Kams

←  En fridens förmiddag

Ådalens poesi av Pelle Molin Kams

Kungen i Jorm  →

KAMS

Tokerier från Ådalen

Jonas måste stanna hemma och valla sina sju yngre syskon, men far, mor och äldsta dottern Anna gingo till bröllops i aftningen. Jonas hängde vemodigt på gärdsgården och såg dem tåga bort i småskogen. Först far, maläten, men ganska tvärsäker. Tre steg efter, styvmor med skosnytorna inåt, tung som en förjulsko. Sist Anna med någonting av fällmakarestugans hungerelände i sin taniga kropp.

”När skall det bli min tur, mån tro?” undrade Jonas.

”Du understår dej inte att slå barnen och ve dej, om du sticker näsan i skåpet, och hemma håller du dej om du vill att det skall gå dig väl!” Styvmor talade alltid med tydlighet.

Nå, ungarna brydde Jonas sig heller inte värst om. Värre var det, att hans enskilda praktik skulle ligga nere en hel eftermiddag, och på det funderade han.

Då skymningen var inne, hade han en tanke klar: ”Je gett sta”. Då klockan vart åtta hade han räknat ut: ”det får dom inte veta”. Då ute vart alldeles svart och ungarna sovo under trasmattorna i fållbänken, svor han till så gott han kunde: ”jädran anfrätta”, och en handvändning senare gnodde han efter den steniga bergvägen genom hägnen, nedför åkern, uppför nipan, efter mon, över stenhammarn, genom lia, till dess han såg gäspesgårdens upplysta fönster och hörde stoj och stamp. Då saktade han och kände sig glad.

Glädjetjut och buller trängde ut genom farstudörren som en vällande stark ström och bröt i breda vågor genom den sovande byn. Det var ett livat bröllop.

Jonas, vår lille man, hade räknat ut att han skulle se på dansen och något av flatbäddens glädje, om det ville sig väl.

Det var tjockt med fulla karlar på bron; han kilade sig mellan, vig och rask. Koxarne — objudna, som här liksom alltid glodde på fönstren — hade inte ens sett honom. I köket var det ett bra äventyr, då han smet förbi den öppna dörren: två gubbar hade tagit kragtag och andra stodo omkring som vass i blåsväder förbannande med ömse rop, att det skulle gå så och inte så.

Men nu hade det gått inte så och inte heller så, utan så — att tretti kannsgrytan gått med då Nils Emanuel bänklades.

I trappan vart vår hjälte gripen och kritande vit i syna.

”Hårst någe stans ska’ du? Nu — om mor finge si dej, vore du evinnerligen oklar; gud nådade dej.”

Anna höll honom fast i den enda hängsle han hade och vände sitt magra ansikte åt alla håll för att se efter käringen, som också brukade hålla henne varm de stunder hon inte var upptagen av Jonas. De stodo på avsatsen mitt i vinkeltrappan. Uppifrån ungdomsbädden hördes dunsar av slängda kuddar och gälla kvinnoskrik.

”Har du varit la’ med dom Anna? Tror du jag törs gå dit och si på hur dom regerar … tyst nu va’ det en, som fick sej en i huve’ — — jag ska’ bara edeligen titta litte vätte …”

Anna stod och funderade på sitt gamla. Hon hade kommit till den åldern att hon skulle raka upp i vädret och bli fullväxt på en vinter, och ingen kan tro huru mycket en sådan behöver äta. Än så länge tänkte hon inte på fästman, utan endast på hur hon skulle ut och tjäna nästa år och äntligen få äta sig mätt. Hittills hade det icke skett för ofta.

”Jag är så hungrig, du Jonke, att så hungrig har jag ildri vari … nej veamäg jag det har …”

“Alltid ska du då tänka på mat …”

”Och om du inte genast går hem och gör några kamsar och bär hit, så skall jag tala om för mamma vad du gjort din onytting … så sant jag här står ska’ jag inte … det kan du ge dig den på!”

Nå, inte för det Jonas ville, men han tordes inte annat. Hungrig var han själv och i väg bar det … icke bara för den hungriga flickungens skull. Kams var gott.

Det var lång väg att springa tillbaka, men så gick det också i flygande fläng. Ungarna sovo så att det surrade i fällmakarestugan. Jonas gjorde upp eld, sedan klev han försiktigt uppför stegen till vinden, där mjölet stod. Ett tråg skulle han ha, det visste han. I ivern hittade han inte något bättre än det stora baktråget — ”det blir väl kams ändå”. Näverkonten med mjölet stod i en vrå. Här fanns grejer att göra med.

Och nu börjar historien.

Jonas hade aldrig gjort kams förr. Så mycket visste han, att det tråg som begagnades fylldes till hälften med vatten och därpå med mjöl, som rördes fliteliga till dess massan var så tjock och fast, att den kunde formas med händerna och klappas till kakor. Han fyllde tråget till hälften med vatten och öste i mjöl så att det dammade. Men vattnet ville aldrig mättas, och han måste röra uti mjöl länge och väl. Då det äntligen var lagom tjockt i tråget, var näverkonten tom.

Nå ja, vad gjorde det? Nog var Jonas illa känder, men ingen kunde väl tro att han ätit upp så mycket mjöl på en enda aftonstund. För övrigt: alla aggande tankar trängdes undan av en enda hjärtligt glad: en gång i livet skulle han få äta så mycket kams han ville. Bara det nu ville räcka. Han visste ju inte huru mycket han förmådde äta på en gång! det hade han aldrig fått försöka. Anna skulle nog också hjälpa till. Hon hade som han en jädrans bra mataptit att äta med.

Grötgrytan stod redan full av kokande vatten, då han såg att hon var för liten för ett sådant bak. Sexkannsgrytan var den största i huset. Han tog henne i stället.

Det var lustigt, att han en gång fick göra kams själv. Så många han ville, Så stora han ville. Så tunna han ville. Och äta så mycket han ville.

Och så fridfullt det var. Morsan fjärran! Syskonen sussande som mullvadar.

Jonas satt redan med fötterna i spisen, petade vedklabbarna till rätta med sina svarta stortår och klappade kams så att det sade smisk smask. Han tänjde på dem om de blevo för tjocka, slet i dem då de klibbade, snittsade till dem, smekte dem och gjorde dem vackra till fasonen.

Det vart en hel hop. På stoppbänken lågo de i dubbla led och på stolarna likaså. Sexkannsgrytan var full, och ändå fanns det färdiggjorda kamsar på hillskänken, som inte hade fått rum — och uti tråget var ungefär hälften kvar.

Jonas skrockade belåten som en höna i ett grötfat. Han hade aldrig känt sig så lycklig och han kände behov av att meddela sig med någon — skulle han väcka någon av de sju utsvultna ungarna? Nej det skulle bara bli otrevligheter. Och kanske kamsen icke räckte till.

Äntligen var maten ätbar. Den första kamsen var underbart härlig och försvann hastigt. Numro två var präktig och tog samma väg. Numro tre var god — och följde de förra efter. Numro fyra var medelmåttig, men fick gå för sig. Numro fem var en segäten best, men nog var han av samma smet och lika väl kokad. Numro sex befanns omöjlig redan i mitten. ”Är det jag som är mätt, eller är det något annat som fallerar?”

Icke för det att Jonas kunde multiplikation, men nu såg han sig ha råd att vara ädel mot sina svultna syskon. Kamsarna skulle räcka till och bli över.

Han väckte de äldsta och efter hand de övriga.

Det fröjdade hans själ att se dem alla sitta med kams i händerna och sömn i ögonen, Elden sken vänligt och förtroligt på dem alla, där de sutto i ring kring spisen under mumsande och smackande. Sexkannsgrytan spände ut sin trinda, svarta mage, spärrade ut benen, stod där så trygg och språkade med sitt på nytt bubblande vatten. Aldrig hade Jonas varit värd förr. Nu var det han som bjöd på kalas.

Varma vågor kommo och gingo över hans hjärta. Annas del hade han satt till sidan; ”ni ska få allt det övriga, om ni bara vill äta”.

Tänk att grytan vart nära full en gång till!

Nu satt en av ungarna och gjorde ingenting, snart en annan på samma sätt. Det började gå trögt.

”Drick vatten”, sade Jonas, och ställde kallkällvattnet invid spisen. Så drucko de då vatten och togo itu på nytt.

”Mammas kams är bättre”, sade en. — ”Jag vill inte ha mer.” — ”Jag vill lägga mej.” — ”Får jag slippa nu, Jonas?” — ”Å, ät en till.” — ”Nej.” — ”Jo.” — ”Jag ska’ säga det för mamma, så mycket du vet det.” — ”Då slår jag dej.”

Jo, nu hade han det här, därför att han velat dem väl. Ingenting hade de ätit, som var att tala om. Olåt skulle han få i morgon, om han inte kunde lugna dem. Hans auktoritet skulle få en knäck, om han tog till bönboken, men det kunde inte undvikas och därför gjorde han det. — ”Och inte ville de vara så innerligen snälla och vakta den andra kamsgrytan medan han sprang till Anna med vrilen — då skulle de inte behöva äta mer”

Nu var han mätt, men hade inte roligt; med tanke på vrilarna och all den myckna kamsen anträdde han färden till bröllopsgården. Anna var i dansarstugan och dit tordes han inte gå. Där fanns någon som var gift med far hans, och hon tittade så han kände det i hårrötterna. Han satte knytet på en vävstol i farstun och strök länge omkring som en orolig ande. Slutligen beslöt han att krypa bakom några långa drängar strax innanför dörren. Därifrån skulle han försöka göra tecken åt Anna.

I detsamma vart ett gräsligt buller i förstugan. Det hördes som om en karl fallit framstupa; — mycket riktigt: det var någon, som låg där och svor över någonting. Han svor och det för säkerhetens skull flera gånger innan han kom inlinkande och ställde sig under taklampan. Det var bröllopets “bonde”, det vill säga värd; han stönade illa och lyfte ena skanken mot lampan, men tog överbalansen och låg där igen. Stoj och skri och skratt. ”Det var något otyg på förstugolvet”, sade han då han hjälptes upp.

”Vad kunde det vara?”

“Si åt!”

”Huga då, va’ ha'n på foten, är det en kladd?” — En dräng hjälpte honom att hålla skanken i vädret.

”Det är en kams”, sade alla. De stodo fulla och trevliga runt omkring och vaggade som vass i blåsväder.

”Å, herre min je, är du här med kamsen nu, Jonas?” Anna drog honom med sig ut i svalen! Där stodo några hundar och tuggade på kams. Det var sy mat för dem. De vredo och välte sig, gnedo tassarna intill nosarna och buro sig befängt åt.

”Det är din kams de äter på”, sade Jonas. — ”Du får gå hem och göra flera.” — ”Göra flera”, sade mister Jonas Lundmark, ”göra flera kamsar än jag gjort i kväll? Nej det är omöjligt, för så mycket kams, som jag gjort i kväll, har jag aldrig sett och inte du heller. Sexkannsgrytan var bräddande full och bräddande full en gång till.”

Anna grät och hotade att skvallra om hon inte fick sitt. Hemma i stugan borde han sopa igen efter sig.

Mon och svedjan och myran och brännan och tå och hägnen voro oändligen långa. Han snubblade över varje sten och stötte sig blodig; det var inte som då han sprang första gången.

Stugan var mörk, då han kom hem. Mörkt var det i spisen, tyst i grytan. Han stöp över en unge, som låg på golvet med en kams i sin hand. Jonas steg i någonting klibbigt, lyfte foten och strök av’et. Han gitte inte tänka efter vad det var.

Jonas beslöt att inte ge tappt ännu. Han gjorde en ny eld för att ansa kamsgrytan färdig, förstås. Men ack, ack, ack! Nu satt all kamsen som slagg i botten av grytan.

Jonas bände och bröt med sina små fingrar, men det gick nu inte. Med stickor gick det lika när, och därför sökte han under sängen efter fars lillbila, som var så vass och som var hans ögonsten. Gubben brukade göra tjärtunnved med den. Han gjorde sig en kil, stack en av dem emellan lavan och järnet och klämde till med yxhammarn. Kilen brast.

Han fick fatt uti en bordkniv. Med den fick han fäste mellan kamsen och järnet. Yxan tog han i bägge händer, vände hammaren till och dammade sta. Ja, knivskaftet gick i stycken förstås och kniven rände sig fast, så att det inte var hopp att få lös den igen. Nå, saxen … tjo … saxen hade nu icke mer än två skalmar.

”Fasiken, jädran, anfrätta, din karibel.” Jonas började känna fasa för sitt eget verk. Aldrig hade han sett annat än beskedlig kams, men den här var underlig. Den såg ut som klamrade han sig fast med näbbar och klor. Järn skulle det vara, tillplattat järn, men stadigt — kanske ett stort stämjärn. Det låg i en verktygslåda. Han tog det största och nalkades lavan. Icke utan att han log: ”Nu ska du få se på Lundmarks Jonas du”. Ett slag, ett skratt, ett tjut: ”Å herre min skapare — sexkannsgrytan.”

Ett stort stycke av grytans ena sida låg i askan. Och kamsen i öppningen! Jonas såg rött för sina ögon och satte sig att vila.

Väggklockan visade sig ha hunnit till 4 på morgonen. Det var mycket att stöka med ännu, men pojken kände sina lemmar värka och sköt upp minut för minut; de fingo komma från bröllopet om de ville — och så skulle han då taga vad han förtjänt? Nej!

Med ett skavjärn, som far brukade göra träskedar med, skrapade han grytan fin, slog vatten i hennes botten, och inpassade den bortslagna biten försåtligt. Om han ställde den illa till i grytskåpet, skulle morsan tro, att det var hon, som … ja, att det var hon själv. Stortråget av jätteasp orkade han icke släpa uppför stegen till dess plats på vinden, men ut fick han det, så att de icke skulle falla över det genast.

Ett knyte kams gömde han bakom ”murlä”, ett annat i sängen, ett tredje ute. Nu tog han kvasten och sopade så gott han kunde i mörkret, men hann knappt börja förrän han hörde steg.

Far, mor och Anna lade sig utan att säga någonting. Jonas sade heller ingenting.

Om några timmar väckte han ungarna och log hult mot dem, halade fram sitt kamsknyte och började truga och bjuda. Välmeningen vart icke uppfattad såsom sådan, men huru det bar till, så hade de var sin kams i handen och en tidig frukost började. Det gick ypperligt på morgonkröken, änskönt den välsignade rätten endast bestod av kornmjöl och vatten; det smackade och tjaskade i sängen. Ungarna började väsnas; en kams föll i golvet och mor vaknade: ”vad gör ni, vettvillingar — jestanes så här inne ser ut!”

Det blev en lång paus. Käringen gick omkring och laddade sig. Oföret på golvet och den tömda mjölkonten blev krutladdningen, ullsaxen vart pappskivan framför krutet, sexkannsgrytan blev järnskrot och finbultade tegelstenar, kamsknytet bakom la’ blev såpa i kanonmynningen, men fars illa flidda lillbila blev kruttråden och ungarnas skvaller tändstickan. Det började med en sakta fräsning, som sökte sig ut, där tandlösheten gjort öppningar i tandraden. Det skorrade, visslade och tjöt i hela det gamla magra skrovet. Hon rätade ut sig och drog sig tillsammans, förbarmade sig och kved, dansade ned på en stol, for handlös ut på golvet, där hon snurrade omkring som en förgiftad fluga. Håret ringlade som ormar av stry; hennes ögon brunno som mareld i aska; fradga stod som lödder av såpa, som vispad grädde i munnens skälvande gipor; det kluckade och pumpsög då hon flämtade. En skur av skällsord och imfamier tumlade fram över hennes tunna läppar, trillade, hoppade, trängdes, gjorde kullerbyttor över varandra, snurrade i luften som dammpartiklar och inpyrde den lilla stugan med sitt gift. Gubben satt yrvaken i sängen och lät bli att knysta. Över huvud taget knystade ingen i hela stugan.

Så slog hon som en hök ned på Jonke och när denne efter fem minuter kom upp ur underjordens fasor såg han henne dimpa ned på stoppbänken kippande efter andan.

Lille Jonas Lundmark blev med åren en stor och jäv karl, men aldrig glömde han den gången när han skulle koka kams.