En fridens förmiddag
| ← Tack skall du ha |
|
Kams → |
EN FRIDENS FÖRMIDDAG
Först kan jag tala om, att fällmakarekäringen var socknens största ragata och hennes styvson Jonas den största vettvillingen både när och fjärran. Käringen och pojken passade ihop som två kugghjul — men ibland var käringen ensam den kuggade.
Nu var far borta för att göra fällar åt folk men skulle komma hem i kvällningen. Käringen hade ränt till bys för att ralla ett tag medan bakugnen skulle bli uppeldad, och Jonas hade smugit sig 1 väg efter henne att se vart det bar för att därefter kunna beräkna hur lång tid han hade att ostörd ägna sig åt sin enskilda praktik, som denna fridens förmiddag var särdeles brådskande, ty han hade stralat lite krut — verkligt krut! Det var mycket viktigt att komma åstad med den där skjutningen medan käringen var ur vägen.
Den tilltagsne ynglingen kom icke tillbaka gående. I hägnen hade han fått syn på bocken och ansett att det skulle gå mycket fortare om han red till gårds. Han red således, men något konstigt. Stundtals satt han gränsle, men det gjorde så nedrigt ont i — ja utav den vassa bockryggen (den, som ridit på en bock, känner till den bordkniv de ha till ryggben!) och därför bytte han om och hoppade på ett ben medan det andra fick ligga över fålen. Ibland gick det mycket fort; ibland tvärstannade det snälla djuret. Bocken och Jonas hade skilda åsikter. De hade haft skolritter förut och icke enats. Jonas tyckte om dem, bocken icke. Det var således skilda meningar vad det anbelangade. Nu skulle Jonas på samma gång akta den medikamentflaska, som han hade krut uti, och därför måste han hålla den ena handen i fickan — omkring skatten. Därför bar det sig icke bättre än att det bar på tok framför stugubron, där Jonas trillade utav och bocken firade sin triumf med ett långt huckrande bä-ä-ä-ä, fullt utav tremulation och chevrottering.
Han var rolig att se, den lille gentlemannen. Han höll fast i hornet då han föll och höll det fortfarande, då han stigit upp. Bocken kunde icke stångas således och detta märkte han, men han kunde ta spärr med sina fyra fötter och det gjorde han därför. Jonas spjärnade på sitt håll och sålunda sysselsatte de sig att spjärna emot varandra dragande åt var sitt håll. Det brann en rodnad i Jonkes ansikte och hans ögon stirrade kallblå emot bocken. Bockens ögon lurade bakom stora ögonfransar som på en riktigt ruggig pudel; han syntes heller icke god. Jonke stod länge tyst; bocken sade heller ingenting. De representerade två olika ting där de stodo. Bocken passivitet och Jonas aktivitet. Håret stod honom upp genom mössan, armbågarna ut genom skjortan, knäna fram genom byxorna och en flik av en smutsgrå skjorta bak genom. Snor hängde under näsan; han var typen för en verksam ung gentleman.
Tystnaden varade länge och väl. Det låg någonting obeskrivligt hemskt däruti.
Slutligen sade Jonas avmätt och begrundande:
”Din djäkla bocknäck!”
På detta svarade bocken ingenting, utan tjurade en stund och drog sig så baklänges emot en huggkubbe. Jonas var svagare och måste följa med. Hans livliga ögon hade sett en syl instucken i kubben och nu beslöt han sig för att hämnas, om bara bocken skamligt nog skulle begagna sin styrka för att draga honom med dit. Ja, han nådde sylen.
Här på landet slaktas getter och bockar på det sättet, att en karl stiger gränsle över djuret och klämmer det mellan knäna medan han sätter en syl mellan ett par halskotor och klämmer till. De bruka dö utav det där — getterna — vad det anbelangar för resten! Det är mycket ohälsosamt att nyttja sättet på getter eller bockar, som bara ska’ tuktas, ohälsosamt för getterna naturligtvis. Bättre är då, att slå dem i huvudet med en yxhammare eller en stör en liten stund, vilket de bli spaka och beskedliga utav. De klättra icke över gärdsgårdar samma dag de fått smaka sådant.
Jag vet inte om Jonas tänkte slakta bocken eller tukta honom. Jag vet således icke om jag skall taga honom i försvar eller icke. Men han tog sylen, siktade noga en stund, och dammade till.
”Bääh-ähh-ähh-ähh —”
Bocken jämrade sig överljutt, fast det tagit bara i köttet, men blod kom. Över hela gårdsplanen dansade de tillsammans och endast bockens jämmer hördes. Jonas teg länge, men han sade slutligen (han var rädd att jämmern skulle höras långt) sakta och förebrående:
”Låt om dä. Nog gjorde dä förstås nalta ont, men så rämjä’ du väl noge å!”
Då denna förebråelse icke inverkade, fick uslingen löpa.
Egentligen hörde detta förspel inte hit, men får jag inte berätta
som det gick till, kan jag ingenting berätta.
Krutflaskan var hel och oskadad och det var Jonas glad åt, om jag skall berätta som det var, Han höll henne i näven som en fångad fågel, då han gick in i stugan för att skaffa en ledningstråd. Det är ingen ringa konst att första gången skjuta med verkligt krut … Jonas visste det och visste att man inte kunde sätta tändstickan direkt till krutet, utan borde ha ledningstråd. Länge petade han, innan han fick en ullgarnssnodd igenom korken men det fick lov att gå för sig; men med resten av programmet gick sämre.
Katta satt som vanligt där det var varmt, och nu var det som bäst i bakugnsöppningen där det ångade så varmt in ifrån glödhögen.
Nu skall jag berätta hur det gick till att bakugnen vart pistol och katta förladdning! Jonas lade sina skjutremedier framför bakugnsöppningen alldeles bredvid katta. Hon skulle få sig lite roligt, hon med, som fick sötmjölk, då Jonas aldrig fick annat än blå mjölk eller surmjölk! Om hon nu ville så att säga ”stryka åt” så skulle det kanske bli sötmjölk över till Jonas någon gång.
Han fick tag i en tändsticka, lyfte på ena benet och strök eld manhaftigt som han sett pappa göra och tände därpå stubintråden, varpå han gnodde allt vad tygena höllo.
Ute på gården gick de andra ungarna i all sin oskuld och visste intet ont utav. Jonas lagade så, att de packade sig undan och själv stod han mitt på gården och väntade smällen. Men det blev ingen på länge.
Hur det kom sig, förstod inte Jonas, men smög sig tvekande till fönstret och tittade in. Ja, katta låg där hon låg, och flaskan bredvid. Ingenting brann och ingenting glimmade. ”Det är bäst att akta ögona här”, tänkte Jonas och dök: ner. ”Här är ingen fara”; tänkte han och dök upp. Katta låg där hon låg och flaska bredvid.
”Om jag skulle gå in” — ja, och så gick han in, men stannade väl tio gånger och väntade smällen. — Men då han tittade in genom dörren låg katta där hon låg och flaskan låg där hon låg.
Ulltråden hade inte brunnit längre än till korken.
Jonas insåg att han skulle ha bättre tråd, men under det han sökte, kom morsan gåendes. I häpenheten slängde han flaskan in i bakugnen rakt på glödhögen, räckte lång näsa åt katta, som låg där hon låg framför öppningen och marscherade med frank uppsyn och hastiga steg förbi käringen på stugubron.
Käringen såg på pojken, att han haft lite raktik för sig och skyndade sig in för att se vad det var för något, innan Jonas skulle komma utom strykhåll.
I detsamma käringen steg in — pang!!
Ugnen var som en stor pistol; det stod eld och rök ur den och katta — förladdningen! — flög tvärs över golvet i andra väggen, som en kula, omgiven av eldslåga. Käringa kastades på sin bak där hon stod, så att det sa’ duns i golvet. Nu kan tänka — — — !
Vips var käringen ute på jakt efter sin älskade styvson. Han såg henne komma farandes i brådska, men han ville inte träffa henne för tillfället, utan lägsnade sig hastigt av till storstenen. Bredvid stenen var en gran-”låge”. De startade uppför samtidigt men pojken hade några steg före, och för varje gång han vid löpandet runt stenen kom till granruskan hoppade han lätt över den, medan käringen inte var ”god för” det, utan var tvungen att lyfta på kjortlarna och kliva, för varje gång hon fullbordat ett varv kring stenen. De hade en sträng sysselsättning ganska länge och ingenting sades, ehuru de sågo varann ibland. Jonas var mera professionell, medan käringen deltog såsom amatör. Han var också i bästa kondition då hon började flåsa. Detta gjorde honom övermodig och säker om att komma in som n:o 1. Hinderritt var hans specialitet — till den grad att han tog den så där mera nonchalant. Därför fastnade han också i granen och låg på näsan ett-tu-tre. Tänkte nog stiga upp och återupptaga den avbrutna tävlingen men käringa hade fått honom i kalufsen!
Med hans öra i ena nypan sökte hon sig ett spö och behandlade honom så en god stund.
Löpningen hade gjort henne andfådd och piskningen gjorde saken inte bättre.
Hon var rakt tvungen att vila ett tag. Jonas, som hade hållit mun hela tiden, lät henne vila en fem minuter men då han såg, att det tycktes bli fem minuter till, tilltalade han henne hövligt och beskedligt och sade:
”Ha’ ni vila nog än? Dä’ ä bäst att vi gör ifrån oss det här — vi ha’ väl anna’ och göra.”
”Din armade karibel”, sa käringen och dängde allt vad hon var god till kors och tvärs över pojkakroppen över ryggen och huvu’ och anstans. Och det höll hon på med tills hon tröttnat en gång till.
Då gick hon in för att se efter om katta levde.
Jonas tog sig över ena ögat, där ett rapp tagit. Han vart brydd då han kände att ögat svullnade och satte sig att fundera på frågan, huruvida han nu skulle bli blind eller icke. Han lyfte ögonlocket och tittade. Nej, han såg nog lika bra — men det var styggt så svullet ögonlocket var!
Det där skulle hon få igen!
Mellertid vart han länge varande bakom sten, där han låg och funderade till middagstid. Ögonlocket var som en bulle. Och Jonas hade funderat ut någonting.
Käringen skickade de andra ungarna efter honom och de — ledde pojken, som nu inte såg ett Guds skapande grand.
Käringen vart änna’ tvärgafsen!
”Herre min je, hur är ä’ vä’ ögat ditt?” — Jo, jag är blind nu, så nu mår ni väl bra.” — ”Aldrig kan jag väl tro …!” — ”Jo men de ä’ så ändå. Varför slåss ni så ovårdsligt alltid — men vänta då pappa kom’ hem!”
Käringen satte sig ned. Hon orkade rakt icke stå på benen. Hon grät ända utöver sej.
— ”Käre hjärtandes gosse, ser du rakt ingenting?” — ”Nej hur kan ni begära det.”
Och så grät Jonas en stor och lång vers, som flöt med ett sakta kvidande. Käringa grät ytterligare och ville ta honom i knä och se på ögat,
”Kan ni inte låta bli mej. Är det int’ nöjd nu, då jag är blind.” —
”Åh jag blir evinnerligen evigt olycklig. Giss på, då gubben kommer hem, hava mig att inte ralla Jonas.” — Hon snyftade så att kroppen skakade.
”Nej, jag skall tala om det.” — Jonas snyftade också.
”Nej, — — uhh-hu-hu-uhh.”
”Jo — — uhh-uhh-hu-hu. —”
”Kan du inte säga att du fari’ illa dig — uh-hu. —”
”Det är synd te’ ljuga i far sin.”
”Jonas — — uhh-uhh-hu.”
”Och den som ljuger blir osalig. Och jag vill bli salig mor, fastän jag är blind.”
”Jag blir rakt sjuk, om du talar på det där sättet. — —”
”Få dom komma i himmelrike, som ha blitt blind, då mamma domses ha gjort dom uhh blind! uhh!”
”Jag gråt’ om du talar på det där sättet, lill’ Jonas. Du får int’ vara elak på mig nå’ längre — Jag ska’ uhh — uhh — aldrig slå dig mer. — Vill du ha en smörgås lill’ Jonas? — —”
”Nej, men jag känner jag blir skral …”
”Gu’ trösta mej hur jag buri’ mig åt — jag ska’ bära dej till sänga.”
Men det fick hon inte. Han ville försöka gå själv. Som han vänt henne ryggen, räckte han ut tungan och gick med vett och vilja rätt på kallkällvattenbyttan och där ramlade han lika skickligt, som om han varit blind.
Käringen vart alldeles utom sej, förstås. Hon bar pojken till sängen, rände av ett tråg och smorde ögonlocken med fil.
”Jag vet att det är bra! — Ser du ingenting lill Jonas?”
“Nej, jag lär aldrig få se någe mer här i livet — jag — nå — inte. — —”
Käringen smorde och grät.
Janne sa’ att det gjorde ont — och grät. Barnungarna runt omkring gräto var efter sin art.
”Kära dej lill Jonas, får jag smörja, jag vet att det är bra. Kanske du vill försöka äta nå’ fil.” Jo, han skulle väl försöka att äta litet om hon så prompt ville, fastän nog vore det bäst att han finge dö — nu — då — han — var — blind — uhh.
Käringen rände utav ännu ett tråg och gav honom hela satsen skedvis. Fil är gott, som var man vet, men ändå gick det trögt för Jonas. (Han ville njuta långsamt och av varenda droppe, den sluge odygdingen.) Käringen matade honom och han gapade som en fågelunge och jämrade sig ibland för att hålla käringen varm.
På detta kalas lutade han sig ett tag och skulle sova.
Morsan gick oroligt runt omkring och kunde inte hålla sig från sängen i fem minuter.
”Lill Jonas — sir du någe än?”
”Nej — int’ ser jag någe, men det svider mustigt sedan ni smorde med fil.” —
”Jag ska smörja mer så länge jag har en droppe kvar.”
På det sättet tog filet småningom vägen till ögonlocken och Jonkes mage.
Det började bli långsamt att ligga längre; det var inte för att Jonke hade annat att göra. Han beslöt sig för att småningom bli bättre.
”Kära mor, nu tror jag att jag ser lite grann.”
”Å herre gud Jonas, va du säger — och tack och lov — nu skall jag smörja en gång till — vill du ha nå’ mera fil?”
”Jo-o-o.”
Så smordes han invärtes och utvärtes, tills allt fil var slut, och då ansåg pojken att det inte lönade sig längre att vara blind. Han vart småningom så att han kunde se gå riktigt bra.
”Men ni får inte slåss så okrestligt mor, om en råkar ut för att göra någonting.”
”Nej jag skall aldrig slå dej mer lill Jonas.”
Med detta löfte gick Jonas ut. Bakom dörren gjorde han ett luftsprång, en lång näsa och en helsikes bra och lyckad grimas.