Ett original
| ← Lager och myrten |
|
En fattig poet → |
ETT ORIGINAL.
— Det är med oss menniskor här i lifvet som med noterna i musik: de, som hafva tomma hufvuden, gälla mest.
Denna för hvar och en, som gör anspråk på att hafva ett ej alldeles tomt hufvud, högst bedröfliga sats uttalades af en darrande stämma, då jag en afton inträdde på en källare i staden.
Vanligen hör man ej sådana misantropiska yttranden på en källare. Jag betraktade således med nyfikenhet den talande.
Det var en ungefär femtio års man, hvars ädla drag, höga, intelligens betecknande panna och gråa lockar skulle hafva gifvit honom ett vördnadsbjudande utseende, om icke de plirande ögonen och det cyniska leendet kring de tunna läpparne, i förening med en allt utom vördnad ingifvande drägt, svurit deremot.
En kalott eller snarare rökmössa af grönt ylletyg betäckte hans hufvud. Han hade insvept sig i ett slags paletå af fordom hvitt sommartyg; för närvarande behöfdes verkligen en skarp och öfvad blick för att urskilja den ursprungliga färgen ibland de brokiga fläckar af bläck, olja, diverse såser, etc., hvilka numera prydde den. Visst är att man knappast skulle kunnat finna en färgnyans, som ej der var representerad.
Egaren till denna sorgliga klädespersedel satt med pipan hängande i munnen och ett gigantiskt toddyglas i ena handen, alldeles ensam vid ett litet bord i ett hörn af rummet, Den fras, som han uttalade vid min ankomst, var troligen ett fragment af någon monolog, åtminstone var det ingen af källarkunderna som besvarade den.
— Ama tamquam osurus, yttrade mannen efter en kort stund och utan synbar anledning.
Jag såg förvånad på en nära intill mig sittande hederlig borgare. Denne ryckte blott på axlarne.
— E passia lo sperar nell’avvenire, sade misantropen och tog en klunk ur toddyglaset.
Detta hemska påstående åstadkom dock ingen märkbar förändring i de andra kundernas belåtenhet. Min granne, den hederlige borgaren, åtnöjde sig med att begära ännu en biffstek och ännu en halfbutelj bäjerskt öl, liksom för att gifva tillkänna, att om »det är en dårskap att hoppas på framtiden», så mycket mera skäl är att njuta af det närvarande.
— Day after day man is fading, yttrade polyglotten.
— Hvem är han? frågade jag kyparen.
— En försupen prest. Han heter Isander.
— Hvem talar han till?
— Till ingen, och ingen till honom. Det är hans vana att sitta och prata så der för sig sjelf, medan han dricker sin toddy.
— Tout ce que la vie a de positif est mauvais . . . tout ce qu’elle a de bon est imaginaire.
Det var polyglotten, misantropen, presten Isander som yttrade dessa ord, i det han tömde sin toddy. Derpå reste han sig upp, skakade på sig och beredde sig att gå.
Emellertid ville jag ingalunda låta gå mig ur händerna tillfället att studera en så originel personlighet.
— Får jag ej lof att bjuda herr Isander ett glas punsch? sade jag och bugade mig artigt.
— Jo, det får herrn visst, sade Isander ganska lugnt och sjönk tillbaka på sin stol.
Kyparen bar till oss en butelj och ett par stora glas.
— Nusquam tuta fides, sade jag, under det jag fyllde på glasen. Denna fras yttrade jag utan affektation, helt enkelt, ungefär som jag skulle hafva talat om vädret.
Detta gjorde också ett fördelaktigt intryck på min nya bekantskap.
Han tömde sitt glas i ett drag och frågade derpå helt tvärt:
— Hvad heter herrn?
Jag nämnde mitt namn.
— Jaså, det är herrn, som . . .
Alldeles, sade jag afbrytande, emedan min mening ingalunda var att tala om mig.
Jag fyllde på Isanders glas och sökte leda samtalet på honom sjelf och hans lif. I början var han temligen förbehållsam, men blef språksammare i samma mån som vi nalkades bottnen af buteljen.
Det dröjde länge innan han ville tala om sig sjelf, men eljest yttrade han sig utan någon tillkonstlad blygsamhet i alla ämnen, hvilka jag anslog. Hans åsigter voro vanligen skefva, alltid ensidiga, men han framställde dem med en kraftig och öfvertygande värma. I allmänhet tycktes han tillhöra adertonde århundradets skeptiska filosofer.
Emellertid — sedan jag reqvirerat ännu en butelj punsch — blef han mindre förbehållsam i afseende på sitt eget lif.
— Om ni så åstundar, sade han helt tvärt, skall jag berätta för er en episod ur min historia.
— Det skulle intressera mig mycket.
— Om så är, börjar jag straxt.
Och Isander började verkligen sin berättelse. Men som hans sätt att berätta var något diffust, och som han allt emellanåt gjorde långa pauser för att stoppa och tända sin pipa, hade han icke hunnit afsluta sin historia, då klockan slog 12.
— Jag skall förtälja resten en annan gång, sade han, och vi skildes.
Sedan jag betalt och påtändt en cigarr, vandrade jag hem . . . Som jag icke fann mig sömnig, satte jag mig ned vid mitt skrifbord och upptecknade hvad jag fått höra, väl icke ordagrant, men dock enligt med Isanders muntliga berättelse.
Min travestering lydde som följer och fick titeln:
En gagnlös uppoffring.
1.
Insvept i en vacker persisk morgonrock, satt grefve Hägerstjerna på den svällande, elastiska soffan i sin sängkammare. Grefvinnans kammarjungfru, den 26-åriga, men ännu fullkomligt väl bibehållna Charlotte, sysslade med grefvens morgonchokolad, en sysselsättning, som dock ingalunda hindrade henne ifrån att lemna husbondens yttrande vederbörlig uppmärksamhet.
— Som sagdt, kära Charlotte, det är nu tid att vara betänkt på din framtid.
— Kors, jag är väl inte så lastgammal heller, tycker jag, svarade kammarjungfrun i en temligen »näbbig» ton.
— Det ville jag visst inte säga, men ändå . . . du nalkas trettitalet.
— Jag ber om ursäkt, jag är blott ett par och tjugu år.
— Hm, det är nu tio år sedan du kom hit, och du var då minst 16 år gammal.
— Hvad grefven har godt minne.
— Men vi komma ifrån ämnet. Du vet att pastoratet i L** är ledigt och att det är på mig det beror hvilken af de sökande som skall få det.
— Hvad har jag att göra med det?
— Vänta bara! Hvad skulle du säga om att få heta »vördig fru prostinna»?
— Åh, på det viset . . . Det vore ståtligt, men huru skall grefven bära sig åt?
— Låt mig sörja för den saken! Ditt samtycke har jag ju?
— Ja, och min eviga tacksamhet.
— Är det någon af de sökande, som du särskilt skulle föredraga?
— Jag har ej reda på dem. Dessutom får jag väl ej vara så noga.
— Alldeles, sade grefven leende, och kastade en ogenerad blick på den unga subrettens figur. Det är icke fråga om något giftermål af kärlek . . . Gif mig mitt chokolad, söta Charlotte!
2.
Klockan hade nyss slagit 12, då en betjent inträdde i grefvens kabinett och anmälde magister Isander.
Magister Isander var en högväxt, ståtlig man, som nyligen tycktes hafva öfverskridit trettiotalet. Hans vackra manliga drag, hans skönt hvälfda panna, hvilken en frenolog med förtjusning skulle hafva betraktat, hans mörka, skarpa, befallande ögon och den kraftfulla värdigheten i hans hållning imponerade på en hvar, redan vid första anblicken; så mycket mera måste det förefalla underligt att se honom uppträda i en supplikants allt utom imponerande rol.
Också låg ett uttryck af melankoli och med möda kufvad stolthet på den unge prestens ansigte, hvars genom umbäranden, nattvak och själslidanden bleka hy nu lindrigt färgades af en blygselns rodnad.
Sedan de första formenliga komplimangerna och andra mer eller mindre betydelsefulla fraser voro framsagda, öfvergick Isander till saken och började en framställning af sina meriter . . . Grefve Hägerstjerna visade sig ovanligt nådig och deltagande.
— Skulle jag väl då våga hoppas på herr grefvens godhetsfulla inflytande i denna för mig så vigtiga angelägenhet?
— Hm, svarade grefven, som tyckte att den unge presten hade alltför brådtom. Hm, jag skall åtminstone tänka på saken.
Dessa undvikande ord och den iskalla ton, med hvilken de utsädes, voro ingalunda egnade att ingifva supplikanten några särdeles svindlande förhoppningar. Också inföll han i nedslagen ton:
— Då torde det vara bäst att jag icke vidare tänker på saken.
Detta infall behagade grefven, som var en vän af godt skämt.
— Så, sade han leende, vill jag icke hafva mina ord uttydda. Då jag lofvade att tänka på saken, var det mitt fullkomliga allvar att göra det. Ni kan vara försäkrad om att jag, så vida det är mig möjligt, skall se er till godo. Ett vilkor är dock förenadt dermed.
— Och det är?
— Ni är ju ej gift?
— Nej, sade Isander med en lätt suck.
— Men det bör en prest på landet alltid vara.
— Deruti har herr grefven rätt, svarade Isander i något gladare ton, men jag har små resurser och i alla händelser föga kallelse för det äkta ståndet . . . Min gamla mor, från hvilken jag aldrig kommer att skiljas, skulle väl kunna uppfylla de husmoderliga bestyren.
— Jag tror icke det, svarade Hägerstjerna kallt Dessutom har jag ett ypperligt parti på förslag. Min hustrus kammarjungfru, mamsell Charlotte M., ser ännu särdeles bra ut och är ej så alldeles utan mynt. Helt säkert skulle hon passa . . .
— Jag fruktar motsatsen, sade supplikanten med en röst darande af undertryckt förtrytelse.
— Så mycket värre! Det skulle bedröfva mig för magisterns egen skull, ty blott åt mamsell Charlottes blifvande man kan jag utlofva pastoratet.
— Ah!
— Ni förstår mig?
— Blott alltför väl.
Magister Isander dolde här sitt hufvud mellan händerna och borttorkade en bitter tår af sårad sjelfkänsla.
— Hvartill beslutar ni er?
— Herr grefve, svarade presten, vill ni skänka mig en dag till öfverläggning?
— Rätt gerna.
5.
På en eländig bädd i Isanders torftiga hem låg hans mor kämpande mot sjukdomens, armodets och förtviflans förenade anfall.
Vid hennes hufvudgärd satt den unge presten försänkt i djupa och — såsom det syntes af hans förvridna anletsdrag — högligen smärtsamma tankar.
Hans mor hade nyss önskat litet vin för att blanda med vatten, och han hade ej kunnat skaffa något. Man var i November och rummet nästan oeldadt. Hyresqvartalet var ännu icke betaldt, och värden yrkade att man skulle betala eller flytta. Tusen småsaker, nödvändiga för ett hushåll, särdeles då deri finnes någon sjuk, fattades, och Isander hade ej lyckats anskaffa penningar till nödiga uppköp.
— Hvar är du, min Ernst? frågade modern med svag stämma, och hennes skumma blickar sökte sonen.
— Här, mamma lilla, svarade Isander och fattade sin mors hand.
— Jag känner mig nu litet bättre. Berätta mig då hur det gått för dig.
— Såsom mamma vet, besökte jag grefve Hägerstjerna, som har jus patronatus i denna församling. Han mottog mig ganska vänligt . . .
— Ack, helt vist börjar lyckan åter le emot oss.
— Kanske, sade Isander med ett bittert leende Grefven var mycket god emot mig: han icke blott lofvade mig sitt inflytande, hvad pastoratet beträffar, utan ville äfven skaffa mig en hustru.
— Hvad vill det säga?
— Han önskar att den blifvande pastorn i L** måtte vara gift.
— Stackars Ernst, och din ännu icke jordade ungdomskärlek . . .
— På den kan jag ej tänka. Grefven erbjuder mig sin hustrus kammarjungfru mamsell Charlotte.
— Men du känner henne ju ej.
— Hvad gör det? Jag lär nog känna henne efter äktenskapet, om det skulle bli af . . . Dessutom är mitt hjerta kallt, jag kommer aldrig mera att älska någon qvinna. Om jag ej blott fruktade något annat . . .
— Hvad då?
— Åh, ingenting just bestämdt. Var glad, min mor, vi skola åter blifva lyckliga.
— Du antager då grefvens förslag?
— Hvad vill jag göra? Kan jag se min mor omkomma af brist.
— O, barn, du får ej för min skull uppoff . . .
— Säg icke mer, mamma! Hvad veta vi menniskor? Kanske blir denna hustru, fallen från skyarna, en himlens gåfva.
— Gud välsigne dig, min son! Måtte du blifva lycklig! Men lemna mig nu . . . jag skall försöka att sofva litet.
Då Isander var ensam i sitt eget rum, började han att gå fram och tillbaka på golfvet.
— Jag måste uppoffra mig, sade han sakta för sig sjelf. Jag skall finna tröst i att göra godt och i medvetandet att hafva räddat min mor . . .
Sedan jag kommit så långt i historien, klädde jag af mig, släckte mitt ljus och lade mig att sofva.
Klockan var knappast 6 på morgonen, då jag vaknade vid ett förfärligt buller utanför min dörr.
— Herrn ligger ännu, hörde jag min städerska säga.
— Det gör ingenting, svarade en grof röst.
— Men han sofver visst.
— Jag skall nog väcka honom.
— Men det går aldrig an . . .
— Jo, Gud bevars, det skall jag visa.
Och dervid hörde jag huru städerskan undanskuffades och dörren öppnades.
Jag igenkände min gårdagsbekantskap, Ernst Isander. Hans närvarande utseende bildade en obehaglig och sorglig kontrast mot den skildring, jag nyss lemnat af honom under hans ungdoms ädlare dagar, då han ännu icke känt sig genomträngd af en annan bitterhet än den, som härflöt från fattigdomens bekymmer och försakelser.
— God morgon, herr ***! sade han.
Gäspande mumlade jag några ord till svar.
Isander satte sig ogeneradt ned vid mitt skrifbord och betraktade det der ännu qvarliggande utkastet.
— Jaså, jag ser att herrn redan börjat romantisera min historia. Det är ett djerft företag, då ni ej ännu känner dess upplösning.
— Jag kan gissa till den, sade jag och kastade en blick på den brokiga paletån.
— Ni har rätt. Dessutom är slutet ej värdt att upptecknas.
— Berätta det dock.
— Må vara . . . Jag gifte mig med mamsell Charlotte och fick pastoratet, allt naturligtvis för min mors skull. Hon hade dock ingen fördel deraf. Hon dog en månad efter giftermålet.
— Således en — gagnlös uppoffring?
— Helt och hållet.
— Men hon dog dock i den öfvertygelsen att er framtids väl var betryggadt? Hon kunde då dö lugn, ja lycklig.
— Tror ni det? Innan hon dog, hade hon redan blifvit underrättad om min ömma makas föregående lif. Hon hade öfverraskat grefve Hägerstjerna och Charlotte under ett öfverenskommet möte, och det var just efter ett deraf härledt stormigt uppträde som hon dog.
— Förfärligt . . . och sedan?
— Sedan lefde jag och Charlotte som hund och katt. Hon bedrog mig, och jag slog henne. Jag blef drinkare för att trösta mig öfver förlusten af min husliga sällhet, jag komprometterade min presterliga värdighet och . . . miste kappan.
— Och nu?
— Nu . . . nu är jag misantrop . . . Men jag kom hit af ett mera vigtigt skäl än att prata om mig och mina äfventyr . . . Kan ni låna mig några riksdaler?
— Huru mycket?
Han nämnde en obetydlig summa. Jag lemnade honom den.
En kort stund derefter tog han afsked af mig, sedan han underrättat mig om att han hvarje afton vore att träffa på den källaren, der jag först såg honom.
Två månader förflöto, under hvilka mina sysselsättningar alldeles kommit mig att glömma min besynnerliga bekantskap. Men en afton, då jag under en promenad kom att gå förbi hans älsklings-tillhåll, beslöt jag att der söka upp honom.
Jag trädde in och såg mig omkring, men upptäckte honom icke.
— Är ej herr Isander här i afton? frågade jag kyparen.
— Presten?
— Ja!
— Neej, svarade kyparen långsamt och, som det tycktes, förvånad.
— Har han varit här nyligen då?
— Kors, vet herrn inte att han är död?
— Är Isander död?
— Ja visst, för nära fjorton dagar sedan. Men kanske det är herr ***.
— Ja, svarade jag.
— Då tror jag visst att källarmästarn har ett bref till herrn.
Jag skyndade mig att uppsöka värden på stället.
— Källarmästaren lär ha ett bref till mig?
— Ja, från Isander . . . Stackars karl!
— Men huru dog han? Låg han länge sjuk?
— Ack, nej! Herrn kan tänka sig: han sitter här en afton, frisk och sund såsom herrn och jag, med toddiglaset bredvid sig. I detsamma kom Aftonbladet, och kyparen gaf honom det. Men knappt hade han tittat i det ett par sekunder, förrän han uppgaf ett rop och föll baklänges ned af stolen. Han hade fått slag.
— Månne det kunde ha stått något i tidningen, som så upprört honom?
— Jag vet ej det.
— Hvilken dag var det?
— Onsdagen den 17 September.
— Kan jag få se Aftonbladet för den dagen?
Källarmästaren letade rätt på det ifrågavarande numret bland en hög gamla tidningar. Jag började uppmärksamt läsa igenom det och fann snart hvad jag sökte. Bland »vigde i landsorten» förekommo der grefve Hägerstjerna (som några år förut blifvit enkling) och fröken Louise D. Det sednare var namnet på Isanders ungdomsflamma, som han nödgats försaka för sin fattigdom. En besynnerlig slump tycktes hafva bestämt Hägerstjerna till Isanders onda genius.
— Nå, får herrn någon upplysning? frågade mig källarmästaren.
— Nej! Men var så god och fortsätt!
— Jag lät bära Isander hem till sig och skaffade honom en doktor. Följande dagen skickade jag dit och hörde efter hur det var med honom. Han tycktes då något bättre, likaledes fredagen och lördagen. Men då jag på söndagen sjelf tog mig tid att besöka honom, var han mycket dålig. Doktorn sade att han mattat sig med att skrifva. Sjelf hade han inga förhoppningar, utan var öfvertygad om att han skulle dö. Innan jag gick, gaf han mig detta bref och bad mig lemna det åt herrn, om herrn skulle komma att fråga efter honom, i annat fall skulle jag bränna upp det . . . På måndagen dog han.
Jag mottog brefvet, tackade källarmästaren och gick hem i en helt dyster sinnesstämning.
Isanders bref innehöll följande:
»Herr * * *!
Som jag känner mig dödssjuk och icke på annat sätt tror mig kunna visa min tacksamhet mot er, vill jag försöka att — om mina krafter tillåta det — berätta det återstående af mitt lif.
Jag hade blifvit afsatt från mitt presterliga embete, min hustru hade kort derefter rymt ifrån mig . . . ingenting qvarhöll mig. Jag realiserade min lilla förmögenhet och flyttade till Stockholm, der jag lyckades erhålla en lärare-befattning vid en privat-skola.
En afton satt jag ensam med ett glas punsch nere på Strömparterren, då min uppmärksamhet fästades vid ett samtal, som fördes af ett par herrar ett stycke från mig.
Den ene var Q, den ryktbare redaktören af den konservativa tidningen »Kräftan», i den andre igenkände jag grefve Hägerstjerna, som nyss blifvit enkling och, för att trösta sig deröfver, slagit sig på politiken.
De båda herrarne samtalade också i ett politiskt ämne, och Hägerstjerna höll ett vidt och bredt tal, till hvilket Q lyssnade med ett ironiskt leende, icke derföre att han ej delade grefvens åsigter, utan derföre att denne framställde dem på ett rått och diffust sätt och understödde dem med de barockaste och för ämnet mest främmande skäl.
— Hvilken skada, yttrade Q, att icke grefven vill offentliggöra sin genialiska uppfattning af denna vitalfråga för samhället! Det vore en ovärderlig tjenst åt vår gemensamma sak.
— Ah, sade grefven med ett sjelfbelåtet leende, tror ni verkligen det? Är det er mening?
— På min ära!
Grefven suckade.
— Jag fruktar, sade han efter en kort paus, att jag skulle blifva alltför mycket besvärad af min ovana vid tidningsspråket. Dessutom tillåter mig väl knappast min ställning i samhället att utsätta mig för rabulisternas fräcka och personliga anfall på ett fält, der jag ej kan möta dem med lika vapen.
— Kanhända ni har rätt. Det är möjligt att i tryck ert yttrande skulle förlora något af den genialiska eld och öfvertygande kraft, som er muntliga framställning eger.
Grefve Hägerstjerna tryckte förtjust och smickrad sin väns hand och reqvirerade champagne. Derefter tog samtalet en annan vändning.
Jag gick hem, försänkt i djupa tankar. Det samtal, jag nyss åhört, hade ingifvit mig en plan att hämnas på grefven. Af gammalt kände jag hans fåfänga att vilja skryta med en politisk bildning, som han helt och hållet saknade. Det var detta jag byggde på.
Då jag kom hem, satte jag mig att författa en artikel i konservativ syftning, i hvilken jag behandlade samma ämne, som varit föremålet för Q's och Hägerstjernas samtal, och hvari jag på det bästa utstofferade grefvens argumenter. Jag satte signaturen H—a under artikeln och skickade den till herr Q.
Med brinnande nyfikenhet väntade jag nästa nummer af »Kräftan». Det kom och innehöll min artikel jemte några ord, i hvilka redaktionen förklarade sig fullkomligt instämma i de der uttalade åsigterna.
Uppmuntrad af denna framgång, insände jag till det liberala bladet »Den Radikale», som låg i ständig polemik med »Kräftan», en temligen matt kritik af min egen artikel. Denna gång signerade jag I.
Derpå inskickade jag till »Kräftan» ett svar på kritiken, i hvilket jag nedlade all min dialektiska förmåga, ehuru — som saken var sjuk — den opartiske lätt kunnat finna ihåligheten af räsonnemanget.
Denna artikel intogs ej blott i Kräftan, utan aftrycktes till och med i de flesta konservativa blad. Man undrade allmänt hvem författaren kunde vara.
Nu hade jag slutat de förberedande åtgärderna. Jag uppsökte dagen derpå grefve Hägerstjerna i hans våning vid Drottningatan.
Han tycktes något orolig, då jag kom.
— Herr grefve, sade jag, jag har en gammal räkning att uppgöra med er.
— Ni kan väl ej hysa något agg till mig för det gamla. Det låg ju i ert eget val om ni ville gifta er med Charlotte eller ej.
— Ni har rätt, herr grefve! Också är räkningen icke så gammal.
— Hvad menar ni då för räkning?
— Denna, sade jag och framlemnade en lapp, innehållande endast följande:
| Herr grefve Hägerstjerna . . . | Debet |
| r:dr. sk. | |
| Juli 22. För renskrifvande af en uppsats öfver etc. | 1: 24. |
| — 26. d:o d:o | 1: 36. |
| Summa | 3: 12. |
Stockholm den 30 Juli 18**
Grefven betraktade några ögonblick detta papper med tydlig förvåning. Slutligen tycktes han hafva fått en ljus idé.
— Jag förstår, sade han, hvad ni menar. Men ni har uppskattat er renskrifning alltför lågt. Se här . . .
Han räckte mig ett par sedlar å 10 riksdaler banko. Han trodde att jag var nödställd och att jag användt ett mera originelt sätt att tigga.
— Nej, herr grefve, ni blir mig ej qvitt för så godt pris.
— Hvad vill ni då? frågade han otåligt.
— Jag begär 200 r:dr b:ko för det der qvittot.
— Är ni galen?
— Nej, men jag har varit nära att bli det. Dock derom lönar ej mödan att tala . . . Har ni läst de båda insända artiklarne i Kräftan, undertecknade med signa- tyren H—a?
— Ja, sade grefven och blef mera uppmärksam.
— Och vet ni hvem som är författaren till dem?
— Nej.
— Det är jag.
— Ni?
— Ja, jag. Men som de äro undertecknade med de första och sista bokstäfverna i ert namn, är det mera billigt att ni, på hvilken man redan gissat, äfven hädanefter får gälla som författaren. Och för att vara lugn att ej den verklige reklamerar sin rätt, behöfver ni blott köpa af mig det der qvittot, i hvilket jag erkänner mig hafva remkrifvit artiklarne åt er.
Nu fattade grefven mitt förslag, och efter en stunds parlamenterande antog han det. Jag erhöll mina 200 b:ko i utbyte mot qvittot, sedan jag dock först högtidligen gifvit mitt ord att aldrig yppa verkliga förhållandet.
Några dagar sednare innehöll Posttidningen i en af sina fetstilar följande notis: »Författaren till de båda förtjenstfulla insända artiklarne i Kräftan lärer, enligt trovärdiga uppgifter, vara grefve Hägerstjerna».
Notisen aftrycktes i de flesta andra blad.
Under tiden hade jag oafbrutet varit sysselsatt med en grundlig vederläggning af de båda artiklarne. Som jag sjelf författat dem, var jag i stånd att klart och ovederläggligt framvisa alla felaktiga uppgifter, skenfagra skäl och skefva åsigter, som jag med flit inpassat i dem, ehuru insvepta i svassande fraser.
Jag sände artikeln till «Den Radikale». Den hade all åsyftad verkan, ty genom en förening af grundlig bevisning och skarp satir bragte den både de opartiska och skrattarne på »Den Radikales» sida. Grefven sökte att svara, men okunnig i ämnet och ej ens mäktig ett rent och klart språk, gjorde han ett jemmerligt fiasko; och ångrande att han, förledd af fåfänga, skrutit af författarskapet till de båda olycksbringande artiklarne, reste han tillbaka ned till sitt gods, efter att för alltid hafva tagit afsked af den politiska banan.
Dessförinnan hade han dock, väl ihågkommande att jag var upphofvet till hans förargelse — ehuru han ingalunda anade allt — genom sitt inflytande förmått rektorn för den skola, vid hvilken jag var anställd, att afskeda mig.
Han lyckades likväl ej att skada mig derigenom. Tvärtom, jag slog mig på litteraturen och erhöll af lätt begripliga skäl plats vid redaktionen af »Den Radikale».
Så blef jag bekant med en mängd tidningsskrifvare och författare, denna klass af menniskor, bland hvilka, enligt Thackerays påstående, det ej finnes några snobar[1].
Efter den erfarenhet jag haft af mina fordna yrkesbröder, begriper jag ej huru Thackeray kunde gå så långt i blindhet — att ej säga snobbishness.
Finnes det någon klass af menniskor mera rik på snobar än just litteratörernas? Och ändå känner han dem ej . . . Han förnekar sina bröder . . . Han har ej sett dem, dessa »riddare af det blixtrande ordet», som med kitslighetens och småaktighetens vapen bekriga hvarandra.
Men jag kommer på irrvägar.
Jag hade blifvit anställd vid »Den Radikale’s» redaktion, och detta inbringade så mycket att jag med mina föga kostsamma lefnadsvanor kunde ej blott lefva derpå, utan till och med lägga af något för kommande behof.
Tre år tillbragte jag så, men slutligen missnöjd med tidningens tendens, stött med några af redaktörerna och förledd af en viss äregirighet, grundlade jag sjelf en ny tidning, i hvilken jag nedlade hela mitt lilla kapital. Jag började drömma om den politiska inflytelse, mitt blad utan tvifvel skulle få, om huru det hvarje år skulle växa i storlek på samma gång som prenumeranternas antal tilltoge, och annat dylikt. Men redan sex månader sednare förlorade jag mina illusioner: jag fick ej några abonnenter, mitt kapital var uppslukadt, och jag hade skuldsatt mig betydligt. Till råga på allt fick jag en tryckfrihetsprocess, förlorade den och blef bötfälld.
Jag var nu ruinerad. Ett halft år fick jag tillbringa på gäldstugan. Då jag kom ut, erhöll jag ingen plats, och mina gamla vänner drogo sig från mig.
Till slut fick jag några barn att undervisa, och jag har genom lektioner för 8 sk. b:ko i timman dragit mig fram tills nu, då jag hoppas att snart vara fri från alla små eländiga bekymmer.
Jag blir allt mattare och har föga mera att säga. Således — farväl! Och tack för några ljusare ögonblick!
E. G. Isander.»
- ↑ Isander har rätt. I sitt utmärkta arbete »The Book of snobs» framkastar den store snobografen det paradoxa påståendet: »that in the literary profession there are no snobs.»