En lycklig hustru/Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
En lycklig hustru
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Första kapitlet
Andra kapitlet  →


[ 1 ]

Första kapitlet.

I hvilket lemnas en skildring af miss Crump, hennes friare och familjekrets.

I en viss stilla och undangömd vrå af den stora staden London — måhända i närheten af Berkeley Street eller i alla händelser nära Burlington Gardens — fanns förr i verlden ett värdshus, som kallades Stöfvelknekts-hotellet. Värden på stället, mr Crump, hade vid början af sitt lif förrättat en uppassares yrke i ett värdshus, till och med mera besökt än hans eget, och långt ifrån att skämmas för sitt ursprung, såsom så många göra i sin lyckas dagar, hade han sålunda upptecknat det öfver den gästvänliga porten till sitt hotell.

Crump gifte sig med miss Budge, bland beundrarne af den festliga dansen så väl känd under namn af miss Delancy; och de hade en enda dotter, benämnd Morgiana efter denna ryktbara rol i de Fyrtio Röfvarne, hvilken miss Budge utförde under det mest smickrande bifall både vid Surrey och Wells. Mrs Crump satt i ett litet skänkrum, slösaktigt prydt med porträtter af dansörer och dansöser af alla åldrar, från Hillisberg, Rose, Parisot, som svingade sig på den lätta, fantastiska tån år 1805, ända ned till våra dagars sylfider. I denna samling fanns äfven ett förtjusande porträtt af henne sjelf, taget af De Wilde; hon var klädd i Morgianas kostym och aftagen i det ögonblick, som hon håller på att vid ljudet af en mycket långsam musik hälla en hop brinnande olja i ett af de fyrtio faten. I denna helgedom satt hon, med svarta ögon, svart hår, ett purpurrödt ansigte och en turban; och när helst man kom in i salen, morgon, middag eller qväll, såg man mrs Crump sysselsatt att dricka thé (med en liten »tår» uti), läsande i Sunday Times eller Cumberlands British Theatre.

Saken var den, att den Kungliga Stöfvel-knekten var ett mycket städadt och “gentilt” ställe, fast just icke så särdeles storartadt; och man behöfde icke använda stor möda för att förmå mr Crump, då han stod i solskenet och betraktade sin egen port, att berätta hurusom han en gång med denna stöfvelknekt hade afdragit stöflarna på sjelfva Hans Kunglig Höghet Prinsen af Wales och de förnämsta gentlemen i Europa. Medan de andra värdshusen deromkring skröto öfver sin förmenta liberalitet i politiken, höll sig derföre Stöfvelknekten till de gamla goda konservativa åsigterna och besöktes endast af sådana personer som voro af enahanda tänkesätt. Der funnos tvenne mycket besökta salar, en för herrarne af förklädet, som kommo från sina principalers hus der i trakten, och den andra för husets mera förnämliga kunder, som der hade bildat en liten klubb.

Jag får inte glömma att omnämna, att medan mrs Crump smuttade på sitt evinnerliga thé och tvättade sitt ändlösa blåa porslin, kunde man ofta få höra miss Morgiana, sysselsatt vid sitt lilla piano, sjungande: »Kom med mig i lunden, der de gröna björkar stå»; eller »Mitt hjerta och min lyra», eller »Hej, raska gosse, hej!» eller någon annan af dagens populära visor. Och den snälla flickan sjöng rätt bra till på köpet, och om hon också någon gång tog litet falskt, så ersattes denna brist genom hennes stämmas kraft och uthållighet; och Morgiana nöjde sig icke med att blott och bart sjunga melodierna, utan återgaf alla de rulader, fiorityrer och andra utsiringar, såsom hon hörde dem sjungas på theatrarne af mrs Humby, mrs Waylett eller madame Vestris. Flickan hade vackra svarta ögon, likasom sin mamma, samt en synnerlig lust för theatern, såsom alltid är fallet med en skådespelares barn, och för att säga sanningen rent ut, hade hon mången gång uppträdt på theatern vid Chaternie street, först i mindre roler och sedan såsom Desdemona, Rosina och i miss Footes rol, der hon brukade dansa. Minst fyra gånger i veckan brukade hon och hennes mor på aftonen segla af till något allmänt förlustelseställe, ty mrs Crump hade en mystisk bekantskap med allt slags theaterfolk, och dörrarne till hennes gamla tillhåll »the Wells», Cobourg, ja till sjelfva Lane och Market, slogos upp för hennes »Sesam, öppna dig», såsom röfvarnes dörr gjorde för hennes kollega, Ali Braba (Hornbuckle) i den der musikpjesen i hvilken hon var så namnkunnig.

Mr Crumps älsklings- och hvardagsdryck var öl, om aftnarna omvexlande med litet »gin»; och föga behöfver sägas om nämde gentleman, undantagandes att han på ett hedrande sätt skötte sina åligganden och fylde upp presidentens stol på klubben så fullständigt som den någonsin kunde bli fylld; ty han kunde icke ens ha sin öfverrock på sig då han satt der, så noggrannt var sitsen afpassad åt honom. Hans hustru och dotter hyste måhända temligen klena tankar om honom, ty han hade ingen litterär fallenhet och hade aldrig varit på någon theater sedan han tog sin brud från en af dem. Han var vid den tiden betjent åt lord Slapper, och säkert är att hans Herrlighet hade satt upp Stöfvelknekten åt honom, och att åtskilliga historier hade varit i svang. Men hvad rör väl sådant er och mig? Låt det förflutna vara förflutet. Mrs Crump var en lika så hederlig och ärbar qvinna som någon af hennes grannar, och hennes dotter hade femhundra pund att få på sin brölloppsdag.

De som känna den engelska handelsklassens vanor hafva säkert märkt, att en person af denna klass har lika mycken fallenhet för ett sällskapligt umgänge som trots någon lord i hela landet; att han älskar ett godt skämt och inte säger nej för ett glas; att han efter dagens mödor och besvär gerna sällskapar med män af sin klass, och att, som sällskapslifvet icke har skridit så pass långt framåt hos oss, att han kan ha tillfälle att njuta af en praktfull klubbs beqvämligheter, hvilka stå öppna för mången, som icke har en tiondedel af hans penningmedel, sammanträffar han med sina vänner i den trefliga källarsalen, der ett prydligt sandadt golf, en vid Windsorstol och en tår af någonting varmt med vatten göra honom lika lycklig, som någon af klubbens ledamöter i deras präktiga saloner.

På Stöfvelknekten samlades, såsom redan blifvit omnämdt, ett mycket gentilt och utvaldt sällskap, kalladt Njurklubben, hvilket namn härledde sig från det faktum, att klubbens medlemmar alltid om lördagsaftnarna roade sig med en liten treflig supé på stekt njure. Lördagsaftonen var deras festafton, hvilket icke hindrade att de sammanträffade alla andra aftnar i veckan då de voro fallna för ett gladt lag, och somliga af dem kunde icke samtidigt infinna sig der på lördagarne, emedan de på sina vackra och eleganta malmgårdar tillbragte de sex och trettio timmar af vederkvickelse och hvila, som lyckligtvis finnas vid slutet af hvarje vecka.

Till detta sällskap hörde mr Balls, den store kryddkrämaren vid South Audley Street, en burgen och behållen man, som, efter hvad man sade, hade sina tjugo tusen pund; Jack Snaffle, vid slussen strax bredvid, en riktig huggare till att sjunga muntra och trefliga visor; Clinker, jernkrämaren, allesammans gifta karlar och med blomstrande affärer. Inga livréer hade inträde i detta rum, såsom man väl kan föreställa sig, men en eller par utvalda taffeltäckare och hofmästare fingo deltaga i kretsen; ty de personer, af hvilka denna bestod, visste allt för väl huru vigtigt det var att stå på god fot med dessa herrar; och mången gång skulle mylords räkning aldrig ha blifvit betald och myladys stora beställning aldrig blifvit gjord, om det icke varit för det samspråk, som föreföll på Stöfvelknekten och det vänskapliga umgänge, som egde rum mellan alla sällskapets medlemmar.

De förnämsta kaxarna inom sällskapet voro tvenne ungkarlar och tvenne så fashionabla handlande som trots någon i staden. Mr Woolsey, från Stultz’, i den ryktbara firman Linsey, Woolsey & C:o, vid Conduit Street, skräddare, och mr Eglantine, den berömde perukmakaren och parfymförsäljaren vid Bond Street, hvars tvålar, rakknifvar och parfymerier voro kända öfver hela Europa. Linsey, den äldre kompanjonen i skräddarfirman, hade sitt ståtliga hus i Regents Park, körde sin karriol och gjorde föga mera än lånade firman sitt namn. Woolsey, som bodde i samma hus, var den egentligen arbetande och verkställande ledamoten i firman, och det påstods att hans snitt var lika präktig som någon mans i hans yrke. Woolsey och Eglantine voro rivaler i många afseenden — rivaler i “fashion”, rivaler i qvickhet och framför allt rivaler om den redan omnämda unga damen, den mörkögda sångerskan Morgiana Crumps hand. De voro båda dödligt förälskade i henne, och hvar och en af dem förtalade af hjertans grund den andra, då han var frånvarande. Woolsey sade om perukmakaren, att Eglantine alldeles inte var hans verkliga namn, och att han låg i judars händer och att hans förlag och stora bod uppåts of procenter-räntor. Hvad Woolsey deremot angick, anmärkte Eglantine, att hans anspråk på att härstamma från kardinalen vore bara ett löst och löjligt prat; att han visserligen var delegare i firman, men icke hade mera än en sextondedel deri, och att firman aldrig kunde drifva in sina fordringar och hade en massa osäkra sådana i sina böcker. Som vanligt var det en god del sanning och en god del förtal i dessa yttranden; i alla händelser hade de båda herrarna en florerande affärsrörelse och deras anspråk understöddes af de respektive föräldrarna. Mr Crump var nemligen på skräddarens sida, medan mrs Crump var synnerligt gynnsamt stämd för den förledande perukmakaren.

Imellertid är det ett egendomligt faktum, att hvar och en af dessa tvenne herrar voro i behof af den andres hjelp. Woolsey var nemligen besvärad af en förtidig skallighet eller tvingades af någon ännu mera olycklig nödvändighet att lägga sig till en peruk; hvaremot Eglantine var en mycket korpulent man, som i hög grad behöfde konstens tillhjelp för att få sin figur i ett hyggligt och presentabelt skick. Han nyttjade en brun pigesch med snörmakerier och försökte på allt sätt att dölja sin fetma; men Woolseys anmärkning, att om han än klädde sig huru som helst, skulle han likväl se ut som en »snob», och att han var den enda man i England, som kunde göra en gentleman af honom, trängde till perukmakarens hjerta; och om det var någonting på jorden, som han längtade efter (miss Crumps hand oberäknad), så var det att få en rock från Linseys, i hvilken drägt han var öfvertygad att Morgiana icke skulle kunna motstå honom.

Om Eglantine var orolig för sin rock, så anföll han deremot å sin sida Woolsey på det häftigaste för hans peruk; ty ehuru den senare gick till de bästa artisterne i denna väg, kunde han dock aldrig få en peruk, som satt riktigt naturligt på hans hufvud, och det olyckliga epitetet af mr Perukstock, som hårfrisören vid ett tillfälle gaf honom, fick han sedan alltid äta upp på klubben och kom honom att vrida sig som en mask så ofta det yttrades. Båda skulle för länge sedan lemnat Njurklubben till följd af det obehag de kände i hvarandras sällskap, om icke de varit rädda för hvarandra — ty hvar och en af dem kände en viss magnetisk dragning till stället, och vågade icke lemna fältet i besittning åt sin rival.

För att göra miss Morgiana rättvisa, måste vi nämna att hon icke uppmuntrade den ena af sina friare mera än den andra; men likasom hon tog emot Eau de Cologne och kammar af frisören, samt en och annan spektakelbiljett, en liten traktering då och då i Greenwich och ett stycke veritabelt genuesiskt sammet till en hatt (det hade ursprungligen varit ämnadt till en väst) från den beundrande skräddaren, så hade hon äfven visat sig vänlig mot dem båda och till ersättning gifvit hvar och en af dem till present en lock af sitt hår. Detta var allt hvad hon hade att ge, stackars flicka, och huru kunde hon väl neka att glädja sina beundrare med detta billiga och enkla bevis på sin högaktning? En liten hygglig scen, som nära nog urartade till handgemäng, egde rum mellan de båda rivalerna den dag, då de upptäckte att en hvar af dem var i besittning af en af Morgianas lockar.

Sådana voro den lilla Stöfvelknektens egare och förnämsta gäster, och om läsaren nu vill med oss göra en liten promenad till Bond-Street, så skall han der finna några andra personnager, som vänta på att ådraga sig hans uppmärksamhet.

[ 2 ]Icke långt från mr Eglantines butik vid Bond-Street ligga de väl kända »Windsor chambers», der West Diddlesex-bolaget, engelska och utländska tvål-kompaniet och de ryktbara advokaterna Kite och Levison hafva sina respektiva kontor. Mellan tvål-kompaniets lysande saloner i första våningen, med dess staty af Britannia, presenterande ett tvålpaket åt Europa, Asien, Afrika och Amerika, samt West Diddlesex-kompaniet i bottenvåningen, bor, i entresolen, en gentleman vid namn mr Howard Walker. Metallplåten på dörren till denne gentlemans rum har, under sjelfva namnet, ordet »agentur» ingraveradt; och vi kunna deraf draga den slutsatsen, att vår man drifver detta mystiska yrke. Till sin yttre menniska var mr Walker en mycket fin och städad karl; han hade stora polisonger, mörka ögon (med ett knappt märkbart skelande), käpp med guldknapp och sammetsväst. Han var medlem af en klubb, hade inträdeskort till operan och kände hvart enda ansigte bakom kulisserna; för öfrigt hade han för vana att använda en mängd franska fraser i sin konversation, emedan han under en tids vistande »på kontinenten», inhemtat en ytlig kännedom deraf; i sjelfva verket hade han vid åtskilliga tider af sitt lif funnit det särdeles förmånligt att vistas i staden Boulogne, der han förvärfvade sig en kunskap i rökning, ecarté och billard, som efteråt kom honom mycket väl till pass. Han kände till alla ställen, der man åt i hela staden, och markören hos Hunts kunde endast gifva honom tio förut. Han hade äfven åtskilliga fashionabla bekantskaper, och man kunde få se honom spatsera arm i arm med sådana gentlemen som Mylord Vauxhall, markisen af Billingsgate eller kapten Buff, och på samma gång nicka åt unga Moses, eller åt Loder, spelhusvärden eller åt Aminadab, cigarrhandlaren i »Fyrkanten». Ibland bar han ett par prydliga mustascher och kallades kapten Walker, grundande sitt anspråk på denna titel på det faktum att han en gång varit anstäld i Hennes Maj:ts af Portugal tjenst. Det torde knappast behöfva nämnas att han flera gånger varit inför konkursdomstolen. Men för den som icke kände hans histora desto närmare var det något svårt att veta att han var den samma person som sålunda gjort sig lagen till godo, helst som han i sin »stat» skyldrade såsom Hooker Walker, vinhandlare, kommissionär, musikhandlare och Gud vete allt hvad. Det verkliga förhållandet är det, att ehuru han föredrog att kalla sig Howard, var Hooker likväl hans kristningsnamn, som blifvit honom gifvet af hans hederliga gamla far, som var präst och hade ämnat att få sin son till att gå samma bana. Men som den gamle herrn dog i ett fängelse i York, der han satt häktad för skuld, blef han aldrig i stånd att genomdrifva sina fromma afsigter med sin sons presterliga framtid; och den unge mannen blef (såsom han med mången mustig ed brukade förklara) tvungen att draga sig fram på egen hand och blef vid ganska tidig ålder »en man af verld».

Hvilken mr Howard Walkers ålder var vid den tid, då vår berättelse börjar, eller vid en obestämd tid förut eller efteråt, är omöjligt att närmare bestämma. Om han var tjugoåtta år, såsom han sjelf försäkrade, så hade tiden behandlat honom temligen hårdhändt; hans hår var tunnt, och det fanns en mängd kråkfötter kring hans ögon jemte andra tecken i hans ansigte, som antydde ett börjande förfall. Om han deremot var fyrtio, såsom Sam Snafle förklarade, hvilken sjelf hade haft sina missöden i yngre åren och svor på att han känt mr Walker i Whitecrossfängelset år 1820, så såg han rätt ung ut för sin ålder. Hans växt var smärt och spänstig, hans ben nätt och prydligt, och han hade icke ett enda hvitt hår i sina polisonger.

Det måste imellertid bekännas, att han begagnade mr Eglantines »Regenerative Unction» (som gör ens skägg lika svart som ens stövlar) och att han mycket ofta gjorde besök i denna herres butik, der han köpte betydliga qvantiteter af tvål och parfymeriartiklar för ett utomordentligt godt pris. Sanningen att säga, var han känd för att icke betala mr Eglantine en enda skilling för dessa lyxartiklar, och som han hade dem för ett så billigt pris, kunde han naturligtvis icke behöfva spara på dem. Sålunda var mr Walker en nästan lika doftande blomsterbukett som mr Eglantine sjelf. Hans näsduk var parfymerad med heliotrop, hans hår med jasmin, och hans rock hade vanligen en fin doft af cigarrer, hvilket allt gjorde hans närvaro i ett rum nästan ögonblickligen märkbart. Jag har beskrifvit mr Walker så noggrannt och utförligt, emedan det är mera med karakterer än förvånande händelser, som denna lilla historia kommer att sysselsätta sig med, och mr Walker är en af dess förnämsta handlande personer.

Och sedan vi nu sålunda presenterat mr Walker, vilja vi med honom promenera till mr Eglantines butik, der denne gentleman väntar för att få sitt porträtt taget. Det är nära ett helt tunnland spegelglas (under det kungliga vapnet) i mr Eglantines butikfönster; och om aftonen, då gasen är tänd och tvålkulorna äro illuminerade samt de fladdrande lågorna nyckfullt spela öfver otaliga flaskor med mångfärgade parfymer — än blixtra mot ett rakknifsfodral och än upplysa en kristallvas, innehållande en hundratusen patenterade tandborstar, så kan man lätt föreställa sig hvilken effekt allt detta måste göra. Tro blott för all del inte att han är en sådan person att han har någon af dessa vedervärdiga, fånigt leende vaxfigurer i sitt fönster, likt åtskilliga af hans värda yrkesbröder. Han är öfver dylika usla konster, och det är min fulla tro att han lika gerna skulle låta taga af sig sitt eget hufvud och sätta det som dekoration i sitt butikfönster som att tillåta en dylik fånig vaxdocka stå der.

På ena rutan läses i eleganta guldbokstäfver: »Eglantinia» — detta är hans parfym för näsduken; och på den andra »Regenerative Unction» — detta är hans ovärderliga pomada för håret.

Det lider intet tvifvel, att mr Eglantines kunskap i sitt yrke närmar sig till snille. Han säljer en tvål för fem riksdaler, för hvilken en annan inte skulle få en, och hans tandborstar ha en riktigt strykande afgång för en half guiné stycket. Då han öfverlemnar smink eller fint rispuder åt damer, gör han det med en hemlighetsfullhet och en förtrollning i sitt sätt, som äro omöjliga att emotstå, och damerna tro att de icke på något annat ställe kunna få köpa så förträffliga saker som hos honom. Han gifver sina varor oerhörda namn och erhåller för dem lika oerhörda pris. Han kan kläda hår — detta är ett faktum — såsom få personer i våra dagar kunna det; och man vet att han tagit in tjugo pund på en enda qväll af lika många af Englands förnämsta damer, då lockar voro i bruk. — »Jag är inte någon handtverkare», säger han, »utan jag är en hartist (mr Eglantine är född i London). Jag är en hartist, och visa mig ett riktigt vackert hufvud, så vill jag kläda det för intet.» Han försäkrar att det var hans sätt att kläda mlle Sontags hår som gjorde att grefven, hennes man, förälskade sig i henne, och han har en lock deraf i en broche och säger att det var det präktigaste hufvud han någonsin sett, med undantag af ett — miss Morgiana Crump’s.

Men hvadan kom det att mr Eglantine, med sitt snille och sin ställning inom yrket, icke var en man med förmögenhet, såsom mången mindre begåfvad person varit? Jo, för att vara fullt sanningsenliga måste vi bekänna att han älskade nöjet och låg i judarnas händer. Han hade skött sitt yrke i tjugo år; han hade lånat tusen pund till förlag och inredandet af sin bod; och han beräknade att han hade betalt omkring tjugotusen pund för lånet af detta enda tusen, som han var skyldig lika väl nu som första dagen då han började sitt yrke. Han kunde visa att han hade mottagit ett tusen dussin champagnebuteljer från oegennyttiga penningmäklare, hvilka vanligen diskonterade hans papper. Han hade taflor öfver allt på väggarna, hvilka blifvit köpta för samma pris. Om han sålde sina varor för ett oerhördt pris, så betalade han dem äfven nästan lika oerhördt. Det fanns icke en enda artikel i hans bod, som icke gick genom hans israelitiska förlagsmäns händer, och i sjelfva butiken åt gatan satt en herre, som hade sig uppdraget att bevaka dessa herrars affärer och som kallade sig mr Mossrose. Han var der för att öfvervaka de medel som inflöto och se till att vissa inbetalningar gjordes åt hans principaler, enligt vissa öfverenskommelser mellan mr Eglantine och dem. Som mr Eglantine hade ungefär samma obehagliga känsla af mr Mossroses närvaro som Damocles måste haft af det svärd, som hängde öfver hans hufvud, hatade han naturligtvis djupt denne sin gesäll. »Han hartist!» brukade mr Eglantine yttra sig om denne gentleman. »Jo vackert ock! Han är ingenting annat än en förklädd exekutionsbetjent. Mossrose, kantänka! Den gökens namn är Amos, och han sålde appelsiner innan han kom hit.» Mr Mossrose å sin sida föraktade djupt mr Eglantine och väntade med godt hopp på den dag, då han skulle bli egare af boden och taga Eglantine till sin gesäll; och sedan skulle det bli hans tur att snäsa och håna och sätta sig på sina höga hästar.

Sålunda fanns det, såsom ordspråket lyder, ett skelett i den store parfymörens hus, en mask i hans hjertas innersta vrå, och ehuru han att döma af det yttre skenet befann sig i de bästa vilkor, var dock hans ställning i sjelfva verket en ganska skef och obehaglig.

Mr Eglantines förhållande till mr Walker torde bäst kunna bedömas af följande samtal mellan de tvenne herrarna klockan fem en sommarafton, då mr Walker, kommande hemifrån sig, inträdde i parfymörens butik.

— Är Mr Eglantine hemma, mr Mossrose? — sade Walker till gesällen, som satt i rummet åt gatan.

— Jag vet inte — gå sjelf och se åt — (menande: gå åt h—e!); ty Mossrose hatade mr Walker.

— Om ni är ohöflig, så slår jag armar och ben af er, mr Amos — sade mr Walker strängt.

— Jag skulle just vilja se er göra det, mr Hooker Walker, — svarar den oförskräckte perukmakaregesällen, hvarpå kaptenen, sedan han med blicken gifvit honom en förfärlig upptuktelse, beger sig in i rummet innanför.

— Hur mår ni, Tiny, min pojke? — säger kaptenen. — Mycket att göra, kan jag tänka.

— Bah, det finnes inte en själ i staden. Jag ’ar inte krökt ett ’år på hela dagen, — svarade mr Eglantine med en temligen surmulen min.

— Nå, så gör edra tänger i ordning och fiffa upp mina polisonger en smula. Jag skall äta middag med Billingsgate och några andra toujoura pojkar, och derföre får ni lof att göra ert bästa, ni hederliga pojke.

— Jag kan inte, — svarar mr Eglantine. — Jag väntar fruntimmer hvarenda minut, kapten.

— Nå nå, det är bra; jag vill visst inte besvära en så stor man som ni. Farväl, jag hoppas att ni låter höra af er i rättan tid, mr Eglantine. — »I rättan tid» betydde att i dag åtta dagar till skulle en viss vexel, accepterad mr Eglantine bli förfallen och presenterad till betalning.

— Se så, ha då inte så brådtom, kapten — sitt ner. Jag ska bränna er på en minut. Och hör nu, skulle inte papperet kunna prolongeras?

— Omöjligt — det har redan skett tre gånger.

— Ja, men jag ska inte visa mig otacksam, det kan jag försäkra er.

— Hur mycket vill ni ge då?

— Förslår tio pund?

— Huru, vill ni bjuda min principal tio pund? Är ni tokig, Eglantine? Krusa den venstra polisongen litet bättre.

[ 3 ]— Nej, jag menade i courtage åt er.

— Nå ja, jag vill se till hvad jag kan göra. Min principal är inte omedgörlig, det är jag nästan säker på. Och hvad mig angår, så vet ni nog att jag inte har något att göra med affären och att jag endast går såsom en vän mellan er och honom. Det kan jag försäkra er på mitt hedersord.

— Ja, det vet jag allt för väl, min bäste sir.

De båda sista fraserna voro ingenting annat än simpla lögner. Parfymören visste ganska väl att mr Walker skulle stoppa de tio punden i sin ficka, men han var för loj och lättsinnig för att tänka på denna utgift och allt för rädd för att råka i oenighet med en så mäktig vän. Han hade också ganska riktigt redan tre gånger förut gifvit tio pund i dusör för prolongerandet af det ifrågavarande papperet, hvilket alltsammans, efter hvad han allt för väl visste, strök i mr Walkers plånbok.

Här kan läsaren nu till en del se hvad som menades med ordet »agentur» på mr Walkers dörr. Han var en mellanlöpare mellan penningemäklare och lånsökande, och vissa små summor stannade alltid hos honom vid affärens uppgörande. Han var agent för viner äfven och för platser, som man kunde erhålla genom mäktiga personers inflytande; han var äfven agent för åtskilliga bland teaterpersonalen, både herrar och damer, hvilka senares interessen i synnerhet lågo honom på hjertat. Sådana voro några af de sätt, hvarpå denne hedervärda herre förstod att skaffa sig sin utkomst, och om han, efter som han tyckte om att lefva högt, spel och alla slags nöjen, icke hade tillräckligt stora inkomster i jemförelse med utgifterna — nå väl, då satte han sig i skuld och gjorde upp sina affärer på samma sätt. Han var lika hemmastadd i Fleetfängelset som i Pall Mall och lika glad och munter på det ena stället som på det andra. »På det sättet tager jag verlden», brukade denne filosof säga. »Har jag penningar, så låter jag dem löpa; om jag har kredit, så lånar jag, och klämmer man efter mig, så ger jag in min stat och gör upp mina affärer.» Det var ett högst lyckligt och elastiskt temperament. Jag tror att det i trots af hans missöden och tvetydiga ställning icke fanns en man i hela England, hvars samvete var mera lugnt och hvars sömn var mera ljuf och ostörd än kapten Howard Walkers.

Medan han nu satt under mr Eglantines händer anspelade han på de omnämda »damerna», som denne sade sig vänta; sade att han var en slipad räf, en lycklig ost, och frågade honom om damerna voro vackra.

Eglantine ansåg att det just icke kunde skada att slå litet puder i ögonen på en gentleman, med hvilken han hade åtskilliga penningaffärer; och för att gifva kaptenen en förmånlig tanke om hans förmåga att betala och om hans utsigter för framtiden, sade han :

— Hör på, kapten, jag har mottagit hundra åttio pund af er, som ni varit så hygglig och skaffat mig. Inte sant, att ni har en vexel af mig på det beloppet?

— Jo visst, min goda man, det har jag visst det; och hvad sedan?

— Hvad sedan? Jo, jag håller fem pund mot ett att jag inom tre månader återbetalt denna summa.

— Får gå, fem pund mot ett. Jag antager vadet.

Detta hastiga antagande af det erbjudna vadet gjorde parfymören temligen förlägen, men som han icke skulle utbetala det förr än om tre månader, sade han äfven — får gå, — och fortsatte: — Hvad skulle ni säga om edra penningar blefvo återbetalda?

— Det är inte mina, utan Pike's.

— Må vara; om Pike blefve betald och hvarenda lapp, som jag har ute, blefve inlöst och den der satans Mossrose utvräkt, och jag och min bod så fria som luften?

— Åh, hvad säger ni? Är drottning Anna död? Och har hon testamenterat er en förmögenhet? Eller hvad är det annars för en lycklig vind som blåser?

— Det är bättre än drottning Annas eller någon annans död. Hvad skulle ni säga, om ni på samma plats der nu Mossrose sitter (jag skulle önska att Hin toge honom!) finge se det präktigaste 'ufvud i Heuropa? Ett fruntimmer, förstår ni — en qvinna så söt och vacker att man kan bli galen i henne, och som, jag är stolt att säga det, måhända snart kommer att heta mrs Heglantine och som kommer att föra fem tusen pund med sig i boet.

— Nå väl, Tiny, det kan verkligen kallas en god tur. Jag förmodar att ni då skulle bli i tillfälle att teckna på ett par små lappar åt mig, hvasa? Ni skulle inte glömma en gammal vän, eller hur?

— Nej, det gör jag inte. Jag skall alltid hålla en plats ledig vid mitt bord åt er, kapten; och jag 'oppas att jag mången gång ska få nöjet att se er under mitt tak.

— Nå, men hvad tror ni att den franska sömmerskan ska säga? Hon kommer visst att hänga sig i förtviflan, min kära Eglantine!

— Tyst för all del, inte ett ord om 'enne! Jag har nu stångat af mig 'ornen, ska jag säga er. Heglantine är inte längre den glada ungkarlen, utan en nykter och förståndig gift man. Jag önskar att ega ett hjerta, som besvarar mina känslor. Jag behöfver lugn och hvila. Jag är inte mera så ung som förr, det känner jag.

— Bah! — Ni är — ni är…

— Ja, ja, må så vara, men jag längtar efter ett eget bo, en hälft så öm; och jag skall skaffa mig det.

— Och tänker ni öfverge den klubb, som ni tillhör?

— Njurklubben? Ja, naturligtvis gör jag det. Ingen gift man borde vistas på sådana ställen, och åtminstone kommer inte jag att göra det. Jag tänker få mina njurar stekta hemma. Men tyst för all del, kapten; de ifrågavarande damerna…

— Aha, är det henne ni väntar? Ack, en sådan skälm!

— Ja, det är 'on och 'ennes mamma. Men var nu så god och lemna mig.

Men mr Walker beslöt inom sig att icke aflägsna sig förr än de älskvärda damerna hade infunnit sig.

Sedan nu mr Walkers skägg blifvit behörigen ordnadt, började han att i en intagande attityd framför spegeln ordna sin toilett, fäste sin jättelika kråsnål på ett tillfredsställande sätt uti långhalsduken och kastade slutligen en sista granskande blick på sin venstra favoritpolisong. Under tiden låg mr Eglantine utsträckt på en soffa i en vårdslös, men melankolisk ställning. Han hvirflade med ena handen den tång, hvilken han nyss hade begagnat på Walker och tummade med den andra på en af sina lockar — tänkande på Morgiana, och sedan på den revers, som var förfallen den 16 i denna månad, och sedan på en ljusblå sammetsväst med guldqvistar, i hvilken han såg helt oemotståndlig ut, och trafvade sålunda runtdt omkring i en liten cirkel af kärlek, bekymmer och fåfänga.

— Fanken i det! — tänkte mr Walker. — Jag är onekligen en rätt vacker karl. Man får inte hvar dag se ett par polisonger sådana som mina. Om någon kan se att mitt skägg är svärtadt, så vill jag bli…

I detta ögonblick öppnades dörren, och en stor och välmående dam med en lock i pannan, gul schal, grön sammetshatt med fjädrar, bottiner och en grå storblommig klädning — kort sagdt, mrs Crump och hennes dotter inträdde i rummet.

— Här äro vi nu; mr Eglantine, — ropar mrs Crump i en glad, förtrolig och skalkaktig ton. — Men kors i alla dar, det är ju en herre i rummet!

— Låt inte mig genera er, mina damer, — sade den nämda herrn med sitt vanliga intagande sätt. — Jag är en vän till Eglantine; inte sant, Egg? En gren af samma stam, eller hur?

— Jo, det är ni, — sade parfymören i det han skyndade fram till damerna.

— Ah, en hårfrisör? — frågade mrs Crump. — Nå, tänkte jag inte det; det ligger alltid hos gentlemen af ert yrke, mr Eglantine, någonting så gentilt, någonting, om jag så får säga, i högsta grad »distilleradt.»

— Ni gör mig stolt, min fru, — svarade den sålunda komplimenterade gentlemannen med stor sinnesnärvaro. — Vill ni tillåta mig försöka min skicklighet på er eller på mamsell, er älskvärda dotter? Jag är visserligen inte så skicklig som Eglantine, men jag är inte så bortkommen heller.

— Se så, inga tokerier, kapten, — inföll perukmakaren, som kände sig mindre angenämt stämd af sammanträffandet mellan kaptenen och hans kärleks föremål. — Han hör inte till yrket, mrs Crump. Det är min vän kapten Walker, och jag känner mig stolt öfver att kunna kalla honom min vän. (Afsides till mrs Crump.) — Det är en af de första sprättarna i staden — en riktig öfverdängare.

Med bästa humör upptagande mrs Crumps misstag, tog mr Walker en rulltång och lade i elden samt såg sig derefter om på damerna med ett så hänförande behag, att båda, sedan de nu fått kännedom hvad han var, rodnade och fnissade och voro helt belåtna. Mamma såg på Gina, och Gina såg på mamma, och så gaf mamma Gina en liten knuff i hennes veka lif och derpå utbrusto båda i skratt och skrattade såsom fruntimmer skratta och såsom de, efter hvad vi hoppas, alltid skola komma att skratta. Hvarför behöfver man just ha något skäl för sitt skratt? Låt oss skratta då vi äro skrattlystna, likasom vi sofva då vi äro sömniga. Och så skrattade mrs Crump och hennes mamsell-dotter af hjertons lust, och båda fäste oupphörligt sina stora svarta glänsande ögon på mr Walker.

— Jag ämnar inte lemna rummet, — sade han, i det han nu steg fram med den värmda tången i sin hand och försökte dra på en papperslapp med hela en professors skicklighet (ty saken var den, att mr Walker hvarje morgon brände sina ofantliga polisonger med den största skicklighet och omsorg). — Jag ämnar inte lemna rummet, Eglantine, min gosse. Mylady här tog mig för en hårfrisör och derföre, ser ni, har jag rättighet att stanna.

— Nej, det går aldrig an, — sade mrs Crump helt hastigt, blossande upp likt en pion.

— Jag tar på mig min peignoir, mamma, — sade unga miss, med en blick på den främmande herrn, och slog derefter ned sina ögon och rodnade i sin tur.

— Ja, men han kan inte få stanna, Gina, säger jag dig; tror du att jag skulle vilja inför en herre tiga af mig min…

— Mamma menar sin lösbena! — sade miss, i det hon hoppade upp och började skratta af all makt; hvarpå den hederliga värdinnan på Stöfvelknekten, som älskade ett godt skämt, om ock på sin egen bekostnad, äfven utbrast i skratt och sade att ingen, utom mr Crump och mr Eglantine, uågonsin sett henne utan den ifrågavarande prydnaden.

— Se så gå nu ni stygga, elaka menniska, — fortfor miss Crump — vänd mot mr Walker. — Jag vil höra »kuvertyren», och klockan är nu sex, och vi bli aldrig färdiga.

Men det sätt, hvarpå den unga damen sade »gå», innebar enligt den skarpsynte mr Walkers åsigt precis detsamma som »gå inte».

— Måhända vore det bäst att ni ginge, — inföll nu mr Eglantine, som verkligen kände sig allt mera besvärad och orolig öfver den beundran, som hans sprättige vän uppväckte.

— Jag ska väl så fanken heller, Eggy, min pojke! Jag går bestämdt inte härifrån, förr än damerna fått sitt hår ordnadt. Sade ni mig inte sjelf att miss Crumps hår är det vackraste i Europa? Och tror ni att jag skulle gå härifrån utan att få se det? Nej, min själ, stannar inte jag gvar!

— Ni stygga, ledsamma, retsamma menniska! — sade miss Crump. Men på samma gång tog hon af sig sin hatt och hängde den på en af silfverljusstakarna, som stodo på mr Eglatines spegelbord (det var en svart sammetshatt, kantad med oäkta spetsar och med en krans af indisk krassa, konvolvler och violer) och sade derpå: — Var god och ge mig min peignoir, mr Archibald; — och mr Eglantine, som kunde göra allt i verlden för henne, då hon kallade honom Archibald, kom genast fram med det begärda plagget och svepte det omkring de fina, välformade axlerne på den unga damen, som nu tog af sig ett förgyldt band, som hon bar kring sin panna, tvenne förgylda hårkammar med oäkta rubiner och den kam, som höll nackhåret tillsammans. Då hon gjort detta, vände hon sina stora ögon mot främlingen, gjorde derpå en lätt skakning på hufvudet och lät regne ned en sådan flod af glänsande vågigt, tjockt, korpsvart hår, som skulle gjort mr Rowlands hjerta godt att skåda. Det böljade ned öfver miss Morgianas rygg, det böljade ned öfver hennes axlar, det böljade ned öfver den stol, på hvilken hon satt, och midt ur detta mörka, glänsande svall framtittade henne muntra, klarögda, rosiga anlete med ett triumferande leende, som tycktes säga: »Är jag inte nu den mest englalika varelse ni någonsin skådat»?

— Vid Gud är det inte det vackraste jag någonsin skådat! — utropade mr Walker med oförstäld beundran.

[ 4 ]— Ja, är det inte? — sade mrs Crump, som gjorde dotterns triumf till sin egen. — Ack, när jag spelade på Wells teeter 1820, innan det här söta barnet ännu var födt, hade jag också alldeles precis ett sådant här har. Da kallade mig Rawenswing (korpvinge) i anledning deraf. Men jag miste mitt hår just som det här söta barnet föddes, och jag säger ofta till henne: »Morgiana, du kom till verlden för att röfva din mor på hennes hår». Var ni någonsin på Wells, sir, år 1820? Kanske ni kommer i håg miss Delaney? Jag är just den miss Delaney. Kanske ni kommer i håg den här:

"Tink-a-tink, tink-a-tink!
Vid stjernornas blink
Från böljan blå
Guitarrens toner mig nå.

Tonerna komma så när;
Vinden från sjön dem bär
Till mig, och hviskar så här:
Det din Selim är"!

Kommer ni i håg den sången i Bagdads Klockor? Fatima, Delaney; Selim, Benlomond (hans verkliga namn var Bunnion; och det gick sedan utför med honom, stackars karl). Den var satt till tamburin, och det var dans mellan var vers.

"Tink-a-tink, tink-a-tink!
Sa ljuf är musikens klink.
Och från minareten grå.
Dystert klockorna gå"!

"Tink-a-tink…

— Ack, min Gud! — utropade i detta ögonblick miss Crump, likasom i högsta smärta (och om mr Eglantine hade kommit att rycka något hårdt i något hårstrå på detta älskade hufvud, är något som jag inte vet) — ack, ni tar lifvet af mig, mr Eglantine!

Vid detta utropa skyndade hennes mamma, som stod i en teatralisk attityd och höll upp ändan af sin boa, den der skulle föreställa tambourinen, och mr Walker, som stod och betraktade henne och i sin förnöjelse öfver moderns teatraliska framställning nästan hade glömt dotterns behag — vid detta utrop, säger jag, skyndande båda att vända sig om och se på henne med ett lifligt uttryck af oro och deltagande, medan Eglantine med förebrående ton sade: »Ta lifvet af er Morgiana! Skulle jag ta lifvet af er!»

— Jag är bättre nu — sade den unga damen med ett leende; — jag är bättre nu, mr Archibald.

Sanningen att säga fanns det icke en större kokett än miss Morgiana i hela Mayfair. Hon ansåg sig vara den mest förtjusande varelse som verlden någonsin hade frambragt; hon såg aldrig en främling utan att försöka sina förförelsekonster på honom; och hennes behag, så till person som sätt, voro äfven af det granna och påfallande slag, som är mest populärt i denna verl, der folk äro vana att mest beundra det som kostar dem minsta besväret att se; och så finner man oftast en qvinlig tulpan vara på modet, medan en liten blygsam tusensköna eller viol förbigås utan att blifva bemärkta. Morgiana var en tulpan bland qvinnor, och alla, som tyckte om tulpaner, skockades omkring henne.

Hennes utrop och tillägget »jag är bättre nu, mr Archibald» hade imellertid lyckats draga alla de närvarande personernas uppmärksamhet på hennes egen älskliga person. Hvad mr Eglantine beträffar hade han blifvit alldeles hänryckt genom hennes sista ord; han kastade nu en blick på Walker och sade: — Kapten, kommer ni ihåg hvad jag sade? Titta på det här håret, sir, det är så svart och glänsande som siden. Det väger femton skålpund, det här håret, sir; och jag skulle inte vilja tillåta min gesäll, den der satans drummeln Mossrose — eller någon annan än jag kläda det här håret — nej, inte för femhundra guinér! Ack, miss Morgiana, kom ihåg att ni alltid måste ha Eglantine till att kläda ert hår! — — Kom i håg det, det är allt hvad jag ber er om. — Och derpå började den värde gentlemannen med lätt hand ingnida litet Eglantinia i dessa ambrosiska lockar, som han älskade med en mans och en artists kärlek.

Jag vill imellertid hoppas att mina läsare icke måtte fatta någon dålig tanke om den stackars flickan derföre att hon sålunda visade sitt hår. Denna prydnad utgjorde hennes stolthet; hon agerade på teatern i sådana roler, som fordrade ett rikt och vackert hår, och helst der hon kunde visa det utslaget och hängande kring axlarna; och att hennes blygsamhet var verklig och icke tillgjord bevisas bäst genom det faktum, att hon, då mr Walker midt under Eglantines tal steg fram och med mycket nätt hand kände på en lock af hennes hår, ropade »Å—h!» och ryckte till i största förskräckelse. Och mr Eglantine anmärkte helt allvarligt: — Kapten, miss Crumps hår får ses, men inte röras.

— Ja, mycket rätt, mr Eglantine, — sade hennes mamma och tillade: — Som det nu kommer till min tur, så får jag be herrn vara så god och gå.

— Jag måste det således? — utropade mr Walker; och som klockan var half sju, och han var engagerad till middagen i Regent-klubben och han för öfrigt inte ville göra Eglantine svartsjuk, helst denne redan tydligen var besvärad af hans qvardröjande, så tog han sin hatt just som miss Crumps hårklädsel var afslutad och lemnade rummet med en artig bugning för henne och hennes mamma.

— Det är en storsprätt, det kan jag försäkra er, — sade Eglantine, — en riktigt fulländad kavaljer, det måste man erkänna. Och så är han också förtrogen vän med markisen af Billingsgate och lord Vauxhall och dylika af samma slag.

— Ja, det tyckes vara en mycket gentil karl, — sade mrs Crump.

— Åh, bevars, jag tyckte just inte att han var något så särdeles, — sade Morgiana.

Och kapten Walker vandrade bort till sin klubb, grubblande öfver Morgianas rika behag.

Och kapten Walker vandrade bort till sin klubb, grubblande öfver Morgianas rika behag. — Hvilket har den flickan har! — sade han för sig sjelf; — och hvilka ögon sedan! De äro min själ stora som biljardbollar; och så fem tusen pund till på köpet! Jo, den Eglantine, han är minsann ett lyckans barn. Fem tusen! Nej, det är inte möjligt att hon har så mycket.

Mrs Crump hade inte väl fått sitt löshår arrangeradt, under hvilken operation Morgana helt förnöjd satt och betraktade de senaste modeplanscherna i Courrier des Dames, och tänkte på huru hon skulle kunna färga upp sin svarta sidenklänning och göra en mantilj af den, sådan som hon här såg aftecknad — mrs Crump säger jag, hade inte väl fått sitt löshår arrangeradt, innan båda damerna togo afsked af mr Eglantine och spatserade tillbaka till Stöfvelknekthotellet, som låg strax bredvid, der en mycket nätt grön kalesch redan stod och väntade, och hvars kusk (som tillhörde ett hyrkuskverk i granskapet) log åt hatten med en bekant helsning och saluterade med sin piska för de båda damerna, i det de gingo in i värdshusbyggnaden.

— Mr Woolsey är derinne, — tillade han; — han har varit in och ut väl tjugo gånger och tittat ned åt gatan efter herrskapet.

Och ganska riktigt fanns också derinne vår vän skräddaren, mr Woolsey, som hade hyrt vagnen och utbedt sig att få bjuda damerna på spektaklet.

Nu kan det visserligen tyckas att det var bra illa gjordt af miss Morgiana, att, sedan hon låtit sin ena tillbedjare kläda sig i håret, följa den andra på spektaklet; men sådant är ett vackert fruntimmers sätt. Låt henne ha ett dussin beundrare, och den lilla söta koketten skall pröfva sin makt på dem alla; och likasom en dam, som har en stor garderob och smak för omvexling i drägt, älskar att hvarje dag visa sig i olika klädnad, så nyttjar äfven den unga, nyckfulla skönheten sina älskare, än uppmuntrade honom med svarta polisongerna, än leende åt honom med de bruna, än föredragande den ena tillbedjaren glada och muntra pladder, än suckande med den smäktande och melankoliske, allt efter som hennes ombytliga humör för tillfället manar henne. Men låtom oss inte vara allt för stränga mot dessa skönhetens flyktiga kapriser, och lita på det att de flersta af dessa fruntimmer, som högljuddast fördöma sina systrars flyktighet och anmärka det opassande uti att uppmuntra än den älskaren och än den, skulle göra precis detsamma, om de hade tillfälle dertill och att om de äro trogne och beständiga, så är det endast af samma skäl som jag är det mot min rock — derföre att jag för ögonblicket inte har någon annan att tillgå.

— Såg du Doubleyou, Gina lilla? — sade hennes mamma, i det hon vände sig till den unga damen. — Han är i skänkrummet med pappa och har på sig sin militärrock med kungliga vapnet i knapparna och ser precis ut som en officer.

Detta var mr Woolseys stil; hans högsta mål var nemligen att se ut som en af dessa militärer åt hvilka han i sin egenskap af skräddare förfärdiga dessa röda och blå rockar, som utmärka vår militär. Hvad de kungliga knapparna angår, så har han ju gjort en hel uppsättning af rockar åt Hans Salig Majestät George den Fjerde, och han brukade tillägga, då han omnämnde denna omständighet: »Sir, jag har prins Blüchers och prins Schwartzenbergs mått i mitt hus nu, och hvad mera är jag har en beställning åt Wellington också.» Jag tror verkligen att han skulle velat begifva sig af ända till S:t Helena för att göra en rock åt Napoleon, så stort var hans nit och hans passion för stora män. Han bar en blåsvart peruk, och hans polisonger voor af samma färg. Han var kort och kärf i sin konversation, och på masquerader och kostymbaler kom han alltid i en fältmarskalkuniform.

— Han ser riktigt ståtlig ut i qväll, — forfor mrs Crump.

— Ja, — sade Gina; — men han har en så faslig peruk, och så smetar alltid färgen på hans polisonger af sig på hans hvita handskar.

— Det är inte alla som ha eget hår, min älskling, — fortfor mrs Crump med en suck; — men Eglantines är vackert.

— Ja, det är alla perukmakare, — svarade Morgiana helt föraktligt; — men hvad jag inte kan tåla, är att deras fingrar alltid äro så flottiga.

Det stod tydligen ej alldeles rätt til med den vackra Morgiana. Eller hvadan kom det sig hon just nu hade så föga tycke för någon af sina båda tillbedjare? Var det derföre att unge Glauber, som spelade Romeo i enskilda sällskaper var vida yngre och behagligare än någon af dem? Eller var det derföre att hon, sedan hon sett en verklig gentleman, sådan som mr Walker, allt lifligare kände bristen på förfining hos sina andra förklarade beundrare? Säkert är i alla händelser att hon var mycket sluten och tillbakadragen hela aftonen, i trots af mr Woolseys artiga uppmärksamhet; att hon litet imellanåt tittade sig tillbaka åt logedörren, som om hon väntade att någon annan skulle inträda; och att hon endast åt några få ostron af det fat, som den artige skräddaren hade skickat ned till Stöfvelknekten och på hvilka sällskapet superade.

— Hvad kom det åt flickan i qväll? — sade mr Woolsey till sin bundsförvant, Crump, då de sutto tillsammans, sedan damerna gått in till sig. — Hon var tyst och trumpen hela tiden. Hon hvarken skrattade åt farçen grät åt tragedien, och ni vet att hon annars både gråter och skrattar mer än någon annan. Hon drack knappast hällften af sin negus och inte mera än en halfbutelj öl.

— Nej, jag såg nog det, — sade mr Crump, mycket lugnt. — Jag kan väl tro att det är barberarn som fängslat henne; han klädde henne i håret innan hon for på spektaklet.

— Fördöme den karlen, om jag inte skjuter honom! — sade mr Woolsey. — Ett sådant der löjligt, fett och halffånigt djur skulle gifta sig med miss Morgiana! Nej, aldrig! Jag skjuter honom bestämdt. Jag manar ut honom nästa söndag — jag ska trampa honom på tårna — jag ska vrida om näsan på honom?

— Inte något uppträde på Njurklubben, det vill jag be! — svarade Crump strängt. — Det får inte bli något uppträde i det rummet så länge jag är klubbens president.

— Nå, men ni bistår ju mig i alla händelser såsom en vän?

— Ja, det vet ni ganska väl att jag gör, — svarade mr Crump. — Ni är en hedersman, och jag tycker mera om er än om Eglantine, sir. Ni är mera karl än Eglantine, fastän ni är en skräddare; och jag önskar af allt mitt hjerta att ni måtte få Morgiana. Hustru min är af andra tankar, efter hvad det ser ut; men jag ska säga er en sak — qvinnorna ha alltid sitt hufvud för sig, sir, och det Morgy har ock — ni kan lita på att hon sjelf kommer att afgöra hvem hon vill ha.

Mr Woolsey gick kort derefter hem, ännu alltjemt fasthållande vid sin plan att taga lifvet af sin rival. Mr Crump gick till sängs helt lugnt och stilla och snarkade hela natten i sin vanliga tonart. Mr Eglantine tillbragte några feberspända ögonblick af svartsjuka, ty han hade kommit ned på klubben på aftonen och hade der hört att Morgiana farit på spektaklet med hans rival. Och miss Morgiana drömde om en man, som var — måste vi säga ut det? utomordentligt lik kapten Howard Walker. »Kaptenskan så och så! — tänkte hon. »Ack, jag tycker mycket om en verklig gentleman!»

Och ungefär vid samma tid kom äfven mr Walker sjelf ragglande hem från Regent-klubben, hviskande för sig sjelf: »Ett sådant hår! — sådana ögonbryn! Och sådana ögon se'n. Precis som bi-biljardbollar, på min ära!»