En krona bland flickor/Kapitel 12

←  Hjärtesorger

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Nupen i knoppen

Kullerbyttor  →

TOLVTE KAPITLET.
Nupen i knoppen.

På aftonen samma dag, då Fanny besökt henne, satte sig Polly framför elden med en beslutsam och tankfull min. Hon löste upp sitt hår, slängde upp koftan, lade fötterna på gallret framför spisen och tog Askfot i knä, vilka förberedelser antydde att någonting mycket viktigt skulle begrundas och avgöras. Polly resonerade icke högt, såsom hjältinnorna på scenen och i romanerna hava för sed, men det samtal hon höll med sig själv hade ungefär följande lydelse:

„Jag är rädd att det verkligen är något allvar med i spelet. Jag har försökt intala mig själv att det endast är fåfänga eller inbillning, men jag märker tydligt att det är något annat, och det går inte an att jag låtsar vara okunnig därom. Jag vet att man anser det passande för flickor att blunda och låta saken ha sin gång, utan att fråga efter huru mycken ledsamhet det kan åstadkomma. Men jag tycker inte det är att handla såsom man vill bli behandlad, och nog är det väl bra mycket hederligare att låta en karl veta att man inte älskar honom, innan han alldeles tappar bort sig.“

Polly lutade sig baklänges och kastade en blick upp i den lilla spegeln, som satt ovanför spisen och hängde så att den återspeglade deras ansikten som sutto kring elden. Polly såg däri ett par skvallrande ögon som framblickade bakom en tova av ljusbrunt hår, ett par kinder som rodnade och plötsligt drogo sig i gropar, då den friska munnen smålog, halvt blygt, halvt stolt, med ett uttryck av medveten makt och lika intagande som den behagsjuka rörelse, varmed hon strök tillbaka sina lockar och viftade med sin vita hand. Hon betraktade den trevliga tavlan ett ögonblick, varunder syner av flickromantik och triumfer flögo genom hennes huvud; därpå skakade hon håret över ansiktet och sköt stolen utom kretsen för spegeln, sägande med en löjlig blandning av egenkärlek och självförebråelse:

„O, Askfot, Askfot, vad jag är för en toka!“

Kisse tycktes bekräfta rättmätigheten av hennes känslor genom en hög murrning och en behagfull viftning med svansen, och Polly återgick till det ämne som hennes lilla koketteri narrat henne att lämna.

„Men tänk om det vore sant, om han friar till mig, och jag säger ja. Vilken uppståndelse det skulle göra, och vad det skulle vara roligt att se flickornas miner när det blev bekant! De göra sig alla stora föreställningar om honom, därför att han är så svår att behaga, och nästan varenda en skulle känna sig ofantligt smickrad, om han tyckte om henne, antingen hon nu ville gifta sig med honom eller inte. Trix har försökt tjusa honom i åratal, men han kan inte tåla henne, och det gläder mig. Fy, så stygg jag nu är! Ja, det kan jag inte hjälpa, hon är så stursk mot mig“, och Polly nöp katten i örat så hårt, att Askfot hoppade ned ur hennes knä i yttersta bestörtning.

„Nej, det duger inte att tänka på henne, och jag skall låta bli det!“ sade Polly för sig själv och knep ihop läpparna med en bister min, som ingalunda klädde henne. „Vilket sorgfritt liv jag skulle få; fullt upp med pengar, vänner i mängd, alla slags nöjen och inte arbete, ingen fattigdom, inga sura miner eller lappade kängor. Och så mycket gott jag skulle kunna göra dem därhemma — vad det skulle glädja mig!“ Och Polly lät sina tankar förirra sig i den lysande framtid hennes inbillning målade. Det var en mycket vacker tavla, men någonting tycktes likväl fattas däri, ty hon suckade snart och skakade på huvudet, sorgset grubblande. „Ack, men jag älskar ju honom inte, och jag fruktar att jag aldrig kan komma att göra det såsom jag borde. Han är mycket god och ädelsinnad och klok, och jag vet att han skulle bli snäll, men jag kan ändå inte förlika mig med tanken att tillbringa hela mitt liv med honom; jag är så rädd att jag skulle tröttna på honom, och hur skulle det då gå? Polly Sydney låter inte bra, mrs Arthur Sydney passar inte alls för mig. Jag undrar hur det skall låta att kalla honom ’Arthur’?“ viskade Polly och såg sig omkring, för att vara säker att ingen hörde henne. „Det är ett vackert namn, men något för fint, och jag skulle inte våga kalla honom ’Syd’, som hans syster gör. Jag tycker om korta, enkla, hemtrevliga namn, såsom John, Will eller Tom. Nej, nej, jag kan aldrig älska honom, och det är inte värt att försöka!“ Detta sista utrop undföll Polly liksom om hon blivit fattad av en plötslig oro, och lutande huvudet i sitt knä satt hon orörlig i flera minuter.

Då hon såg upp, bar hennes ansikte ett uttryck som ingen någonsin förut sett däruti; ett utseende av blandad smärta och undergivenhet, liksom om hon lidit någon förlust som medfört saknadens bitterhet.

„Jag vill inte tänka på mig själv eller försöka att rätta ett misstag genom att begå att annat“, tänkte hon och suckade tungt. „Jag vill göra vad jag kan för Fanny och inte ställa mig emellan henne och utsikten till lycka. Låt mig se, vad jag kan göra? Jag skall inte promenera med honom mera; jag skall hålla mig undan och gå krokvägar, så att jag inte möter honom. Jag har aldrig trott mycket på den där märkvärdiga slumpen, att han alltid skall vara på väg hem till middagen, just när jag beger mig till mina lektioner hos Roths. Sanningen att säga, tyckte jag också om att möta honom, det fägnade mig när någon såg mig i sällskap med honom, och jag kråmade mig nog över det, kantänka, mitt inbilska stycke! Men jag skall inte göra det mera, och det skall bespara Fanny en sorg. Stackars liten! Vad jag måtte gjort henne huvudbry nu en lång tid, utan att ana det. Hon har inte varit alldeles så vänlig som förr, men jag trodde det var dyspepsien som gjorde henne gnatig. Herre Gud! Om det andra kunde kureras lika lätt som detta.“

Här visade kisse en vänskaplig benägenhet att förlåta och glömma, och Polly lyfte henne upp, sägande högt:

„Askfot du, när matmor är stygg mot dig, så är det dyspepsi; lek och tag inte humör, för det är en ledsam åkomma, skall jag säga dig, kurre lilla.“

Därpå återgick hon till sina förra tankar och rabblade vidare:

„Om han inte förstår den piken, skall jag ge honom en tydligare, ty jag vill inte att det skall komma till en kris, ehuru jag inte kan neka att min fåfänga frestar mig rysligt att försöka ’gillra en fågel’ bara för retelsen och det hedrande i saken. Polly, du borde skämmas! Vad skulle din kära mamma säga, om hon finge höra sådana yttranden av dig?“

På morgonen började Polly att gå sina krokvägar. I stället för att begiva sig till sina elever genom parken och de trevliga gatorna däromkring, tog hon en omväg genom bakgatorna och undgick således mr Sydney, vilken efter vanligheten begav sig hem till middagen helt tidigt och tycktes missbelåten, då han ingenstädes varseblev det friska ansiktet i den anspråkslösa hatten. Polly fortfor härmed en vecka, och då hon sorgfälligt undvek Shaws hus vid visittimmarna, såg hon icke till mr Sydney, som naturligtvis inte sökte henne hos miss Mills. Mimmi råkade att vara illamående denna vecka och tog inga lektioner, så att morbror Syd blev berövad sin sista förhoppning och såg ut som om hans portion av lycka på en gång blivit avklappad.

Polly var ingalunda någon fullkomlig varelse, och vi kunna därför tillstå att den gamla frestelsen grep henne mer än en gång under veckan, ty sedan hennes knep med krokvägarna förlorat nyhetens behag, började hon sakna de små, trevliga möten som förut skänkt ett visst romantiskt doft åt hennes enformiga, strävsamma liv. Hon tyckte ganska mycket om mr Sydney, ty han hade alltid varit snäll och vänlig mot henne, alltifrån forna tider, då han bemött den lilla flickan med en artighet som den unga kvinnan bevarade i ett tacksamt minne. Jag tror icke det var hans rikedom, hans utmärkta talanger eller samhällsställning som ensamt intog Polly, ehuru de utan tvivel utövade större inflytande på henne än hon anade. Det var detta obeskrivliga något, som kvinnor så hastigt upptäcka och värdera hos män, som blivit begåvade med kloka och goda mödrar.

Polly hade lärt känna honom ganska noga under hennes besök hos Shaws, där han förtroligt umgicks, till följd av vänskapen mellan madame Shaw och hans mor; men hon hade aldrig tänkt sig honom såsom en älskare till vare sig Fanny eller henne, emedan han var sex eller åtta år äldre än de och ännu understundom antog sin forna roll av en vördnadsbjudande mentor. Härmed hade han likväl upphört på senare tiden, i synnerhet mot Polly, och detta smickrade henne mera än hon ville tillstå ens för sig själv. Hon visste att han beundrade hennes talang, högaktade henne för hennes självständighet och njöt av hennes sällskap; men när någonting varmare och mera smickrande än beundran, aktning och nöje började röja sig i hans väsen, kunde hon icke undgå att märka det en av de goda gåvorna här i livet dagligen kom henne allt närmare till buds, och började fråga sig själv, om hon kunde mottaga den med heder och belöna givaren.

Upptäckten av Fannys hemlighet tycktes visa henne vad hon borde göra, och därmed var det slut med Pollys tvekan. Efter den stunden tillät hon sig aldrig ruva på den angenäma frestelsen som kom i en förklädnad, vilken måste vara särdeles intagande för en ung flicka med något av den gamla Eva i sitt väsen. Hon trippade således dag efter dag genom de dystra bakgatorna, längtade efter den soliga parken, det där ansiktet som alltid klarnade, då hon kom, och framför allt efter utsikten att möta — ja, det var inte Trix.

När lördagen kom begav sig Polly hemifrån för att hälsa på sina väninnor Becky och Bess, men kunde icke avhålla sig från att stanna hos Shaws för att lämna ett paket till Fanny, ehuru det var vid visittiden. Då hon steg in i avsikt att springa upp på ett ögonblick, om Fanny händelsevis skulle vara allena, varseblev hon två hattar på ett bord.

„Vem är här, Katy?“

„Bara mr Sydney och unga herr Tom. Vill ni inte stanna en stund, miss Polly?“

„Inte nu; jag har litet bråttom“, och Polly skyndade bort som om ett dussin flitiga elever väntade på henne. Men när porten stängdes bakom henne, kände hon det så ensamt och kallt omkring sig, att hennes ögon tårades.

„Eftersom jag nu vet att han är hos Fanny, så kan jag våga att gå vart jag behagar. Det är så härligt väder, att alla småbarnen måste vara ute, och det skall göra mig gott att se dem“, tänkte Polly och vek av på den breda, solbelysta gatan, där noblessen just nu tog sin promenad.

Småbarnen voro verkligen ute i fullt fläng och syntes så glada och ömtåliga och söta som snödropparna och hyacinterna och narcisserna i drivbänkarna varifrån snön bortsmält. Men anblicken av dem gjorde icke det intryck på Polly som hon väntat, oaktat de smålogo åt henne från sina vagnar och kysste sina små, knubbiga händer när hon gick förbi, ty Polly hade just det slags ansikte som småbarn tycka om. En liten spenslig fröken i blå hatt kastade förtvivlade blickar efter en mycket liten skapelsens herre, som gick sin väg med en vitklädd pladdrande skönhet, medan en annan ung herre i eleganta purpurdamasker försökte trösta den övergivna sköna.

„Tag nu lilla herr Charles i hand, miss Mamie och gå snällt som Willy och Flossy“, sade pigan.

„Nej, nej, ja’ vill då med Willy, men det får ja’ inte. Då din väg, Tarley; jag tytter inte om dej“, skrek Blåhatt och kastade sin hermelinsmuff på marken samt snyftade i en mikroskopisk näsduk, vars spetsgarnering icke kunde lindra hennes sorg, såsom den kanske skulle ha gjort med en äldre lidande.

„Willy tycker bättre om Flossy; grina inte nu, utan kom, din stygga unge!“

Då stackars lilla Dido släpades bort av den hårdhjärtade pigan och purpurdamaskerna förgäves försökte vinna gehör, sade Polly med en suck och ett småleende för sig själv:

„Hur tidigt börjar icke den gamla historien.“

Litet längre bort gick Polly förbi ett nyförlovat par av sina bekanta, gående arm i arm för första gången, båda med detta stolta men lugna utseende, som är så intagande hos dylika för tillfället upphöjda varelser.

„Så lyckliga de se ut; herre Gud!“ sade Polly trippande vidare, undrande om hennes tur någonsin skulle komma och befarade att det var omöjligt.

Skymten av ett fruntimmer med ett moderligt utseende som inträdde i en port och mottogs av en skara vackra barn, som störtade sig över mamma och hennes paketer med ett skri av hänryckning, gjorde ett gott intryck på Polly, och då hon några minuter därefter gick förbi ett gammalt, gråhårigt par som stillsamt promenerade framåt i solbaddet, kände hon sig ännu mera belåten och glad över detta lyckliga slut på en dikt som hon läst hela gatan utefter.

Liksom om den lille skalkaktige guden velat överrumpla henne i ett svagt ögonblick eller kanske giva henne ännu en utsikt, syntes i samma ögonblick mr Sydney vid hennes sida. Hur han kom dit, fick hon aldrig klart för sig, men där stod han, rodnande och en smula andfådd, men tydligen så glad att se henne, att hon icke hade hjärta att visa sig kall och frånstötande, såsom hon haft för avsikt att göra när de skulle mötas.

„Det är bra varmt idag“, sade han, sedan de skakat hand och han börjat gå bredvid henne liksom förr.

„Det ser så ut på er.“ Och Polly skrattade med en plötslig glans i sina ögon. Hon kunde rakt inte hjälpa det, det var så angenämt att se honom igen, just då hon kände sig så ensam.

„Har ni slutat med lektionerna hos Roths?“ frågade Sydney och kastade sig in på ett annat ämne.

„Nej.“

„Går ni dit som vanligt.“

„Ja.“

„Hm, jag kan inte begripa hur ni kommit dit.“

„Lika litet som jag kan begripa hur ni kommit hit så plötsligt.“

„Jag såg er genom fönstret hos Shaw och tog mig friheten att springa efter er utefter bakgatan“, sade han skrattande.

„Det är alldeles på samma sätt som jag går till Roths“, svarade Polly. Hon hade icke tänkt tala om det, men hans uppriktighet var så behaglig att hon glömde sig.

„Det är inte fullt så nära eller trevligt som genom parken.“

„Jag vet det, men man tröttnar ibland på de gamla vägarna och får lust att försöka nya.“

Pollys ton var icke riktigt naturlig, och Sydney gav henne en hastig blick i det han frågade:

„Tröttnar ni på gamla vänner också, miss Polly?“

Inte ofta, men“ — och där fastnade hon, ty fruktan att synas otacksam och ovänlig kom henne nästan att önska det han icke skulle förstå den vink hon så sorgfälligt förberett åt honom.

En liten dyster paus uppstod, vilken Polly avbröt genom att hastigt yttra:

„Hur är det med Fanny?“

„Storståtligt som alltid. Vet ni vad, jag är tämligen missnöjd med Fanny, hon tycks inte utveckla sig till sin fördel med åren“, sade Sydney, liksom gillade han ombytet av samtalsämne och gladdes däröver.

„Ack, ni ser henne aldrig från hennes bästa sida. Hon antar det där storståtliga utseendet för att dölja sitt verkliga väsen. Men jag känner henne bättre, och jag försäkrar er att hon verkligen växer till sig, hon försöker att rätta sina fel, ehuru hon inte vill tillstå det, och en vacker dag skall ni bli överraskad, då ni finner huru mycket hjärta och förstånd och huru många goda egenskaper hon har.“

Polly talade nu uppriktigt och Sydney betraktade henne såsom om Fannys försvararinna behagade honom bättre än Fannys försvar.

„Det gläder mig mycket att höra, och jag vill gärna tro att ni har rätt. Var och en vill väl visa er sin goda sida, och det är säkerligen därför ni finner livet så behagligt.“

„O, det gör jag visst inte. Det förefaller mig ofta tungt och dystert, och jag klagar nog otacksamt under mina prövningar.“

„Skulle vi inte kunna göra dem lättare för er.“

„Tack, nej. Jag får inte mera av det slaget än som är nyttigt för mig, tänker jag, och man begår så lätt ett misstag när man söker slingra sig undan bekymren.“

„Eller personer“, tillade Sydney i en ton som kom Polly att rodna ända upp till hårfästet.

„Vad parken är täck!“ sade hon i yttersta förvirring.

„Ja, det är den angenämaste promenadplats vi ha; tycker ni inte det?“ frågade den unge mannen slugt, och Polly föll genast i den utlagda snaran.

„Jo, visst! Det är alltid så uppfriskande att se en liten bit utav landet, så att säga, i synnerhet denna årstid.“

O, Polly, Polly, så dumt du yttrar dig, när du nyss förut låtit honom förstå att du ledsnat vid parken! Mr Sydney var varken en narr eller en inbilsk sprätt, och genom att lägga tillsammans det ena med det andra samt taga vissa småsaker med i beräkningen, hade han nu kommit till den slutsats, att Polly hört samma småskvaller som han, varigenom deras namn länkades tillsammans, och att hon icke tyckte om detta samt ville visa honom det. Han fattade vinken hastigare än hon väntat, och stolt och ädelsinnad som han var, beslöt han att genast komma på det klara med saken, såväl för Pollys skull som sin egen. När hon yttrat sin sista lysande anmärkning, sade han därför lugnt, i det han skarpt betraktade henne:

„Jag trodde det; jag lämnar staden på några veckor för affärer, så att ni kan njuta av er ’lilla bit utav landet’, utan att behöva frukta några ledsamheter för min skull.“

„Ledsamheter? O, nej!“ utbrast Polly allvarsamt, varefter hon tystnade tvärt, då hon icke visste vad hon skulle säga.

Hon trodde, att hon hade tämligen mycket av koketten uti sig, och jag tvivlar ingalunda att med tid och övning skulle hon ha blivit ganska farlig, men ännu var hon alltför okonstlad och rättfram för att kunna åstadkomma även en oskyldig lögn. Sydney visste detta och tyckte om henne därför, men begagnade sig icke desto mindre därav till sin fördel, i det han plötsligt frågade:

„Säg mig nu uppriktigt, skulle ni inte gå den vanliga vägen och njuta därav lika mycket som förr, om jag inte vore i närheten och gav folk anledning till prat?“

„Jo“, sade Polly, innan hon hann att hejda sig, och kunde sedan hava velat bita tungan av sig för sin ohövlighet. En ny, förskräcklig tystnad tycktes förestå, men just i detta ögonblick travade en ryttare förbi dem och hälsade småleende, varvid Polly utropade: „Ack, det är Tom!“ med en ton och en blick som tystade de ord Sydney hade på läpparna och förmådde honom att i stället räcka henne handen med en blick som kom Pollys hjärta att klappa för ögonblicket och ängslas av medlidande en lång stund därefter, ehuru han endast sade: „Farväl, Polly!“

Han hade gått, innan hon kunde göra någonting annat än att se på honom med en blick av samvetsagg, och hon fortsatte sin väg, i känslan av att den förste och kanske ende älskaren hon skulle få erhållit sitt svar och mottagit det i tysthet. Hon visste icke vad mera han upptäckt och tröstade sig med att han icke tyckte särdeles om henne, då han avlägsnade sig så hastigt vid första avslaget.

Polly återtog icke sin favoritpromenad förrän hon fått veta av Mimmi att „morbror“ verkligen lämnat staden, och då fann hon, att det var huvudsakligen hans sällskap och samtal som gjort vägen så angenäm. Hon suckade över det bakvända i förhållandena i allmänhet och jämrade sig litet över sina egna sorger särskilt, men på det hela taget bar hon sin förlust bättre än hon väntat, ty jämte sina egna bekymmer fick hon snart även andras att avhjälpa, och sådant lättar mera än floder av saknadens tårar och timmar av sjuklig klagan.

Hon undvek Fanny ett par dagar, men vann ingenting därpå, ty så snart den unga damen hörde talas om Sydneys plötsliga avresa, gav hon sig ingen ro, förrän hon fått veta anledningen, och en afton i den för ömma förtroenden lämpliga skymningsstunden begav hon sig bort till Polly.

„Vad har du haft för dig på senaste tiden?“ frågade Fanny med tillkämpad fattning och avvaktande dagsljusets avtagande med brinnande otålighet.

„Jag har drivits hit och dit som vanligt. Vad nytt hos er?“ frågade Polly med en förkänsla att någonting skulle komma, och nästan glad att få slut på saken.

„Ingenting särskilt. Trix behandlar Tom på ett skamligt sätt, och han är tålig som ett lamm. Jag har rått honom att slå upp och inte längre låta henne plåga honom, men han vill inte, då hon blivit lurad en gång förut och han tycker det är simpelt.“

„Kanske att hon slår upp?“

„Det betvivlar jag visst inte, om någonting bättre skulle yppa sig. Men Trix börjar bli passé, och det skulle inte förvåna mig, om hon höll honom fast av pur elakhet, om ingenting annat.“

„Stackars Tom, vilket öde!“ sade Polly med en veklagan som skulle vara komisk, men lät så sorglig, att hon insåg att den var misslyckad, och sökte dölja sin förlägenhet med ett skratt, i det hon yttrade: „Om du kallar Trix passé vid tjugutre år, vad skola vi då bli allihop vid tjugufem.“

„Alldeles förbi och lagda på hyllan. Jag känner mig så redan, ty man visar mig inte hälften så mycken uppmärksamhet som förr, och häromdagen hörde jag Rosa och Grace undra varför inte de där gamla flickorna kunna stanna hemma och ge plats för dem!“

„Hur mår Rosa?“

„Ganska bra; men hon tråkar ut mig med sina besynnerliga tycken och infall. Hon håller helst till i köket och stökar, men avskyr att läsa och sade rent ut i herrskapet Vincents närvaro, att hon tyckte det skulle vara roligt att gå omkring med en liten korg och tigga, bara för att se vad hon kunde få.“

„Mimmi sade häromdagen att hon ville vara en duva, så att hon kunde få slaska i smutsen, utan att behöva bråka med skurtrasor.“

„Apropos, när kommer hennes morbror tillbaka?“ frågade Fanny, som inte kunde ge sig till tåls längre och med glädje omfattade det tillfälle som erbjöds henne.

„Ja, det vet jag verkligen inte.“

„Och frågar inte efter det heller, kan jag tro, din hårdhjärtade varelse.“

„Kors, vad menar du, Fanny?“

„Å, jag är inte blind, vännen lilla, och inte Tom heller; när en ung herre helt snöpligt avbryter sin visit och rusar efter en ung dam och ses hålla henne i hand på ett avlägset ställe i parken, men därpå plötsligt reser sina färde, så veta vi vad sådant har att betyda, om du inte gör det.“

„Vem är det som kokat ihop den där lilla nätta historien, det skulle jag gärna vilja veta?“ frågade Polly, då Fanny tystnade och hämtade andan.

„Seså, gör dig inte till, Polly, utan säg mig nu som en snäll flicka, har han inte friat till dig?“

„Nej, det har han inte.“

„Tror du inte han tänker det, då?“

„Jag tror aldrig han kommer att säga ett ord åt mig.“

„Minsann gör du mig inte riktigt överraskad“, sade Fanny och drog ett djupt andetag, liksom en tyngd fallit från hennes sinne. Därpå tillade hon med förändrad ton:

„Men älskar du honom inte, Polly?“

„Nej.“

„Är det sant?“

„Fullkomligt sant, Fanny.“

Bägge tego ett ögonblick; men den enas hjärta klappade av glädje, och skymningen dolde ett ansikte som strålade av lycka.

„Tror du inte att han tycker om dig, Polly lilla?“ frågade Fanny efter en stund. „Jag vill visst inte plåga dig med mina frågor, men jag har verkligen tyckt mig märka det.“

„Det tillhör inte mig att säga det, men skulle så vara, är det blott ett flyktigt tycke, som han snart skall övergiva.“

„Tala nu om alltsammans; det intresserar mig mycket, och jag är säker på att någonting tilldragit sig er emellan; jag hör det på din röst, fastän jag inte kan se ditt ansikte.“

„Kommer du ihåg det samtal vi hade en gång efter läsningen av en utav miss Edgeworths berättelser, om att man borde hindra en älskare från att komma till en förklaring, då man inte älskade honom?“

„Ja.“

„Flickorna menade att det icke var passande, men jag påstod att det i alla händelser var rätt. Jag hade också beslutit att göra det, om det blev nödvändigt; och jag har också gjort det. Kom ihåg, jag säger inte att mr Sydney älskade mig, det har han aldrig sagt och kommer heller aldrig att säga det hädanefter; men jag trodde att han möjligen tyckte om mig och kanske skulle gå längre, om jag inte lät honom förstå att det vore fruktlöst.“

„Och det gjorde du!“ utbrast Fanny helt upprörd.

„Jag gav honom en vink, och han förstod den. Han hade förut ämnat resa, så att du må inte tro att han är förtvivlad, eller bry dig om enfaldiga människors prat. Jag tyckte inte om att han mötte mig så ofta och lät honom veta det genom att gå en annan väg. Han förstod mig och tog saken helt lugnt som en gentleman. När allt kommer omkring, tyckte han kanske, att jag var en inbilsk toka och skrattade åt mig, för att jag gjort mig besvär onödigtvis.“

„Nej, det gjorde han inte; han tyckte säkerligen om det och högaktar dig för vad du gjort. Men Polly, det skulle varit ett gott parti för dig.“

„Jag kan inte sälja mig för ett rikt gifte.“

„Bevars! En sådan idé.“

„Ja, det är rätta uttrycket för hälften av era förnäma partier. Jag är egen, som du vet, och föredrar att vara en oberoende gammal mö och ge musiklektioner i all min dar.“

„Ah, men det behöver du inte. Du är skapad för ett eget hem med dess lycka och trevnad, och jag hoppas du skall få det, min goda Polly“, sade Fanny med värme, och kände sig så tacksam mot Polly, att hon måste kämpa med sig själv, för att icke genast förråda hela sin hemlighet.

„Jag hoppas det själv, men jag tvivlar därpå“, svarade Polly med en ton, som kom Fanny att undra, om hon också visste vad hjärtesorg ville säga.

„Det är någonting som trycker dig, Polly, men vad? Förtro dig åt mig, såsom jag gör åt dig“, sade Fanny ömt; ty all den köld hon sökt dölja, hade bortsmält i det plötsliga solsken som strålade mot henne.

„Gör du det alltid?“ frågade hennes väninna och lutade sig framåt med ett oemotståndligt begär att återfå den kärlek och det förtroende hon åtnjutit av Fanny, och som voro henne alltför dyrbara för att utbytas mot en liten flyktig böjelse eller den ofruktbara äran av att gillra en fågel, för att nyttja Trixs eleganta uttryck. Fanny förstod nu allt och kastande sig i Pollys armar utbrast hon under en ström av tacksamma tårar:

„O, min goda, älskade Polly, gjorde du det för min skull?“

Och Polly tryckte henne intill sig, sägande med sitt ömma tonfall:

„Jag ville inte att en älskare skulle skilja detta vänpar, om jag kunde hindra det.“