En gammal stockholmares minnen/Del 2/Vid Seine och vid Rhen
VID SEINE OCH VID RHEN.
I droska öfver Rhen. — Tal till franska folket. — Intåget i Paris. — Många bakgator. — Faubourg Saint-Honoré. — På Place de la Concorde. — Victoria och Napoléon i förbifarten. — Josef Stäcks irrfärder. — Palma Vecchio mellan Kabylerna. — Janne Höckert, Edvard Bergh och andra svenskar på Deux-Mondes. — Till Düsseldorf.
Victoria och Napoléon.
En afton i augusti 1855 befann jag mig första gången i Paris. Det var under min hamburgertid. Min ungdomsvän och studiekamrat Holdo Stråle på Rörstrand hade skrifvit till mig och föreslagit, att jag skulle söka ledighet från kontoret på ett par veckor och fara med honom till den stora världsutställningen, hvilken då pågick som bäst i Paris.
Förslaget antogs, ledigheten beviljades, och Stråle hämtade mig i Hamburg, hvarifrån resan anträddes en vacker sommarmorgon med diligens på färja öfver Elbe till Harburg samt därifrån med järnväg till Köln eller rättare Deutz, på högra Rhenstranden, där nattkvarter togs. Morgonen därpå åkte vi i droska på Rhenbryggan öfver floden. Järnvägsbron fanns då icke ännu. Kölnerdômen var ej heller fullbordad, och vi uppehöllo oss ej länge i den gamla intressanta staden.
Öfver Bruxelles gick sedan färden till Paris i fyllda järnbansvagnar, och ju längre vi kommo in i Frankrike, dess mer folk syntes på stationerna. Öfver allt hurrade man för oss, och på ett par stationer höll en af oss ett skämtsamt tal till folket, tal på svenska, som mottogs med lifliga lefverop. Ingen af fransmännen begrep nog ett ord.
Vives les Anglais! skallade det öfver allt under vägen. Saken var den, att drottning Victoria väntades på besök i Paris denna afton, och fransmännen ville bereda henne ett hjärtligt mottagande, hvilket naturligtvis utsträcktes äfven till hennes uppvaktning och till för öfrigt alla dem af hennes landsmän som infunno sig i Frankrike för att vara vittnen till mottagandet.
Antalet resande engelsmän var därför mycket stort den dagen, och resandena i allmänhet togos för engelsmän.
Drottning Victorias järnvägståg hade ännu icke infunnit sig, men väntades med otålighet, och under tiden ropades lefve för alla som på Nordbanan foro till Paris. Vid ankomsten till nämnda banas stora slutstation funno vi högst få fiakrar, — de parisiska åkaredroskorna — alldeles som då jag, sexton år senare, infann mig vid samma station en dag under kommunen. Vid bägge dessa tillfällen kom jag dock slutligen i besittning af ett åkdon, och kamraten och jag läto, 1855, föra oss till Rue du Faubourg Saint-Honoré, men det gick icke raka vägen och öfver de vanligen mest befarna gatorna, utan kors och tvärs genom många krokvägar och gator som ingalunda sågo inbjudande ut.
Orsaken till detta kringflackande var den, att de stora gator som drottning Victoria skulle passera, voro besatta af militär, väl till drottningens ära, men kanske också till förekommande af mindre behagliga uppträden, en otvifvelaktigt alldeles öfverflödig försiktighet, ty af allt hvad jag kunde se voro parisarne den gången, liksom för öfrigt så många andra gånger, endast artiga och förekommande mot den höga furstinnan som var deras gäst och alla hennes landsmän som då infunnit sig hos parisfolket.
Efter de många krokarna uppnådde vi slutligen Faubourg Saint-Honoré, en stor, präktig gata som utgör raka fortsättningen af Rue Saint-Honoré. Där skulle vi taga in i Hôtel Sinet, hvarest Jean Bolinder, den kände industrihöfdingen, hade innan han, kort förut, lämnat Paris, tingat på rum åt oss. Bolinder hade utan tvifvel gjort allt hvad han kunnat i det afseendet, men när Stråle och jag infunno oss, funnos likväl icke några lediga rum, och hela hotellet tycktes upptaget af pockande engelsmän. Den som icke talade engelska fann ingen nåd för hotellfolkets ögon eller öron.
Slutligen öfverlät man åt oss af gunst och nåd samt mot tämligen hög vedergällning ett litet kyffe fem trappor upp, där allt var af ganska simpel möblering, med undantag af de två sängarna, ty dessa voro, som öfver allt i Frankrike, af förträfflig beskaffenhet, vida öfverträffande alla andra lands sängplatser.
Och så ut att se på ståten och främst af allt att se på Paris!
⁎
Det finnes platser i Europa af förnämare utseende än Place de la Concorde i Paris. Detta är synnerligen fallet med Rom. Men någon mera glad, tilldragande och tilltalande, så verkligt betagande, gifves nog icke. Det intrycket får man första gången man ser detta förtrollande torg, och intrycket förlorar sig ej. Det bibehåller sig dag från dag och år från år, äfven om man ser det oupphörligt.
Jag har sett Place de la Concorde vid många olika tillfällen . . . då hela det eleganta Paris skyndade öfver det med snabbheten hos de rashästar som draga le beau monde ut till Boulogneskogen, då den njutningssökande världsstaden dröjer en stund i skuggan af Strassburg-vården och af Luxor-obelisken, då blicken irrar mellan Deputerade kammaren på andra sidan Concordebron och Madelaine där uppe vid boulevarden eller där platsen öfvergår i Champs-Elysées lundar eller då den förlorar sig på den mark, där Tuileries-slottet stod.
Jag har sett la Concorde i festliga dagar och i kvällar ljufligt badande i månglansen från andra sidan vattnet, då högtidsdagarna ändats med strålande och sprakande fyrverkerier. Jag har sett samma Concorde på fredliga paraddagar bjuda på militärlyxens alla lockelser, och jag har sett sådana fredliga paraddagar lämna plats åt blodiga drabbningar, då medborgare kämpat mot medborgare, då det palats som var ämnadt till industriens och konstens högtider förvandlats till fältlasarett för de medborgar-stridsmän som af landsmäns vapen slitits i blodiga flikar.
Allt detta har jag sett under föga mer än halftannat årtionde, men före det nu lefvande eller i striden närmast föregångna släktet lefde andra som sågo ännu mera på denna plats: Concorde-platsen var en gång Revolutionstorget.
Hvem tänkte på det, då man på den augustiafton hvarom här är närmast fråga infann sig på Place de la Concorde för att bevittna drottningens besök? Hela platsen var fylld af människor, hvilka med sitt glada sorl gaf uttryck åt feststämningen. Trupper funnos äfven här, som alltid och öfverallt under andra kejsardömet, hvilket dock förklarats vara »freden». Nu stredo fransmän vid engelsmäns sida där borta på Krim, och det var för att vidare stadfästa »Västmakternas allians» som Storbrittaniens drottning begifvit sig till Paris för att med kejsar Napoléon III rådgöra om hvad som ansågs innehålla gemensamma intressen.
Det var en triumf för Napoléon, att örikets mäktiga drottning kommit för att räcka honom handen och erkänna hans betydelse som härskare öfver en stor nation. Det var dock icke så många år sedan samme man ännu betraktades som en äfventyrare, hvilken med svek tillskanskat sig makten och ej förunnades plats bland samtidens suveräner, endast bland troninkräktarna med dåligt rykte.
Där ha vi mannen, samme le petit som uppförde spektaklet med örnen i Boulogne och som gjorde sig löjlig med upprorsförsöket i Strassburg, men nu satt som jämlike vid den främmande furstinnans sida och hälsades af folkets jubel.
Han lyste och försvann, kan man säga, och man såg blott en skymt af hela praktvagnen. Jag hade trängt mig fram till nationalgardisternas främsta led, och de drefvo icke undan mig, utan makade helt artigt på sig och lämnade mig plats. De voro unga karlar, dessa medborgargardister, och sågo bra ut i den klädsamma uniformen, lifliga och pratsamma, och de rökte sina cigarrer ända till dess kejsarcharens blixtsnabba förbiilande framkallade ett skarpt »gif akt» till en mera ledig än militäriskt noggrann rättning.
Så hastigt var detta historiska skådespel förbi, och lifliga svallvågor satte människohafvet på Concordeplatsen i rörelse.
La pièce est finie, allons souper. Man sträfvade åt olika håll. Man pratade och skrattade, och under stojet klingade de bjällror som svängdes af les marchands de Coco, lakrisvattnet som bjöds ut åt folket och fick en strykande afsättning. Man var törstig, och champagne bjöds icke på Concordetorget. Jag får dock säga, att under de många år jag bodde i Paris, jag aldrig smakade detta coco, liksom jag aldrig gick på gatan och åt smörgås, hvilket August Blanche dock i sin roman »Sonen af Söder och Nord», påstod skulle i Paris vara mycket brukligt i hvilken samhällsklass som helst.
Samma afton sutto reskamraten och jag i en krets svenskar, som slagit sig ned på Boulevard des Capucines utanför Café des Deux-Mondes. Det gällde då liksom nu, att svenskar i främmande land gärna söka upp landsmän. Detta är åtminstone fallet under första vistandet i det främmande landet, naturligt nog, emedan man då ej ännu hunnit göra sig bekant med dettas egna inbyggare och deras förhållanden. — Sådant kommer först senare — i fall kunskapen någonsin infinner sig.
Allt nog, vi begåfvo oss, efter intagen middag i Café Voisin vid Rue Saint-Honoré, också besökt af många svenskar, till förut nämnda kafé vid Boulevard des Capucines, och där vimlade det af våra landsmän. Bland de första vi fingo sikte på voro Janne Höckert, den talangfulla, kvicka och glada konstnären, och målaren Palm, som satt inbäddad mellan ett par jättelika kabyler, af dem som då blifvit kallade till Paris för att illustrera världsutställningen och bidraga till föreställning om huru många olika folkslag funnos inom franska staten.
Kabylerna smuttade på sitt svarta kaffe och iakttogo fullständig tystnad, men svenskarna pratade så mycket lifligare, och detsamma gjorde också den franska delen af sällskapet. Palma vecchio, som han redan då kallades i vännernas krets, ehuru han ej var äldre än fyrtiofem år, reste den gången i sällskap med fabrikör Mineur, »katunstryckare och tapetmålare» som hans yrke då kallades, en af Stockholms mera kända invånare. De hade tagit in på ett litet gästhus nere vid Seine, på Quai Saint-Michel, snedt emot Notre Dame. Suède hette hotellet och var ett ganska tarfligt ställe, men som lockade svenskarna med det för dem klingande namnet. Nu sutto de på stora boulevarden med andra svenskar, bland hvilka jag snart upptäckte Edvard Bergh och dennes fru Amanda Bergh, född Helander, hvilken också idkade målning. Dit kommo äfven Josef Stäck och många andra svenska målare. Stäck var vid dåligt lynne, ty han hade varit bjuden på middag hos excellensen Löwenhielm, Sveriges-Norges sändebud i Paris, men kom ej fram på gatorna, hvilka, som förut nämndes, i anseende till drottning Victorias intåg, voro på åtskilliga ställen spärrade. Lyckligtvis fanns på Deux-Mondes svensk punsch, och professor Stäck fick sig ett ordentligt glas.
Till hans sällskap slöto sig herrar Otto Bobergh och Wilhelm Ullberg, bägge manufaktur- och sidenkramhandlande. Den senare kom raka vägen från Stadssmedjegatan i Stockholm, den förre hade på den tiden sin verksamhet vägg i vägg med Deux-Mondes och förestod en afdelning af det stora sidenmagasinet Compagnie Lyonnaise.
På lediga stunder satt Otto Bobergh vid staffliet och målade. Han var en ganska lyckad dilettant, hvilken på en tid då han i London icke hade någon anställning målade små taflor och fann köpare till dem.
⁎
Af Paris såg jag icke mycket den första aftonen, men tröstade mig med att jag åtminstone lärt känna Place de la Concorde och sett en skymt af drottning Victorias intåg. Landsmanskapet på Café des Deux-Mondes upptog nästan hela den aftonen. Men de följande dagarne under detta så att säga förberedande besök i Paris sökte jag taga skadan igen, tog världsutställningen i betraktande samt flanerade kors och tvärs i den stora staden.
Sedan såg jag icke Paris förr än efter fyra år, och de innefattade en del af min Hamburgertid, hela Göteborgsskedet och Köbenhavnsåret samt ett kortare uppehåll i Düsseldorf.
Orsaken till flyttningen till Paris, liksom förut till Köbenhavn, var att Hedlund ansåg mig som korrespondent kunna tjäna Göteborgs Handelstidning mera i världsstaden vid Seine än i Köbenhavn eller på någon annan plats. Till den åsikten hade han kommit sedan han ett år pröfvat mig i Danmark, och jag hade icke något att invända mot hans förslag, hvarför jag på våren 1859 lämnade Köbenhavn för att någon tid uppehålla mig i Düsseldorf och därifrån begifva mig till Paris.