En krona bland flickor/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nupen i knoppen
En krona bland flickor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Kullerbyttor
Ett garderobsinventarium  →


[ 180 ]

TRETTONDE KAPITLET.
Kullerbyttor.

En afton, då Polly kom till Shaws, fann hon Rosa sittande i trappan med ett bekymrat utseende.

„O, vad jag är glad att du kommer, Polly!“ utropade den lilla och sprang emot henne med öppna armar.

„Vad står på, lillan?“

„Jag vet inte, det måste ha hänt någonting förskräckligt, ty mamma och Fanny sitta däruppe och gråta, pappa har stängt in sig i biblioteket och Tom rasar som ett vilddjur därinne i matsalen.“

„Det är väl ingenting farligt, gissar jag. Mamma är kanske något sjukare än vanligt, eller pappa uttråkad på affärerna, eller också har Tom råkat i någon klämma igen. Se inte så förskrämd ut, Rosa lilla, utan kom in i förmaket. så skall du få se vad jag har åt dig“, sade Polly, som kände i luften att någon olycka inträffat, men ville försöka att muntra upp Rosa, vars lilla ansikte röjde en sorgfull oro.

„Jag tror inte att jag kan tycka om någonting, förrän jag får veta vad som är på färde“, svarade Rosa. „Jag är säker på att det är någonting förskräckligt, ty när pappa kom hem, gick han upp i mammas rum och talade med henne mycket, mycket länge, och mamma grät helt högt, men när jag ville gå in, så fick jag inte för Fanny, och hon såg så [ 181 ]allvarsam och besynnerlig ut. Jag ville gå in till pappa när han kom ner, men han stängde igen dörren och sade: ’Inte nu, min flicka lilla’, och då satte jag mig här för att vänta och se vad som skulle bli utav, och så kom Tom hem. Men när jag sprang emot honom för att tala om det, sade han: ’Gå din väg, och bråka inte med mig’, och så tog han mig i axlarna och körde ut mig. Herre Gud! Allting är så besynnerligt, att jag inte vet vart jag skall vända mig“. Rosa började gråta, och Polly satte sig på trappan bredvid henne och försökte trösta henne, medan hennes egna tankar voro fyllda av en obestämd fruktan. Plötsligt öppnades dörren till matsalen och Toms huvud syntes däri. En enda blick visade Polly att någonting var på färde, ty den omsorg och elegans som vanligtvis röjdes i hans yttre var alldeles försvunnen. Hans halsduksknut satt uppe under ena örat, hans hår var i oordning, den avgudade mustaschen hade ett vårdslösat utseende och hans ansikte ett uttryck av sorg, harm och blygsel; även hans röst förrådde sinnesrörelse, ty i stället för den artiga hälsning, varmed han vanligtvis hedrade henne, tycktes han hava återfallit i den kärva ton han nyttjat som pojke, och allt vad han sade, var:

„Hör hit, Polly!“

„Hur är det med dig?“ svarade Polly.

„Jo, tack, jag är i ett förbannat klister; skicka upp ungen och kom in, skall du få höra“, sade han, liksom om han längtat att anförtro sig åt någon och välkomnat den kloka Polly såsom en särskild försyn.

„Gå upp, Rosa lilla, och roa dig med den här boken och knäcken som jag lagat till åt dig, så är du snäll“, viskade Polly, då Rosa gnuggade tårarna ur ögonen och stirrade på Tom med sina stora, forskande ögon.

[ 182 ]„Ja, men då får du lov att tala om alltsammans för mig sedan?“ viskade hon och lagade sig till att gå.

„Om jag kan“, svarade Polly.

Rosa gick med oväntad undfallenhet upp, och Polly steg in i matsalen, där Tom oroligt gick fram och tillbaka. Om han verkligen „rasat som ett vilddjur“ skulle Polly icke låtit skrämma sig, ty det fägnade henne att han behövde henne och hon gladde sig så innerligt att bliva en „förtrogen“, som hon brukade vara på den gamla goda tiden, att hon med oförskräckt mod skulle hava gått till möte en mycket mera fruktansvärd person än den bångstyrige Tom.

„Nå, vad är det nu då?“ sade hon och gick rakt på saken.

„Jag är relegerad.“

Tom stammade, då han gav detta svar, och såg på Polly för att se vad verkan det skulle göra på henne. Efter ett ögonblicks tystnad, sade hon allvarligt:

„Det är illa, mycket illa; men det kunde varit värre.“

„Det är värre“, och Tom började åter promenera fram och tillbaka, kvidande av förtvivlan.

„Släng inte omkring stolarna, utan kom och sätt dig och tala om det med lugn.“

„Kan inte.“

„Nå, så gå på, då. Är du verkligen relegerad? Kan det inte ställas till rätta? Vad har du gjort?“

„Den här gången är det förbi med mig. Jag kom i krakel med kyrkvaktaren och slog honom i backen. Om det varit mitt första streck, skulle jag kanske sluppit undan; men jag har varit i klistret otaliga gånger, och nu finns ingen nåd; jag har förlorat den, och så får jag naturligtvis betala skadestånd också. Jag visste att det nu var totalt slut och väntade inte på att bli förvisad, utan tog till schappen.“

„Vad skall pappa säga?“

[ 183 ]„Det blir ett svårt slag för gubben, men det värsta är“ — Tom avbröt sig och stod ett ögonblick mitt i rummet med nedböjt huvud, liksom funne han det svårt att omtala även för lilla snälla Polly. Därpå kom sanningen fram i ett andetag, alldeles såsom han fordom brukade störta fram bekännelsen om sina pojkstreck och draga sig undan mot väggen, färdig bära följderna.

„Jag har en ohygglig mängd björnar som inte gubben vet av.“

„O, Tom, hur kunde du göra så?“

„Ja, jag vet jag har varit en överflödig sälle, och jag är alldeles förbannat ledsen över det, men inte hjälper det. Jag är tvungen att tala om alltsammans för den gamla, beskedliga krutgubben, och det faller sig allt litet svårt.“

Vid ett annat tillfälle skulle Polly hava skrattat åt kontrasten mellan Toms min och hans sätt att uttrycka sig, men den förra vittnade om en uppriktig självanklagelse, som gjorde till och med det förskräckliga ordet „krutgubben“ snarare rörande än anstötligt.

„Han blir visst mycket ond, det är klart, men nog hjälper han dig väl? Han brukar alltid göra det, säger Fanny.“

„Ja ser du, det är just det värsta, det. Han har betalt mina skulder alltför ofta, och sista gången sade han, att varken hans tålamod eller hans kassakista kunde stå ut med mera, och om jag kom i samma knipa en gång till, skulle jag få hjälpa mig själv, bäst jag kunde. Jag tänkte bli stadig som obelisken, men nu står jag här igen, värre fast än någonsin, ty under sista kvartalet var pappa så bekymrad över förlusten av de där fartygen, att jag inte ville säga åt honom om pengar, och nu ha affärerna alldeles gått på tok.“

„Var har du gjort utav så mycket pengar?“

„Förbanna mig, jag vet det.“

[ 184 ]„Kan du inte betala på något sätt?“

„Jag kan inte begripa huru, när jag själv inte, har ett öre och ingen utväg att skaffa, såvida jag inte skulle försöka att spela.“

„Gud bevare dig! Sälj din häst“, utbrast Polly efter ett ögonblicks djupt begrundande.

„Det har jag gjort, men jag fick inte hälften så mycket för den, som den kostade mig. Jag fördärvade den i vintras och den kraken kunde aldrig bli bättre.“

„Nå, det räckte inte till att betala dina skulder?“

„Ungefär en tredjedel, barn.“

„Men, Tom, huru mycket är du skyldig då?“

„Jag har inte kommit mig för att summera ihop det förrän i går; då tyckte jag ställningen var så förtvivlad att jag så gärna kunde se sanningen i ögonen, och när jag gick igenom mina räkningar, kom jag till det här resultatet.“

Tom kastade ett solkigt, hopskrynklat papper i Pollys knä och började åter att trampa fram och åter fortare än förut. Polly kastade en blick på slutsumman och slog ihop händerna, ty för hennes oerfarna ögon syntes den förskräcklig.

„Är det inte en liten nätt summa kanske?“ frågade, Tom, som inte kunde uthärda tystnaden eller Pollys bestörta och sorgsna min.

„Den är förfärlig! Jag undrar inte på att du är rädd att omtala det för pappa.“

„Jag kan det inte för min död. Hör du, Polly, om vi skulle meddela honom saken försiktigt!“ tillade Tom sedan han gått ytterligare ett slag.

„Vad menar du?“

„Jo, om Fanny, eller ännu bättre, du ville gå och liksom plöja väg för mig. Jag kan inte förmå mig att slå ner på honom med hela sanningen på en gång.“

[ 185 ]„Jaså, du vill att jag skall gå och tala om den för dig?“ Pollys läppar krusades lindrigt då hon yttrade detta, och hon gav Tom en blick som skulle hava visat honom huru blå ögon kunna blixtra, om han sett dem. Men han stod vid fönstret och sade långsamt, utan att vända sig om:

„Ja, ser du, han håller så mycket av dig; vi ha alla förtroende för dig, och du är alldeles som en medlem av familjen, så att det synes helt naturligt. Säg honom bara att jag är relegerad, och så mycket du tycker annars; jag skall komma in sedan och säga resten.“

Polly steg upp och gick mot dörren utan att yttra ett ord. Tom uppfångade därvid en skymt av hennes ansikte och sade hastigt:

„Tycker du inte det vore ett gott sätt?“

„Nej.“

„Varför inte? Tror du inte han hellre vill höra det utav dig på ett fint vis, än att jag skall komma och störta fram min syndabekännelse så där burdus som jag alltid brukar?“

„Jag vet att han helst vill att hans son skall komma och tala sanning för honom som en man, i stället att skicka en flicka att göra vad han själv icke vågar.“

Om Polly plötsligt givit honom en örfil, skulle Tom icke blivit mera bestört än av detta yttrande. Han betraktade hennes upprörda anletsdrag, tycktes fatta uttrycket däri och erinrade sig på en gång att han verkligen velat krypa bakom en flicka. Han rodnade starkt och sade helt kort: „Kom tillbaka, Polly!“ varefter han gick rakt ut ur rummet, med ett utseende som om han gick en ögonblicklig avrättning till mötes, ty stackars Tom hade lärt sig att frukta sin far och hade ännu icke alldeles vuxit ifrån denna fruktan.

[ 186 ]Polly satte sig ned, både orolig och tillfredsställd. „Jag hoppas jag gjorde rätt“, sade hon för sig själv. „Jag kunde inte tåla att han skulle dra sig undan och synas feg.“

Sedan satt hon tyst bredvid den halvöppna dörren och hörde mumlandet av Toms röst tvärs över salen med den varma förhoppning att hans far inte var alltför sträng mot honom. Han tycktes avlägga sin bekännelse hastigt och med fast röst utan att avbryta förrän han hunnit till slutet; därpå hörde Polly rösten av mr Shaw, som yttrade några få ord, varvid Tom uppgav ett högt utrop liksom han blivit överraskad. Polly kunde icke urskilja ett ord av vad som sades, och satt därför stilla, undrande vad som försiggick mellan far och son. En plötslig tystnad tycktes följa på Toms utrop, och därefter talade mr Shaw ånyo och länge i en låg, allvarsam ton, så olik den vreda stämma hon väntat att få höra, att hon blev oroligt, ty mr Shaw brukade vanligtvis „snusa upp Tom och förlåta honom“, som Rosa sade. Om en stund hördes Toms röst som tycktes göra några ivriga frågor, varpå han erhöll korta svar. Därefter inträdde en gravlik tystnad i rummet, och ingenting hördes utom det utanför sakta nedfallande vårregnet. Men plötsligt hörde hon ett buller och Tom yttrade tydligt:

„Låt mig skicka hit Polly.“

Han kom ut och såg så blek och eländig ut, att Polly blev rädd.

„Gå och säg honom ett vänligt ord, jag kan det inte; stackars gamla pappa, om jag bara vetat detta!“ och till Pollys djupa grämelse kastade han sig ned på en stol och lutade huvudet mot bordet, liksom hade han blivit träffad av en olycka som han icke förmådde bära.

„O, Tom, vad är det?“ utropade Polly och skyndade fram till honom så full av fruktan att hon knappt vågade tala.

[ 187 ]Utan att se upp, svarade Tom med kvävd röst:

„Cession; allting förlorat och i morgon skola alla människor veta det.“

Polly grep för ett ögonblick fast uti ryggstödet på Toms stol, ty denna nyhet berövade henne andedräkten, och vid ordet cession kände hon en obeskrivlig fasa som om världens undergång vore nära.

„Är det mycket illa?“ frågade hon sakta, då hon omöjligen kunde stå tigande och se Tom så förkrossad.

„Ja, han tänker avstå hela sin egendom. Han har gjort allt vad han kunnat, men olyckan kan inte avvärjas längre, och nu är det slut med honom.“

„O, jag önskade jag hade en million att ge honom!“ utropade Polly och knäppte ihop händerna, medan tårarna runno utför hennes kinder. „Hur bär han sin olycka, Tom?“

„Som en man, Polly, och jag är stolt över honom“, sade Tom och såg upp, blossande röd av den sinnesrörelse varmed han kämpade. „Allting har gått honom emot och han har gjort allt möjligt för att ensam hålla stånd mot påtryckningen, men den var för stark och han måste ge vika. Men kom ihåg, det är en hederlig cession och ingen människa kan säga ett ont ord om honom. Jag gratulerar den som skulle vilja försöka!“ Och Tom knöt sina händer som om det skulle bli honom en ofantlig lättnad att få krossa huvudet på ett halvt dussin förkättrare av hans fars goda namn.

„Det kan naturligtvis ingen! Det var således därför Rosa var så bekymrad. Han hade talt om alltsammans för din mamma och Fanny innan du kom, och troligtvis är det även därför de äro så ledsna.“

„Å, det har ingen fara för dem. Pappa har inte rört mammas pengar, han kunde inte bestjäla sina flickor, sade han och deras egendom är i säkerhet, Är han inte en heders[ 188 ]gubbe, Polly?“ Och Toms ansikte lyste av stolthet, under det att hans läppar darrade av en ännu ömmare känsla.

„Om jag bara kunde göra någonting för att hjälpa“, utbrast Polly nedtryckt i känslan av sin oförmåga.

„Det kan du. Gå och var vänlig mot honom, du vet huru du skall ta honom; han behöver det nog, där han sitter alldeles ensam. Jag kan inte göra det, ty jag är bara en förbannelse för honom.“

„Hur upptog han dina nyheter?“ frågade Polly som för ett ögonblick glömt den mindre olyckan för den större.

„Som ett lamm, ty när jag slutat, sade han endast: ’Min stackars gosse, vi måste ha fördrag med varandra’, och därpå berättade han mig alltsammans.“

„Det var då väl att han inte blev ond“, började Polly i tröstande ton, men Tom avbröt henne med självförebråelse:

„Det är just det som gör mig mest ledsen; just då han som mest behövde mig som ett stöd och en heder, kommer jag till honom med min skam och mina skulder, och han säger inte ett ord för att banna mig. Det var inte värt, jag kan inte uthärda det!“ Och Tom sänkte åter sitt huvud med någonting liknande en snyftning som grep honom, oaktat alla hans manliga bemödanden att återhålla den, ty den stackars gossen hade det varmaste hjärta som alla de fina västarna utvändigt icke kunde förstöra.

Detta ljud smärtade Polly mera än nyheten om ett dussin cessioner och relegationer, och det var henne lika omöjligt att avhålla sig från att med ömhet lägga sin hand på hans huvud som att undgå att med nöje märka huru de täta lockarna började bliva bruna, och huru lena de voro. Till trots för sin sorg, njöt hon ganska mycket av detta ögonblick, ty hon var född till tröstarinna, och jag behöver väl knappast tillägga, att hon innerligt älskade den oförbätterlige Tom. Det var mycket [ 189 ]dåraktigt av henne och hon medgav det fullkomligt; hon kunde inte förstå, förklara det eller hjälpa det; hon kände endast att hon höll innerligt av honom, till trots för hans fel, hans likgiltighet och hans egenskap av en annans fästman.

Hon hyste ett innerligt deltagande för det felaktiga, älskade brushuvudet Tom och med en liten darrning av hopp tänkte hon: „Om Trix endast brydde sig om hans pengar, lär hon väl ge honom på båten nu, när han ingenting har; men jag skall älska honom så mycket högre, emedan han är fattig.“ Med denna känsla, varm i sitt hjärta, var det icke underligt om Pollys hand hade en tröstande verkan, och att Toms axlar efter en eller ett par smekningar upphörde att darra, medan vissa kvävda snyftningar tycktes giva till känna att han skulle bli bra igen, om han bara kunde komma åt att torka sig i ögonen utan att någon såg det.

Polly tycktes gissa hans önskan och stickande en liten, ren näsduk i en av hans halvöppna händer, sade hon: „Nu går jag till din pappa“, och med en avskedssmekning, så tröstande, att Tom önskade hon velat förnya den, gick hon sin väg.

Då hon ett ögonblick stannade i salen för att hämta sig, ropade Rosa henne uppifrån, och i tanke att kvinnorna kunde behöva henne bättre än männen, sprang hon upp och träffade Fanny, som väntade henne på sitt rum.

„Mamma, stackare, är alldeles förgråten och har somnat, så att vi kunna tala här inne utan att störa henne“, sade Fanny och mottog sin väninna med ett lugn som gjorde Polly förvirrad.

„Får jag komma med, jag skall inte göra något väsen; det är så rysligt att bli utestängd överallt, när andra stänga in sig och gråta och tala, och jag inte skall få veta vad det är“, sade Rosa bedjande.

[ 190 ]„Du vet ju det nu; jag har talt om det för henne, Polly“, sade Fanny, då de satte sig bredvid varandra, medan Rosa kröp upp på sängen, så att hon kunde gömma sig bland kuddarna, om hennes känslor blevo henne övermäktiga.

„Det gläder mig att du tar saken lugnt, Fanny lilla; jag var rädd att du skulle bli alldeles förkrossad“, sade Polly, då hon nu såg, att till trots för hennes fattning, Fannys ögon blickade upprört och hennes kinder hade en feberaktig färg.

„Jag kommer nog att gråta och jämra mig sedan, tänker jag, men i första ögonblicket blev jag liksom bländad och nu börjar det egga mig. Jag borde vara djupt sorgsen för stackars pappas skull, och jag är verkligen ledsen, men elakt som det torde synas, är det likväl sant, Polly, att jag är till hälften glad över vad som hänt, ty det tvingar mig att tänka på något annat än mig själv och ger mig någonting att göra.“

Fannys blick sänkte sig och hennes rodnad blev starkare då hon talade, men Polly förstod varför hon ville glömma sig själv, och lade sin arm kring henne med mera öm deltagande än Fanny anade.

„Kanske det inte är så farligt som det ser ut; jag förstår mig inte mycket på dylika saker, men jag har sett folk, som gjort cession och levat på lika stor fot som förut“, sade Polly.

„Så blir det inte med oss, ty pappa tänker avstå från alltsammans, så att ingen skall kunna säga ett ord av klander mot honom. Mammas lilla förmögenhet är förskriven åt henne och har icke blivit satt på spel. Det rörde henne djupt! Hon fruktar fattigdomen mera än jag till och med, men hon bad honom taga vad hon ägde, om det kunde hjälpa honom. Det fägnade honom, men han sade att ingen kunde förmå honom därtill, ty den skulle inte räcka till mycket och vore knappast tillräcklig för att skydda henne mot försakelser.“

„Vet du vad han tänker göra?“ frågade Polly oroligt.

[ 191 ]„Han sade att han ännu icke gjort upp sina planer, men att han tänkt flytta in i det lilla huset som tillhört farmor, så snart som möjligt, ty det anstode inte en bankruttör att föra så stor stat.“

„Ta de bort alla mina saker?“ frågade Rosa med ledsnad.

„Det händer allt; jag vet inte vad vi ha tillstånd att behålla, men inte är det mycket, tänker jag.“ Och Fanny såg ut som om hon vore beredd på att uppoffra allt vad hon ägde.

„De ska inte få mina nya örringar — jag ska gömma dem — och min bästa klänning och min luktflaska av guld. Ack, ack! Jag tycker det är riktigt småaktigt att ta en liten flickas saker också!“ Och Rosa dök ned mellan kuddarna för att kväva sin veklagan över utsikten att bli berövad sina skatter.

Polly lurade snart fram henne igen med en försäkran att hon icke skulle bli alldeles utblottad, och ett löfte att söka beveka hennes fars kreditorers stenhjärtan, om de skulle vilja tillgripa hennes örringar och luktflaskan.

„Mamma är sjuklig, så jag får väl ta hand om hushållet, förmodar jag, och du får lov att lära mig, Polly“, sade Fanny.

„Jojo, min nådiga, det är bra att kunna, skall du få se en vacker dag“, svarade Polly och skrattade betydelsefullt.

Fanny smålog, men därpå blevo bägge åter allvarsamma och sorgsna.

„Detta förändrar allt; mina gamla umgängesvänner skola vända mig ryggen, såsom vi gjorde åt Mertons, när deras far gjorde cession, och mina ’utsikter’ som man säger, äro alldeles förstörda.“

„Det tror inte jag; dina verkliga vänner skola icke överge dig, och nu får du se vilka de äro. Jag vet åtminstone en som skall bli hjärtligare än någonsin.“

„O, Polly, tror du det?“ Och Fannys ögon fuktades plötsligt av tårar.

[ 192 ]„Jag vet vem hon menar“, inföll Rosa, som alltid var angelägen att få reda på saker och ting. „Det är hon själv; Polly bryr sig inte om att vi äro fattiga, för hon tycker om tiggare.“

„Var det så du menade?“ frågade Fanny vädjande.

„Nej, det är en mycket bättre och kärare vän än jag“, sade Polly och nöp Fannys kind, som rodnade vackert för hennes blick. „Du kan aldrig gissa vem, Rosa, och det är inte värt du försöker; tänk du på vad du skall ha i ditt näpna, trekantiga skåp när du får det.“

Sedan de sålunda avfärdat avfärdat „mamsell frågvis“ som Tom kallade Rosa, vilken genast fördjupade sig i tankarna på det där skåpet, samtalade de äldre flickorna allvarligt om den inträffade förändringen, och Polly blev överraskad av den oväntade styrka och det förstånd Fanny visade. Polly var alltför omedveten av den förändring kärleken åstadkommit med henne själv, för att genast fatta orsaken till hennes väninnas tålamod och sinnestyrka, men hon gladdes däröver och kände att hennes profetia snart skulle förverkligas. Om en stund trädde Rosa åter ut ur sitt nya skåp och förde med sig en något besynnerlig idé

„Bruka bankruttörer (Rosa tyckte om detta främmande uttryck) alltid få nervattacker?“

„Gud bevars väl! Var fick du en sådan tanke ifrån, barn?“ utbrast Polly.

„Jo, det gjorde mr Merton; och jag tänkte att pappa kanske fått en sådan därnere, och jag blev just liksom litet rädd.“

„Mr Mertons konkurs var bedräglig och skamlig, och jag undrar icke på att han hade nervattacker. Vår är inte sådan, och pappa kommer inte att besväras av någonting dylikt, det kan du vara viss på“, sade Fanny med en min så stolt, som om „konkurs“ snarare vore en seger än ett nederlag.

[ 193 ]„Tycker du inte att du och Rosa borde gå ned och titta till honom?“ frågade Polly.

„Kanske han inte skall tycka om det, och inte vet jag vad jag skall säga honom heller“, invände Fanny, men Polly sade ivrigt:

„Jag vet att det skall fägna honom. Det är detsamma vad du säger; gå bara ned och visa honom att du inte misstror eller klandrar honom för vad som hänt, utan älskar honom så mycket mer och är villig och glad att kunna hjälpa honom att bära olyckan.“

„Jag går, jag är inte rädd; jag skall ge honom stora famnen och säga att vi äro mycket glada att få flytta in i det lilla huset“, utbrast Rosa och kröp ned ur sängen samt skyndade utför trappan.

„Följ med, Polly“, sade Fanny och drog väninnan med sig.

Vid dörren till biblioteket funno de Rosa, som förlorat modet, ty mr Mertons nervattack låg för henne och skrämde henne. Polly öppnade dörren, och så snart Fanny blev varse sin far, visste hon vad hon skulle göra. Elden brann svagt, gasen lyste dunkelt, och mr Shaw satt i sin länstol med sitt gråa huvud lutat i händerna och syntes så övergiven, gammal och nedböjd av bekymmer. Fanny kastade en blick på Polly och gick därpå fram och tog det gråa huvudet i sin famn, sägande med en öm darrning i rösten:

„Pappa, min goda pappa, vi komma för att hjälpa dig bära olyckan.“

Mr Shaw blickade upp, och då han i sin dotters ansikte varseblev något som han aldrig förr sett däri, slog han sin arm kring henne och lutade sitt huvud mot henne, liksom om han funnit den tröst han i detta ögonblick bäst behövde. I detta ögonblick kände Fanny med blandad glädje och självförebråelse vad en dotter kan vara för sin far, och med tanken på den svaga, [ 194 ]själviska mrs Shaw som sov däruppe, insåg Polly med plötslig klarhet, vad en hustru borde vara för en man — ett stöd, icke börda. Rörd av dessa ovanliga ömhetsbetygelser, kröp Rosa sakta upp i sin fars knä och med en stor tår glänsande på sin lilla trubbnäsa viskade hon:

„Pappa, vi fråga inte stort efter det, och jag skall hjälpa Fanny att hushålla för dig; det skall bli riktigt roligt.“

Mr Shaws andra arm slöt sig kring barnet och alla tego ett ögonblick, ty Polly hade smugit sig bakom hans stol, så att ingen skulle störa dessa tre, som av olyckan lärde huru mycket de älskade varandra. Mr Shaw hämtade sig inom kort och frågade:

„Var är min andra dotter, var är min Polly?“

Hon var genast framme, gav honom en av dessa stilla kyssar, som uttrycka mer än vanlig ömhet, ty hon blev rörd av att höra honom kalla sig „sin andra dotter“ och viskade därpå:

„Vill ni inte se Tom också?“

„Jo, visst; var är den stackars gossen?“

„Jag skall gå efter honom“, och Polly ilade bort med den mest förbindliga skyndsamhet.

Hon stannade likväl ett ögonblick i salen för att kasta en blick i spegeln och övertyga sig att allt var i sin ordning, ty hon var mer angelägen att Tom skulle finna henne vacker och intagande nu i hans olycka, än hon varit i hans välmaktsdagar.

Tom hade hunnit hämta sig då Polly inträdde, ty näsduken hade försvunnit, hans huvud var upplyftat, hans ansikte lugnt, och hela hans utseende röjde en trotsig fattning som tycktes säga åt ödet: „slå till, jag är färdig“. Han hörde icke när Polly kom, ty han blickade stadigt i elden med ögon som tydligen varsnade en helt annan framtid än den han var van att finna däri, men då hon sade: „Tom lilla, din pappa vill tala med dig“, steg han genast upp, räckte henne handen och sade: „Kom med, [ 195 ]vi kunna icke vara dig förutan“, samt förde henne med sig tillbaka till biblioteket.

Därpå hade de ett långt samtal, ty de gemensamma bekymren tycktes värma och stärka släktkärleken och förtroendet, och då mr Shaw redogjorde för sin brydsamma belägenhet, för såvitt de kunde fatta den, lyssnade de unga och förebrådde sig var i sin stad att hava rusat framåt så blint och sorglöst, medan stormen drog sig tillsammans och den stackars mannen stått ensam att möta den. Nu hade åskslaget kommit, och då de kände att det icke dödat dem, började de, sedan den första förskräckelsen var överstånden, att finna en halvt ängslande, halvt angenäm retelse i att tala därom, uppmuntra varandra och visa sig ovanligt vänliga, såsom då en plötslig regnskur driver två eller tre personer att söka skydd under samma paraply.

När de skildes åt för aftonen, smög sig Polly först undan, för att lämna de övriga ostörda, men kunde icke avhålla sig från att stanna utanför och se huru ömt flickorna togo god natt av sin far. Tom kunde icke få fram ett ord, ty män kyssas icke eller smeka varandra under tårar, när de känna som djupast, och allt vad han kunde göra för att uttrycka sitt deltagande och sin botfärdighet, var att trycka sin fars hand med en min av aktning, ånger och hängivenhet, och därefter rusa uppför trapporna som om furierna varit honom i hälarna, vilket de även voro i en ny och mildare form.