En herrgårdssägen/Första kapitlet
| ← Titelsida och innehåll |
|
Andra kapitlet. → |
FÖRSTA KAPITLET.
DET VAR EN SKÖN HÖSTDAG mot slutet av trettiotalet. På den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det förskönades av den massa vildvin, som växte där, och som på solsidan krälade så högt uppför den gula väggen, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervåningen.
I ett rum innanför ett av dessa inramade fönster satt en student och drack sitt morgonkaffe. Han var en lång, vacker karl med ett fint utseende. Håret bar han högt uppstruket ur pannan, det krusade sig vackert, och en lugg ville beständigt välta ned mot ögonen. Han var klädd i en bekväm och ledig dräkt, men var rätt elegant.
Han hade det fint i sitt rum, där fanns en god soffa och stoppade stolar, stort skrivbord och präktiga bokhyllor, men nästan inga böcker.
Innan han hade hunnit dricka sitt kaffe, kom en student in till honom. Det var en av helt annat slag, en liten, skulderbred karl, satt och stark, ful, med stort ansikte, tunt hår och grov hy.
»Du, Hede,» sade han, »jag är kommen för att tala ett allvarligt ord med dig.»
»Har du råkat ut för något tråkigt?»
»Ånej, inte jag,» sade den andre, »det är väl snarare dig det gäller.» Han satt tyst en stund och såg ned. »Det är tusan så obehagligt att säga det.»
»Låt det vara då!» föreslog Hede. Han hade blivit skrattlysten vid detta högtidliga allvar.
»Det är det jag inte kan nu längre,» sade gästen. »Jag borde ha talat för länge sedan, men det passar sig illa för mig, förstår du. Jag kan inte låta bli att tänka, att du sitter och säger till dig själv: Den där Gustav Ålin, som är son till en av mina torpare, tycker nu, att han har blivit sådan karl, att han vill mästra mig.»
»För all del, Ålin,» sade Hede, »tro inte att jag tänker något sådant! Min farfar var ju en bondson.»
»Ja, men det kommer ingen ihåg numera,» sade Ålin. Han satt tung och trög framför Hede och återtog för varje ögonblick alltmer av sitt bondsätt, som om detta kunde hjälpa honom ur förlägenheten.
»Se, när jag tänker på vilken skillnad det är på din släkt och min, så tycker jag, att jag skall tiga, men när jag kommer ihåg, att det var din far, som på sin tid hjälpte mig, så att jag fick studera, så tycker jag, att jag skall tala.»
Hede såg på honom med ett vackert uttryck i ögonen. »Tala nu, så att du kommer ifrån de här bekymren!» sade han.
»Det är så,» sade Ålin, »att jag hör dem tala om att du ingenting gör. De säga, att du knappast har öppnat en bok på de fyra terminerna, som du har legat här vid akademien. Du lär inte göra annat än spela fiol hela dagen, och det kan jag inte hålla för otroligt, ty du ville aldrig göra annat förr i världen heller, då du gick i Falu skola, fast du då var tvungen att arbeta.»
Hede satte sig litet stelt till rätta i stolen. Ålin blev allt olyckligare, men han fortfor med seg beslutsamhet:
»Du tänker väl, att den, som äger en sådan gård som Munkhyttan, bör kunna få göra vad han vill, arbeta, om han vill, låta bli, om han vill. Tar han en examen, är det bra. Tar han inte en examen, är det nästan lika bra, för du vill i alla fall inte bli något annat än brukspatron, du vill bo på Munkhyttan hela ditt liv. Det förstår jag väl, att det är så du tänker.»
Hede teg, och Ålin tyckte sig se honom omgiven av en likadan mur av förnämhet, som alltid i Ålins ögon omgav hans far, bergsrådet, och hans mor, bergsrådinnan.
»Men det är nog så, att Munkhyttan inte är samma ställe nu som förr, då järngruvan var givande,» återtog han försiktigt. »Det var nog det bergsrådet visste, och det var därför han bestämde före sin död, att du skulle studera. Bergsrådinnan vet det också, stackare, och hela socknen vet det. Den enda, som inte vet något, är du, Hede.»
»Menar du,» sade Hede litet retligt, »att jag inte vet, att järngruvan inte mer kan bearbetas?»
»Ånej,» sade Ålin, »det vet du väl, men ser du, vad du inte vet, är, att det är alldeles slut med Munkhyttan. Tänk efter själv, så inser du nog, att man inte kan leva bara på jordbruk hemma i Västerdalarna! Ja, jag vet inte varför bergsrådinnan har hållit det hemligt för dig. Men hon sitter ju i orubbat bo, så hon behöver inte fråga dig till råds om något. Hur som helst, så veta de därhemma, att hon har smått om det. Hon far omkring och lånar pengar, säger man. Hon har väl inte velat störa dig med sina bekymmer, utan hon har tänkt, att hon skulle kunna hålla allt gående, tills du har tagit din examen. Hon vill inte sälja egendomen, förrän du är färdig och har ett nytt hem.»
Hede reste sig upp och gick ett slag över rummet. Så stannade han framför Ålin. »Men, karl, du sitter ju här och vill inbilla mig dumheter. Vi äro ju rika.»
»Jag vet nog, att ni räknas för storfolk därhemma än så länge,» sade Ålin. »Men du begriper väl, att ingenting kan räcka, då man bara ger ut och aldrig något kommer in. Det var en annan sak, då ni hade gruvan.»
Hede satte sig igen. »Min mor borde ju ha låtit mig veta detta,» sade han. »Jag är dig tacksam, Ålin, men du har låtit skrämma dig av några skvallerhistorier.»
»Ja, jag kunde just tro, att du ingenting visste,» sade Ålin envist. »Hemma på Munkhyttan går bergsrådinnan och sparar och sliter för att få pengar att sända dig här i Uppsala och för att kunna ha det glatt och muntert under mellanterminerna, då du är hemma. Och under tiden ligger du här och gör ingenting, därför att du inte vet av, att det är fara på färde. Jag kunde inte gå längre och se på hur ni bedrogo varandra. Hennes nåd trodde, att du läste, och du trodde, att hon var rik. Jag kunde väl inte låta dig förstöra din framtid utan att säga något.»
Hede satt tyst en stund och eftersinnade. Därpå steg han upp och räckte Ålin handen med ett sorgset leende. »Du förstår väl, att jag inser, att du talar sanning, fastän jag inte vill tro dig. Tack!»
Ålin skakade hans hand, strålande av förnöjelse. »Du begriper nog, Hede, att ingenting är förlorat, bara du arbetar. Med ditt huvud kan du vara färdig med graden på en sju, åtta terminer.»
Hede rätade upp sig. »Var du lugn, Ålin!» sade han. »Jag skall bli flitig nu.»
Ålin reste sig och gick mot dörren, men helt tveksamt. Innan han hade nått tröskeln, vände han. »Jag hade ett annat ärende också,» sade han. Han blev åter oändligt förlägen. »Jag ville be dig, att du lånar mig fiolen, tills du kommer dig i gång med studierna.»
»Låna dig fiolen?»
»Ja, svepa in den i silkeduken och läsa in den i fodralet och låta mig bära bort den, annars blir det ingen läsning av för dig. Jag skulle inte vara utom dörren, förrän du började spela. Du är så van vid det nu, du kunde inte stå emot, om du hade den här. Sådant där kan man inte övervinna, om man inte får hjälp. Det blir en övermäktigt.»
Hede stod motvillig. »Det är ju galenskaper,» sade han.
»Ånej du, det är inga galenskaper. Du vet ju, att du har fått det i arv av bergsrådet, det ligger dig i blodet att spela. Och allt sedan du blev din egen herre här i Uppsala, har du inte gjort annat. Du bor ju så här långt ute i stadskanten bara för att inte störa någon med ditt spel. Du kan inte hjälpa dig själv i den här saken. Låt mig ta fiolen!»
»Ja, förr,» sade Hede, »hade jag inte kunnat låta bli att spela. Men nu gäller det Munkhyttan. Jag tycker mer om mitt hem än min fiol.»
Men Ålin stod där lika envis och bad om fiolen.
»Vad tjänar det till?» sade Hede. »Vill jag spela, så behöver jag inte gå många steg för att låna mig en annan fiol.»
»Det vet jag,» svarade Ålin, »men jag tror inte det är så farligt med en annan fiol. Det är den här gamla italienska fiolen, som är värsta faran för dig. Och dessutom tänker jag föreslå, att du låter stänga dig inne under de första dagarna. Bara tills du kommer dig i gång.»
Han bad och bad, men Hede stred emot. Han ville inte underkasta sig något så löjligt som arrest på sitt rum. Ålin blev blossande röd.
»Jag skall ha fiolen med mig,» sade han, »eljest har allt detta tjänat till ingenting.» Han talade hetsigt och ivrigt. »Jag hade inte velat säga något om det, men jag vet, att det gäller än mer än Munkhyttan för dig. Jag såg en flicka här på promotionsbalen förra våren, som man sade skulle vara förlovad med dig. Nå, jag brukar inte dansa, men jag hade min glädje av att se på henne hur hon flög fram i dansen och hur hon strålade och lyste som ett ängsblomster. Och då jag hörde, att hon var förlovad med dig, gjorde det mig ont om henne.»
»Gjorde det?»
»Åja, jag visste ju, att det inte skulle bli något av dig, om du fortsatte så, som du har börjat. Och så svor jag på att det barnet inte skulle behöva sitta hela sitt liv och vänta på den, som aldrig kom. Hon skulle inte bli sittande och torka bort under väntan på dig. Jag vill inte möta henne om några år med tillspetsade drag och djupa rynkor omkring munnen...»
Han avbröt sig. Hedes blick hade vilat besynnerligt forskande på honom.
Men Gunnar Hede hade redan förstått, att Ålin tyckte om hans fästmö. Det rörde honom djupt, att denne ville rädda honom under dessa förhållanden, och under inflytande av denna känsla gav han vika och lämnade honom fiollådan.
Då Ålin var gången, läste Hede en hel timme som en förtvivlad, men så kastade han boken.
Det lönade sig just att läsa! Han skulle vara färdig om en tre, fyra år, och vem kunde svara för att inte egendomen såldes under tiden?
Han kände nästan med förskräckelse hur han älskade det gamla stället. Det var riktig förtrollning. Varje rum, varje träd stod framför honom. Ingenting av detta kunde han undvara, om han skulle känna sig lycklig.
Och han skulle sitta stilla vid boken, medan det höll på att gå ifrån honom!
Han blev alltmer orolig, kände blodet bulta vid tinningarna som i feber. Han blev då alldeles förtvivlad över att inte kunna gripa till fiolen och spela sig lugn.
»Gud,» sade han, »den där Ålin slutar med att göra mig tokig. Att först ge mig denna underrättelse och så beröva mig fiolen!»
»En människa som jag måste känna en stråke under fingrarna i sorg som i glädje. Jag måste göra något, jag måste skaffa pengar, men jag har inte en tanke i huvudet. Jag kan inte tänka utan fiolen.»
Hede rasade över att sitta instängd, hänvisad till böckerna. Det var vansinne att sätta sig till att taga en långsam examen, då han behövde pengar, pengar, pengar.
Han tålde inte medvetandet att vara instängd. Han var så vred på Ålin, som hade hittat på denna dårskap, att han blev rädd för att han skulle komma att slå honom, då han återvände.
Ja, visst skulle han ha spelat, om han hade haft fiolen, men det var just vad han behövde göra. Hans blod sjöd ju så av oro, att han nära nog var vansinnig.
Just då Hede längtade som mest efter sin fiol, kom en kringvandrande spelman och började spela nere på gårdsplanen. Det var en gammal blind gubbe, han spelade falskt och uttryckslöst, men Hede blev så gripen av att just då höra en fiol, att han lyssnade med tårade ögon och knäppta händer.
Och i nästa ögonblick kastade han upp fönstret och klättrade ned till marken med hjälp av vildvinet. Han gjorde sig inga samvetskval över att han lämnade arbetet. Han tyckte, att fiolen var kommen till gården endast för att trösta honom i hans olycka.
Hede hade visst aldrig bett så ödmjukt om något, som han nu bad den gamle blinde om att få låna hans fiol. Han stod hela tiden med mössan i hand, fastän karlen var stenblind.
Gubben tycktes inte förstå vad han önskade. Han vände sig till flickan, som ledde honom. Hede bugade sig för den fattiga tösen och upprepade sin begäran. Hon såg på honom, som den gör, vilken måste ha ögon för två. Blickarna kommo så fasta ur de stora, grå ögonen, att Hede tyckte sig känna hur de träffade: nu voro de vid halslinningen och sågo efter, att han hade nystärkt krås, nu sågo de, att rocken var borstad, nu, att stövlarna voro blankade.
Hede hade aldrig undergått en sådan granskning. Han såg tydligt, att de där ögonen skulle underkänna honom.
Men det blev inte så. Flickan hade ett besynnerligt sätt att le. Hon hade ett så allvarligt ansikte, att man fick det intrycket, då hon smålog, att det var första och enda gången hon hade råkat se glad ut. Och nu kom ett av dessa sällsynta leenden glidande över hennes läppar.
Hon tog fiolen från gubben och räckte den till Hede.
»Nu skall det vara valsen ur Friskytten,» sade hon.
Det tycktes Hede egendomligt, att han skulle nödgas spela en vals just då, men det gjorde honom egentligen detsamma vad han spelade, bara han fick en stråke i sin hand.
Det var ingenting annat han behövde. Fiolen började genast trösta honom. Den talade till honom med svaga, skrällande toner. »Jag är endast en fattigmansfiol,» sade den, »men sådan jag är, är jag till tröst och hjälp för en stackars blind. Jag är ljuset och färgen och klarheten i hans liv. Det är jag, som skall trösta honom över fattigdom och ålderdom och blindhet.»
Hede kände hur den förfärliga nedslagenhet, som hade pressat ned hans förhoppningar, började vika bort från honom. »Du är ung och stark,» sade fiolen till honom. »Du kan kämpa och strida. Du kan hålla fast det, som vill undfly dig. Varför är du modlös och bedrövad?»
Hede hade spelat med sänkta ögon, nu kastade han tillbaka huvudet och såg på dem, som omgåvo honom. Det var en liten skara av barn och löst folk från gatan, som hade kommit in på gården för att höra musiken.
Fast de voro väl inte komna endast och allenast för musikens skull. Den blinde och hans flicka voro inte de enda i truppen.
Mittemot Hede stod en figur i trikå och paljetter och nakna armar, som han höll korsade över bröstet. Han såg gammal och sliten ut, men Hede kunde inte låta bli att tänka, att det var en baddare att ha hög bröstkorg och långa mustascher. Och där var hans hustru, liten och fet och inte heller så särdeles ung, men strålande lycklig över sina paljetter och gungande gaskjolar.
Under musikens första takter stodo de stilla och räknade. Så fingo de ett hult småleende över läpparna, togo varandra i hand och dansade fram på ett litet lapptäcke.
Och Hede märkte, att under alla de ekvilibristiska konststycken, som de nu utförde, stod hustrun nästan stilla, medan mannen ensam arbetade. Han hoppade över henne och hjulade runt om henne och slog volt över henne. Hustrun gjorde nästan ingenting annat än kastade slängkyssar åt publiken.
Men egentligen tänkte inte Hede mycket på dem. Hans stråke hade börjat flyga över strängarna. Den sade honom, att det ligger lycka i att strida och erövra. Den ville nästan prisa honom lycklig över att allt stode på spel för honom. Hede stod där och spelade mod och hopp för sig själv och tänkte inte på de gamla lindansarna.
Men plötsligen märkte han, att de blevo oroliga. De upphörde att småle, de kastade inga slängkyssar åt publiken. Akrobaten hoppade galet, och hustrun började gunga fram och åter i valstakt.
Hede spelade på allt ivrigare. Han övergav Friskytten och stormade fram med en gammal strömkarlslåt, en sådan, som brukade göra alla människor galna, då den spelades på ett gille.
De gamla lindansarna förlorade alldeles fattningen, de voro ingenting annat än flämtande förundran. Och det kom ett ögonblick, då de inte mer förmådde stå emot. De togo ett språng framåt, rätt i armarna på varandra, och så började de dansa vals mittpå lapptäcket.
Så de dansade, så de dansade! De togo små, trippande steg och snurrade runt i små, täta varv, de kommo knappast utanför täcket. Och deras ansikten strålade av förnöjelse och hänryckning. Det var ungdomslust och kärleksyrsel över de gamla människorna.
Hela folkhopen jublade vid att se dem dansa. Den lilla allvarliga blindförerskan fick ett stort leende över ansiktet, men Hede blev i hög grad upprörd.
Se där, vad hans fiol kunde åstadkomma, alldeles rycka folk bort från sig själva! Det var en stormakt han hade att råda över. I vilket ögonblick som helst kunde han taga sitt rike i besittning.
Bara ett par års studier i utlandet för någon stor mästare. Så skulle han draga världen runt och spela in pengar, ära, ryktbarhet.
Hede tyckte, att de där akrobaterna voro ditkomna för att säga honom detta. Detta var hans väg, den, som låg ljus och öppen för honom.
Han sade till sig själv: jag vill, jag vill bli musiker, jag måste bli det. Det är något annat än att läsa. Jag kan förtrolla människor med min fiol, jag kan bli rik.
Hede höll upp att spela. Konstberidarna kommo genast fram och komplimenterade honom.
Karlen nämnde, att hans namn var Blomgren. Det var hans medborgerliga namn, han hade andra, då han uppträdde. Han och hans hustru voro gammalt cirkusfolk. Fru Blomgren var före detta miss Viola, och hon hade flugit fram över hästryggen. Och än i dag, fastän de hade lämnat cirkus, voro de konstnärsfolk, eldigt konstnärsfolk. Det hade han ju redan kunnat se. Det var fördenskull de inte hade kunnat motstå hans fiol.
Hede följde med akrobaterna under ett par timmar. Han kunde inte skilja sig från fiolen, och han tyckte om de gamla konstnärernas hänförelse för yrket. Själv gick han och prövade sig. »Jag vill se om det är konstnärsgry i mig, jag vill se om jag kan framkalla hänförelse, jag vill se om jag kan få barn och dagdrivare att följa mig från gård till gård.»
Då de vandrade mellan gårdarna, kastade herr Blomgren över sig en gammal, sliten kapprock, och fru Blomgren höljde sig i en brun, rundskuren kappa, och så utstyrda gingo de bredvid Hede och pratade.
Herr Blomgren ville inte tala om all den ära han och fru Blomgren hade skördat under den tid de hade tillhört en riktig cirkus. Men direktören hade avskedat fru Blomgren, under förevändning att hon hade blivit för korpulent. Herr Blomgren hade inte blivit avskedad, han hade begärt sitt avsked. Ingen hade väl kunnat tro om herr Blomgren, att han skulle tjäna kvar hos en direktör, som hade avskedat hans hustru.
Fru Blomgren älskade konsten, och för hennes skull hade herr Blomgren bestämt sig att bli en fri konstnär, så att hon skulle få fortsätta att uppträda. Om vintern, då det blev för kallt att ge föreställningar på gatan, spelade de i tält. Då hade man en mycket rik repertoar. Man gav pantomimer, man trollade och jonglerade.
Cirkus hade förkastat dem, sade herr Blomgren, men inte konsten. De tjänade alltjämt konsten, den var värd, att man var den trogen in i döden. Alltid, alltid konstnärer! Det var herr Blomgrens mening, och det var likaledes fru Blomgrens.
Hede gick tyst och hörde på. Tankarna foro oroliga från förslag till förslag. Ibland kan man möta tilldragelser, som stå fram som symboler, som tecken, vilka man måste tyda. Det var någon mening i detta, som nu hände honom. Kunde han förstå det riktigt, så skulle han få ledning till att fatta ett klokt beslut.
Herr Blomgren bad herr studenten, att han skulle fästa liten uppmärksamhet vid den lilla blindförerskan. Hade han sett sådana ögon? Trodde han inte, att sådana ögon måste betyda något? Kunde man ha de ögonen utan att vara ämnad till något stort?
Hede vände sig om och såg på det lilla bleka barnet. Jo, hon hade ögon som stjärnor i ett sorgset och en smula avtärt ansikte.
»Vår Herre vet alltid vad han gör,» sade fru Blomgren, »och jag tror till och med, att han har någon mening därmed, att han låter en sådan konstnär som herr Blomgren uppträda på gatan. Men vad tänkte han på, då han gav den flickan de ögonen och det leendet?»
»Jag skall säga er något,» sade herr Blomgren. »Hon har inte de minsta anlag för konst. Och med de ögonen!»
Hede började misstänka, att de inte talade för honom, utan endast höllo en föreläsning för flickan. Hon kom tätt efter dem och kunde höra varje ord.
»Hon är inte mer än tretton år och alldeles inte för gammal att lära något, men omöjlig, omöjlig, totalt utan anlag. Lär henne sy, herr student, om ni inte vill förspilla er tid, lär henne inte stå på huvudet!»
»Det där leendet hon har gör människor alldeles galna i henne,» sade herr Blomgren. »Bara för det leendets skull har flickan ständiga anbud från familjer, som vilja adoptera henne. Hon kunde växa upp i ett förmöget hus nu, om hon ville överge sin morfar. Men vartill behöver hon ett leende, som gör människor galna, då hon aldrig vill visa sig varken på en hästrygg eller i en trapez?»
»Vi känna andra konstnärer,» sade fru Blomgren, »som ta upp barn från gatan för att uppfostra dem till yrket, då de själva inte mer kunna uppträda. Det är mer än en, som har lyckats skapa en stjärna, och som tilltvingar henne ofantliga honorar. Men herr Blomgren och jag ha aldrig tänkt på honoraret, vi ha bara tänkt på att få se Ingrid flyga fram genom ett tunnband, medan hela cirkus skälvde av applåder. Det skulle ha varit att börja livet på nytt.»
»Varför behålla vi hennes morfar?» sade herr Blomgren. »Är han en konstnär, som anstår oss? Vi, vi kunde ju få med oss en före detta medlem av ett hovkapell. Men vi älska flickan, vi kunna inte undvara henne, vi behålla gubben för hennes skull.»
»Är det inte grymt av henne, att hon inte vill tillåta oss att göra en konstnär av henne?» sade de.
Hede såg sig om. Den lilla blindförerskan gick där med ett tåligt lidande inpräglat på sitt ansikte. Han såg på henne, att hon visste, att den, som inte kunde dansa på lina, var en obegåvad och föraktlig varelse.
Just då tågade de in på en ny gård, men innan de började sin föreställning, satte Hede sig på en upp- och nedvänd skottkärra och började predika.
Och nu försvarade han den stackars blindförerskan. Han förebrådde herr och fru Blomgren, att de ville lämna ut henne till den stora, grymma publiken, som skulle älska henne och applådera henne till en tid, men sedan hon hade blivit gammal och utsliten, lämna henne att traska omkring på gatan i höstregn och köld. Nej, den var konstnär nog, som gjorde en människa lycklig. Hon Ingrid, skulle bara ha ögon och leende för en, skulle spara dem för en enda, och denne ende skulle inte övergiva henne, utan skänka henne ett skyddat hem, så länge han levde.
Tårarna stego Hede upp i ögonen, medan han sade detta. Han talade mer för sig själv än för de andra. Han kände det med ens fasansfullt att bli driven ut i världen, att bli skild från det stilla hemlivet.
Så såg han hur de stora stjärnögonen började stråla på flickungen. Det var, som hade hon förstått varje ord. Det var, som om hon åter vågade leva.
Men herr Blomgren och hans hustru hade blivit mycket allvarliga. De tryckte Hedes hand och lovade honom, att de aldrig mer skulle söka tvinga flickan in på konstnärsbanan. Hon skulle få gå den bana hon önskade. Han hade rört dem. De voro konstnärsfolk, eldigt konstnärsfolk, de förstodo vad han menade, då han talade om trohet och kärlek.
Hede skildes från dem efter detta och gick hem till sig. Han sökte inte mer att leta fram någon hemlig mening ur sitt äventyr. När allt kom omkring, hade det inte varit någon annan mening med alltsammans, än att han skulle frälsa det där stackars sorgsna barnet från att gräma sig till döds över sin oduglighet.