En berättelse från Lappland
| ← Franzén, Frans Michael |
|
Runeberg, Joh. Ludv. → |
EN BERÄTTELSE FRÅN LAPPLAND.
På ett utaf de undersköna ställen,
Som med förvåning ses vid Norska fjällen,
Står Stengrunds kyrka, der en värdig tolk
Af Herrans ord höll Gudstjenst för det folk,
Som, längst förjagadt upp i öde Norden,
Har allt, hvad det behöfver i sin Ren.
Men ock dess hund, att sammanhålla hjorden,
Är oumbärlig, fast båd’ ful och klen.
Lägg till det tält, som följer med på färden,
Och släden, lik en ökstock, öfver snön
Så flytande, som denne öfver sjön.
Se der, hvad Lappen mot all ståt i verlden
Ej byta ville. Mången af hans stam,
Till södern förd, der kunnat komma fram,
Men blef af en magnet till Norden dragen.
Så Thore Carlsson, af en prest upptagen,
(Till Sverges Lappmark hörde begge två),
Fick genom hans försorg i skola gå,
För att till tjenst i samhället bli danad.
Men om sitt hemlands renar drömde han
Hvar natt som yngling, och beslöt som man
Dit återvända, af den frihet manad,
Som tjust hans barnaår, då endast skyn
Och fjällen stängde för hans glada syn,
Och då han for med renen, som han skulle
Ha flugit upp och ner för berg och kulle.
En högre frihet var dock nu det mål,
Han sökte med sin flykt från samhällslifvet,
Den, som ej sjelfsvåld mer än träldom tål,
Och hatar det af afund närda kifvet
Emellan hand och fot i samma kropp
Och mot det hufvud, som den håller opp.
Nu köpte han en hjord och, sjelf dess herde vorden,
Bekände sig till Sabmes ätt
Så väl i drägt som boningssätt;
Och Guds välsignelse förökte hjorden.
Men i hans trefnad feltes än
En, som med honom delte den.
Bland råa Lappskor kunde väl ej finnas
En värdig maka för så bildad man.
Men att en Svenska skulle kunna vinnas
Utaf en Lappman, han ej hoppas kan.
Svenskt blod med Lappskt ej tål förening;
Det är ej Svenskens blott, men Lappens mening.
Väl blef en svenska, en af högre stånd,
Med ädelt hjerta och med ljust förstånd,
Ehur romantisk i det hela,
Så fäst vid Thore, att hon ville dela
Hans ökenlif och Lappska lefnadssätt.
Men han betänkte, att, hvad skönt och lätt
Nu henne syntes såsom hans herdinna,
Hon se’n odrägligt skulle finna,
Då i ett trångt och rökigt tjell
Hon skulle bo och se blott hed och fjäll.
Men lyckligtvis bortrycktes hon af döden
Från alla sorger, frestelser och öden.
Med hennes minne i sin sorgsna håg
Och med den tanken, att han skall försaka
Det sälla lifvet med en dygdig maka,
Beger han sig uppå det sommartåg,
Som Svenska Lappar göra upp till fjellen,
Der deras hjordar glada gå
Från brant till brant på rika betesställen
Och allt till Norska gränsen nå.
Der stannar han en dag och lemnar hjorden
I sina hundars vård och sig beger
Uppå en väg, som bär i bråddjup ner,
Till dess han når en hamn i Svanefjorden.
Den finner han, hvad han till tidsfördrif
I ensligheten af sitt ökenlif
Hvart år beställer, någon bok af värde.
Så bär det frukt, hvad han i skolan lärde.
Och hvad den verld, han öfvergett, beter,
Han än med hopp om dess förbättring ser.
Vid hamnen reser sig en bergsrygg, som beklädes
Af tall och björk i rad på rad,
Och blott i krok på krok beträdes,
Tills vandrarn når en hvilostad,
En plan, som öppnas midt i bergets sköte,
Så vidsträckt, att ej blott en kyrka ryms deri,
Men ock en prestgård. Dit till begges möte
En väg från socknen går ock dem förbi
Sig sänker bråddjup ner i hamnen.
Nu Thore der sig klänger opp
Och intill Presten går, som med ett hopp
Af gästfri fägnad honom tar i famnen
Och ropar: ”Var välkommen, Svenske vän,
Hos Norske brodren. Det är längese’n,
Jag haft den glädjen att få språka
Med sådan älsklig man som du,
Ehur jag här i hamnen nu
Bland dem, som köpslå der, kan råka,
Ej blott bekanta, men ock mången man,
Hvars Norrska flärdfrihet min vänskap vann.”
”Tack, fader! låt mig så dig kalla,”
Var Thores svar, ”som du benämns af alla
I den församling, du ej endast lär
Men leder på den väg, som Herrans är.
Vi fjellbor lefve här som gäster
I samma hus, vår sköna Nord,
Som fria menskor med ett ord.
Här blåser ej den vind från öster eller vester
Som samhällslifvet upp i vilda vågor rör
Och folkens sämja midt i freden stör.”
Vid dessa ord han på sin skuldra kände
En sakta klappning, och, dä han sig vände,
En hand, som mötte hans och tryckte den,
Tillkännagaf, att han som husets vän
Välkommen var också hos värdens maka.
Snabb gick hon ut och snabb kom hon tillbaka,
Följd af en tärna, som är lika snar
Att hjelpa henne, då hon duken breder
Och, hvad föröfrigt hon i ordning har,
På middagsbordet lägger neder.
Full af förundran stannar Thores blick
På tärnans Lappska drägt och Svenska skick.
Förvånad ser han ock de regelbundna dragen
Och englablicken ur de himmelsblå,
Solklara ögonen afvika så
Ifrån det Lappska ansigtet, som dagen
Är skild från natten. Dylikt undantag,
Som vi från Lappland sett i en Jättinna,
Är denna Norrlänskt blonda qvinna.
Föröfrigt visar det behag
I hennes sätt, som skulle klä en Fröken
Att hon ej uppfödd är i röken
Af kåtans spiseld, ej ibland en flock
Af råa herdar. Att med dem hon dock
Nu lefva vill, får han förundrad höra.
I löfsaln sedan, dit de gå
Till kaffebordet, spänner han sitt öra
Då gåtan löses af Pastorskan så:
Här var en Fru, som, då hon, enka vorden,
Satt ensam i sin sorg, med resor den fördref.
Förtjust af Södern kom hon ock till Norden
Och af dess storhet hänförd blef.
Hon hade för allt skönt ett öppet sinne;
Och här hon lemnat efter sig ett minne,
Som nu förnyadt är. Oss alla kärt
Det äfven er uppmärksamhet är värdt.
Hon fick vid kyrkan se bland Lapparna en flicka,
Hvars fägring och det sätt, hon hade redan då
Att med naift behag sig skicka,
Intogo den förnäma damen så,
Att hon begärde henne få
Till fosterbarn, och fick det genast;
Ty hennes kalla mor och stränga far
Dervid beräknade allenast,
Hvad vinst det för dem sjelfva var,
Som af en liten hjord lifnärde sig med möda,
Att slippa henne klä’ och föda.
Oaktadt allt, hvad godt hon nu i södern njöt,
Hvad skönt hon såg, och hvad af värde
Hon så af böcker som af samtal lärde,
Behöll hon, hvad hon tyst inom sig slöt,
Ett minne af sitt hemland. Det var källan,
Hvaraf det vemod midt i glädjen flöt
Som tryckte hennes själ ej sällan.
Hvad under då, att hennes längtan dit
Fick luft vid damens död, som henne arflös lemnat,
Ej af förkolnad kärlek, ej med flit,
Ty all sin egendom hon henne ämnat,
Men af det uppskof, som så ofta sker,
För det man döden ej så nära ser.
Ehuru lycklig att en tillflyckt finna
I Pastorns hus, beslöt hon dock
Att följa såsom tjenarinna
Sin gamla far. Hon ökte ock hans flock
Med tjugu renar för det medel
Hon ägde i en sparad sedel.
Till flyttning färdig tog hon redan an
Den Lappska drägten; och den dagen,
Då Thore kom, af lycklig aning dragen,
Hon hade klädt sig högtidsgrann
I höga röda mössan, som betäcker
Allt håret utom ett ziratligt par
Af flätor, hvilkas ända räcker
Allt ner på ryggen och ett påhäng har
Af perlor, ringar, band och glitter.
Den största grannlåten likväl på bröstet sitter
I silfverprydnader af många slag,
Som glänsa mot en solklar dag.
Som Ripan ömsar färg så Lappskan byter
Sin vinterpels, lik askan grå,
Emot en sommarrock, som skryter
Skarlakansfärgad eller himmelsblå
Med gröna snören, gula fransar,
Med hvilka, då hon går, en flägt af vädret dansar.
Då nu Maria hade klädt sig så
Blott på försök och fram till spegeln trädde,
Brast hon i skratt, dock med ett hemligt ve
Att så den enkelhet, som hennes täckhet klädde,
I löjlig brokighet förvandlad se.
Men hur det henne än förställde,
Så röjde hennes sätt att föra sig likväl
Det ädla, hvarmed hennes själ
Beviste öfver hennes kropp sitt välde.
För Thore, fast en afsmak äfven han
I denna vilda grannlåt fann,
Var den uppoffring, som hon dervid gjorde,
En högst välkommen sak. Den lifvade hans hopp,
Att nu det mål han hinna torde,
Hvarefter han förut förgäfves lopp.
Han tänkte nu en maka finna,
Som, fast hon var en bildad qvinna,
Dock kunde såsom en nomad
Med honom lefva nöjd och glad.
Hvad för en gammal vresig far hon gjorde,
Hon för en älskad man än mera göra borde.
Hvad han af Prestens fru och Presten sjelf förnam
Om dygder, som Maria prydde,
Hans kärlek på en gång uppeldade och brydde,
Dä han för henne skulle träda fram
Med sin förklaring, hvilken han fördröjde
Till morgondagen. Enkel som den var
Och hjertlig, fick den ock ett svar,
Som lika öppet hennes ömhet röjde.
Väl var det fjerran i ett annat land,
Hon skulle föras af hans hand;
Dock detta henne föga brydde.
De hörde ju till samma folk
Och under samma Konung lydde,
Och samma tungomål var begges tolk.
Men snart en annan man begärde henne;
Hans namn var Önne, och se här hans bild.
Hemsk var hans uppsyn och hans åtbörd vild.
Med isgrå ögonbryn hans låga änne
Två knotor mötte, mellan hvilka låg
Ett par små ögon, dem man knappast såg.
Dock fann man, att de voro lika
De djurs, som man ej nämna plär.
Nu har väl Lappen som Chinesen slika
Så sneda i gemen; men dessa här
I sammanhang med håret, som från pannan
Står upp som borst, och tanden, som sig skär
Ur munnen ut, och en och annan
På rocken synlig fläck, allt med ett ord förent
Påminner om det djur, som nyss var ment.
Men hvad man än hos honom kunde klandra
I seder som i allt det andra,
Hvaröfver folket fäller dom,
Så öfverskyldes det utaf hans rikedom,
Om än med öfverdrift till tusen renar
Af ryktet räknades hans hjord.
Den tanken var ock allmänt spord,
Och visshet blir hvad folket menar,
Att han en mulen vinternatt,
Då ingen måne, ingen stjerna lyste,
På något ställe, der för troll man ryste,
I jorden gömt en silfverskatt,
Som öktes årligen af visen,
I hvars förbund han troddes stå.
Det syntes af de högre prisen,
Han alltid lyckades att för sin afvel få.
Det sanna var, att han för det, han sålde,
Tog digra fat, i hvilkas buk var stängd
Af onda andar en otalig mängd,
Som se’n bland fjellens folk förderf och armod vållde.
Ja, bränvinsdjelfvuln rår olyckligtvis
Se’n längre tid också i Lappens öken.
Ej blott vid marknan vill han, för hvad pris
Som helst, så länge famla i det töcken,
Som föds af ruset, att han tumlar ner
I drifvan medvetslös och, då han vaknar,
Den sålda renens köpeskilling saknar.
Vid sjelfva kyrkan det ej sällan sker.
På Svenska sidan Thore bistod Presten
Att varna folket för den onda gästen,
Som är för dem, att nämna ett hans ord,
Hvad ulfven är för deras hjord.
Men för en hemlig hjelp af någon bland de andar,
Den Lappens vantro än med dem från himlen blandar,
Begynte Thore misstänkt bli,
Då i hans vård den lilla hjorden
Var redan nära dubbelvorden;
Den vantrefs, ej från otyg fri,
I förra ägarns hand, som, för en trollman hållen,
Dock sjelf i hjelplös nöd ett offer blef för trollen.
De rätta voro lättja, skojeri
Och dryckenskap. Men Thores renar
Som Abels får välsignades af Gud;
Ty Abel lik han aktar Herrans bud
Och flit med måttlighet förenar.
Med tusen renar! detta tusen låg
Liksom ett trollord jemt i Ole Nilsens håg.
Det var Marias far och modrens namn var Greta.
Om silfverskatten drömde hon hvar natt
Och väcktes än af mödan att den leta,
Än af den harm, hon kände vid det spratt,
Att den, som föregafs ha sett, hur skatten
I jorden gräfdes ner, på stället så
Ett märke lagt, fast det var mörka natten,
Att han den kunde i sin ägo få.
En annan gång hon åter drömde,
Att hon i egen kista gömde
De speciedaler hon der fann.
Hon lade hög på hög, ett hundra till ett hundra.
Men allt försvann,
Bäst hon ej kunde nog sin rikedom beundra.
Sist drömde hon, att hon på stället var,
Men efter skatten fann blott gropen qvar.
Han vet, hvar skatten fins, anmärkte hon som vaken.
Och hon skall veta det, blott hon, se det är saken.
Han är en äldre man och går i sus och dus:
Snart kan han falla i sitt rus;
Då tillhör skatten min Maria —
Och mig, tilläger hon i sådan hemlighet,
Att hon som knappast med sig sjelf det vet.
Den rika gubben, att till dottern fria,
Af modren sjelf uppmanad var,
Men tvekade dervid så länge hon ej bar
Den Lappska drägten. Utan att det känna
Iklädde sig Maria denna,
Då hon beslöt till hemmet återgå,
För att sin gamla fader vårda,
Oaktadt hvad hon fann sig förestå
Att lida af sin mor, den hårda.
Då Önne kom att hennes hand begära,
Bekände hon uppriktigt, att hon den
Re’n åt en annan lofvat och med ära
Ej kunde fordra den igen.
”Jag får väl höra, hvad din fader säger.
Jag menar det är han, som giftorätten äger.”
Dock först till modren, som i huset rår,
Han med sin korg och klagan går.
”Den tokan tror sig ha en vilja,”
Utbrister hon, ”men jag har min;
Och då min gubbe från min vilja sin
Ej plär, ej får, ej gitter skilja,
Hvad gäller hennes vilja då,
I fall hon någon har? Som ett mot två.
Om Thore fått ett ja af henne,
Så får du Önne af oss tvenne;
Och, då af henne Thore fått ett ja,
Skall han två nej utaf oss andra ha.”
En annan räkning gubben gjorde,
Då han sin dotters svar försporde.
”Den stackars flickan”, tänkte han,
”Har mist förståndet, då hon ej begripa kan,
Att tusen mer än hundra är,
Om Thore annars har så många,
Fast han, som ryktet förebär,
Har lyckats då och då att vilda renar fånga.”
Ett hinder stod i vägen än
För Önnes giftermål, som enkling vorden,
Sin förra hälft ej längre se’n
Än fjorton dagar bragt i jorden.
När sorgetiden, alltid lång
För friare, omsider var till ända
Så möttes han af Fadren; och de vända
Åt Pastorns hus sin tysta gång.
Då modren ej behöfs vid tillfällen som detta,
Så ville de mor Greta qvitte bli.
Men hon sig smög till dem och ropte: ”Tänken J,
Dumhufvu’n, komma utan mig tillrätta.”
Hos Pastorn se’n hon straxt i talet föll
Och ordet undan man och friare behöll.
En hälft af året var förliden,
Se’n Thore för att af sin Prest
Få nödiga betyg. Att vinna tiden
Han hade skaffat sig en häst.
Men lång var vägen, om det väg må heta,
Der han, försedd med en compass,
I öknen måste fram sig leta
Bland klippor, hedar och moras,
Än in i skogens djupa natt sig tränga,
Än uppför forsens branta brädd sig klänga,
Än öfver ån, i brist af spång,
Sig kasta med ett luftigt språng.
Ej återkommen, då de tre anlände
Till Stengrunds prestgård, kunde han sin rätt
Ej sjelf bevaka; och, fast Pastorn kände
Marias honom trogna tänkesätt,
Så måste han bevilja, hvad af lagen
I Norges Lappmark stadgadt var,
Att ett förlofvadt äkta par
I kyrkan anmäldt blef och vigas fick den dagen,
Om ingen röst sig höjde deremot.
Nu var hans säkra hopp, att trots de gamlas hot
Maria skulle sjelf förklara
Sin vägran att vid Önnes hand
Sig fästa med det helga band.
Om söndagsmorgonen en bröllopsskara
Halfdrucken sågs och hördes fara
Med ståt och buller. Brudens fader mest
Lät höra sig, och brudgummen dernäst.
Med möda kunde de förmås att tiga,
Då presten sågs på predikstolen stiga,
Och till dess allt vid altaret var slut
Nu sedan sista versen sjungits ut,
Blef allmän tystnad, då der trädde fram
Ett olikt par, hon lik ett offerlam,
Så darrande och blek och när att dåna,
Han lik en varg, hvars ögon sluka re’n
Det arma lammet, förr’n hans klor det råna.
Sin röst upphöjde Pastorn se’n
Och enligt sed och stadga sporde,
Om någon visste något laga skäl,
Som detta giftermål förhindra borde.
Då ropte brudens far: ”mig tillhör väl
Att tinga bort mitt barn som mina renar
Åt hvem jag vill och hur och när.”
”Och då jag myndig man och enkling är,
Hvem,” inföll brudgummen ”är den, som mig förmenar
Att fästa vid min hand en fager mö?”
”Förr måste dock endera af oss dö;”
Så ropade en röst till allas häpnad;
Och Thore står der med en blick beväpnad,
Som svarar mot det ord, vi hört.
En lycklig stjerna honom fört
I nejden, då han hörde klockan ljuda
Och folket till Guds hus från verdsligt samtal bjuda.
Der i en vrå, att obemärkt få bli,
Han satte sig till dess det helga var förbi.
Se’n, då det honom och hans fästmö gällde,
Han sakta smög sig fram och tätt bakom
Maria, ej af henne sedd, sig ställde.
Förvånad hörde hon hans röst och såg sig om
Och sade: ”honom har jag redan
mitt hjerta gett; och nu min hand jag ger,
Som hela Guds församling ser”.
Ur kyrkan arm i arm de gingo sedan;
Men modren, rasande af harm,
Sprang efter dem och ryckte från hans arm
I hast sitt barn och drog det till det djupa
Strömfallets brädd, en ättestupa,
Och skrek: ”om du ej svär för mig
Att Önne ta till man, så skall jag störta dig
Här utför branten hufvudstupa”.
”Nej, hellre vill jag dö,” var dottrens svar.
Då nära brädden hon försöker
Sig slita ur det hårda par
Af armar, som om hennes lif sig kröker,
Så stapplar modren; och det bär
För begge ner i sjön, som derinunder är.
Sjelf när att falla, då, att dem bevara,
Han sträckte armen, Thore var.
Men nu han kastar sig med flit i samma fara
Och lyckas, lika stark som snar,
Att bringa först i land Maria,
Som halfdöd suckar: ”fräls min mor.”
För att ej söka henne ock befria,
Var han för christligt sinnad. Kort — han for
I sjön igen och grep den snart förgångna
I håret fatt och den så fångna
Till stranden drog, förnöjd att så
På hennes stygghet hämnas få,
Då han på en gång frälsa kan den fula,
Och henne lugga får en smula.
Pastorskan, som Maria bragt
Fullkomligen till lifs, nu tog i akt,
Att äfven modren vårdad blef. De gingo
Med henne se’n och kläder ömsa fingo,
Så att de kunde visa sig igen
I kyrkan, dit församlingen,
Som stannat utanför, inträdde åter.
Der, sedan Pastorn påmint, huru Gud,
Då vi förlåte, oss förlåter,
Framställer han det Christi bud:
”Hvad Gud förent, skall menskan ej åtskilja.
Det är ju uppenbart Guds vilja,
Att sammanvigas må de unga tu.
Hvem skickade att han kom hit just nu
Att frälsa henne först från nöden
Af tvunget äktenskap och se’n från döden,
Hvem om ej Gud? Så olikt som det var
Det giftermål som Herren hindrat har,
Så talar allt för den förening,
Som nu i fråga är. Godt folk! hvad är er mening?
Fins något jäf emot, att desse bli ett par?”
Ett gällt och allmänt nej var menighetens svar.
Marias mor och far blott suckade och tego.
Nu brud och brudgum fram till Presten stego,
Som dem förente med det band,
Hvarmed af Skaparns egen hand
De första tu så fästas vid hvarandra,
Att de i nöd och lust tillsammans skulle vandra.
Med rörda hjertan af församlingen
Det sälla paret följdes ut på vägen;
Och dagens minne i en sägen
Från led till led har gått och lefver än.
Med Norge slutna statsförbund,
Som gör dem hvar för sig sjelfständiga och fria.
Så har naturen sjelf det ment,
Då hon på samma gång dem skiljt och dem förent
Med fjell, som nalkas skyn för att på hvar sin sida
De smälta drifvors friska flöden sprida,
Som sätta såg och qvarn och båt i rörelse
Och fruktbarhet och lif åt hela landskap ge.
