En lycklig hustru/Kapitel 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Första kapitlet
En lycklig hustru
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Andra kapitlet
Tredje kapitlet  →


[ 5 ]

Andra kapitlet.

I hvilket mr Walker gör trenne försök att få reda på miss Morgianas bostad.

Dagen efter middagen på Regent-klubben vandrade mr Walker öfver till sin vän parfymörens bod, hvarest, som vanligt, unge herr Mossrose satt i rummet åt gatan.

Af ett eller annat skäl var kaptenen vid ett synnerligt mildt och älskvärdt lynne; och helt och hållet förgätande de ord, som föregående dagen hade fallit mellan honom och mr Eglantines gesäll, började han tilltala den senare med en ovanlig hjertlighet.

— God morgon, min bästa mr Mossrose, — sade kapten Walker. — Min själ ser ni inte så frisk ut som er namne — det måste jag tillstå mr Mossrose!

— Och ni ser lika gul ut i synen som en guinée, — svarade mr Mossrose helt snäsigt. Han trodde att kaptenen bara ville »drifva» med honom.

— Min bäste sir, — svarar den andre utan att på minsta sätt visa sig stött eller nedslagen, — ni ska veta att jag drack temligen mycket i natt.

— Ett så mycket större djur är ni! —sade mr Moserose.

— Tack ska ni ha, Mossrose, jag säger detsamma om er, — svarade kaptenen.

— Om ni kallar mig för ett djur, så ska jag ruska om peruken på er, jag, ska ni få se! — svarade den unge mannen ilsket.

— Se så, se så, det gjorde jag visst inte, min vackra vän, — svarade Walker; —tvärtom var det ni, som…

— Jaså, tänker ni drifva mig till lögnare? — utbrast den uppretade Mossrose, som hatade agenten af hjertans grund och icke brydde sig om att på minsta sätt dölja sitt hat.

Det var ock verkligen hans fasta föresats att anstifta ett gräl med Walker och att, om möjligt, drifva honom från mr Eglantines bod.

— Ämnar ni drifva mig till lögnare, säger jag, mr Hooker Walker?

— Se så för tusan, håll då tungan på er, Amos! — utropade kaptenen, för hvilken namnet Hooker var det värsta han visste; och som i detta ögonblick en kund kom in i butiken, utbytte mr Amos sin hotande min mot ett inställsamt grin, och mr Walker gick in i perukmakarens rum.

Vid sitt inträde till mr Eglantine var Walker äfven idel småleenden; han sjönk ned i en kanapé, sträckte ut handen åt parfymören och började förtroligt samspråka med honom.

— En sådan middag, Tiny, min gosse! — sade han; — och sådana präktiga karlar att äta den med, till på kapet! Der voro Billingsgate, Vauxhall, Cinqbars och ett halft dussin andra af de hyggligaste pojkar i staden. Och hvad tror du middagen kostade person? Jag vill slå, vad att ni inte kan gissa det.

— Den gick väl till två guineer per man. Jag menar naturligtvis utom vinerna, — sade den gentile parfymören.

— Gissa en gång till.

— Nå, så tio guineer per man. Jag är färdig att gissa hvilken summa som helst, — svarade mr Eglantine; — ty jag vet att när ni nobbar äro tillsammans, så spar ni, min själ, inte på penningarna. Jag sjelf betalte en gång på Star and Garter…

— Aderton pence?

— Aderton pence, sir? — Jag betalte fem och trettio riksdaler per man. Jag ska säga er att jag för min del kan bete mig som en gentleman, lika väl som någon annan, sir, — svarade parfymören med mycken värdighet.

— Nåväl, men aderton pence var det vi betalte, och inte ett öre mera, det kan jag försäkra er.

— Ah prat, nu bara skämtar ni. Markisen af Bitiingsgate skulle spisa middag för aderton pence! Jo, vackert ock! Om jag vore markis, skulle jag betala en fempundsnot för min frukost!

— Ni känner inte mannen, mr Eglantine, — svarade kaptenen med ett leende af föraktfull öfverlägsenhet; — ni känner föga den verkliga mannen af »fashion», min goda man. Enkelhet, sir — enkelhet är det utmärkande kännetecknet för den verklige gentlemannen, och nu ska jag säga er hvad vi hade till middag.

— Det var väl kalkon och vildt, naturligtvis — ingen förnäm herre spisar middag utan sådant.

— Bah ! Vi äro utledna vid sådant. Vi hade ärtsoppa och slarfsylta. Hvad tänker ni om det? Vi hade sill och potates, torr fårbog, stekt fläsk och kall gris. Jag ordinerade middagen, sir, och fick mera beröm derför än Ude eller Soyer någonsin skördat. Markisen var alldeles förtjust, grefven slukade ett helt fat med sill och potates, och om inte vicomten proppade sig alldeles full med stekt fläsk, så vill jag aldrig heta Hooward Walker. Billy, som jag kallar honom, var president och föreslog min skål; och hvad tror ni att den kanaljen proponerade?

— Nå, hvad var det som hans herrlighet proponerade?

— Att en hvar skulle subskribera två pence och betala min andel i middagen. Ja, förbanna mig är det inte sant, och penningarna, räcktes mig i en tennkanna, som de också bådo mig behålla. Efteråt gingo vi till Tom Spring's, från Tom's till Finish, från Finish till vaktkontoret — det vill säga de gjorde det — och skickade efter mig att gå i borgen för dem, så att de skulle slippa ut.

— Ja, de der unga adelsmännen, det är minsann riktigt lyckans skötebarn, — sade mr Eglantine; — ingenting annat än nöjen från morgon till gväll. Och inte äro de tillgjorde heller, utan manliga, rättframma hederspojkar.

— Skulle ni vilja vara tillsammans med dem, Tiny, min gosse? — sade kaptenen.

— Om jag komme att göra det, hoppas jag att jag skulle uppreta mig som en gentleman, — svarade mr Eglantine.

— Nå väl, ni skall få träffa dem, och lady Billingsgate skall taga sina parfymer i er butik. Vi hinna äta middag i nästa vecka, vi allesammans, hos den der bleknosen Bobs, och ni skall bli min gäst, — utropade kaptenen, i det han klappade den förtjuste artisten på axeln. — Och nu, min gosse, säg nu huru ni tillbragte er afton?

— På min klubb, sir, — svarade Eglantine, med en lätt rodnad.

— Huru, var ni inte på spektaklet med den der intagande, svartögda flickan — hvad är hennes namn, Eglantine?

— Bry er inte om hennes namn, kapten — svarade Eglantine, dels af klokhet och dels af en viss blygsel. Han hade icke hjerta att tala om att hennes namn var Crump, och han var just inte heller så särdeles fallen för att kaptenen skulle få låra närmare känna hans utkorade brud.

— Aha, ni önskar behålla edra fem tusen för er sjelf, ni gamla, sluga räf! — svarade kaptenen med ett godmodigt uttryck, ehuru inom sig i högsta grad förargad öfver misslyckandet af sin p!an; ty, sanningen att säga, hade han gjort sig besväret att omtala den ofvan anförda långa historien om middagen samt lofvat att presentera Eglantine för sina förnäma vänner, endast derföre att han på detta sätt hoppades kunna aflocka den hederliga enfaldiga själen några vidare detaljer rörande den unga damen med biljardbollsögon. Det var af samma anledning som han äfven hade försökt att ställa sig in hos mr Mossrose, ehuru han äfven dervidlag hade så helt och hållet misslyckats. Inte heller skulle läsaren, om han bättre kände mr Walker, behöfva den ofvannämda förklaringen; men som vi ännu icke kommit längre än till andra kapitlet i vår berättelse, så är det icke att begära att någon skall kunna känna vår hjeltes motiver, så framt vi inte göra oss besväret att utveckla dem.

Som sagdt, den hedervärde perukmakarens svar »Bry er inte om hennes namn, kapten!» slog den ridderlige kaptenen helt och hållet ur fältet; och ehuru han satt qvar ännu en fjerdedels timme och var utomordentligt mild och vänlig, och ehuru han lät fälla åtskilliga ganska sluga vinkar, så var perukmakaren likväl alldeles ogenomtränglig; eller, rättare sagdt, han var allt för rädd för att tala om det. Den stackars feta, blyga, loja, godmodiga gentlemannen var alltid ett byte för skälmar — flaxade alltid i en eller annan skurks garn. Han hade äfven den förställning, som blyga män ega, och kände närvaron af en dylik utläggare af giller lika väl som en hare känner närheten af en jagthund, Än höll han sig alldeles stilla, än tog han ett språng och så satte han i väg framåt till dess han kom undan. Han kände, med fruktans säkra instinkt, att kaptenen, då han gjorde honom dessa frågor, hade något anslag i sinnet emot honom, och derföre var hen försigtig, misstänksam och darrande. Och huru tackade han icke stjernorna, då lady Grogmores vagn körde fram till hans bod med de unga fröknarne Grogmore, som skulle ha sitt hår klädt för att fara på frukost klockan tre.

— Jag tittar väl in igen, Tiny, — sade kaptenen, då han hörde kallelsen på sin värd.

— Ja, gör det, kapten, — svarade den andra; — tack för det; — och gick med tungt hjerta in till damerna.

— Ur vägen, din infernaliska skurk ! — röt kaptenen med många eder till lady Grogmores långa betjent med de röda damaskerna, som stod och inandades de tusentals parfymerna från boden; och den senare skyndade helt förskräckt ur vägen och lemnade fri passage åt den tappre kaptenen, som aflägsnade sig utan att fästa ringaste uppmärksamhet åt mr Mossrose's grin.

Walker var alldeles ursinnig öfver misslyckandet af sin plan, och rusade som en galning ned åt Bond Street.

— Jag ska förbanna mig ha reda på hvar flickan bor! — svor han. — Jag vill offra fem pund hellre än att inte få veta hennes bostad!

— Det tror jag nog att ni skulle vilja göra — det tror jag visst det! — sade helt plötsligt en liten gnällig stämma strax invid hans sida. — Bah! Hvad betyder väl penningar för er?

Walker såg ned; det var Tom Dale.

Hvilken i hela London kände icke lilla Tom Dale? Han hade kindben likt äpplen, och hans hår upplades i lockar hvarje morgon, han bar en liten blå halsduk och hade alltid ett par nya »magasiner», under armen och ett paraply och en liten blå frack och stora tvärnosiga skor, med hvilka han kom »stöflande» framåt gatan. Han var allestädes närvarande. Alla menniskor mötte honom i hela staden, ehuru ingen visste hvad han gjorde. Han var, sades det, hundra år gam-mal, och hade under dessa hundra är aldrig ätit en middag på egen bekostnad. Han såg ut som en vaxfigur, med glasaktiga, blänkande, själlösa ögon; han grinade alltid då han talade; han visste hvad man hade haft till middag dagen förut, och kände till hvad hvar menniska hade ätit, snart sagdt hundra år tillbaka. Han var en kloak för all skandal i verlden, från Bond Street till Bread Street; han kände alla författare, alla aktörer och alla »notabiliteter» i staden jemte hvars och ens enskilda historia. Det vill säga, han kände aldrig någonting verkligt, utan ersatte hvad som briste i minne och sanning med färdigmyntade, aldrig trytande lögner. Han var den mest godhjertade och välvilliga menniska i verlden och såg aldrig någon bekant utan att berätta de värsta saker om dennes vänner och bekanta, och då han lemnade den han nyss talat med, gjorde han honom genast samma tjenst hos en annan.

— Bah! Hvad betyder väl penningar för er, min kära gosse? — sade lilla Tom Dale, som nyss hade kommit ut från Ebers, der han hade knipit sig en operabiljett. — Ni der borta i City mister penningar skäpptals —ni räknar bara i tusental. Jag såg att ni var inne hos Eglantine. Präktig affär, det — den bästa i London. Fem riksdaler för en tvål, min gosse. Jag har inte råd att tvätta mig med en sådan. Han har allt sina tusen pund i inkomst om året — inte sant.

— På min ära, Tom, om jag det vet, — svarar kaptenen.

— Jaså, ni skulle inte veta det! Säg inte mig det. I veten allting, I agenter. Ni vet att han har sina fem tusen om äret — ja, han skulle kunna ha sina tiotusen också; men ni vet alltför väl hvarför han inte har det.

— Nej, minsann jag det vet.

— Ah, prat! Sök inte dra strå för en så gammal katta som jag! Judar — Amos — femti procent — hvasa? Hvarför kan han inte ta sina penningar från en god kristen?

– Jag har verkligen hört någonting i den vägen, — sade Walker skrattande. — Ja, ni, Tom, känner då, förbanna mig, till allt som händer och sker!

Ni känner allting, min kära gosse. Ni vet hvilket satans spratt den der balettmenniskan spelade honom, stackars karl. Kashmirsschalar — Storr och Mortimer's — Star and Garter! Då är det mycket bättre att äta ärtsoppa och stekt fläsk — hvasa? Det är bättre personer än han som äter sådant inte sant? —

— Ärter och fläsk! Huru — har ni hört talas om det allaredan?

— Hvem var det som löste ut lord Billingsgate, hvasa din skälm? — och gjorde Tom dervid en listig och verkligen demonisk grimas. — Hvem var det som inte ville gå till Finish? Hvem var det som fick en tallrick full med guldmynt? Nå nå, du förtjente det också, min gosse — du förtjente det. Det sades att det var bara slantar, men jag vet det bättre! — och här tillåts han af en torr hosta.

— Det är som jag säger, Tom, att ni vet allt, — utropade Walker, som nu fick en plötslig ide. — Men efter ni vet allt, så kände ni väl också någon aktris som hette Delancy?

[ 6 ]— Vid Sadler's Wells år 16? Naturligtvis gjorde jag det. Hennes verkliga namn var Budge. Lord Slappar beundrade henne mycket, min kära gosse. Hon gifte sig med en karl vid namn Crump, hans herrlighets betjent, och förde med fem tusen pund i boet, och de hålla nu Stöfvelknekthotellet i Bunker's Buildings och ha fått fjorton barn. Är en af dem vacker — hvasa din skälm? Och var det för att få rätt på henne, som du ville ge ut fem pund? Men farväl nu, min kära gosse. Se god dag, min bäste Jones, hur står det till?

Och Tom Dale bemäktigade sig nu Jones, lemnande mr Walker åt sig sjelf, för att kunna meddela Jones åtskilliga berättelser om den person han nyss hade lämnat; huru han var den bästa menniska i verlden och huru Jones nog visste det; huru han var på väg att göra sin lycka; huru han flera gånger hade suttit i Fleetfängelset och huru han för närvarande var sysselsatt alt taga reda på en viss dam, i hvilken en viss markis (hvilken Jones mycket väl kände) var mycket betagen.

Men om dessa anmärkningar bekymrade sig kapten Walker föga, så mycket mindre som han icke hörde dem. Hans ögon fingo en klarare glans, och han vandrade muntert framåt. Då han kom in i sitta rum midt emot mr Eglantines bod, helsade han detta etablissement med ett triumferande leende.

— Jaså, ni ville inte säga mig hennes namn, hvasa? — sade mr Walker. — Nå nå, lyckan är med mig nu och jag ska smida medan jernet är varmt.

Två dagar derefter, då mr Eglantine, klädd i hvita handskar och med en Eau de Cologne-flaska i fickan (såsom present åt ett visst fruntimmer), anlände till Stöfvelnekthotellet, Little Bunkers' Buildings, Berkely Square (ty hemligheten måste nu fram — det var vid denna plats som mr Crumps värdshus var beläget), stannade han ett ögonblick på tröskeln till det lilla värdshuset och lyssnade med klappande hjerta till ljudet af den förtjusande musiken at en välkänd stämma derinnanför.

Månen glittrade som silfver i rännstenen vid den lilla gatan. En dräng, som var sysselsatt att ryckta en af lady Smigsmags vagnshästar, stannade för ett ögonblick i sin hvissling för att lyssna till sången, och äfven mr Tressles gesäll upphörde med sitt eviga hamrande på den likkista, som han höll på att förfärdiga. Grönsakshandlaren (det är alltid en grönsakshandlare vid dessa trånga gator) stod helt förtjust i sin lilla gröna gång; skoflickaren (en sådan finnes der ockkså alltid) var drucken, som vanligt på qvällarna, men visade den ovanliga moderation, att han aldrig stämde in annat än då refrainen kom, hvilken han framhickade med drucken förtjusning; och Eglantine lutade sig mot dörrposten och betraktade den röda, upplysta gardinen för fönstret i källarsalen samt den stora, välkända skuggan af mr Crumps turban derinnanför. Alltimellanåt syntes skuggan af den värda matronans hand fatta uti skuggan af en butelj; derpå höjde sig skuggan af en kopp upp mot turbanen, och ännu fortfor sången. Eglantine, säger jag, tog fram sin gula ostindiska näsduk och torkade de tunga dropparna från sin panna och suckade med en sympathi, full af förtjusning. Sången började

"Kom i den grönskande lunden med mig;
Kom följ mitt utåt skogens mö-örka stig:
O, min älskling, kom med mig!
Låt oss vandra der — o, min hjertans kär! O, min hje-ertans kär!

(Den druckna skotlickaren utanför): O, min hje-ertans kär!

— Djur! — säger Eglantine rör sig sjelf.

"Kom följ mig i månens lju-ufva sken;
Se hur daggen glänser på fält och trän;
Kom med mig till den grönskande lu-unden här!
Låt oss vandra der — o, min hje-ertans kär!
Låt oss va-andra der — sjung fallalala!
Ja, låt oss va-andra der — o, min hje-ertans kär!
Sjung fallalala, sjung fallalala-la-lej!

(Skoflickaren som vanligt): "O, min hje-ertans kär! etc.

Ni här? — säger en annan individ, som i detta ögonblick kommer med stolta steg vandrande framåt gatan, klädd i en rock med militärisk snitt och knappar, som lyste helt grannt i månskenet. — Ni här, Eglantine? — Ni är då alltid här!

— Tyst Woolsey, — sade mr Eglantine till sin rival skräddaren (ty det var ingen annan än ifrågavarande individ) och Woolsey stödde följaktligen ryggen mot den motsatta dörrposten, så att (till följd af Eglantines stora mage) ingenting tjockare än ett pappersark kunde komma fram dem imellan. Och sålunda stodo nu dessa båda förälskande karyatider på vakt medan sången fortfor:

"Sko-ogen dyster är,
Fa-aror lu-ura der;
Men här Albert hos_mig är,
Intet jag fruktar — min hje-ertans kär! Min hje-hertana kär!

Så ljuflig sko-ogen är;
Jag är så ly-ycklig här!
Ja, när med di-ig jag är,
Intet jag fruktar, min hje-ertans kär — Min hje-he-he-hertans kär!"

Eglantines vackra ögon fyldes med tårar då Morgiana lidelsefullt uttalade ofvan anförda sköna ord. Lille Woolseys ögon glänste i det han knöt näfven med en ed och sade: — Ta fram någon som kan sjunga bättre än det! Skoflickare, håll mun på er, annars ska jag sätta igen den på er, jag!

Men skoflickaren fortfor, utan att på ringaste sätt bekymra sig om denna hotelse, att med mycken noggranhet tralla sitt »Sjung fallalala»; och då sången var slutad både af honom och Morgiana, hördes ett lifligt klingande af glas inne i det lilla skänkrummet, derpå ett högljudt klappande med händerna och slutligen någon som ropade »Brava»!

— Brava!

Vid detta ord blef Eglantine plötsligt blek som döden, ryckte derefter häftigt till och gjorde ett hastigt språng framåt, som fastnaglade eller rättare fastkuddade skräddaren mot väggen, vred sig derefter häftigt åt sidan, rusade mot dörren till käilarsalen och störtade in i rummet.

— Åh se! hur står det till, min doftande blomsterbukett? — utropade nu samma röst, som nyss hade ropat »Brava». Det var kapten Walker.


Klockan tio följande morgon kom en herre, klädd i en rock med militärisk snitt och kungliga vapnet i knapparna, helt häftigt in i mr Eglantines bod, vände sig till mr Mossrose och sade:

— Säg er herre att jag önskar tala vid honom.

— Han är inne i sitt rum, — sade mr Mossrose.

— Nå, så gå och hemta hit honom då.

Och Mossrose, som tänkte att den främmande minst måste vara en öfverstekammarherre eller dylikt, gick in till sin husbonde, som satt iklädd en gammal storblommig sidennattrock, med det vackra håret hängande öfver sitt hvita ansigte, sin dubbla haka öfver den nedvikta hvitbruna skjortkragen, sina ärtgröna tofflor på fötterna och med en chokladpanna puttrande på elden. En mera maklig och lättjefull gynnare än stackars Eglantine skulle man haft svårt att uppleta, hvaremot Woolsey å sin sida alltid var uppe och i tygena, som man säger, klockan sju på morgonen, och han hade gått igenom sina böcker och utställt arbete åt sitt folk och intagit en bastant frukost innan Eglantine ännu hade insmort den vanliga qvantiteten pomada i sitt hår (hans fingrar voro alltid fuktiga och skinande, som om han nyss kommit med dem ur en pomadburk) och arrangerat sin drägt för dagen.

— Det är en herre, som väntar ute i boden, — säger mr Mossrose, i det han öppnar dörren på vid gafvel.

— Säg att jag ligger ännu, mr Mossrose; jag är vid dåligt humör och kan verkligen inte ta emot någon.

— Det är visst någon från Windsor, efter hvad jag tycker; han har kungliga knappar i rocken, — säger Mossrose.

— Det är jag — Woolsey! — ropar nu den lille mannen ute i boden.

Vid dessa ord rusade mr Eglantine häftigt upp och skyndade in i sitt enskilda rum. Man må likväl icke tro att han flydde för att undvika mr Woolsey. Han drog sig endast undan för ett ögonblick, för att sätta på sig sitt bälte, utan hvilket han skämdes för att visa sig för sin rival.

Sedan detta blifvit gjordt och hans drägt någorlunda ordnad, insläpptes mr Woolsey i hans enskilda rum, och mr Mossrose skulle ha hört hvart enda ord, som vexlades mellan de båda herrarna, om inte mr Woolsey hade öppnat dörren, rusat på lyssnaren, tagit honom i kragen och befallt honom att genast packa sig ut i boden, hvilket mr Mossrose äfven gjorde, under det han inom sig, svor att han skulle hämnas.

Det ämne, som mr Woolsey hade kommit för att afhandla, var ett mycket vigtigt.

— Mr Eglantine, — säger han, — det är inte värdt att vi söka dölja för hvarandra att vi båda äro förälskade i miss Morgina Crump och att våra utsigter tills dato varit temligen lika. Men den der kaptenen som ni var nog enfaldig att presentera…

— Enfaldig, mr Woolsey? Jag vill låta er veta, sir, att jag inte är mera enfaldig än ni, sir, och hvad det beträffar, att jag skulle ha presenterat kaptenen, så är det ett fullkomligt misstag.

— Nå, nå, i alla händelser har han likväl gjort intrång på vårt område. Han »slår» synbarligen för den unga damen och är en mera fashionabel kurtisör än någon af oss. Vi måste skaffa honom ur huset, sir, vi måste öfverflygla honom, och sedan blir det tids nog för er och mig att försöka hvem som har lyckan på sin sida.

Han skulle kanske vinna företrädet! — tänkte mr Eglantine. — Han, det der lilla osynliga skräddarkräket! En karl med inte mera själ än hans pressjern! Jo, vad vackert ock! — Men som man lätt kan föreställa sig, uttalade parfymören icke högt dessa tankar, utan förklarade sig helt villig att ingå på hvarje vänskapligt arrangement, hvarigenom den nya kandidaten till miss Crumps hand kunde bli slagen ur fältet. Det öfverenskoms följaktligen mellan de båda männen, att de skulle ingå ett förbund mot den gemensamma fienden; att de genom upprepande af mången välgrundad historia till kaptenens nackdel skulle söka att, om möjligt väcka miss Crumps föräldrars och hennes egen ovilja mot denna ulf i fårakläder; och att, sedan de befriat sig från honom, hvar och en af dem skulle ega rättighet att framställa sina anspråk och önskningar.

— Jag har tänkt på en sak, — sade den lille skräddaren, i det han blef helt röd i ansigtet och fick ett starkt anfall af torrhosta; — jag har, säger jag, tänkt på en sak, som skulle kunna göra oss båda nyttiga för hvarandra. Skulle ni inte, mr Eglantine, vara fallen för att göra ett utbyte?

— Menar ni att vi skulle kunna teckna på åt hvarandra? — sade Eglantine, hvars tankegång genast ledde honom till denna uppfattning af ordet utbyte.

— Bah, hur kan ni tala sådant tok, mr Eglantine? Visst folks namn har allt litet bättre klang på penningmarknaden än visst annat folks.

— Vill ni skymfa Harchibald Eglantines namn, sir? Jag ska låta er veta att jag inom tre månader —

— Se så, se så, — sade mr Woolsey, qväfvande sin rörelse, — det tjenar ingenting till att gräla, mr Eglantine; vi älska inte hvarandra; det vet jag alltför väl. Ni skulle gerna se mig hängd eller något i den vägen, det vet jag ganska väl.

— Nej, det gör jag visst inte, min bäste sir.

— Jo, ni gör det, sir; jag säger er att ni gör det; och hvad mera är, jag önskar er detsamma — åtminstone att ni blifve deporterad! men likasom tvenne sjömän, då båten håller på att sjunka, söka hjelpa hvarandra med att ösa farkosten, äfven om de hata hvarandra aldrig så mycket, så låt oss också hjelpas åt att klarera hvarandra, låt oss båda vara de båda sjömännen.

— Klarera, sir! — ropade Eglantine, i det han efter vanan missförstod hvad som var fråga om. — Jag vill inte åtaga mig att klarera någon, sir. Om ni råkat i klämma, så tycker jag att ni gjorde bäst uti att vända er till er äldre kompagnon, sir! — och Eglantines lilla småsinnade själ fyldes af en vild fröjd öfver att hans fiende befann sig i trångmål och hade blifvit tvungen att komma till honom för att söka hjelp.

— Ni kan då verkligen uttrötta en Jobs tålamod, ni stora, tjocka, enfaldige luns till barberare! — skrek Woolsey alldeles ursinnig.

Eglantine rusade upp och fick tag i klocksträngen. Den tappre lilla skräddaren skratttade.

— Det lönar inte mödan att ropa in Betsy, — sade han; — jag ämnar inte äta upp er, Eglantine; ni är en betydligt gröfre karl än jag och om ni fölle öfver mig, skulle ni krossa mig med er tyngd. Sitt derföre helt lugnt stilla i er soffa och hör på hvad jag har att säga er.

— Nåväl, sir, fortfar, — sade barberaren i det han kippade efter andan.

— Nåväl, hör på mig, sir. Hvad är det som ni af allt ert hjerta högst åstundar? Jag vet det, sir; ni har sagt det åt mr Trassle, sir, och åt andra medlemmar af klubben. Ert hjertas högsta och käraste önskan, sir, ar att få en rock förfärdigad på herrarna Linsey, Woolsey & komp:s verkstad. Ni har sagt att ni skulle vilja ge tjugo guinéer för en sådan. Lord Bolsterton är ju en ännu tjockare karl än ni, och se blott hvilken figur vi gifvit honom. Tror ni att någon firma i England, utom vår, är i stånd att åstadkomma en mensklig skepnad på en sådan figur som hans? Jag trotsar dem, sir! Vi skulle kunna komma sjelfva Daniel Lambert att få ett hyggligt utseende, sir.

[ 7 ]— Om jag behöfver en rock, sir, — sade mr Eglantine, — och det vill jag inte neka till, så finnes det annat folk som behöfver en peruk.

Det är just för den sakens skull som jag kommit hit, — sade skräddaren, i det han åter blossade upp i ansigtet, likasom då han började det nu pågående samtalet. — Låt oss derföre komma öfverens med hvarandra. Gör mig en peruk, mr Eglantine, och ehuru jag aldrig skurit till en aln kläde annat än åt en gentleman, så lofvar jag att göra er en rock sådan ni behöfver.

— Vill ni verkligen det, på heder och tro? — ropar Eglantine.

— Ja, på heder och tro! — säger skräddaren. — Se hit! — och i nästa ögonblick framdrager han ett af dessa pergamentsmått, som gentlemän af hans yrke vanligen föra med sig; derpå satte han mr Eglantine i den behöriga ställningen och började vidtaga de nödiga anordningarna. Han kände Eglantines hjerta klappa af lycksalighet, då måttet gick öfver denna mjuka del af parfymörens personlighet.

Sedan detta var gjordt, nedfälde han rullgardinen, såg efter att dörren var riktigt stängd och satte sig slutligen med en ännu djupare rodnad än förut i en länstol, i hvilken mr Eglantine uppmnnat honom att taga plats, aftog sin peruk och blottade sitt hufvud för den store perukmakarens blick. Mr Eglantine såg på det, tog mått af det, kände på det med fingrarna, satt vid pass tre minuter med skräddarens hufvud i sin hand och på sitt knä, betraktade hans cranium med den mest spända uppmärksamhet, gick derefter omkring det ett par tre gånger och sade slutligen:

— Det är tillräckligt, mr Woolsey ni kan redan anse saken uträttad. Och nu, — tillade han med en min af stor lättnad, —låt oss nu dricka ett glas curacao för att fira detta betydelsefulla möte. Men skräddaren svarade helt sträft att han aldrig drack något på förmiddagarna, och lemnade rummet utan att räcka handen till afsked åt mr Eglantine; ty han föraktade i djupet af sitt hjerta denne herre och äfven sig sjelf för det han inlåtit sig i en dylik kompromiss med honom och nedlåtit sig ända derhän att göra en rock åt en barberare.

Stående på utkik i sina rum på andra sidan af gatan, såg den oundviklige mr Walker skräddaren komma ut från parfymörens butik, och hade icke svårt att gissa att något utomordentligt måste vara å färde då tvenne så hätska fiender kommo tillsammans.