förebär,
Har lyckats då och då att vilda renar fånga.”

Ett hinder stod i vägen än
För Önnes giftermål, som enkling vorden,
Sin förra hälft ej längre se’n
Än fjorton dagar bragt i jorden.
När sorgetiden, alltid lång
För friare, omsider var till ända
Så möttes han af Fadren; och de vända
Åt Pastorns hus sin tysta gång.
Då modren ej behöfs vid tillfällen som detta,
Så ville de mor Greta qvitte bli.
Men hon sig smög till dem och ropte: ”Tänken J,
Dumhufvu’n, komma utan mig tillrätta.”
Hos Pastorn se’n hon straxt i talet föll
Och ordet undan man och friare behöll.

 
En hälft af året var förliden,
Se’n Thore för att af sin Prest
Få nödiga betyg. Att vinna tiden
Han hade skaffat sig en häst.
Men lång var vägen, om det väg må heta,
Der han, försedd med en compass,
I öknen måste fram sig leta
Bland klippor, hedar och moras,
Än in i skogens djupa natt sig tränga,
Än uppför forsens branta brädd sig klänga,
Än öfver ån, i brist af spång,
Sig kasta med ett luftigt språng.

Ej återkommen, då de tre anlände
Till Stengrunds prestgård, kunde han sin rätt
Ej sjelf bevaka; och, fast Pastorn kände
Marias honom trogna tänkesätt,
Så måste han bevilja, hvad af lagen
I Norges Lappmark stadgadt var,
Att ett förlofvadt äkta par
I kyrkan anmäldt blef och vigas fick den dagen,
Om ingen röst sig höjde deremot.
Nu var hans säkra hopp, att trots de gamlas hot
Maria skulle sjelf förklara
Sin vägran att vid Önnes hand
Sig fästa med det helga band.
 
Om söndagsmorgonen en bröllopsskara
Halfdrucken sågs och hördes fara
Med ståt och buller. Brudens fader mest
Lät höra sig, och brudgummen dernäst.
Med möda kunde de förmås att tiga,
Då presten sågs på predikstolen stiga,
Och till dess allt vid altaret var slut
Nu sedan sista versen sjungits ut,

Blef allmän tystnad, då der trädde fram
Ett olikt par, hon lik ett offerlam,
Så darrande och blek och när att dåna,
Han lik en varg, hvars ögon sluka re’n
Det arma lammet, förr’n hans klor det råna.
Sin röst upphöjde Pastorn se’n
Och enligt sed och stadga sporde,
Om någon visste något laga skäl,
Som detta giftermål förhindra borde.
Då ropte brudens far: ”mig tillhör väl
Att tinga bort mitt barn som mina renar
Åt hvem jag vill och hur och när.”
”Och då jag myndig man och enkling är,
Hvem,” inföll brudgummen ”är den, som mig förmenar
Att fästa vid min hand en fager mö?”

”Förr måste dock endera af oss dö;”
Så ropade en röst till allas häpnad;
Och Thore står der med en blick beväpnad,
Som svarar mot det ord, vi hört.
 
En lycklig stjerna honom fört
I nejden, då han hörde klockan ljuda
Och folket till Guds hus från verdsligt samtal bjuda.
Der i en vrå, att obemärkt få bli,
Han satte sig till dess det helga var förbi.
Se’n, då det honom och hans fästmö gällde,
Han sakta smög sig fram och tätt bakom
Maria, ej af henne sedd, sig ställde.
Förvånad hörde hon hans röst och såg sig om
Och sade: ”honom har jag redan
mitt hjerta gett; och nu min hand jag ger,
Som hela Guds församling ser”.
Ur kyrkan arm i arm de gingo sedan;
Men modren, rasande af harm,

Sprang efter dem och ryckte från hans arm
I hast sitt barn och drog det till det djupa
Strömfallets brädd, en ättestupa,
Och skrek: ”om du ej svär för mig
Att Önne ta till man, så skall jag störta dig
Här utför branten hufvudstupa”.

”Nej, hellre vill jag dö,” var dottrens svar.
Då nära brädden hon försöker
Sig slita ur det hårda par
Af armar, som om hennes lif sig kröker,
Så stapplar modren; och det bär
För begge ner i sjön, som derinunder är.

Sjelf när att falla, då, att dem bevara,
Han sträckte armen, Thore var.
Men nu han kastar sig med flit i samma fara
Och lyckas, lika stark som snar,
Att bringa först i land Maria,
Som halfdöd suckar: ”fräls min mor.”
För att ej söka henne ock befria,
Var han för christligt sinnad. Kort — han for
I sjön igen och grep den snart förgångna
I håret fatt och den så fångna
Till stranden drog, förnöjd att så
På hennes stygghet hämnas få,
Då han på en gång frälsa kan den fula,
Och henne lugga får en smula.

Pastorskan, som Maria bragt
Fullkomligen till lifs, nu tog i akt,
Att äfven modren vårdad blef. De gingo
Med henne se’n och kläder ömsa fingo,
Så att de kunde visa sig igen
I kyrkan, dit församlingen,

Som stannat utanför, inträdde åter.
Der, sedan Pastorn påmint, huru Gud,
Då vi förlåte, oss förlåter,
Framställer han det Christi bud:
”Hvad Gud förent, skall menskan ej åtskilja.
Det är ju uppenbart Guds vilja,
Att sammanvigas må de unga tu.
Hvem skickade att han kom hit just nu
Att frälsa henne först från nöden
Af tvunget äktenskap och se’n från döden,
Hvem om ej Gud? Så olikt som det var
Det giftermål som Herren hindrat har,
Så talar allt för den förening,
Som nu i fråga är. Godt folk! hvad är er mening?
Fins något jäf emot, att desse bli ett par?”
Ett gällt och allmänt nej var menighetens svar.
Marias mor och far blott suckade och tego.
Nu brud och brudgum fram till Presten stego,
Som dem förente med det band,
Hvarmed af Skaparns egen hand
De första tu så fästas vid hvarandra,
Att de i nöd och lust tillsammans skulle vandra.
Med rörda hjertan af församlingen
Det sälla paret följdes ut på vägen;
Och dagens minne i en sägen
Från led till led har gått och lefver än.

Men huru kunde Thore och hans maka,
Som lifvets ädlare behag fått smaka,
Förnöjde lefva på det råa sätt,
Som Lappen lefver? hör jag läsarn fråga.
Låt oss, det kunne vi ju lätt
I tankens säkra luftskepp våga,
Besöka dem i Qvickjocks paradis,
Af resande så nämndt och värdt sitt pris.
Men for att inse, hur de sig befinna
I sin förening, måste vi
Så fram i tiden som i rummet hinna
Och tänka oss tre år åtminstone förbi.
Stor sak, om dikten sen må anses fela
Af brist på enhet i det hela.

Se der en båt, som, lik en fisk så snäll,
Far fram på Saggatsjön, der höga fjell
Sin hjessas silfverhår i djupet spegla.
Låt oss anropa båten, att vi må
I den få rum och in i viken segla.
Den Öppnas ren, som skulle en ridå
Dras upp, och visar vid den säf, der gungar,
Snöhvita svanor, som med stolt behag
I sundet skrida framför sina ungar,
Men hastigt vända om for strömmens drag
Från sammanloppet af två stora elfver.
Den ena, Kama nämnd, en väldig son
Af skyhögt fjell med skum och dån,
Från brant till brant, sin bölja hvälfver.
Den andra, Tarrajock, med sakta ljud,

Af tråda älskarn mött, sig i hans armar lemnar.
Omkring dem är en bröllopssal,
Så skön som stor, af berg och dal.
Men denna tafla jag ej måla ämnar.
Jag kan det icke; och vi se den ju
För våra ögon, då vi nu
På foten stige af det stolta fjellet,
Som Snerak nämnes, nära till det stället,
Der våra vänner bo.

Så långt vår syn
Sig sträcker under blåa skyn,
Se vi en mängd af sydlänskt gröna öar
I viken spridda vidt omkring,
Som sluta inom sig små silfverlika sjöar
Och dansa om hvarann i ring vid ring.
Då detta spel af grönska och af vatten
Är nu så skönt, hvad är det se’n om natten?
Hvad härlig natt af purpradt guld,
Då solen öfver insjön stannar
Och der sin spegelbild besannar.
Naturen väntar andaktsfull
Att henne se ånyo stiga;
Och sjö och skog och vindar tiga.
Blott forssens höjda dån man hör,
Som tystnaden än mer högtidlig gör.
En sällsynt fågel ger åt dessa nätter
Romantiskt lif med sånger för sin brud.
Hans namn i öknen förutsätter,
Att han har hundra tungors ljud^[1].
Så skönt ej skifta, ej tillsammans flyta
Regnbågens färgor som hans stämmas slag.
Sitt forte till piano byta
Kan ej en Virtuos med mer behag.

Tyst! det är han, som sitter der i lunden.
Hvad under! — nu så nära middagsstunden
Han låter höra sig. Det sker,
Mitt sällskap, för att fägna er,
Vå det J sjelfve måtten höra,
Hvad en beskrifning för ert öra
Förgäfves skulle säga om hans sång,
Så klangrik och så själfull på en gång.

I skygd af träd, på löfverk rika,
Står Thores boning skön och glad.
Han är ej mera blott nomad;
Uppodlare af jord tillika.
Sin renhjord lemnar han i tjenarns vård
Och sköter sjelf sin afvelsgård.
Se der ett nyland, som han ren får skörda,
Der rågen böjes ner af axens börda;
Och här ett annat under tukt,
Som lofvar om ett år en dylik frukt.
Hvad sköna kor der gå i branten
Och beta på den gröna kanten.
Högt på en klippa står en eldig häst och ser
På oss som främlingar med undran ner,
Sjelf sedd med undran af två renar.
Och vi på dem med undran se,
Då de på flykten sig bege
Och ner på ryggen sträcka hornens grenar.

Men säg, hur gick det till, att han,
En ifrig lapp, blef åkermän?
Guld, silfver och hvad mer, som blänkte,
Daggdroppar likt, Maria honom skänkte.
Hvad af sin fostermor hon tidtals fått,
Befanns, då man det sammanlade,

En skatt, som hon ej väntat hade;
Ty hon deri sett kärleksminnen blott
Nu, fast Maria aldrig röjde,
Att hon besvärligt fann det lappska lefnadssätt,
Att han det märkte, dock ej länge dröjde;
Och skatten tyckte han gaf henne rätt
Till bättre lott. Han köpte för dess värde
En vacker hemmansdel och byggde der
Det nätta hus, som ställets prydnad är.
Så utan att hon det begärde,
Blef hennes lif så skönt som nytt,
Liksom ett trollslag det förbytt.

I öknens enslighet de njuta dock det nöje,
Som sällskap ger, än under skämt och löje,
Än i förtroligt fri meddelsamhet
Af hvad man tänker, hvad man vet.
Bland sina grannar Thore finner
Två säkra vänner, hjertligt fäst
Vid Pastorn, en allvarlig prest,
Och vid en bonde, som påminner
Om fromma män i verldens första tid,
Dem Herren sjelf besökte med sin frid.
Med Svenska nybyggarn i fred och sämja,
Tog han dock alltid sin nations försvar,
Då något till dess men å lärde var,
Och sökte dess upplysning främja.
Se här ett prof deraf.

Sjul Långe var en man,
Som med ett öga såg, hvad ingen ann
Med två förmärkte.
Med ett ord han gällde
För mästare att trolla och att spå;
Ty ej så krossadt än är hedendomens välde,

Att ej hos mängden skrock och vantro rå.
Trolltrumman sådan, som den fordom
Besvärjarn tjente med sitt dolva ljud,
Som, i förening med hans hemska svordom,
Böd trollen akta på hans bud,
Finns än, i trots af sin bannlysning,
Hos en och annan hemligt i förvar.
Sjul såg den hos sin far med rysning,
Men lärde se’n hans konst, ett arf från farfars far.
Och fann sig väl af den. Fast folket honom skydde.
Som den der stod med Satan i förbund;
Dock Svensken sjelf med gåfvor flydde
Till Siarns hjelp i nödens stund,
Då onda ögon ondt ibland hans boskop vållat,
Och eljest någonting i huset var förtrolladt.
Nu tror sig Sjul af dylik orsak stämd
Till Thores gård och hoppas hämd,
För det han honom dels förlöjligadt, dels bannat.
I huset anländ, der han aldrig förr
Var synlig, hade han i farstu’n stannat,
Tills någon kom och viste på en dörr
Med nyckel. När på den han lade handen,
Fick han en hemlig stöt och föll omkull.
Dock reser han sig straxt och bugar vördnadsfull
För den — så tänker han, i låset gömda anden.
Han hoppas, att han så hans ynnest vinna kan.
Sen trädde han frimodigt in och fann
En ked af händer, som sig sammanknöto.
Nu äfven honom i sin ring de slöto.
I samma ögonblick
En häftig ryckning genom alla gick.
De sågo häpna på hvarandra;
Trollmannen tog på sig en trottsig min
Förenadt med ett tillgjordt grin.
 
Se’n blef han särskildt från de andra
Ställd på en pall af glas och fick

En jernked i sin hand. Den gick
Till en af Thore vriden skifva,
Som syntes hela verket drifva.
Nu alla fram till Sjul, hvar efter annan, gå
Och röra vid hans hand och få
En knyck, hvarvid en gnista springer
Ifrån hans knoge in i deras finger.
Månn’ det väl brinner inom mig;
Så tänkte han förskräckt. Dock tröstade han sig,
Då han en iskall svett, på ryggen kände
Och sig föröfrigt oskadd fann.
Emedlertid försvann hans mod och han bekände,
Att Thore var hans öfverman.
Nu denna hela undret tyder
Som en naturens kraft, den äfven åskan lyder.
Ja, med vår Herres ljungeld slägt
Är gnistan, som, ur glaset tvungen,
Nyss syntes fram ur fingret sprungen.

Se’n han med detta ord en häpen undran väckt,
Fortfar han så: ”att noga pröfva tingen
Och rätt använda dem är menniskan
Af Skaparn ställd på jorderingen.
En loflig trollkonst och en sann
Är den, att, då vi rätt naturen känne,
Vi kunne ock beherrska henne.
Men synd, såväl som dårskap, är
Det hexeri, du förebär,
Du gamle Sjul. Hvad kan din trumma,
Då du på henne slår? Blott brumma.”

Det skratt, som hördes, då han slöt
Den stolta gubben mer förtröt
Än allt, hvad Thore eljest gjorde,

Som honom förödmjuka borde.
Af hemlig fruktan dolde han likväl
Den harm, som tändes i hans kränkta själ.

Så för det sanna Thore strid de
Och frön till odling i sin omkrets spridde,
Från verlden skild, af verlden glömd,
Dock ej lik masken i sin snäcka gömd.
Der står han, i gestalt ej stor dock manlig.

Den fulhet, som i anletsdrag
Och ögonställning är hos Lappen vanlig,
Hos honom föga märks för det behag,
Som öfver hela ansigtet sig gjuter
Ur svarta ögon, der en ädel själ
Framblickar med det lugn, som dygden njuter,
I det hon vill och gör och tänker väl.

Han blir oss varse, kommer oss till möte
Och bjuder oss att se, hur säll
Här i sin frihet bakom öde fjell
Han lefver i naturens sköte.
Nu ock Maria syns på gården ren
Med tvenne englabarn inom en blomsterhägnad
Och med en vänlig min oss lofvar den undfägnad,
Som hennes gästfrihet bevisar se’n.
På en gång Norrskt och Svenskt är allt härinne,
Så husgeråd, som mat och dryck.
Allt röjer ordning, flit och sinne
För huslig trefnad utan flärd och nyck.
Snart bär hon in tre goda rätter
Af lax och ren och mjölk och bär;
Nej, grädda tror jag, att det är.

Sist hennes vackra hand på bordet sätter
En sirligt slipad karafin,
Som lofvar ett förträffligt vin,
Om vi få dömma efter lukten redan.
Också åt färgen fägnar sig vår syn;
Den liknar rodnaden i aftonskyn.
Då vi af Thore manas sedan
Att tomma vära fyllda glas,
Infaller leende hans maka:
”Få se, när ni det hunnit smaka,
Om ni kan låta er af qvinnolist bedras
Att hålla det för vin, ehur1 de drufvor,
Af hvilka det är brygdt, ha växt på våra tufvor
Det är af åkerbär, som blomma på vår äng
Likt rosor i en blomstersäng.”
”Ett härligt vin, som skattas må dess mera,
Då det är fosterländskt” utrope vi.
”Dock, att det styrka ge en tår madera”,
Så hon bekänner, ”blandad är déri.”
”Ja” säger Thore, ”Norden kan dock icke
Umbära söderns salt; och dermed må
Ett ädelt vin, det vi till högtids dricke,
Som en förnäm Guds gåfva följa få.”

Nu stå vi upp välfägnade från bordet
Vi äfven, som i tanken blott
Ha njutit, hvad der funnits godt.
Förut likväl så en af oss tar ordet,
Vi klinga må med höjda glas en skål
För ett af tidens lyckligt nådda mål,
Som, då det kunnat bli med vapen vunnet
Af hjeltekungen blef i freden funnet.
Det blir, så hoppas vi, om det ej är,
Det band af kärlek likt, som vi se här
Förena Thore och Maria.
Jag menar Sverges på en jemnlik grund

Med Norge slutna statsförbund,
Som gör dem hvar för sig sjelfständiga och fria.
Så har naturen sjelf det ment,
Då hon på samma gång dem skiljt och dem förent
Med fjell, som nalkas skyn för att på hvar sin sida
De smälta drifvors friska flöden sprida,
Som sätta såg och qvarn och båt i rörelse
Och fruktbarhet och lif åt hela landskap ge.

1. Satakielinen är hans Finska namn.