En fattig poet

EN FATTIG POET.

1.

Det finnes vissa scener och episoder, hvilka af ålder ansetts så karakteristiska för de länder, hvilka de tillhöra, att man med yttersta möda skulle kunna uppleta någon roman eller novell, der icke den mot det land, der händelsen försiggår, svarande målningen är på ett mer eller mindre lyckadt sätt inflätad. En tjurfäktning eller en autodafé, karnavalen eller ett litet väl konditioneradt röfvarband äro nödvändiga ingredienser i en något så när intressant spansk eller italiensk novell. Till och med den uppfinningsrike Dumas har icke försmått att i sin »Grefven af Monte Christo» använda både karnaval och banditer, då han för läsaren till Rom.

På samma sätt finnes för enskilta personligheter vissa så oföränderliga och bestående typer att de med skäl kunna kallas stereotyper. Hvem har väl t. ex. sett en förläst magister eller en fattig poet tecknad på mera än ett sätt?

Olyckligtvis börja dessa intressanta typer att försvinna, om ej ur romanens, åtminstone ur verklighetens verld: »man förläser sig ej mera, det bruktes blott i fordna dar», och sånggudinnornas dyrkare blifva med hvarje år allt färre till antalet. I stället för samlade dikter annonseras numera endast samlade smärre berättelser eller dylikt: poesien börjar gifva rum för prosan. Man har emellertid skäl att hoppas det »den fattige poeten» snart skall ersättas af en ny typ: »den fattige novellisten».

[ 279 ] För knappa tvänne månader sedan fanns dock ännu en fattig poet af den gamla skolan. Han hette Arvid Sylvén.

En eftermiddag satt han och skref . . . naturligtvis i en vindskammare och med ett glas vatten bredvid sig. Till hans skam måste dock erkännas att ingen »tvåskillingsdank», instucken i halsen på en tom, sprucken butelj, stod på det rankiga skrifbordet. Men detta torde dock kunna förklaras deraf att det ännu var full dager, och — hvad mera är — att ej ett enda ljus fanns i Sylvéns våld. Den ovanliga lyxen af åtskilliga böcker rent skrifpapper och flera oskurna skrifpennor torde likaledes förefalla oförklarlig, om ej mannen varit extraordinarie i tre eller fyra verk och således hade tillgång att gratis förskaffa sig dessa för honom nödvändiga materialier.

I detta ögonblick tycktes hans skaldeådra hafva försinat, han tuggar på pennan och börjar oroligt titta emot taket.

Hvad skrifver han då?

Stackars karl! Han håller på med ett brinnande ode till en diktad älskarinna om kyssar, om möten i ensliga, månbelysta lunder, om vällustiga tête-à-têter vid bord lastade med läckra frukter och ädla, glödande viner. Den olycklige måste alltför mycket anlita fantasien. Hvad kan han veta om kyssar och vin?

Han skjuter otåligt undan det erotiska poemet, fattar ett rent blad och börjar skrifva en lofsång öfver friheten: han talar om barrikader, om upplysning, om kullstjelpta troner, om menniskans rättigheter, om . . .

Det bultar på dörren . . . Kanhända ett bysättningsutslag . . Farväl med friheten!

Men nej, det var icke så farligt. Den inträdande var en ung modernt klädd man med fadda drag och ett sjelfkärt leende kring sina läppar.

— God dag, kära Sylvén! sade han och slog sig [ 280 ]helt förnämt ned i den enda lediga stolen, hvilken värden lemnade för att sätta sig på kanten af sin säng.

— Välkommen! sade Sylvén och såg sig förlägen omkring i det torftiga rummet. Det syntes påtagligen att gästen icke var någon af de mera hvardagliga.

— Du undrar väl hvad som förmått mig att så här oombedd göra min första visit hemma hos dig.

— Jag kan ej neka det, bror Vadell!

— Du skall få höra. Jag kom först för att fråga om du ville gå ut och taga en sexa med mig, och för det andra . . . men det skola vi spara till efter sexan.

— När sexan således är en conditio sine qua non för att att jag skall få veta hufvudanledningen till ditt besök, måste jag naturligtvis antaga den och tacka dig.

Vår poet utbytte verkligen nattrocken mot en bonjur, fattade hatt och handskar och begaf sig under vännens ledning till Djurgården.

Sedan herrar Vadell och Sylvén kommit botten att synas på ett halft tjog små asietter och vederbörligen expedierat supen, halfvan och tersen, dertill förtärt en eller annan portion varm mat och tömt ett par halfbuteljer bayerskt öl, hvilket allt hörer till en någorlunda välbeställd sexa, lutade sig Vadell baklänges för att intaga en beqväm och för matsmältningen tjenlig position, och yttrade:

— Vi komma nu till andra anledningen för mitt besök.

Sylvén spände upp ögon och öron.

— Du måtte ha märkt att en stor förändring genomgått hela mitt väsende, fortfor Vadell.

Sylvén böjde hufvudet jakande. Han tänkte på vännens frikostighet med sexan.

— Vet du skälet?

— Nej!

— Jag är kär . . .

— Det tänkte jag var ditt vanliga tillstånd.

[ 281 ] — Ja, men nu är jag allvarsamt kär, det vill säga kär i ett fruntimmer, med hvilket jag skulle önska gitta mig.

— Nåväl, hvad kan jag göra dervid?

— Vänta! Ehuru jag har temligen stor framgång hos könet, är jag dock ingen musernas gunstling. Olyckan vill att min sköna är poetiskt stämd, och som det i öfvermorgon är hennes födelsedag . . .

— . . . önskar du att jag skall hjelpa dig med några verser.

— Alldeles.

— Och i hvilken genre skola de vara?

— En kärleksförklaring, likväl något beslöjad.

— Du bör dock gifva mig några upplysningar om föremålet.

— Hon är blondin och heter Elise. Mera behöfver du troligtvis ej veta.

— Nej, det är nog. Jag skall försöka att göra det bästa.

— När kan du få dem färdiga?

— Jag skall skicka dem till dig i morgon.

— Tack! Vid tillfälle kan du räkna på återtjenst.

De båda unga männen skildes åt för att gå hem och sofva den sömn, som endast ett godt samvete och en rundlig sexa kan skänka.

2.

Vadell hade ordentligt erhållit de begärda verserna, tillika med ett bref ifrån Sylvén, och hade behörigen aflemnat dem hos föremålet för sin kärlek, sedan han dock förut kopierat dem med sin vackraste stil på doftande, rosenfärgadt silkespapper.

Ett par minuter sedan Vadell aflägsnat sig, hade fru Elise P. ännu icke läst det papper, han lemnat henne.

[ 282 ] Drömmande satt hon i en sjelfsvåldig, men intagande ställning uppkrupen i soffan, under det hennes vackra ögon med ett temligen likgiltigt uttryck voro fästade på det rosenfärgade papperet, som låg på ett litet sybord bredvid henne.

— Jag skall väl ändå se hvad han skrifver, sade fru Elise, i det hon vårdslöst, nästan med motvilja vek upp det hopvikta bladet. Säkert, tillade hon, är detta lika tråkigt som han sjelf.

Fru Elise tycktes dock hafva misstagit sig i detta förhastade omdöme, åtminstone att dömma af den allt mer och mer tydliga förvåning, ja, rörelse, som målades i hennes ansigte under läsningen.

— Huru, tänkte hon, i det hon lade papperet tillbaka, är det väl möjligt att den fadde, egenkäre Yadell skulle hafva skrifvit dessa på en gång blyga och dock glödande verser . . . Han, hvars tal vanligen består af utslitna, intetsägande fraser, skulle hafva funnit dessa ord, så tjenliga att röra en qvinnas hjerta?

Hon kastade i detsamma sina blickar på den stol, hvilken Vadell nyss hade lemnat. På golfvet helt nära foten af den låg ett papper, hopviket och skrynkladt. Med all nyfikenhetens häftighet sprang Elise upp och fann ett bref till Vadell och ett annat deri liggande papper, der med en vacker, men för Elise obekant handstil samma verser funnos skrifna som hon nyss läst.

Brefvet till Vadell var af följande lydelse:

»Kära bror!

Härmed skickar jag dig de begärda verserna. Jag hoppas att den, till hvilken du ärnar dem, skall blifva nöjd med dem, ehuru de, i anseende till de sparsamma upplysningar, du gaf mig om föremålet, måhända äro något sväfvande och obestämda. Jag kan ju omöjligen känna din flammas lynne, och det hade dock varit nödvändigt för att lyckas fullkomligt. Men nog derom. [ 283 ]Om du kan, så låna mig 50 rdr bko! Jag fruktar oupphörligt ett utslag på denna summa. Au revoir!
Vännen Sylvén.»

— Sylvén? upprepade fru Elise, såsom det tycktes föga förvånad öfver detta bref, hvilket den olycklige Vadell troligtvis tappat och sålunda gifvit förklaringen till huru han kunnat framlemna poemet såsom sitt verk.

— Sylvén, upprepade hon tankfullt ännu en gång, skulle det väl vara min kusin . . . det är ej otroligt . . . Jag får taga reda på det . . . Det är oförsvarligt af mig att så der totalt ha glömt bort honom . . . Han tycks vara fattig.

Under dessa fragmentariska reflexioner hade den unga enkan dragit ut en låda ur bordet och letade der ifrigt bland ett helt kaos af visitkort. Slutligen fann hon hvad hon sökte. Det var ett litet enkelt kort, på hvilket poeten egenhändigt tecknat sitt namn. Han hade ej haft råd att låta gravera det.

Sylvén, som egentligen ej var fru Elises kusin, utan blott styfson till en af hennes farbröder, hade som yngling ofta träffat henne, men under hennes korta giftermål, då hon vistats på sin mans landtegendom, förlorat henne ur sigte. Då hon för ett år sedan flyttat till Stockholm, hade han förgäfves sökt henne ett par gånger och af fruktan att hans visiter kunde vara oangenäma upphört med dem.

— Det är verkligen han, yttrade fru P., sedan hon jemfört stilarne. Jag måste träffa honom och söka göra något för honom. Emellertid skall jag först afskeda den efterhängsne Vadell.

3.

Tidigt på morgonen följande dagen erhöll Sylvén ett bref, hvilket innehöll fyra sedlar, hvardera å 25 rdr, utan något upplysande. Stilen på utanskriften var [ 284 ]tydligen förställd, och städerskan visste blott att »en främmande jungfru» varit der med brefvet.

— Det kan väl knappast vara Vadell, tänkte Sylvén. Hvad skulle väl ett dylikt hemlighetsmakeri gagna honom!

I detsamma inträdde den olycklige älskaren med ett uttryck af stor förargelse i sina föga intagande drag.

— Har du skickat mig några penningar? frågade Sylvén.

— Nej, min själ! Hur kan du inbilla dig att jag kan umbära 50 banko, särdeles efter hvad som händt.

— Och hvad har då händt?

— Att Elise upptäckt det jag ej var författaren till de der verserna jag lemnade henne.

— Huru är det möjligt?

— Jag måtte med näsduken hafva dragit upp ditt fördömda bref, som jag erinrar mig att jag stoppat i frackfickan.

— Och hon har läst det?

— Ja, och återskickat det tillika med en biljett, i hvilken hon ber mig söka en annan sångmö.

— Och mina verser?

— Dem måtte jag ha förlagt, efter hon ej skickade mig dem. Hvad skulle hon väl ha för intresse att behålla dem. Snarare brefvet då . . . Ack, det fördömda brefvet! Men jag vill ej tänka på det. Till något annat. Du finner att jag ej nu kan hjelpa dig med lån. Det hade varit olika, om jag kunnat hoppas ett rikt gifte.

Det var tydligt att Vadell ej kunde vara den som sändt penningarne, ty utom det att han hade en ganska måttlig förmögenhet, var han ingalunda den som sökte öfva välgörenhet i så stor skala, allra minst i tysthet. Hvem kunde det väl vara?

Med undersökandet af denna fråga sysselsatte sig dock Sylvén ej särdeles länge. I stället skyndade han sig ut i staden, betalade sin mest trängande skuld och gjorde några andra nödvändiga utgifter.

[ 285 ] Vid hemkomsten väntades han af ett nytt bref, denna gång dock framlemnadt af en betjent. Det var af följande lydelse:

»Min bästa kusin!

Huru har ni kunnat vara nog oartig att så der alldeles förgäta mig? Icke måtte ni väl anse er hafva fullgjort allan rättfärdighet genom aflemnandet af tvänne visitkort, det vore verkligen alltför knapphändigt. Men jag väntar att ni med det snaraste infinner er sjelf för att personligen afbedja er oartighet mot er kusin
Elise P.»

Med en viss känsla af välbehag betraktade Sylvén den lilla biljetten, hvilken han dock tillskref endast en nyck af sin älskvärda kusin, enär han ingalunda kunde ana att hon var identisk med Vadells flamma.

4.

Nära ett år hade förflutit sedan Sylvén aflagt sin första visit hos fru Elise. Denna hade under tiden gjort sin slägting flera betydliga tjenster, utan att denne med säkerhet visste hvarifrån de förskrefvo sig. Men genom flera lönande uppdrag hade hans ekonomi märkbart förbättrat sig, och han behöfde ej vidare frukta att få sina frihetsånger afbrutna af förfärande bultningar på dörren.

Han besökte ofta sin kusin, och ett förtroligt förhållande hade inträdt mellan dem, utan att dock några ord om ömmare känslor blifvit uttalade. Och ändå skulle en erfarnare menniskokännare än den unge poeten i fru Elise’s uppförande hafva märkt det hon ej hyste någon motvilja mot en förklaring.

Blyg såsom Sylvén var, vågade han dock ej tro att den vackra och rika enkan besvarade hans känslor, och han åtnöjde sig anspråkslöst med sin egenskap af vän och — kusin.

[ 286 ] Så kom Elises födelsedag.

De båda älskande sutto ensamma i hennes kabinett. Samtalet hade vändt sig på poesi.

— Äfven ni är ju poet? sade Elise.

— Fordom skref jag ibland, men ej numera.

— Det är då ej ni som sändt mig dessa verser? sade den unga enkan, i det hon framtog Sylvéns poem, som hon i ett år förvarat.

Sylvén mottog papperet förvånad och kastade en hastig blick derpå. Då han igenkände de verser, han en gång lemnat Vadell, begrep han att dennes Elise var hans kusin. En mängd olikartade känslor trängde sig på honom, och utan att svara sänkte han ögonen mot golfvet.

— Jo, Elise, sade han i det han fattade hennes hand och tryckte en eldig kyss på den, jo, det är jag som författat dem. Och, tillade han hviskande, om jag ej för ett år sedan skrifvit dem till dig för en annan, så skulle jag i dag hafva gjort det i eget namn.

Det behöfves väl knappast tilläggas att Sylvén nu sedan ett par månader kallar den vackra Elise för sin hustru. Men hvad som måhända är meta besynnerligt är det, att han för närvarande är sysselsatt med en novell och deremot alldeles öfvergifvit sånggudinnorna.

Skälet är icke bekant.