En gammal stockholmares minnen/Del 2/Vid Öresund
| ← Göteborg för femtio år sedan |
|
Vid Seine och vid Rhen → |
VID ÖRESUND.
När Köbenhavn hade vallar och stadsportar. — Lifvet i Köbenhavn på 1850-talet. — Offentliga fester. — Folkmöte i Ramlösa. — Prästmöte i Lund. — Tidningar. — Industrimöte i Odense.
När Köbenhavn hade vallar och stadsportar.
I slutet af 1850-talet var Köbenhavn visst icke samma storstad som nu, men det var samma glada samhälle, utmärkt för en viss gemytlighet och där främlingen kunde godt trifvas. Det hade icke fullt 150,000 invånare, men detta var dock omkring femtiotusen mera än Stockholm på den tiden, och kom man från Göteborgs Södra Hamngata, fann man lifligheten på Östergade riktigt storartad.
Köbenhavn kunde således på den tiden ingalunda göra anspråk på att kallas stort, och likväl var det den största staden i Skandinavien. Men hvilken skillnad mellan den staden för femtio år sedan och våra dagars Köbenhavn! Mycket af den skillnaden har åstadkommits genom vallarnas slopande, alldeles som i Wien och några andra städer. Och likväl gjorde de ett ganska behagligt intryck, dessa vallar, åtminstone som promenadplats, i skuggan af de lummiga lindarna och kastanjeträden, samt här och där med vacker utsikt öfver omgifningarna.
Det var också en särskild afton, då köbenhavnarne lustvandrade på Volden, nämligen »Bededagsaften», kvällen före stora böndagen, ursprungligen en kyrklig högtid, men som urartat till en ganska världslig promenad, då de nya vårmoderna granskades, och vänner och bekanta utbytte hälsningar och meddelade hvarandra de senaste skvallerhistorierna. Lugnare och behagligare var att under den vackra årstiden vandra omkring på vallarne en vanlig hvardagsafton och där i fred och ro njuta af den friska luften och den glada grönskan.
Voro vallarna hinderliga för stadens utvidgande, ägde de likväl sina behag och stodo i godt anseende hos ett stort antal köbenhavnare. Annorlunda förhöll det sig med stadsportarna, hvilka endast voro minnen från krigstiderna och blott till hinder för gaturörelsen, i synnerhet som staden växt ut långt på andra sidan.
Men egendomligt var det lif som rörde sig i dessa portar, där en mängd människor trängdes dagen i ända. Där fann man ständigt gående, körande och ridande samt alla slags fordon, från tunga arbetsvagnar och klumpiga omnibusar till ytterst spensliga och lätta privatåkdon. På alla dessa fortskaffningsmedel från staden till landet och därifrån till staden skulle den i porten stationerade skildvakten hålla reda, afstyra deras sammanstötande och förekomma olyckor. Han fick ej heller förgäta att göra »honnör» för de officerspersoner och andra därtill berättigade som passerade in eller ut.
Detta var onekligen en ganska karaktäristisk bild från det gamla Köbenhavn, men kunde icke uppväga alla de olägenheter och de verkliga olycksfall som kunde uppstå i de trånga stadsportarne, värst då kunglig post skramlade genom porten eller då det var fest på »Skydebanen» och Västerport måste passeras.
Länge hade man därför yrkat dessa portars borttagande, men ännu på slutet af 1850-talet funnos de i behåll, och likväl var ingen af dessa Västerport, Nörreport, Österport och Amagerport utmärkt för någon storslagen arkitektur eller ens i besittning af drägligt utseende.
Portarna voro dag och natt öppna för fotgängare utan någon »Thorsperre», men körande och ridande måste betala »Bompenge».
⁎
Det första den till Köbenhavn ankomne främlingen företog sig var då, som nu, att skaffa sig härbärge. Af sådana fanns ett stort antal, större kanske än som stod i öfverensstämmelse med tilloppet af resande. Många, om också icke alla af Köbenhavns hotell på den tiden, voro bättre hållna än Stockholms »Rum för resande» ännu på 1850-talet. De förnämsta voro Hôtel Royal vid Gammelstrand, d’Angleterre vid Kongens Nytorv och Phoenix i hörnet af Bredgade och Dronningens Tvergade. Det bästa och äfven dyraste af dessa tre var obestridligen Royal, men de öfriga två stodo ej långt efter. Phoenix har dock haft olika skeden, allt efter gästhusets beskaffenhet, än fullt upptaget, än nästan tomt på gäster.
De gamla »Gjæstgivergaarde», största delen vid Vestergade, voro besökta af i synnerhet landsortsbor, och dessa togo in på »Den hvide Hane», »Den norske Löwe» (mest naturligtvis besökt af norrmän), »Farvergaarden», »Tre Kroner», »Tre Hjorter» o. s. v., af hvilka flere voro ganska godt hållna för rätt billiga pris, men nog icke befolkade af gens de qualité.
Goda enskilda lägenheter kunde man få hyra litet hvarstädes i staden, äfven i utkanterna, där man hade det rätt trefligt. Vi skaffade oss en liten sådan lägenhet i södra änden af Blegdamsvejen vid Sankt Hans torg i förstaden Nörrebro, där man då byggde Sankt Johanniskyrkan. Det var då för tiden i en landtlig, föga bebyggd trakt och likväl ej långt från Byen.
Ville man ej färdas till fots eller kosta på sig en »Droschke», hade man tillfälle till en omnibus som gick mellan Blegdamsfælled och Gråbrödretorg inne i staden. Det var ett fordon efter gamla bruket, trångt, med obekväma sittplatser, bullrande och skakande, trögt i vändningarna, långsamt framsläpad af ett par ingalunda dåliga, men ytterst lata hästar, hvilka visst icke plågades af den beskedlige kusken — konduktör fanns icke — och kusken vände sig oupphörligt om och höll en gemytlig passiar med passagerarne, hvilka aldrig knotade öfver den långsamma och obekväma befordringen.
Flere än en gång hände det, att någon som önskade fara med, men ännu ej vore färdig, bad kusken vänta en stund.
»Bie lidt Madsen!» ropade ett fruntimmer som stack ut hufvudet ur ett fönster ett par trappor upp i ett hus vid någon af de gator som passerades, och Madsen »biede», stannade hästarne och vände sig till de tålmodiga passagerarne med den anmärkningen att »fruen» visst inte fått »kjolen» på. Det ansågs som tillräcklig ursäkt för att uppehålla omnibusen i flere minuter.
Större skillnad mellan gamla tiders samfärdsel och våra dagars kan nog icke tänkas, men kännetecknande är det för Köbenhavn i slutet af 1850-talet, liksom de snabba elektriska spårvagnarna äro utmärkande där för 1900-talets början, och voro det redan innan elektriciteten kommit i tjänst hos den stockholmska personbefordringen.
Voro omnibusarne synnerligt ofullkomliga för femtio år sedan i Köbenhavn, togo »Droschkerne» sig icke mycket bättre ut och utmärkte sig mest för sitt långsamma framskridande. Deras förare voro, har man med skäl sagt, mera liknande gamla skeppare i en liten kustby än hurtiga körsvenner i en stor stad. Gemytliga voro de dock, dessa gamlingar, och vanligtvis hade hästarna i dem goda vänner. Icke njöt man af ett elegant åkdons förledande behag, af en präktigt utstyrd kusks gentlemanlika sätt att föra tömmarna och af ädla rashästars kråmande danssteg, då man anlitade det köbenhavnska åkeriväsendet, men dock var det icke utan sitt behag att låta den simpla droskan med körsvennens lustiga skepparfysionomi sakta gunga den åkande framåt Strandveien, längs Sundets klara, af hvita segel här och där beströdda yta, med täcka villor längs vägens ena sida samt, åt motsatt håll, en och annan glimt af den skånska kusten.
Fort gick det icke, det är sant, och ville man komma hastigare ut till Dyrehaven, var det nog fördelaktigare att stiga upp i en af de många öppna med stort antal platser försedda »Holstener» som höllo vid Österport och voro kända under namnet »Kapervogne», emedan de sökte kapa åt sig så många passagerare som möjligt, eller »Kaffemöller», därför att de skakade likt en kaffekvarn.
Bekvämare vagnar gåfvos visserligen, men de nämnda voro likväl mycket anlitade, och deras starka, godtfodrade och välryktade hästar kördes förträffligt af de landtliga körsvennerna. Då köbenhavnarne »togo ud i Skoven», d. v. s. foro till Dyrehaven, voro »Kapervogne» mest i farten. De tillhörde landtbor från omgifningarna, hvilka under viss tid af sommaren hade tillåtelse att befordra folk till och från Dyrehaven utan att komma i delo med det köbenhavnska »Vognmandslauget», som annars hade privilegium på den samfärdseln.
Icke så få af dessa vagnar finnas väl ännu, men skall man »ud i Skoven», så har man nu tillgång till de bekväma, snabba och nutidsmässiga elektriska spårvagnarna, om hvilka man förr icke hade någon aning. Med järnbana kunde man dock fara till Klampenborg, men hellre färdades man med de i fråga varande landtliga fordonen.
I slutet af 1850-talet var järnvägen färdig ända till Korsör, men i det inre af Sälland, liksom i flere af Köbenhavns omgifningar, anlitades ännu mest hästvagnar.
*
Lifvet i Köbenhavn på 1850-talet.
Köbenhavn var på den tiden en rätt morgonfrisk stad, och redan tidigt på dagen hördes de kringvandrande månglarna och »sælgekonerne» ropa ut sina varor. För dem som tillbragt någon tid i Hamburg föreföllo dessa gatuutrop ingalunda besynnerliga, och detta måste vara fallet äfven för dem som lefvat i Paris eller andra stora städer, men för stockholmare som aldrig kommit utanför sin stad låta de underligt. Det har dock funnits tider, då också Stockholm lät höra kringvandrande månglerskors rop, men de afskaffades hos oss redan i början af 1800-talet.
Det är god tillgång på matvaror i Köbenhavn, och de säljas dels genom de nämnda kringvandrande månglerskorna och månglarna, dels i fasta salubodar, bland hvilka köttmånglarna vid S:t Nikolai torn, ruinen af den vackra Nikolaikyrkan, som brann i slutet af 1700-talet, äro mest bekanta. Slaktarna hade sina medtäflare i de landtbor som höllo kött till salu på Gammeltorv, som tillsammans med Nytorv icke är att förväxla med Kongens Nytorv och bildar i en annan del af staden en stor öppen plats, vid hvars ena sida Råd- och Domhuset var beläget, men det huset har nu öfverflyttat sin uppgift till Köbenhavns nya, präktiga Rådhus vid Halmtorget.
Man åt rätt godt i Köbenhavn för femtio år sedan. De största hotellen hade förträffliga tables d’hôte, och icke så dåliga restaurationer träffades öfver allt. En så att säga »privat spisning» hölls vid Östergade af »Jomfru Henckel», hvilken i en snygg, samt till och med fin, men ganska enkel lokal höll ett godt bord för godt pris och stod i högt anseende bland i synnerhet »bättre ungkarlar». Vid Kongens Nytorv fanns redan på den tiden Vincents restaurant, men den fick sitt största anseende först i början af 1870-talet och var under utställningen 1872 besökt af ett stort antal främlingar samt äfven af infödingar, som satte värde på ett hederligt och fint matställe.
Kaféer funnos i stort antal, och konditorier i ännu större, men någon Jordbær-Andersen, den specialitet för läckra jordgubbar som under senare tider funnits vid Vimmelskaftet kände man ännu icke till.
Bland kaféerna hade Stephan à Porta vid Nytorv (ej Kongens N.) ett mycket ansedt, och i hörnet af Kongens Nytorv och Östergade befann sig Gianellis kafé, populärt bland resande svenskar, emedan man där fick Svensk Banko.
Hvad man kände till kanske bättre än i våra dagar var den Kongelige Skydebane, ett ganska förnämt och likväl tämligen enkelt utrustadt värdshus »ute på Vesterbro». Det var på sätt och vis Köbenhavns »Hasselbacken» och likväl icke det ringaste likt det nämnda Djurgårds-luststället. Ursprungligen var denna »Skydebane» samling för stadens äldsta sällskap: »Det kgl. köbenhavnske Skydeselskab og danske Broderskab», hvars upphof räknas ända från trettonhundratalet eller åtminstone från år 1542 då Kristian III intogs i sällskapet, hvarefter Danmarks kungar alltid varit ledamöter och där deltagit i den årliga fågelskjutning, hvilken betraktats som en stor folkfest. På 1850-talet blef Fredrik VII fågelkung där.
Men det är icke blott för kungliga fågelskjutningar som den »Kongelige Skydebane» användes. Där hålles också stora festmåltider, och 1858 hade jag flere gånger nöjet att vara inbjuden till sådana, där det gick ganska lifligt till. Ej endast politiska fester, utan äfven andra högtider, firas nu, liksom i forna dagar, på detta ställe, t. ex. större bröllop och dylika tillställningar. Stor är lokalen icke, utan består af ett tämligen lågt hus mellan en förgård och en rätt vacker, men icke synnerligt vidlyftig trädgård, där, åtminstone förr, en hög »Fuglestang» intog hedersplatsen.
Äfven i hvardagslag begifver det glada Köbenhavn sig då och då ut till Skydebanen, liksom stockholmaren till Hasselbacken för att äta middag, i en matsal, som har mera utseende af en borgerlig Dagligstue, än af ett offentligt restaurationsrum. God är förtäringen, det kan ej nekas, och ej öfverdrifvet dyr, men vänta på serveringen får man. Jag tror, att de danska uppassarne äro flinkare nu än förr, men för t. ex. femtio år sedan voro de i långsamhet odrägliga, och på Skydebanen gick det visst ännu odrägligare långsamt än på andra värdshus.
⁎
Vid de danska festmiddagarne, vare sig officiella eller enskilda, höllos på 1850-talet många tal, och så göres det nog ännu. Talen började redan under det man åt soppan samt fortsattes ej allenast mellan rätterna, utan äfven under dem, och ofta har det förvånat mig, att man under allt detta oafbrutna talande och skålande har tillfälle att förtära något, allra helst som talen illustreras af sång, icke kvartettsång, som stundom bruket är eller var i Sverige, utan unison sång som uppstämmes af hela sällskapet och utföres vanligtvis efter vid hvarje kuvert framlagd tryckt text.
Detta begagnas i synnerhet vid de offentliga gästabuden och är onekligen tidsödande, men det är gemytligt och äfven hjärtligt, liksom att efter måltiden alla deltagarne gå omkring och trycka hvarandras händer, under oupphörligt upprepande af ett vänligt »Välbekomme!» Seden är allmän äfven i Tyskland, där man upprepar sitt (gesegnete) »Malzeit» till hvar och en af medgästerna, dessa må vara aldrig så talrika.
Det är ett mångfaldigt handskakande och en leende tillönskan att maten må väl bekomma, och upprepades förr till och med vid hotellens table d’hôte samt, vill jag minnas, äfven i jomfru Henckels privatspisning.
Ville gästen på en enskild bjudning vara riktigt artig, tog han vinbuteljen ur värdens hand och slog i glasen samt göt tékökets innehåll i kopparne. »Ländlich, sittlich» sade tysken, men allt sådant märkes förr af en främling, och så lika danskar och svenskar än äro, stämma seder och bruk icke alltid öfverens.
⁎
Den »konsumtion», som på senare årtionden gått högst betydligt framåt i Köpenhamn, är öldrickandet. För femtio år sedan drack man visserligen öl, men det var alltid ett »Krus gammalt öl med en Pind i». Redan under 1850-talet började man dock förakta det gamla tjocka danska ölet och hade fått smak för det bayerska, och innan det årtiondets slut hörde man öfverallt på »Bevärtningarne» ropas på en »halv Bayer». En sådan fick inträde äfven på finare ställen och skapade förmögenhet, till och med rikedomar hos dem som höllo denna »halve» till afsalu samt företrädesvis hos innehafvarne af de stora bryggerierna, såsom Carlsberg och Ny Carlsberg, Tuborgs med de stora konstbeskyddarne Jacobsen d. ä. och Jacobsen d. y. i spetsen.
Ölet har i ny brygd, som sagdt, skapat rikedomar, men dessa ha i sin ordning alstrat stora, värdefulla konstsamlingar och därmed har konstsinnet i hög grad utbildats. Så har det gått till åtminstone i Danmark, där de stora Jacobsenska konstsamlingarna hvila innerst på en »halv Bayer».
Vin var billigare än i Stockholm och fanns af ganska god beskaffenhet.
⁎
Det har sagts, att danskarna lefva billigare än svenskarne och att i synnerhet deras nöjen äro mindre kostsamma. Detta torde i de flesta fall vara öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Lärorikt var det åtminstone för ett halft århundrade sedan att gifva akt på huru köbenhavnarne på sina utflykter lefde för godt pris. »Bayern» räckte ej sällan för hela familjen, men för öfrigt tog man vanligtvis alltid in på en restaurant eller »Bevärtning» eller hvad förfriskningsstället för öfrigt kunde kallas, där man fick »maskine», d. v. s. en kolossal tékokare, hvilken levererade varmt vatten till té eller annan varm dryck, men det var i de flesta fall hela den »konsumtion» man kostade på sig där. Själf medförde husmodern eller någon annan af familjen eller sällskapet »smörrebröd med belägg». Och så tuggade man af hjärtans lust eller så länge magen hade några oinlösta fordringar. Men man skrattade också, lekte och sjöng och gjorde sig glada dagar.
Så gick det till många gånger, och hvad som förvånade mig var endast huru värdshuset kunde för en spottstyfver bestå varmt vatten, utan att det gästande sällskapet intog någon annan förtäring. Sådana verkliga nykterhetsvärdshus funnos öfver allt i omgifningarna, och jag minnes i synnerhet ett slikt ställe i Fredriksbergs park, innan man kommer till slottet, likaledes ute i Dyrehavn och ända bort vid Charlottenlund.
Var man riktigt i farten, nöjde man sig icke förr än man kom till Bernstorff med slott och den fagra Bernstorffskogen. Där såg jag i den senare delen at femtiotalet första gången dåvarande prins Kristian med familj, Danmarks nu regerande konung.
Den furstliga familjen blandade sig gärna, som det tycktes, med de lustfarande, som till större delen bestod af borgerliga köbenhavnare. Men bland dessa hördes mera än ett nedsättande ord om »Glücksburgaren», och man tycktes ej blott vid det tillfället, utan äfven i många andra fall, vara öfvertygad om omöjligheten för honom att blifva konung.
— Aldrig skall Glücksburgaren sitta på Danmarks kungatron! sade man ganska öppet.
Några få år därefter satt denne Glücksburgare dock på den tronen, och så impopulär han än var under den »folkelige» Frederik den Syvendes tid, så omtyckt har han sedermera blifvit och är han ännu. Frederik VII var visserligen icke riktigt högaktad, men ej heller illa omtyckt.
— Det är ett godt Skraa!
Det var hvad man sade om honom, och därvid fick det bero.
*
Offentliga fester.
Dyrehavstiden räcker numera hela sommaren, kan man säga, men utgjorde förut ett ganska begränsadt skede i den köbenhavnska förlustelsetiden. Den fortgick då endast från S:t Hans (midsommar) till Marie Bebådelsedag, som i Danmark infaller på den 2 juli. Men redan på 1850-talet utsträcktes ifrågavarande tid långt öfver den ursprungliga och firades af hela folket, de rika och förnäma ingalunda undantagna.
Såsom jag redan omnämnt, erinrar jag mig den borgerliga, vanligtvis ganska tarfliga samfärdseln på Strandvejen, men där fanns också mycket fina privatåkdon och högst eleganta damer, ståtliga ryttare och på bästa sätt pyntade fotgängare. Det hela var festligt hvar enda eftermiddag. Och alla dessa människor, fattiga och rika, förnäma och simpla, unga och gamla färdades de till Kirsten Pils Kilde för att smaka på det friska vattnet, som där utskänkts i århundraden. Därefter gällde besöket Bakken, som bjöd på alla de förlustelser som jag omnämnt redan i skildringen af Spielbudenplatz på »Hamburger Berg», men onekligen mera så att säga civiliseradt och fritt från det senares råa matrosupptåg.
Orätt vore det otvifvelaktigt att tillägga Bakken i Dyrehavn sådant inflytande som man gjort med Köbenhavns Tivoli och tillskrifva såväl den enas som den andras glada folklif den jämlikhet som åtminstone till någon del, om också icke i så stor utsträckning som man påstått, finnes i Danmark. Men att den jämnlikheten verkligen åtminstone, som sagdt, till någon del äger rum torde ej kunna nekas, i synnerhet hvad Tivoli beträffar.
Mest märkbar var den strax efter Tivolis upprättande, då folkklasserna visst, om också blott för nyhetens behag, blandade sig mera med hvarandra. På den tiden funnos ej heller några socialister som lade hinder i vägen för klassernas sammangjutning, och, som nu för tiden, sökte sprida ovilja och grunda hat mellan medborgarna. Utan sina brister var samhället dock icke, och partier saknades ingalunda. Det demokratiska, men ej det socialistiska, hade intagit en betydande plats, och grundlagen af 1849 stod i högt anseende hos många, under det andra ej ville tillerkänna den någon vikt. Stridigheterna med Tyskland voro icke undanskjutna, äfven om de för tillfället ej blossade upp, och dessa stridigheter inverkade uti ej ringa grad på de inre förhållandena. Man lefde då ungefär midt emellan 48 och 64, kände följderna af det förra, men visste naturligtvis icke hvad det senare skulle medföra.
Fem år efter grundlagens utgifvande, således den 5 juni 1854, hade en storartad fest med anledning däraf firats i Köbenhavn. Denna dags anhängare ville att något dylikt skulle äga rum äfven 1858, och lagens motståndare ville ej höra talas om något sådant och påstodo, att danska folket ej längre intresserade sig för sin författning. Det hade, hörde man yttras, ledsnat vid friheten och ville gärna bli kvitt hela konstitutionen.
Några enskilda tillställningar kunde dock ej förhindras, och således hörde man talas om en subskriberad middag på Bellevue vid Dyrehavn efter sex riksbanksdaler (12 kronor) kuvertet, hvilket då ansågs mycket dyrt och motverkades af grundlagens vänner.
Studenterforeningen ville också, uppgafs det, ställa till en enkel sexa på Klampenborg. »Sexorna» hade kommit på modet efter de första studenttågen.
Genom grundlagstrogna mäns ihärdighet kom dock slutligen en offentlig allmän fest till stånd. Denna ville man först skulle firas i Tivoli, hvilket såsom förlustelseplats ansågs högst passande, under det andra af grundlagsmännen föreslogo Alhambra, också ett nöjesställe, men yngre och finare, så ungt, att det ännu icke var fullt färdigt.
Georg Carstensen hade, som bekant är, genom ett aktiebolag år 1843 anlagt Köbenhavns Tivoli, hvilket tillhör en af den danska hufvudstadens märkvärdigheter, men som Carstensen snart öfvergaf, då han for till Amerika. Han kom dock tillbaka och anlade en ny förlustelseanstalt, Alhambra, som fick namnet »Carstensens Svanesång». Han afled innan det nya företaget var fullbordadt.
Det var i detta Alhambra, beläget i Frederiksbergs allé, som grundlagsfesten 1858 firades i närvaro af ett ganska stort antal politiska personer. Tivoli hade förkastats såsom plats för en så nationell fest, och ehuru Alhambra var, som nämndes, ännu ej fullt färdigt, blef högtiden där ganska lyckad.
Festen i den vackra trädgården invigdes med af H. P. Holst författade verser, som afsjöngos unisont af hela församlingen, hvarefter öfverrättsprokurator Damkier uppträdde i talarestolen och påminde om hur mycken erkänsla det danska folket vore skyldig konung Frederik VII, grundlagens ädle gifvare, som haft nog själfförnekelse att afstå från den »uhyre» makt som hans företrädare innehaft. Efter Damkiers tal uppstämdes en af Ploug författad sång, hvilken tycktes göra synnerligt lifligt intryck, men så kom den märkligaste af talarne, gamle Grundtvig, hvilken uti ett inspireradt och stundom humoristiskt föredrag, under åhörarnes jublande bifall, talade för »gamla Danmark». Grundtvig hade då nått en ålder af några och sjuttio år, men lefde ännu nära på halft annat årtionde därefter. Han såg dock icke stark eller ens frisk ut, en gammal mossbelupen gren på en fordom kraftig ek. Men det var eld i hans kraftiga tal, och det låg ett ädelt uttryck i hans vackra, åldriga hufvud.
Det var den första gången och äfven den sista jag hörde den vördnadsbjudande stämman från denne, såsom han själf sade, ej blott Ejder-dansk, utan äfven Päre-dansk. Innerligt tilltalande voro hans ord och hans förutsägelser om kommande bättre tider lifligt uppmuntrande. Att de icke gingo i fullbordan var icke den gamle siarens skuld. Stärkande skulle dock hans förtröstansfulla uppmaningar alltid blifva, blott man håller fast tron på fäderneslandet och på fädernespråket, något gamle Grundtvig företrädesvis lade sina åhörare på hjärtat.
En fullt kärnfrisk fosterlandsvän, den inom det politiska området mycket bekante kandidaten Rimestad, var också bland talarne i Alhambra och uppmanade medborgarna att sluta sig fast omkring grundlagen, hvilken, ehuru ganska mycket kringklippt, något som ej kunde lofordas, dock innehöll många verkliga fördelar, väl värda att taga vara på.
Rimestads föredrag var synnerligt lifligt och varmt, och den högväxta kämpagestalten gjorde intrycket så mycket kraftigare. Han var en af de populäraste personer i den tidens Köbenhavn och genom sin ledning af Arbetarföreningen en af de mest inflytelserika.
Huru mycket skandinavismen då betydde i Danmark kunde man inhämta af flere tal på festen i Alhambra, hvilka mottogos med det starkaste bifall. Men man må icke glömma, att det var före 1864. Så talade skolföreståndaren Brandt för ett innerligt anslutande till nordens öfriga tvenne folk samt till och med till en snar politisk förening mellan de tre rikena, och bifallsropen efter det talet ville aldrig sluta, liksom efter det lefve som arkivfullmäktig Barfod höjde för den Sönderjydske bonde.
Denna Barfod var en ganska originell person hvilken aldrig underlät att infinna sig på de möten och fester där skandinavismen framhölls och där Sönderjylland skulle komma på tal. Själf försummade han aldrig att beträda talarestolen. Hans åsikter voro hjärtligt skandinaviska och hans tal innehöll många tänkvärda sanningar, ehuru det läspande uttalet och det något löjeväckande i figuren icke passade riktigt till talets allvarliga och behjärtansvärda innehåll.
I det enskilda lifvet var Barfod en älskvärd personlighet, och jag hade nöjet att ofta sammanträffa med honom i universitetsbiblioteket, som då hade sin lokal i Runde-Taarn, ofvanpå Trefaldighetskyrkans hvalf. Senast jag träffade honom var i Uppsala, efter hvad jag vill minnas på fyrahundraårsfesten 1877. Han tycktes då vara samma Frederik Barfod som tjugu år förut.
Efter den allvarliga delen af festen i Alhambra spridde deltagarna sig i trädgården för att njuta af de många nöjen som där bjödos. Det var en i alla afseenden njutningsrik afton med molnfri himmel och angenäm sommarvärme, och den danska hjärtligheten mot svenskar förnekade sig icke då för tiden. Som sagdt var, året 1864 hade ej ännu visat sig.
Alhambras fantastiskt sköna hufvudbyggnad, med den öppna konsertsalongen, skimrade på aftonen af tusentals gaslågor och österländska lampor, och musiken brusade med mäktiga toner från den starka och väl besatta orkestern.
Så många som kunde rymmas i den stora ölpaviljongen deltogo i den där anordnade sexan, vid hvilken åter några tal höllos och skålar utbraktes, vittnande om det djupa intresse för dagens stora betydelse som lifvade deltagarna. Närmare midnatt afbrändes ett präktigt fyrverkeri, slutande med konungens namnchiffer.
Frederiksbergs allé och Vesterbros hufvudgata vimlade sedan långt in på natten af vagnar och fotgängare, och minnet af grundlagsfesten i Alhambra 1858 lefde länge bland dem som där voro närvarande. För mig står den fortfarande i liflig erinran, ehuru det nu är mera än fyrtiosju år sedan den ägde rum.
Allt har sedan dess, kan man säga, förändrat sig. Icke ens det då ungdomligt prunkande Alhambra finnes kvar. Tivoli lefver visserligen ännu, och det med ganska kraftigt lif, men nästan allt annat är förändradt eller till och med utplånadt. Skandinavismen har nu senast, befara många, fått banesåret. Men mycket kan ännu en gång förändras, och det, vilja vi hoppas, till det bättre.
⁎
Bland de offentliga fester som under år 1858 ägde rum vid Sundet måste också räknas Skandinaviska folkmötet i Ramlösa i början af juli, ett af de många vittnesbörden på skandinavismens lifaktighet under 1850-talet samt på hvad den troddes komma att uträtta.
Den svenska bonden hade bjudit sin danska ståndsbroder hem till sig för att med ett trofast handslag säga, huru kär han hade honom och huru det utgjorde hans ljufvaste hopp, att framtiden ej mera skulle kunna åtskilja de goda fränder, som nu lärt känna, akta och älska hvarandra. Och på den bjudning, som svensken skickade öfver sundet, lyssnade tacksamt mången danneman på Själlands och de öfriga öarnes mark; ja ända till det aflägsna Jutland trängde hälsningen och emottogs äfven där med samma glädje.
Oaktadt man blef sent bjuden, visste man dock, att det, såsom allmänt yttrades, vore lika hjärtligt menadt, som någon af dessa förnäma invitationer, hvilka ofta utgå så bittida, att man glömmer dem, innan festdagen stundar. Man hade ej lång tid att rusta sig, men man bröt skyndsamt upp och kom manstarkt till högtiden. Stadgade, allvarliga män af folket, lugna, grundfasta bönder och deras vederlikar utgjorde denna gång kärnan af församlingen, och det visade sig nu, påstod man, att skandinavismen icke vore något flyktigt hugskott, utsprunget från några unga studenters vidtsväfvande fantasi eller någon tom dimbild, såsom skylt framhållen af egoistiska demagoger. Den visade sig här såsom en frisk tanke, som klart uppfattats af folket och som detta nu själft tagit om hand, för att göra den rätt praktisk. Folket skulle icke öfverila sig. Det skulle ej ensidigt behandla frågan, och under det man ginge lugnt till målet — detta må ligga närmare eller fjärmare — skulle man under tiden många gånger träffas, för att ännu bättre lära känna hvarandra, utbyta idéer, meddela hvarandra råd och gemensamt afhandla hvad som gemensamt vore nyttigt.
Så skulle folket, obekymradt om dynastiska intressen, mötas i anda och sanning och låta de yttre formerna betingas af den inre utvecklingen.
⁎
Redan tidigt på morgonen den 4 juli var allt uti Helsingborg i ordning till gästernas emottagande, och klockan 11 f. m. såg man den första ångaren nalkas. Det var »Helsingborg», som brakte en laddning skandinaver från Köbenhavn och Helsingör. Från däcket ljöd »Kung Carl», som med entusiasm afsjöngs af danskarne. Gästerna mottogos vid stranden af festkommitténs ledamöter, och under musik gick tåget genom en smakfull äreport med inskriften: »Atter det skilte böjer sig sammen», upp till torget, där man för en stund åtskildes, och gästerna spridde sig i staden. Många begåfvo sig upp på den gamla ruinen af tornet »Kärnan», som ännu reser sitt stolta hufvud högt öfver staden och sundet, och hvarifrån man fortfarande har den härligaste utsikt öfver vatten och land.
»Ophelia», »Zampa», »Cimbria» och »L. E. Bager» ankommo därefter med korta mellantider, alla öfverfulla af passagerare. De emottogos af väldiga hurrarop och klingande musik.
Sedan alla gästerna voro landsatta, skedde samlingen åter på torget, och klockan tre satte sig tåget i rörelse med flygande fanor i spetsen och lifvadt af tvenne musikkårer. Det var en storartad truppstyrka, som nu rörde sig på vägen framåt Ramlösa; svenskar och danskar tågade arm i arm ut på fredliga eröfringar.
Här gällde icke att vinna blodiga lagrar och byten, här gällde att vinna hvarandras aktning och vänskap, och bägge folken gingo fram såsom segrare.
Efter tåget följde en oöfverskådlig rad af vagnar, som framskaffade dem hvilka föredrogo att åkande tillryggalägga den ganska dryga vägen (ungefär en half mil) emellan Helsingborg och Ramlösa. Klockan fyra hade tåget uppnått samlingsplatsen och emottogs där af en aktningsbjudande mängd allmoge, som från nära och fjärran skyndat att förbrödra sig med dem som kommo från andra sidan Sundet. Det sköna Ramlösa var denna dag vittne till en fest, hvars like väl aldrig förr varit skådad och som i sig, trodde man, skulle innebära långt större betydelse än alla de högtider som förr där blifvit firade. Vädret var hela dagen det härligaste man kunde önska.
På en stor, blomsterrik äng var en tribun upprest, prydd med skandinaviska flaggor. Grönt och blommor bildade dessutom smakfulla pyramider, och öfver tribunen läste man: Enighet gifver styrka.
Häromkring samlade sig de mångtusen deltagarne. Sedan en af festkommitténs ledamöter, förre riksdagsmannen Nils Olsson i Öslöf, med några hjärtliga ord hälsat de danska gästerna välkomna, uppträdde prosten Ahnfelt i tribunen.
Uti ett varmt och lifligt föredrag, som ofta beledsagades af de församlades starka bifallsrop, påminte talaren, att den skandinaviska idén nu lyckligtvis hunnit det utvecklingsstadium, efter hvilket man länge spanat. Han vidrörde huru denna idé upprunnit på snillets och lärdomens höjder, väckt till lif af Tegnér och Oehlenschläger, samt huru den sedan funnit anklang och kraftigt understöd hos Nordens studenter och därefter letat sig väg till statsmännen och det historiska vetandets målsmän och nu hade hunnit tränga sig fram ända till folket. Innan den kommit så långt, hade den dock äfven varit upptagen hos våra folklige konungar, hos Oscar I och Fredrik VII, och sålunda tagit den ovanliga vägen genom furstarnes hjärtan till folken. Där skulle idéen vara i de bästa händer, bättre än hos furstarna, ty hvarken vetandets, konstens, statens eller kyrkans furstar mäktade åstadkomma något utan folkets medverkan. Folkviljan är den bästa alliansen, sade talaren, och denna allians är redan knuten genom det vaknade nationalmedvetandet, medvetandet om Nordens enhet. När Nordens folk känna sig såsom ett, kunna de utan tvifvel hålla stånd både mot zarismen, ultra-germanismen och en centraliserande »Fransosism», ja, till och med mot den europeiska »nödvändigheten». Talaren bad de församlade med honom utbringa ett lefve för detta nationalmedvetande hos Nordens folk, ett lefve för Skandinavismens idé, och för de Tre Nordiska folkens nationalitet, hvilken uppmaning blef med entusiasm efterkommen och beledsagad af väldiga hurrarop.
Redaktör Carl Ploug från Köbenhavn uppträdde därefter. Han hade icke tänkt begära ordet, emedan han så ofta talat vid liknande tillfällen, att man troligtvis visste på förhand hvad han ämnade säga och kanske redan ledsnat på honom. (Nej! nej!) Men han ansåg sig dock på den dagen böra påminna hvad betydelse den 4 juli ägde. Det vore konung Oscars (den I:s) födelsedag, en dag som vore kär både för Sverige, Norge och Danmark. Nordens konungar äro »folkelige» personer, och emedan konung Oscar vore det i Sverige, skulle han vara det ock på andra sidan Sundet.
I det talaren önskade Sveriges sjuklige konung sin hälsa åter och var viss på, att denna dag många böner höjdes i landet för samma ändamål, slöt han med ett »länge lefve konung Oscar I!» Församlingen instämde med lifliga hurra.
Härefter utbrakte löjtnant Segebaden från Landskrona ett lefve konung Fredrik VII! som äfven hälsades af mängdens jubel.
Nu fick kandidat H. F. Poulsen från Köpenhamn ordet. Talaren hade, femton år förut, i en församling af Stockholms borgare, (under studenttåget 1843) yttrat, att Danmark icke ville inträda uti en nordisk union, förrän det kunde stå aktadt uti Sveriges och sina egna ögon, förrän det kunde medbringa hela Slesvig. Detta hade väckt tyskarnes stora förbittring, ty de ville icke förunna danskarne besittningen af Slesvig eller Sönder-Jylland, (ja, ja, Sönder-Jylland ropades i folkmassan). Men mycket hade sedan den tiden förändrat sig. »Vi äro befriade från enväldet», fortfor talaren. »I fredlig samverkan med sitt folk, har konung Fredrik VII grundat en ny frihet i Danmark. Ve oss, om vi låta frånstjäla oss denna! Konung Fredrik är danska frihetens uppriktigaste vän och trognaste väktare, och låtom oss därför troget stå vid hans sida. Starka genom denna frihet, hafva vi kunnat uthärda en tre års kamp med vår dödsfiende från Arilds tid, och vid kampens slut svajade Dannebrogen från Dannevirke, Nordens tusenåriga gränsvall. Jag tror mig därföre kunna säga, att danska folket gjort sin plikt och att det för framtiden också skall göra den. Och det är därföre som det hånas af det stora, väldiga Tyskland.»
Jag har anfört Poulsens ord, sådana de i sin helhet framstå för mitt minne, emedan jag anser dem i hög grad betecknande för Danmarks ställning 1858, och af samma orsak meddelar jag slutet af hans tal.
»Jag predikar ingalunda krig», så slöt Poulsen, »det vore öfvermod. Fred önskar Frederik VII och ministären och danska folket. Men det ser ty värr ut, som om vi icke skulle få behålla freden. Om vi få krig, skola vi då kämpa allena? (Nej!) Det är en fråga som ej här kan besvaras. Svaret får framtiden afgifva, men jag fruktar det icke. När vi minnas de ädla uppoffringar, som konung Oscar och Sveriges ständer samt Norges Storthing varit villiga att göra för oss, när vi minnas hvilken höghjärtad och ädel protest Oscar inlade för Danmark, och när vi tänka på den tid som en gång skall komma, då den unge kraftige fursten skall föra spiran, bör svaret på min fråga ej blifva tvifvelaktigt. Om de tvenne konungarne räcka hvarandra handen, och om folken göra detsamma, så skall det som uppsköts 1848 och 1849 icke vara försummadt. Om ni svenskar äro af samma åsikt med mig, ty det är till svenskarne jag talar, så vilja vi, för den händelse ett krig skulle utbryta, utbringa ett kraftigt lefve för en nordisk här på Dannevirke.» Uppmaningen mottogs med jublande bifall, och musiken spelte upp Den tappre landsoldat under det de församlade tågade till Ramlösa hotell, på hvars inre gård en sexa var anordnad, vid hvilken flere tal höllos af bland andra den svenska riksdagsmannen, den boksynte Per Nilsson i Espö, hvilken var varm skandinav, samt åtskilliga danska fosterlandsvänner.
Ja, detta var mellem Slagen, mellan det första kriget med Tyskland och det som, några år därefter, blef för Danmark olyckligt afgörande. Alla de talare som uppträdde vid Ramlösa yttrade sig i ungefär samma riktning, men jag har erinrat om endast de mest tongifvande. Dessa tycker jag mig ännu tydligt skåda och höra i det täcka sydsvenska landskapet på den härliga sommarsöndagen.
Prosten Ahnfelt var kanske den mest betydande af talarna vid detta tillfälle. Han var ej äldre än femtiofem år, men gick böjd och illa medfaren af reumatism. Ej alltid gick han för öfrigt; det fanns tider då han drogs i en liten vagn och ej utan hjälp kunde vända sig. Men så skröplig kroppen än var, höll själen sig dock frisk och han lät sjukdomen ej hindra honom att verka för de mål till hvilka han sträfvade. Han var en väldig nykterhetsifrare och deltog med varm öfvertygelse i behandlingen af sin tids religiösa frågor. Vid tjugu års ålder promoverades han till filosofie magister, och vid tjugutre kallades han till docent i praktisk filosofi. Men så blef han präst och utnämndes vid tjugusju år till kyrkoherde i Bosarp, hvarifrån han efter nitton år kallades till kyrkoherde i Farhult, ej långt från Helsingborg.
I Farhult hade jag nöjet att besöka honom och fick genom honom mången intressant inblick i skånska, synnerligen ecklesiastiska förhållanden. Han var en kvick och intelligent förtäljare, så väl muntlig som i skrift. Men utan kritik borde man ej mottaga hans framställningar, ty hans utomordentligt rörliga fantasi förledde honom till icke så få sidosprång. Fiender hade han också, hvilka ej behandlade honom skonsamt, och lika litet skonade han dem. Han var ganska visst i botten en hedersman, men, liksom hans gode vän Fredrik Borg, ganska hänsynslös, när han ansåg det fordras.
Bland Paul Gabriel Ahnfelts många skrifter äro hans »Studentminnen» otvifvelaktigt mest bekanta. De äro också ganska underhållande, men flere bland de där just icke så fördelaktigt skildrade ha nog haft skäl att beklaga sig öfver dem. Ahnfelt ansåg, att man hade rätt att mot olika tänkande uppträda skoningslöst, detta äfven eller till och med företrädesvis i religiösa frågor, så ock när det gällde nykterhetsreformer. Han afled fem år efter mötet vid Ramlösa och sedan utgåfvos hans skrifter af sonen, fil. dr. Arvid Ahnfelt, hvilken dog 1890.
En märklig man var han, den lille hopkrympte prästen i Farhult. Det kan ej nekas. Lika märklig, fastän på annat sätt var den mycket bekante Carl Ploug, hvars resliga gestalt syntes vida omkring, när han stod i talarstolen på Ramlösafesten. Honom har jag hört många gånger, än på den ena, än på den andra sidan Sundet, och man kunde alltid med intresse lyssna till hans ord. De voro alltid klara, ofta skarpa, men vanligtvis öfvertygande. Han var i det afseendet sig lik, antingen han stod på Ramlösamarken eller på Odenshög vid Gamla Uppsala eller satt i sin redaktion vid Köbmagergade i Köbenhavn. För Danmarks frihet och själfständighet drog han städse i härnad, och den andliga rörelsen på 1840-talet hade redan hos Paul Rytter (Plougs författarenamn) i Regensen, det gamla Köbenhavnska studenthemmet, funnit sitt varmaste och käckaste uttryck. Skandinav var han och Sverige älskade han, men otvifvelaktigt mest för att gagna Danmark och särskildt för att försvara Sönder-Jyllands danskhet. Nordens enhet var kär för Ploug, men förnämligast för nämnda ändamål, och det kan ju icke förtänkas honom, att det i synnerhet var den danska fosterlandskänslan som bestämde hans ställning inom skandinavismen. Så var det ock med öfriga skandinaver ej blott på Ramlösamötet, utan alltid när det gällde »nordens sak».
På den ofvan nämnde H. F. Paulsen märktes det kanske icke så mycket, enär han alltid yttrade sig med stor medkänsla för Sverige, men i grund och botten var han i synnerhet dansk. Med denne Paulsen hade jag i Köbenhavn ofta tillfälle att umgås och fann honom alltid intressant, men vanligtvis också rätt egendomlig. Om Danmarks stormän uttalade han sig just icke fördelaktigt. Flertalet bland dem hade, menade han, gjort folket skada, och den nationaldiktare som vunnit högsta anseendet, kunde han alldeles icke tåla. Det var — Holberg.
Hufvudsumman af innehållet i Ramlösamötet kan sammanfattas i hvad där med tydliga ord yttrades att Norden skulle åter blifva ett för att sedan aldrig skiljas. Tredelad är stammen, hette det, men roten är en.
Ja, hvad säges om den saken i vår tid? Tviflare funnos nog äfven på den tiden, men ingen som ville gälla för att vara verkligt bildad och verkligt frisinnad förnekade skandinavismen: Nordens stora sak.
Det var endast en annan sak för hvilken man på ifrågavarande möte uttalade lika stor medkänsla, och det var för kvinnans betydelse ej blott i hemmet, utan äfven som medborgarinna. För henne talade redaktör Borg varma och erkännansvärda ord, hvilka vunno stor anklang.
⁎
En vacker augustimorgon 1858 åkte jag, i sällskap med redaktör F. Borg, från Malmö till Lund, där vi som tidningsreferenter skulle bevista det prästmöte som samma dag kl. 7 f. m. skulle öppnas i sistnämnda stad. Järnväg fanns redan mellan de två städerna, men mötets tidiga öppnande nödgade oss att använda landsväg och »rapphöna», och så bar det af i raskt hästtraf öfver skånska slätten i den friska morgonstunden.
Efter framkomsten till Lund begåfvo vi oss genast till biskopsgården, där vi på det vänligaste mottogos af Thomander själf, som till och med inbjöd oss till frukost, hvilken vi kl. half 7 på morgonen intogo i sällskap med biskopen och hans familj, hvarunder vi sökte och med mycken beredvillighet erhöllo tillåtelse att vara närvarande vid mötet.
»Om Herren vill och vi lefva, så skola vi till allmänt prästmöte sammanträda här i Lund, tisdag, onsdag och torsdag den 24, 25 och 26 näst instundande augusti månad. Herren gifve, att det måtte ske i hans namn och till någon nytta för de många själar, hvilkas vård är lagd i våra svaga händer.»
Så lydde början af biskopens i Lund rundskrifvelse af den 15 maj 1858, och tisdagen den 24 augusti, kl. 7 på morgonen, voro de talrika äldre och yngre ordets förkunnare, som hörsammat kallelsen, samlade uti domkapitlets sessionsrum vid gamla Lundagård. Förutom dessa stiftets herdar hade äfven biskop Björck och domprosten Wieselgren från Göteborg, professor Torén från Uppsala och doktor Sandberg från Kalmar stift infunnit sig. Domkyrkoklockan manade till morgonens andakt, och uti högtidlig procession begaf prästerskapet sig i templet.
Främst skred den äldste kontraktsprosten, magister Olof Hammar, och honom följde adjunkter och kapellaner, krigs- och fångpredikanter, kyrkoherdar och prostar samt slutligen biskopen, åtföljd af domkapitlets ledamöter och mötets officianter.
Den morgonen hölls högmässopredikan af prosten F. O. Cöster öfver 2 Cor. 5:5 »den oss därtill bereder är Gud, den oss Anden till pant gifvit hafver», hvilket ämne predikanten i gammal renlärig form utvecklade. Efter slutad gudstjänst tågade prästerskapet i förutnämnda ordning till Katedralskolans större samlingssal, till »broderlig öfverläggning och rådplägning».
Sedan psalmen: Veni sancte spiritus blifvit afsjungen och man läst bönen: Deus qui corda fidelium, öppnade biskopen mötet med en intressant historik öfver prästmötena inom Lunds stift.
År 1700 hade det första af dessa möten hållits och under de därpå följande 80 åren sammankom stiftets prästerskap till icke mindre än 46 möten, men från år 1780 hade detsamma endast 4 gånger varit samladt och sedan år 1826 ingen gång.
I början hade man fäst sig mer vid sak än form, och hela protokollet upptog då endast halftannat skrifvet ark. Sedermera fastnade man så i formaliteter, att berättelsen om förhandlingarna fyllde flera tryckta band. Biskopen önskade att man nu måtte återgå till den första enkelheten.
Därefter lämnade biskopen ordförandeplatsen till kontraktsprosten, magister Jos. Rud. Falck, hvilken efter uppdrag författat och af trycket utgifvit satser, med anledning af 2 Cor. 5 kap., som nu, i öfverensstämmelse med Kungl. Förordningen den 7 mars 1855, skulle, i stället för den i kyrkolagen anbefallda disputationsakten, under författarens ledning offentligen afhandlas.
Då inga särskilda respondenter eller opponenter blifvit utsedde, ägde hvar och en af prästerskapets ledamöter att i öfverläggningarna deltaga. Den första afdelningen af dessa satser innehöll, enligt gammal sed vid prästmöten, en afhandling om döden och de yttersta tingen, och därmed hade man tillräcklig sysselsättning under första förmiddagen och en god del af samma dags eftermiddag.
Sedan biskopen tillsatt de sju särskilda afdelningar, hvilka å den tid som blef öfrig efter den allmänna diskussionen hade att förbereda flera viktiga, i biskopens cirkulär framställda ärenden, slöts första sammanträdet.
Eftermiddagens förhandlingar började kl. 2 med ett tumultuariskt uppträde, som hotade att spränga hela prästmötet, men lyckligtvis stillades genom en tidningsskrifvares frivilliga afträdande. Till mötets öfverläggningar hade, såsom här ofvan nämndes, biskopen med den makt, som honom i detta afseende tillkom, och så långt det inskränkta utrymmet medgaf, lämnat tillträde åt lekmän, ibland hvilka man, isynnerhet under de tvänne senare dagarne, såg både skollärare, studenter och allmoge. Den ena af de utaf biskopen så välvilligt mottagna referenterna, utgifvaren af Öresunds-posten, tycktes dock icke särdeles välkommen i den prästerliga församlingen. Något missnöje mot honom förmärktes likväl icke under förmiddagen, men då han på eftermiddagen inträdde, hördes några röster, som fordrade hans utträdande.
Öresundspostens redaktör upplyste de ropande, att han sökt och erhållit biskopens särskilda tillåtelse att afhöra öfverläggningarna och således ansåg, att ingen annan ägde rätt att utvisa honom. Med denna förklaring tycktes man för några ögonblick nöja sig, men då biskopen inträdde att åter öppna förhandlingarna, hördes en stark röst utropa: »Öresundspostens redaktör är här närvarande! Är det med prästerskapets bifall?»
»Nej! Nej!» skallade i salen. Ganska många ja kunde likväl äfven förnimmas, men de öfverröstades af nejropen. Biskopen tillkännagaf, att han lämnat tvänne tidningsreferenter rättighet att afhöra prästmötets förhandlingar och ansåg således, att desamma icke kunde förhindras att begagna sig af tillåtelsen.
»Inte Öresundsposten får vara här», blef det bullrande genmälet på biskopens ord.
Biskopen höjde åter sin röst, men under det tumult som nu uppstod kunde hans ord icke förnimmas. Skriket och oredan tycktes icke vilja taga slut, och svårt är att säga hvar man stannat, om icke herr Borg, Öresundspostens redaktör, lämnat den bullrande församlingen. Detta aflägsnande lugnade de upprörda sinnena, och man återvände till »döden och domen».
Om dessa föremål talade man sedermera både vidt och bredt, och hördes den som predikant bekante kyrkoherden J. Lundbergsson, hofpredikanten Angeldorf, (Olsson Angelin Angeldorf, f. d. medarbetare i tidningen Svenska Biet), domprosten, universitetsläraren och slutligen biskopen i Linköping E. G. Bring och kyrkoherden, den teologiske författaren J. T. Ternström lifligast i diskussionen deltaga.
På väckt förslag om inskränkning i tiden för hvarje tal, erinrade biskopen, att sådant icke kunde ifrågakomma. Diskussionen vore fri, och man hade lika litet rätt att inskränka denna, som att utvisa någon person, hvilken ägde biskopens tillåtelse att vara närvarande. Emedan redaktören af Öresundsposten frivilligt aflägsnat sig, fick det därvid bero, men det var biskopens rätt, som blifvit förnärmad.
Såsom erinran om huru föga affär man på detta möte gjorde af tidningspressen kan anföras, att något bord icke framsattes för referenter, ej ens en stol blef dem anvisad, utan de måste på stående fot i trängseln bland alla lekmännen vid dörren nedskrifva sin redogörelse.
Mötet fortsattes på samma rum och på samma tid de två följande dagarne, af hvilka större delen upptogs af frågan, om prästerna skulle med våld söka motarbeta den »andliga oro» eller »sjuklighet» som härskade inom församlingen eller hellre behandla den med mildhet. Kyrkoherden Lundbergsson talade mot alla våld- och tvångsmedel, under det hofpredikanten Angeldorf ansåg lagtvång nödvändigt och till den sist nämndes åsikt slöt sig kyrkoherden Ternström, som utvecklade sin egen i öfverensstämmelse härmed. Slutligen uppstod en skarp tvist att ej säga gräl mellan Lundbergsson och Ternström, i hvilken biskopen måste uppträda förmedlande. De två stridande fortforo dock att mot hvarandra slunga skarpa beskyllningar. Lundbergsson skyllde Ternström för bristande tro och kärlek mot nästan, och Ternström ville förmena, att hans tro nog vore lika kraftig och hans kärleksrikedom ej mindre än motståndarens.
Det var i synnerhet hur man skulle bära sig åt med separatister som i flera timmar upptog mötesförhandlingar. Åtskilligt väckte stor uppmärksamhet, men det hela kan nog icke intressera tillräckligt nu, fyrtiosju år efteråt, ehuru jag ansett mig böra icke utesluta det ur mina minnen.
Ehuru ej till ämnet egentligen hörande, kan jag ej underlåta att till min skildring bifoga följande tilldragelse.
Så fort jag hann meddela redogörelsen för första mötesdagen uppsatte jag den i ett bref till Göteborgs Handelstidning, för hvars räkning jag bevistade mötet. Däruti intogs naturligtvis äfven en sanningsenlig och ingalunda öfverdrifven berättelse om redaktör Borgs utvisande. Detta bref bar jag själf till postkontoret och öfverlämnade det till tjänstgörande postmästaren. Brefvet nådde aldrig sin bestämmelseort, och ej heller fick man veta dess öde, ehuru jag gjorde ganska ihärdiga efterforskningar. I expeditionsrummet fanns, då jag öfverlämnade brefvet, blott en person utom postmästaren, och det var en prästman, hvilken jag icke kände, men som jag sett bland mötesdeltagarna. Brefvet var och blef försvunnet.
*
Köbenhavns tidningar på 1850-talet.
För femtio år sedan ägde Köbenhavn visserligen åtskilliga tidningar, men aldrig såg man till dem i gatulifvet. Ingen enda tidningskolportör syntes i det offentliga, och tidningskiosker, sådana som nu t. ex på Kongens Nytorv, hade man visst aldrig hört talas om, så vida man ej besökt främmande land. Ville man läsa en tidning, måste man antingen prenumerera på den eller begifva sig till det respektiva bladets »Comptoir» (redaktionsbyrå) och köpa numret kontant, eller ock söka upp det på något kafé, s. k. konditori, eller en offentlig läsesalong. Af sista slaget fanns likväl ej mera än en. Det var Athenæum, ett på 1820-talet stiftadt läsesällskap som hade en stor och bekväm lokal vid Östergade och höll tidningar och andra periodiska skrifter på flere språk samt ägde ett godt bibliotek. Medlemsantalet var ganska stort, och äfven främlingar hade tillträde, om de infördes af någon ledamot.
Bland tidningar var Berlingske otvifvelaktigt den förnämsta, fastän det hörde till tonen i vissa kretsar att göra sig en smula lustig öfver dess förmenta gammaldags tråkighet. Det var det enda privilegierade bladet och gafs ut i två upplagor om dagen — alldeles som nu, samt med ungefär samma innehåll som våra dagars »Berlingske», således ganska väl fylldt. Ägare och utgifvare voro »Brödrene Berling» och redaktör hade i många år grosshandlar L. M. Nathansson varit. Följetongen redigerades särskildt af den bekante skriftställaren H. P. Holst.
Ett intelligensblad af högre ordning var Fædrelandet, som visserligen skulle vara liberalt, att ej säga radikalt, men hade sina läsare i synnerhet i de högre samt förnämligast mest bildade kretsarna. Nekas kan ej, att bladet var en fanbärare för de högre intressena, men därmed förenade det lifligaste deltagande för skandinavismen. Redaktörerne C. Ploug och J. F. Gjödwad, i synnerhet den först nämnde, hade i det afseendet förvärfvat sig högt anseende. Bladet hade också ett »anständigare yttre», sade man, än öfriga tidningar. Det trycktes med antiqua (latinska typer), hvilket var något högst ovanligt i Danmark på den tiden och dit öfriga danska blad ej hunnit. Artiklarna voro för det mesta original. Något notisblad var Fædrelandet egentligen icke. Det var knappt någon dansk tidning på femtiotalet. Men Fædrelandet meddelade dock underrättelser från både in- och utlandet, synnerligen från Sverige och Norge. Det var en i flere afseenden »modern» tidning för den tiden, men i våra dagar skulle den naturligtvis ha förefallit gammalmodig.
På Fæderlandets byrå vid Köbmagergade samlades nästan hvarje middag flere af bladets och den skandinaviska idéns vänner och stridsmän. Bland dessa befunno sig alltid vår landsman Orvar Odd, den bekante skriftställaren O. P. Sturzen-Becker, hvilken då lefde i Köbenhavn i ett af de skeden som utgjorde olika delar af hans vistande dels i Danmark, dels i Helsingborg.
Han bodde vid Dronningens Tvergade, ej långt från Kongenshave, och förde ett mycket stillaliggande lif, enär han större delen af dagen låg på sin soffa, rökande på en oupphörligt slocknande cigarr, samt endast då och då arbetade på något litterärt alster, men aldrig nekade att taga mot besök, under hvilket han alltid var den vänliga och gladlynta »kåsören».
Den enda kroppsrörelse han på den tiden tog sig var att, såsom nämndes, hvarje middag gå till Fædrelandets byrå, men dit var vägen ej lång och så lifaktig andlig rörelse där än bestods, kunde denna dock icke skaffa honom tillräcklig näring för den kroppsliga hälsan. Han lefde visserligen ett årtionde efter det år, då jag hade nöjet af hans umgänge, men dog dock relativt ung, vid en ålder af föga mer än femtiosju år.
Hans betydelse inom svenska vitterheten måste erkännas af hvarje opartisk litteraturvän.
⁎
Ett annat frisinnadt blad var Dagbladet, som då var ganska nytt samt verkade i nästan samma riktning som Fædrelandet, ehuru det onekligen var lifligare i sitt framställningssätt. Det redigerades af kandidaten Carl St. A. Bille, en då ganska ung tidningsman, hvilken skaffade sig mer än ett tryckfrihetsåtal, men var en hedersman samt ganska talangfull skriftställare. Sedan han, lång tid därefter, lämnat Dagbladet blef han först amtman i Holbeck samt därpå danskt sändebud i Nordamerika.
I strid med Dagbladet låg ständigt Flyveposten, som redigerades af G. Siesby och J. Davidsen och ville förnämligast gälla för raskt notisblad, men detta var, såsom här förut erinrades, då för tiden knappt någon dansk tidning, och Flyveposten således ej heller. Den tidningen kom i misskredit, emedan den släppt ut stort antal tidningsankor eller »Avisænder», men den höll sig dock uppe i många år, och flere betydande personer, som i följd af olika politiska åsikter och kanske äfven för andra omständigheter kommit i oenighet med Fædrelandet vände sig till Flyveposten med sina uppsatser och meddelanden, hvarigenom sist nämnda tidning vann i spridning, men fick dock behålla det gamla skämtnamnet »Lyveposten».
Redaktör Siesby var en i sällskap ganska underhållande person, hvilken jag lärde känna i Athenæum och träffade många gånger. Davidsen kände jag icke, men tror, att det var han, som sedan gaf ut en ganska intressant bok »Fra det gamle Kongens Köbenhavn» (1880).
En på vanligt tidningsinnehåll fattig, men på annonser så mycket rikare tidning, var Adresseavisen som lästes af hela allmänheten och var i det afseendet af stor betydelse samt ej kunde undanträngas af det i samma afsikt uppsatta bladet Avertissementstidenden.
Af de tidningar som funnos i Köbenhavn på slutet af 1850-talet ha nästan alla nu försvunnit. Att den ofvan nämnde Georg Carstensens veckotidning Söndagsbladet skulle efter hans död upphöra var att vänta. Någon lång framtid för Goldschmidts veckotidning Nord og Syd kunde man ej heller påräkna, ehuru den var ganska betydande som litterärt blad.
Köbenhavn ägde många godt utrustade bokhandlare, såsom Gad vid Vimmelskaftet, Gyldendalske vid Klarebodarne, Iversens (sedan Hoff) vid Köbmagergade, Höst samt Lose & Delbanco (också musikhandlare) vid Gothersgade, Rée vid Klosterstræde. Bland de många musikhandlarna voro Hornemann & Erslew mest bekanta. Åtskilligt är väl i detta, som i alla andra afseenden, förändradt under de femtio åren, dock finnes inom bokvärlden mycket kvar af gamla namn och gamla förhållanden.
⁎
Då man på 1850-talet kom till Köbenhavn, hände det nog, såsom det händer ännu i dessa dagar, att man för rörelsen på Östergade glömde taga kännedom om museer och vetenskapliga samlingar, på hvilka Danmarks hufvudstad är så rikt, men hvad man icke glömde var att gå på teatern, hufvudsakligast på den kungliga. Denna var i forna dagar lika godt utrustad som i vår tid, åtminstone om man tager i betraktande skådespelarna, kanske att den till och med var bättre.
Hvad själfva byggnaden beträffar, var gamla teatern just icke något mästerverk, men det tänkte man icke så mycket på, då man skyndade att i det inre få njuta af verkliga mästerverk, såväl hvad skådespelen beträffade som deras utförande. Det gamla fula teaterhuset hyste i sitt inre mycket af högt värde. Dess 1370 platser — så många voro de verkligen — lämnade tillfälle till konstnjutning af högre slag.
I sorgespelet var Oehlenschläger ännu rådande, i komedien Holberg, i vådevillen Heiberg, i dramat Hauch och Herz, i baletten Bournonville, i det moderna lustspelet Hostrup och Overskou. Öfver det hela låg en nationell prägel, utan att man därför föraktade goda arbeten af främmande teaterdiktare.
Bland skådespelarna verkade ännu fru Heiberg, gamla Rosenkilde, Phister, fru Phister, m. fl. af gamla gardet, och bland de yngre såg man med stort intresse unge Rosenkilde, fru Södring, Mikael Wiehe och Wilhelm Wiehe samt många andra konstnärer af första ordningen.
Kungliga teatern var ej längre ensam om skådespelen i Köbenhavn, men ännu visste man icke något om flertalet af de många enskilda teatrar som sedan uppstodo. Man kände visserligen Vesterbroes teater och den gamla Morskabsteatern, men dessa lågo långt ut i väster, och den förstnämnda kunde icke täfla med den kungliga genom uppförande af alla möjliga stycken och bjudande på tyska, franska, italienska och svenska skådespelare, till och med på beduiner och kineser.
Den förnämste medtäflaren var då ännu Casino, hvilket uppförts efter Georg Carstensens plan redan 1846 i Amaliegade, således i den förnäma trakten af staden. Det var mycket kostsamt inrättadt, med vinterträdgård, pergola, eleganta salar och präktiga förfriskningshallar.
Ekonomisk vinst lämnade detta Casino dock icke. Men snart lockade det med att uppföra folkkomedier och bjuda på den af Köbenhavns publik så omtyckta Pierrot, hvilket gaf teatern en viss popularitet, till och med större än den som åtnjöts för dess användande af gasbelysning långt före kungl. teatern. Lokalen var prydlig, belysningen präktig, musiken (Lumbyes orkester) omtyckt, dekorationerna nya och lättare att handtera än kungl. teaterns ännu då tunga maskineri.
Åskådareplatserna voro ej blott bekvämare, utan äfven billigare. Allt detta verkade, att Casino snart kunde frigöra sig från Pierrot och bjuda på verklig dramatik. Kammarrådet Lange utsågs till direktör, men kom snart i tvist med Casinos styrelse och öfvertog Hofteatern, då den bekante författaren Erik Bögh blef direktör i Casino och var det i slutet af 1850-talet. Teatern tycktes gå en bättre framtid till mötes och uppnådde verkligen denna — för åtminstone några år.
Hoftheatret var beläget i själfva Kristiansborgs slott, och nyttjades i ett par år af några från kungl. teatern öfvergångna konstnärer, men de återvände därefter till sin gamla scen, hvarpå Hofteatern begagnades till olika ändamål.
Utmärkande för kungl. teatern var bland annat, att det var endast undantagsvis som några af dess medlemmar lämnade den, och skedde detta, återvände de vanligtvis ganska snart. De stodo också i socialt anseende och voro kungliga ämbetsmän.
I medlet af 1850-talet omändrades en vid Nörregade få år förut som Hippodrom uppförd byggnad till teater, där »Wiener-soaréer» gåfvos med kraftprof, akrobatiska konster och A. Price, som Pierrot, af den gamla pantomimfamiljen. Där fick kungl. teatern sedan en allvarligare medtäflare, då Folketheatret upprättades.
Oaktadt alla försök att angripa kungl. teatern och förringa dess anseende hos allmänheten, har den konstanstalten dock hållit hufvudet uppe och äfven låtit konstens fana svaja högt. Den har aldrig låtit förleda sig att för slem vinning uppföra skådespel af underhaltigt värde eller hos sig anställa skådespelare som icke åtminstone sträfvade att uppnå konstens tinnar. Öfriga teatrar i Köbenhavn voro just icke nogräknade i det afseendet, och bland dem var Casino, som icke tvekade att låta den i mycket beryktade, men i konstnärligt afseende allt annat än betydande Pepita uppträda, ehuru så många invändningar gjordes af estetiskt bildade personer.
Det var på hösten 1858 som denna danserska visade sina konster på Casinos scen. »Sennoran kan icke dansa», sade de estetiskt nogräknade, och jag tror nästan, att det var sant, detta försmädliga och en dansös just icke anbefallande omdöme. »Pepita är gammal», yttrade andra och hvem vet, om icke äfven detta utlåtande var grundadt på faktiska förhållanden. »Pepitas uppträdande sårar den estetiska känslan», utropades också. Ja, vill man vara riktigt opartisk, kunde man kanske ej heller motsäga denna stränga dom. Men, allt detta oaktadt, var Casinos teatersalong, med platser för 2,000 personer, fullpackad hvarje afton af en fullkomligt pepitiserad publik, som tjusades af den sköna sennorans underliga kroppsvridningar, gallskrek af hänryckning vid hennes vågade kjortellyftningar och bragtes till raseri af lutter beundran för hennes världsberömda åtbörd med foten.
Pepita lockade fulla hus icke allenast på Casino — hon samlade allmänheten äfven på Kongens Nytorv, då hon hvarje förmiddag, under ett och annat toalettbestyr, visade sig från sina fönster i Hôtel d’Angleterre, hvars första våning, genom de många blombuketter som offrades åt sennoran, tycktes förvandlad till en handelsgartners utställningslokal. Pepitas porträtt i fotografi och hennes bild, just med den där fotskakningen, i stentryck gjorde folkskockning på Östergade. Hennes namn gafs åt alla möjliga föremål, åt pepparkakor och krinoliner, åt likörer och husgerådssaker, åt Gud vet hvad. Således hade äfven Köbenhavn blifvit angripen af Pepita-vurmen, oaktadt sjukdomen flere år förut upphört att grassera på kontinenten.
Men det var icke allenast Pepita som dansade spanska 1858 i Köbenhavn. På Folkteatern uppträdde ett helt sällskap af utmärkta sennorer och sennoror och sennoritas, alla celebriteter inom s. k. konst. Äfven de lockade mycket folk och gjorde sitt till för att draga uppmärksamheten från den kungliga teatern, den sanna konstens tempel, som annars var Köbenhavns stolthet och förtjusning.
Ja, det var ett minne från 1858.
*
Industrimötet i Odense.
Ett annat minne från samma år, men af värderikare beskaffenhet är industrimötet som visserligen icke hölls i Köbenhavn eller någon annan plats vid Öresund, utan i Odense, men hvars flesta medlemmar tillhörde hufvudstaden och hvars utställning till god del äfven härrörde därifrån.
Köbenhavn var redan för femtio år sedan en rätt betydlig industriplats, men det var dock endast kort tid förut som det tillkämpat sig någon större vikt i det afseendet. Bland de stora industriella anläggningar som då funnos där kan erinras om Baumgarten & Burmeisters (nu Burmeister & Wains) maskinverkstad och skeppsbyggeri på Kristianshavn, Gamst & Lunds verkstäder vid Vestervold, för fyrar och brandredskaps tillverkning. Lundes gjuteri på Nörrebro, Löweners maskinverkstad på Kristianshavn, m. fl. af hvilka åtskilliga ännu finnas kvar, men många för längre eller kortare tid sedan upphört.
I möbelsnickeriet och porslinstillverkningen stod Köbenhavn ganska högt, liksom i ur- och kronometertillverkningen samt förfärdigande af kirurgiska instrument, såsom af Camillus Nyrop vid Köbmagergade, och af guldsmedsarbeten, t. ex. af R. Herz vid Köbmagergade o. s. v., o. s. v.
Det första danska industrimötet hölls i Köbenhavn 1852, och det andra ägde rum i Odense 1858. Det första nordiska, således mera omfattande, samlades i hufvudstaden 1872.
Vi som i Köbenhavn antecknat oss till deltagande i mötet uti Odense afreste en vacker septemberdag öfver Korsör till Nyborg och befunno oss redan kl. 11 f. m. på Stora Belt på det då snabba och bekvämt inredda ångfartyget »Eideren», hvilket förde oss snart förbi Sprogö framåt Fyens leende stränder. Öfverfarten var i allo behaglig och begagnades att knyta bekantskaper mellan de deltagande, som förut icke kände hvarandra.
Intrycket af resans början var sålunda ganska angenämt och förstördes ingalunda genom den täcka utsikt, som öppnades för oss, när vi, passerande Knudshoved, inseglade i Nyborgs fjord, emellan strändernas vackra skogspartier och de här och där framskymtande landställena. Nyborg låg så vänligt, längst in i fjorden, och dess spetsiga kyrktorn reste sig öfver staden och skogen därbakom.
Den lilla staden, Kristian II:s födelsestad, och det gamla samlingsstället för de danske herredagarna, där Danmarks kungar alltifrån Abels tider höllo Danehof, motsvarade fullkomligt den goda tanke man får om den, när man nalkas från sjösidan. Staden var för femtio år sedan glad och vänlig, snygg och prydlig, med breda gator och vackra stenhus.
Vi hade dock ej mycken tid att taga platsen i närmare betraktande, utan packade in oss uti de vagnar, som per extrapost skulle befordra oss till Odense. Snart rullade våra fordon genom vallarne och fästningsporten och förde oss rakt fram öfver det vänliga och bördiga Fyen, lämnande oss utsikt öfver väl odlade marker, skogslundar och trädgårdar, bondstugor och herresäten. Det gick väl ej så snabbt som på järnvägen öfver Själland, och vi sutto nu lika lång tid på 4 mil som förmiddagen på 14, men de goda öken trafvade dock raskt undan, och i godt sällskap kan man äfven ha nöje af att fara per extrapost.
Sanct Knuts torn hade vi redan länge skådat, och slutligen voro vi äfven framme i dess grannskap. Odense såg minsann rätt hygglig ut och ingalunda liflös, såsom man hade beskrifvit den för mig. Rörelsen på gatorna härledde sig dock kanske till större delen från industriutställningen och mötet. Alla Köbenhavnarne voro inkvarterade uti Larsens hotell vid stora torget och bodde där lika präktigt som på något af Hamburgs bästa hotell. Märk, detta var dock nu för nära femtio år sedan.
Efter att tidigt på morgonen för första gången ha besökt industriutställningen, samlades mötets ledamöter i hotellets stora sal, där Odenseköpmannen Lorenz Bierfreund önskade deltagarna välkomna, och förhandligarna öppnades utaf en af kommitténs ledamöter hr Hellmann, direktör i Sparkasseanstalten Bikuben. Han utvecklade afsikten med sådana möten och lämnade en ganska omfattande framställning af de frågor som då intresserade den industriella och äfven kommersiella världen. Man öfvergick därefter till dryftande af de uti inledningstalet vidrörda förhållandena. De som förnämligast deltogo i öfverläggningen voro professor Hummel, lärare vid den polytekniska läroanstalten i Köbenhavn, professor Holten, lärare vid nyss nämnda läroanstalt och, som jag vill minnas, äfven vid universitetet, professor Hetsch, gammal framstående arkitekt och lärare vid konstakademien, grosshandlaren Rée, bokbindaren Clément, konstsvarfvaren Schwartz och kopparslagaren Fugman, dåvarande kandidat Gad, alla från Köbenhavn, jämte prosten Krarup från Fyen och grosshandlaren Bierfreund också från Fyen (Odense). Overlerer Sick från samma stad deltog äfven jämte flere andra som intresserade sig för mötet och den därmed förenade utställningen, således både industriidkare och köpmän, konstnärer och vetenskapsmän, till antal af omkring hundra personer.
För att lämna föreställning om arbetssättet vid den tidens möten, kan jag nämna, att redan klockan sex på morgonen samlades mötesdeltagarna och intogo sitt kaffe i sällskapsrummet, hvarefter de begåfvo sig till Odense slott, där industriutställningen var anordnad, och där man uppehöll sig till klockan nio. Tröttnade man att vandra i slottets salar, gjorde man gärna några slag i den vackra slottsträdgården.
Från klockan nio till två var allmän sammankomst med utförligt dryftande. Därefter åts middag vid table d’hôte under gladt och gemytligt samspråk, och snart voro deltagarne från olika trakter fullt bekanta med hvarandra. Efter hufvudmålet hölls åter sammankomst med föredrag och diskussion. Till sist på aftonen gafs en högst treflig »kollation» med friska sånger, humoristiska skålar, äkta, danska skålar, och mera sådant från lifvets glada sida.
Mötet och den därmed förenade utställningen voro af ganska stor betydenhet samt har sedermera varit af ej ringa inflytande på Danmarks industriella och ekonomiska förhållanden. Stor var också den vänlighet som visades oss af Odense invånare. Den uppmärksamhet och gästfrihet som ägnades mötet bidrogo icke litet att höja den angenäma ton som hela tiden bibehöll sig. En dag inbjödos vi att deltaga i en Seilads, hvilket förekom oss något öfverraskande, där vi icke kunde upptäcka någon till »segling» lämplig vattenyta. Seiladsen bestod dock af en roddtur på Odense å. Det var enkelt, men väl anordnadt och hjärtans välmenande.
Under kanonsalut och musik gledo de Dannebrogprydda båtarne fram emellan åns vackra stränder, mellan nätta boningshus, prydliga trädgårdspaviljonger, kåltäppor, blommande vattenväxter och djupt öfver ån bugande pilträd. Odense å är en å som förtjänade sin egen beskrifning, men den vill jag minnas att H. C. Andersen redan framlagt, och han var nog därtill mest berättigad; han kände den ån från sin barndoms fattiga, men fantasirika dagar, då han såsom en »lille dreng» vid den åns stränder diktade sina första äfventyr och i sin egen värld upplefde de underbaraste af dem alla.
Nu gick färden under S:t Albans och Frederiks broar till S:t Jörgens tegelverk och därifrån till »Eiby Mölle», hvarifrån ett stort antal eleganta ekipager, af stadens invånare välvilligt ställda till industri-mötets disposition, förde sällskapet omkring till Aasum och Eiby tegelverk och så vidare tillbaka till staden.
Samma afton hade stadens kommunalbestyrelse anordnat en fest på Rådhussalen. Här sutto, ty i Danmark satt man redan då till bords, och gående supéer tycktes vara okända, omkring halftannat hundra personer kring det gästvänliga bordet och läto sig väl smaka både af de materiella och andliga anrättningar som bestodos i rikligt mått. Tal och skålar, af allvarligt och skämtsamt innehåll i god växling, följde tätt på hvarandra och, enligt dansk bordsed, afsjöngos verser af samtliga sällskapet, bland andra en vacker sång för »allmänandan» som blifvit för tillfället författad af J. C. Gerson, redaktör af »Fyens Stiftstidende».
En del af följande dags eftermiddag användes att taga i betraktande Brandt’s klädesfabrik och Allerup’s maskinverkstäder. De senare i synnerhet tillvunno sig både fackmännens och öfrige åskådares välförtjänta uppmärksamhet. Bredvid Allerup’s storartade etablissement såg man ännu det lilla obetydliga hus, där den driftige fabrikanten först började den verksamhet som sedermera visade ett af de vackraste prof på danska industriens framsteg och äfven i kanske ej obetydlig grad bidragit till Odense’s uppblomstring.
Från Allerups verkstäder gick vägen till Odense’s vattenverk, förbi den vackra kyrkogården, där man bland andra monument skådar en basrelief af Bissen på en minnessten öfver 119 danska krigare, som afledo på Odense hospital under de första krigsåren. Men vi lämnade de döda i ro för att taga kännedom om det lefvande vattnet, som ett stycke längre bort drefs fram att förse hela Odense stad med denna nödvändighetsartikel. Från Roes källa, i S:t Knuds landsförsamling och från några källor vid Sanderum, mellan Odense och Nyborg, leddes vattnet med en ångpump upp i ett litet torn, hvarifrån det genom järnrör drefs in i staden och upp i våningarna, ofantligt mycket bättre anordnadt än i Köbenhavn ännu i slutet af 1850-talet.
Anläggningen är, 1853, utförd af English & Hansen i Köbenhavn, en civilingeniörsfirma, som utfört en mängd gas- och vattenledningsarbeten i Danmark. Anläggningskostnaden för Odense vattenverk lär ha utgjort 70,000 riksdaler danskt, d. v. s. 140,000 kronor. Vattnet var godt och rensmakande ej allenast ute i vattenverket, utan äfven inne i staden, sedan det passerat ledningsrören.
Efter ett besök i Bierfreund’s ångväfveri, Giessings ångkvarn och några andra fabriker voro utflykterna för den dagen fulländade.
Den följande dagen var nästan uteslutande anslagen till en storartad körtur åt nordöstra delen af Fyen, för att lämna de främmande tillfälle att skåda denna del af landet och på samma gång taga kännedom af åtskilligt intressant i industriell väg, såsom Kierteminde’s då nya vattenledning m. m.
Klockan 8 på morgonen stod ett tjog vagnar, äfven för denna dag af sina artiga ägare ställda till industrimötets förfogande, med körsvenner och ståtliga anspann färdiga att fortskaffa de industriella. Med Dannebrogen i spetsen satte sig tåget snart i rörelse, och hastigt bar det af öfver Fyens bördiga mark, bort till Munkebo backe, där första rasten hölls och hvarest sällskapet, omkring 100 personer, med smörgåsen i ena handen och ölglaset i den andra, njöto af den vackra och vidsträckta utsikten, åt ena sidan till Odense-bukten, och åt den andra till Kiertemindefjorden, med det stolta herresätet Ulriksholm på motsatta stranden.
Munkebo ligger på det näs, som förenar halfön Hindsholm, Fyens nordöstra del, med den öfriga delen af ön och lär vara den högst belägna punkten af Fyens land.
Snart befunno vi oss också i Kierteminde i dess måleriska vrå på Hindsholms sydligaste punkt, där ett stycke af Stora Bält bär namnet Kiertemindefjord. Staden är gammal, med minnen djupt in i medeltiden, fastän dess köpstadsprivilegier förskrifva sig först från Erik af Pommern år 1413.
Hvart vi kommo på denna industrifärd, så »spiste» vi, och vi »spiste godt». Men i Flodstrups prästgård, dit vi voro inbjudna af prosten Krarup, åto vi endast frukt, och den var i sanning »dejlig», vuxen i prästgårdens trädgård. Förnämligast smorde vi oss med de svällande stora och mogna drufvor som vi plockade på en lång solbelyst mur och kunde komma oss att tro, att vi befunno oss i södra Europa.
I Kierteminde undfägnades vi med en ståtlig frukost-middag på en stor, trädbevuxen gård, och fägnaden lifvades naturligtvis af skålar med tal och sång. Under måltiden förplägades vi med, bland andra läckerheter, Kierteminde Rådmän, stora utmärkta flundror.
Bland öfriga minnen från denna färd framstår besöket på Ulriksholms slott, där vi af ägaren, kammarherren Berner mottogos med ridderlig artighet.
Färden gick från den ena herrgården till den andra i detta »yndige» land, där också mer än en bondgård besöktes. Det hela var en lika glad som lärorik afslutning på ett möte som sedan lät vida tala om sig och som visade sig vara af stort inflytande ej blott på Fyens, utan på hela Danmarks industri, hvilken sedan dess betydligt utvecklat sig, ehuru jordbruket fortfarande är landets hufvudnäring.