En lycklig hustru/Kapitel 5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fjerde kapitlet
En lycklig hustru
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Femte kapitlet
Sjette kapitlet  →


[ 12 ]

Femte kapitlet.

I hvilket mr Walker råkar i knipa, och mrs Walker gör åtskilliga dåraktiga försök att befria honom derutur.

Jag vill hoppas att den benägne läsaren inte måtte vara nog enfaldig att inbilla sig att mr Walker, då han sålunda såg sig häktad för skuld, var nog löjlig att vända sig till någon af sina vänner (dessa höga och förnäma personager, som då och då ha skymtat fram i denna berättelse och, efter hvad vi hoppas, gifvit den en fashionabel anstrykning). Nej, långt derifrån; han kände verlden allt för väl för att kunna begå en sådan dumhet; och han visste att ehuru Billingsgate. skulle gifvit honom så många buteljer claret, som han varit i stånd att tömma, och att ehuru Vauxhall skulle ha lånat honom sin vagn och ätit middag i hans sällskap, så skulle likväl deras herrligheter hellre ha låtit mr Walker hänga sig midt för deras näsa än lånat honom hundra pund.

Och hvarför skulle vi också vänta något annat af verlden? Jag har märkt att personer, som beklaga sig öfver menniskornas egoism, äro fullt ut lika egoistiska som andra och icke mera liberala i fråga om penningaffärer än deras grannar; och hvad kapten Walker angår, är jag fullt säker att han skulle behandlat en nödstäld vän alldeles på samma sätt som han sjelf blef behandlad. Det fanns ingen annan än hans hustru som på minsta sätt var bedröfvad öfver hans fångenskap; och hvad klubben angår, fortgick den lika ostördt och trefligt som före hans försvinnande.

Medan vi äro på tal om klubbar, vilja vi i förbigående fästa den respektive läsarens uppmärksamhet vid det slags vänskap som der råder och den ädla känsla af sjelfviskhet som de uppamma hos det manliga könet. Utan att tala om att de vänja en från hemmet, att de uppmuntra till yppiga och slösaktiga vanor, vilja vi endast påpeka det sätt på hvilket klubbledamöterna i allmänhet gå till väga i det sällskapliga umgänget. Se blott på huru alla rusa åstad för att hugga åt sig aftontidningen! huru Shiverton ropar på eld i kaminen midt i rötmånaden och huru Swettenham öppnar fönstret midt i sprängkalla vintern. Se huru Cramley lägger för sig hela kalkonbröstet på sin tallrick! Kort sagdt, klubbsystemet är en organiserad egoism. Klubbförtroligheten är på ett högst märkligt och förträffligt sätt afskild från allt som kan ha den ringaste anstrykning af vänskap. Ni möter t. ex. Smith i tjugo års tid, talar med honom om dagens nyheter, skrattar med honom åt den nyaste kvickheten och är så bekant med honom som tvenne män kunna blifva — och en vacker dag läser ni vid slutet af listan på klubbens ledamöter med spärrad stil

Afliden medlem

Smith, John, Esq.;

eller också har han å sin sida den förmånen att få läsa ert namn tryckt med samma utmärkande stil. Jag sjelf, Fitz-Boodle, esq., skall äfven i min tur komma i samma sorgliga kategori. Den oundvikliga dagen kommer och jag synes inte längre i bågfönstret, och en annan sitter i min lediga länstol, och man drager sin spader likasom vanligt. »Hvar är Fitz?» säger Trumpington, som nyss anländt från Rhentrakterna. »Vet ni inte det?» svarar Punter, i det han pekar med fingret ned åt mattan. »Ni spelte ju ut klöfver eller hur?» säger Ruff till sin motspelare (nu en annan än jag!) och vaktmästaren snoppar ljusen.

Om den värde läsaren, i likhet med mig, än tillhör icke mindre än åtta klubbar, så skall han ändock dö och icke bli saknad af någon bland de fem tusen ledamöterna. Frid vare öfver hans stoft; vaktmästarne skola förgäta honom och hans namn försvinna i glömska, och en annan öfverrock hänga på samma hängare der hans egen fordom hängde.

Och detta är just det vackra och förträffliga i dessa klubb-institutioner. Om det vore annorlunda — om vi verkligen kände oss bedröfvade då våra vänner dogo eller togo fram våra plånböcker då våra vänner voro i förlägenhet, så skulle vi bara råka i trassel och obehag och lifvet blefve plågsamt. Nej, lefve den satsen: låt oss knäppa väl igen om våra plånböcker och våra hjertan och taga lifvet gladt! — det är tillräckligt svårt att simma nedåt lifvets ström äfven utan påhäng; och om fattigdomen kommer och hugger tag i ens hälar och vänskapen fattar i ens ena arm, så släng eller sparka undan dem. Hvarje menniska sköte sig sjelf, det är den gyllene regeln!

Vår vän kapten Walker hade så länge och så orubbligt tillämpat ofvan anförda grundsatser att han ganska väl visste att, då han sjelf råkade i trångmål, det icke skulle finnas någon enda menniska i hela verlden som skulle vilja hjelpa honom, och han tog följaktligen sina mått och steg derefter.

Då han kom till mr Bendigos förvaringsrum för lagsökta gäldenärer, ropade han med en mycket stolt och myndig ton på denne herre, tog en tryckt anvisningsblankett ur sin plånbok, ifyllde just samma summa för hvilken han blifvit sökt, och befallde mr Bendigo att genast öppna dörren och låta honom gå.

Mr Bendigo log härvid med en utomordentligt slug och skälmaktig min, förde sitt med diamantringar öfversållade pekfinger till sin utomordentligt krokiga näsa och frågade mr Walker, om denne kunde upptäcka något grönt i hans ansigte: antydande med denna muntra och lustiga fråga en viss misstanke rörande den tillfredsställande arten af det dokument, som mr Walker ville lemna honom.

— Nå, för tusan, sir, — säger mr Walker, — så skicka då åstad och laga att ni får anvisningen inlöst, och laga att det går gvickt se'n. Skicka ett bud i en droska och här är en half krona att betala den med. — Kaptenens säkra tillförsigt kommer rättstjenaren för ett ögonblick att tveka, och denne frågar nu om han skulle vilja intaga någon förfriskning medan budet är borta och lyfter anvisningen, samt behandlar sin fånge med synnerlig artighet, under den mellantid, som han väntar på den efterskrifna summan.

Men som kapten Walker inte har ett större saldo än två pund, fem shillings och sex pence (en summa, som efteråt delades mellan hans kreditorer) nekade naturligtvis bankiren att inlösa kaptenens anvisning på tvåhundra och några udda pund, i det han helt simpelt skref på på papperet orden »intet till godo»; men långt ifrån att detta svar på minsta sätt gjorde mr Walker nedslagen, brast han tvertom vid dess mottagande ut i ett gapskratt, framtog en verklig fempundsnot och kallade på sin värd för att tömma en butelj champagne, hvilket de båda hedersmännen äfven gjorde i all sköns gamman och förtrolighet. Buteljen var knappast tömd, och den unge israelitiske gentlemannen, som tjenstgör såsom kypare vid Cursitor Street, fick nätt och jemt tid att taga bort flaskan och glasen, då den stackars Morgiana med en flod af tårar rusade in i rummet och kastade sig i sin mans armar, slingrade sina armar kring hans hals och kallade honom vid de ljufvaste namn samt skulle ha svimmat vid hans fötter, om icke han, utbrytande i en ström af de vildaste eder, hade frågat henne, huru hon, sedan hon genom sitt infernaliska slöseri bragt honom i denna klämma, vågade visa sig för hans ögon? Detta tilltal skrämde den stackars varelsen från hennes anfall af svimning, och i allmänhet är intet läkemedel mera lämpligt för dylika små hysteriska anfall än en liten äktenskaplig stränghet, eller, rättare sagdt, brutalitet, såsom många äkta män kunna intyga, hvilka pläga använda denna kur.

— Mitt slöseri, Howard? — sade hon helt bäfvande och glömde helt och hållet sitt uppsåt att svimma vid detta plötsliga utfall; — helt vist, min älskling, kan du inte ha något att beklaga dig öfver…

— Har jag ingenting att beklaga mig öfver, min fru? — röt den hederlige Walker.

— Är tvåhundra guinéer till en sånglärare ingenting att beklaga sig öfver? Eller förde du kanske med dig i boet en förmögenhet, som berättigade dig att taga lektioner för en guiné i timmen? Har jag inte lyftat dig upp ur dyn och infört dig bland en fin och nobel societet? Har jag inte klädt dig likt en prinsessa? Har jag inte för dig varit en äkta man, sådan som få qvinnor i verlden äro nog lyckliga att finna, min fru? Svara mig på det.

— Jo, nog har du varit god och snäll emot mig, Howard, — snyftade den stackars gvinnan.

— Har jag inte trälat och släpat för din skull — har jag inte hela dagen i ända varit ute i alla väder för att arbeta för dig? Har jag inte tillåtit din simpla gamla mor komma till ditt hus — till mitt hus, ville jag säga? Har jag inte gjort allt detta?

Hon kunde icke neka det, och Walker, som nu var alldeles ursinnig (och när en äkta man blir ursinnig, till hvad i Herrans namn är en hustru skapad, om inte för att utgöra ett afledningsrör för hans raseri?), fortfor en stund bortåt i samma stil som han börjat och ötverhopade den stackars Morgiana med så många förebråelser och skämde och förkrossade henne så, att hon, då hon lemnade sin man, var fullt och fast öfvertygad att hon var den mest brottsliga af alla skapade varelser och i djupet af sitt hjerts, sörjde öfver sin dubbla olycka, att hennes Howard var ruinerad och hon orsaken till hans undergång.

Då hon gått återtog mr Walker sitt vanliga jemna och goda humör (ty han var icke en bland dem som några månaders bysättningshäkte förmår att skrämma eller nedstämma) och tömde åtskilliga glas punsch i sällskap med sin värd, med hvilken han i all sköns lugn och sorglöshet språkade om sina affärer. Naturligtvis sade han att han ämnade betala sin skuld och lemna detta ställe redan följande dagen; men det finnes väl knappast en enda person i hans ställning som inte velat våga hvad som helst på att han innan morgondagen skall vara klarerad och fri som fågeln i luften. Mr Bendigo sade, att det hjertligen skulle glädja honom att få öppna porten för honom, men skyndade under tiden att höra sig före om det fanns flera som lagt in på kaptenen och att underrätta kaptenens kreditorer om att de gjorde bäst uti att så fort som möjligt klämma efter honom.

I hvilken nedslagen sinnesstämning Morgiana begaf sig hem, torde man lätt kunna föreställa sig, och hon kunde knappast låta bli att utbrista i tårar, då betjentgossen med hornknapparna frågade om hans herre komme hem tidigt eller om han tagit sin portnyckel; samt låg och kastade sig oroligt fram och tillbaka i sin säng hela natten och steg upp helt tidigt följande morgonen och begaf sig ut.

[ 13 ]Före klockan nio var hon vid Cursitor Street, och kastade sig åter med glädjestrålande ögon i famnen på sin man, som vaknade upp, gäspande och mumlande några eder mellan tänderna, svårt bekajad med hvad man på konstspråket kallar »kopparslagare», till följd af de grundliga libationerna den föregående aftonen, ty, eget nog, finnes det knappast något muntrationsställe i hela Europa der man muntrar sig så kapitalt som i bysättningshäktena; och jag får för min egen del förklara (jag menar naturligtvis, att jag var på besök hos en vän), att jag dinerat hos mr Aminadab lika delikat som hos Longs.

Men det torde vara nödvändigt att redogöra för anledningen till Morgianas glädje, som torde synas något öfverraskande i betraktande af hennes mans trångmål och efter hennes sorg den föregående aftonen.

Då mrs Walker gick ut på morgonen, bar hon en stor korg på armen. Betjentpojken kom då fram till henne och frågade med mycken ifver: »Får jag inte lof att bära korgen åt frun?

— Nej, tack, — svarade hans matmor med lika ifver; — det är bara…

— Åhja — svarade betjenten med ett hånfullt grin, — nog må frun tro att jag vet hvad det är.

— Det är glas, — fortfor mrs Walker, i det hon rodnade ända upp till öronen. — Var god och hemta en droska och tala inte förr än ni blir tillfrågad.

Den unge slyngeln försvann för att uträtta sitt ärende; droskan anlände, och mrs Walker skyndade upp i den med sin korg, och betjenten gick till sina kamrater i köket och utropade: »Jo, nu är det färdigt! Herrn har krupit i kurran och frun har farit ut för att pantsätta silfret». Då kokerskan gick ut denna dag, hade hon af misstag kommit att taga med sig ett dussin bordsknifvar i sin korg samt några andra småsaker; då kammarjunfrun tog sig en promenad på aftonqvisten, fann hon af en händelse att hon hade på sig åtta stycken näsdukar (märkta med hennes matmors initialer) sex par skor, handskar, både korta och långa, några silkesstrumpor och en luktvattensflaska med guldpropp. »Båda de nya kashmirschalarna äro försvunna» sade hon, »och ingenting finnes qvar i mrs Walkers juvelskrin, utom ett nålbref och ett gammalt armband af korall». Hvad betjenten angår, rusade han ögonblickligen in i sin herres toalettrum och undersökte hvarenda ficka i hans kläder; gjorde ett paket af några bland dem och öppnade alla lådor, som Walker icke hade tilläst före sitt aflägsnande. Han hittade inte mera än tre halfpence, ett postmärke samt räkningar från några och fyrtio handlande och handtverkare, mycket ordentligt numrerade och hopfästade med rödt segelgarn. Dessa trenne värda personligheter, en stalldräng, som var en stor beundrare af kammarjungfrun, och en poliskonstapel, en vän till kokerskan, satte sig ned till en ganska treflig middag vid den vanliga tiden, och alla kommo öfverens om att Walkers ruin var gifven. Kokerskan gjorde konstapeln en present af en punschbål af äkta porslin, som mrs Walker hade gifvit henne; och kammarjungfrun gaf sin vän modejournalen för senaste året samt tredje delen af Byrons dikter från bordet i förmaket.

— Nå så förbanna mig har hon inte tagit den lilla franska klockan också, — sade betjenten, och det hade mrs Walker äfven verkligen gjort; den slank med ned i korgen, der den låg insvept i en af hennes schalar och slog derefter utan rim och reson en hel mängd timslag, då Morgiana lyfte hela sin lilla skatt ur droskan. Kusken runkade dystert på hufvudet, då han såg henne gå så fort hon möjligen kunde med sin tunga börda och försvinna omkring gathörnet vid hvilket mr Balls' bekanta juvelerarbutik är belägen.

Mötet med mr Balls behöfver icke beskrifvas, men det måste ha varit ganska tillfredsställande, ty inom en halt timmes förlopp återvände Morgiana och hoppade upp i hyrvagnen med glädjestrålande ögon och tillsade kusken att köra i galopp till Cursitor Street, hvilket äfven denne med ett leende lofvade att göra, och satte i väg med full fart. »Det var just det jag kunde tro» sade den filosofiske kusken för sig sjelf. »Då en man är i penningknipa, offrar en qvinna gerna sina silfverskedar», och han var så belåten med hennes uppförande att han glömde att gräla med henne då hon betalade honom för skjutsen, och det fastän hon inte betalte mera än dubbelt af hvad han skulle ha.

— För mig till honom, — sade hon till den unge hebræen, som öppnade dörren.

— Till hvem? — sade den sarkastiske ynglingen; — det fins tjugo honom'ar här. Det är fasligt hvad ni kommer tidigt.

— Till kapten Walker, unge man, — svarade mrs Morgiana högdraget, hvarpå ynglingen öppnade den andra dörren, och seende mr Bendigo i en blommig nattrock komma utför trapporna, utropade han: »Pappa, här är ett fruntimmer till kapten». — »Jag har kommit för att lösa ut honom, sade hon darrande i det hon räckte fram en bundt banknoter. — »Här är beloppet af er fordran, sir — tvåhundratjugo pund, såsom ni nämde i går afton» — och juden tog penningarne och grinade då han betraktade henne, och grinade dubbelt då han såg på sin son och bad mrs Walker att stiga in i hans rum och mottaga ett qvitto. Då dörren till detta rum tillslöts bakom fruntimret och hans far, föll mr Bendigo den yngre i en häftig skrattparoxysm och skyndade, sedan han något hemtat sig, ut på gården, der några af husets olyckliga inbyggare redan voro ute och hemtade frisk luft och meddelade dem något som kom dessa individer att skratta lika våldsamt som han sjelf förut hade gjort.

Sedan mrs Walker hade mottagit qvittot af mr Bendigo (huru hennes kinder glödde och hennes hjerta klappade då hon torkade det på läskpapperet!) och sedan hon åter blifvit helt blek vid underrättelsen att kaptenen hade haft en mycket svår natt, fördes hon till sin mans rum. Väl dit inkommen, kastade hon ännu en gång sina armar kring sin dyre Howards hals, bad honom med sitt ljufvaste leende att skynda sig, stiga upp och återvända hem, ty frukosten väntade och vagnen stod utanför pollen.

— Hvad menar du, min älskling? — sade kaptenen, i det han häftigt ryckte till och antog en utordentligt förbluffad min.

— Jag menar att du är fri, min egen Howard; och att det der afskyvärda odjuret blifvit betaldt.

— Har du varit hos Baroski? — sade Walker, i det han blef helt röd i ansigtet.

— Howard! ropade hans hustru med en helt förtrytsam min.

— Gaf — gaf din mor dig penningarna? — frågade kaptenen.

— Nej, jag hade dem på mig, — svarade mrs Walker med en helt knipslug min.

Walker var mera förbluffad än någonsin.

— Har du mera penningar på dig? — sade han.

Mrs Walker visade honom sin börs med två guineer.

— Detta är alltsammans, min älskling, — sade hon. — Och jag skulle be dig — fortfor hon, — att du ville ge mig en anvisning att betala en hel massa med småräkningar, som inkommit under de senaste dagarna.

— Ja ja, du ska få den, — fortfor mr Walker och började i ögonblicket att göra sin toalett. Derefter ringde han på mr Bendigo och sin räkning samt antydde att han ämnade begifva sig hem direkte.

Den hedervärde embetsmannen lemnade räkningen, men förklarade, att, hvad hemresan anginge, så var denna en omöjlighet.

— Huru! En omöjlighet? — sade mrs Walker, i det hon än rodnade och än bleknade. »Betalte jag er inte just nu?»

— Jo, det gjorde ni, och fick äfven ert qvitto; men det finnes andra som inlemnat papper mot kaptenen för hundra femtio pund: Eglantine och Mossrose vid Bond Street parfymerier för fem år, som ni vet.

— Du vill väl inte säga att du varit nog galen att betala utan att fråga om det fanns flera fordringsanspråk? — röt kaptenen till sin fru.

— Jo men, var hon så, — fnissade mr Bendigo; — men hon skall förstå saken bättre bästa gång; och dessutom, kapten, hvad är väl hundrafemti pund för en småsak för er?

Ehuru Walker icke önskade någonting högre än frihet att få slå sin hustru till marken, vann dock hans klokhetskänsla öfverhand öfver hans rättskänsla, ifall det kan kallas klokhet å hans sida att söka bibringa sin vaktare den föreställningen att han (Walker) var en utomordentligt respektabel och välmående man. Till följd af denna fiffiga idé hemtade sig Walker och svarade:

— Alltsammans är ett skamlöst påstående, och jag är inte skyldig dem mera än ni är, men imellertid skall jag säga till min notarie att han betalar summan under förmiddagens lopp, naturligtvis med protest.

— Ja, naturligtvis, — sade mr Bendigo, i det han bugade sig och lemnade rummet, lemnande mrs Walker åt nöjet af en tête-à-tête med sin man.

Då nu den värde gentlemannen blifvit ensam med sin äkta hälft, började han att tilltala henne på ett sätt som jag här icke kan återgifva på papperet, emedan verlden är så fasligt fin och kräsmagad och tål inte att höra hela sanningen om skurkar, och emedan det är ett faktum att nästan hvart enda ord i kaptenens tal var en förbannelse, sådan som den värde läsaren säkerligen icke skulle uthärda att se i tryck.

Föreställen er derföre, i stället för en dialog, en i sina förhoppningar sviken och ursinnig skurk, som utgjuter sin vredes skålar öfver en älskvärd qvinna, som sitter darrande och blek och undrar öfver detta plötsliga utbrott af vrede. Föreställen er huru han knyter sina näfvar och stampar och framskriker förbannelser med ett blygrått ansigte, i det han allt mer och mer retar upp sig sjelf till fullt raseri; huru han vrider om hennes hand, då hon söker att vända sig bort, och inte stannar förr än hon fallit från stolen i ett anfall af vanmakt, med en så hjertslitande suck, att judepojken, som lyssnat vid dörren, blir helt blek och skyndar sin väg. Kort sagdt, då mr Walker fått sin hustru sanslös utsträckt på golfvet, fattar han tag i ett krus vatten och häller dess innehåll öfver henne, en operation som inom kort väckte henne till sansning igen, hvarefter hon skakade sina svarta lockar, ånyo med ett blygt och bäfvande uttryck såg upp i hans ansigte och fattade hans hand och började gråta.

Han talade nu i en något mildare ton, och lät henne smeka hans hand såsom förut, han kunde inte tala hårdt till den stackars flickan i hennes underdåniga, ömma och bönfallande ställning.

— Morgiana, — sade han, — ditt öfverdådiga slöseri och din vårdslöshet ha bragt mig till undergångens brant, fruktar jag. Om du hade velat gå till Baroskis, skulle ett ord från dig hafva förmått honom att taga tillbaka sin ansökan; och min förmögenhet skulle inte blifvit offrad, såsom nu, för ingenting. Det torde imellertid ännu icke vara för sent att befria oss. Eglantines räkning är utan tvifvel en simpel komplott mellan Mossross och Bendigo; du måste derföre gå till Eglantine — han är en gammal — en gammal flamma till dig, som du vet.»

Hon släppte hans hand. — Jag kan inte gå till Eglantine efter hvad som passerat oss imellan, — sade hon; men Walkers ansigte antog nu ett sådant uttryck att hon sade med en rysning: »Jo, jo, min vän, jag skall gå.» »Du skall gå till Eglantine och be honom mottaga min vexel för beloppet af denna skamlösa fordran på huru kort tid som helst. Kom imellertid ihåg, att du lagar att du får träffa honom allena, och jag är säker på att du skall kunna göra upp affären. Men skynda dig; bege dig af genast och kom tillbaka så fort som möjligt, så ingen hinner lemna in några vidare papper emot mig.»

[ 14 ]Morgiana satte nu darrande och i största hast på sig sin hatt och sina handskar och gick mot dörren.

— Det är en vacker morgon, — sade mr Walker, i det han tittade ut; — en promenad skulle göra dig godt, och — Morgiana — sade du inte nyss att du hade ett par guinéer i din ficka?

— Här äro de, — svarade hon genast med ett leende och lyfte upp sitt hufvud för att erhålla en kyss. Hon betalade de tvenne guinéerna för kyssen. Var icke detta en låg handling? — Är det väl möjligt att man kan älska en person som man inte kan högakta? — hör jag någon väl uppfostrad dam utbrista och tillägga: — För mig vore det omöjligt! — Härpå kunna vi endast svara: Ni bör komma ihåg, min nådiga, att stackars Morgiana inte var född med edra förmåner af uppfostran och bildning, och att hon i sjelfva verket var en liten simpel varelse, som älskade mr Walker, icke derför att hennes mamma tillsade henne derom, ej heller derför att han var ett förträffligt parti och en väl uppfostrad ung man, utan helt enkelt derför att hon icke kunde annat och icke förstod det bättre.

Då vi nu imellertid hafva mr Howard Walker i all trygghet inlogerad i mr Bendigos etablissement vid Cursitor Street, påtränger sig helt osökt den frågan, hvad det möjligen kunnat bli af honom, om icke den olyckliga omständigheten med Baroskis passion för Morgiana hade kommit imellan.

Om Baroski inte hade blifvit förälskad i Morgiana, skulle han inte hafva gifvit henne lektioner för ett värde af öfver tvåhundra guinéer eller gått så långt i förmätenhet att fatta hennes hand och försöka att kyssa den; om han inte försökt att kyssa henne, skulle hon inte hafva gifvit honom en örfil, och Baroski skulle inte hafva tagit ut stämning på mr Walker; Walker skulle hafva varit fri, ganska möjligt blifvit rik och till följd deraf helt säkert aktad och ansedd; han sade alltid att en månads längre frihet skulle hafva satt honom på säker botten.

Detta antagande torde äfven möjligen ha varit ganska riktigt, ty Walker hade en vidtflygande, företagsam ande, som stundom leder till rikedomens höjder, icke så sällan till bysättningshäktet och tyvärr stundom äfven till straffkolonierna. Han kunde möjligen ha blifvit rik, om kan ej förlorat sin kredit, och hans personliga utgifter och slöseri icke hade bragt honom på fall. Han hade såsom en dugtig äkta man egnar och anstår lagt vantarna på sin hustrus förmögenhet, och utan tvifvel skulle, såsom han sjelf med stolthet förklarade, ingen man i London varit i stånd att få fem hundra pund att sträcka sig längre. Han hade, såsom vi redan sett, med denna summa möblerat sitt hus, fyllt sitt silfverskåp och sin vinkällare; han hade sin vagn i vagnshuset och hästar på stallet; och för återstoden hade han köpt aktier i fyra kompanier, var sjelf direktör i tre af dessa, hade negocierat otaliga lån i de utländska fonderna, hade lefvat yppigt och elegant och gjort sig ganska betydande inkomster. Han hade grundat Lif-assuransbolaget Kapitolium, hade upptäckt guldgrufvorna på Chimborazzo, stiftat Sällskapet för Grunddikandet af de Pontinska Träsken, med tio millioners kapital, och till sin högste beskyddare Hans Helighet Påfven. Det hade stått att läsa i en aftontidning att Hans Helighet hade erbjudit honom att bli riddare af den gyllene Sporren med titel af Grefve; och han höll just på att upptaga ett lån för Hans Höghet Caciken af Panama, som hade skickat honom kommendörsbandet af Hans Höghets orden Gyllene Skenet, som hvarje dag kunde få beses på hans kontor vid Bond Street. Inom en vecka skulle Walker ha inkasserat hundra tusen pund på Hans Höghets tjugoprocents lån och skulle sjelf haft femton tusen pund i kommissionsarvode, aktierna i hans kompanier skulle ha stigit till pari och han skulle ha sålt sina andelar i dem; han skulle ha kommit in i parlamentet, han skulle måhända blifvit baronet, ja, möjligen äfven pär! — »Och jag vädjar till er, sir», plägade Walker säga till sina vänner, »om någon man kunde gifva större bevis på sin ömhet för sin hustru än genom att placera hennes fattiga styfrar på ett sådant sätt som jag gjorde! Man kallar mig hjertlös, sir, emedan jag inte lyckades; ja, sir, mitt lif har varit en serie af uppoffringar för denna qvinna, sådana som ingen man någonsin gjort före mig.

Ett bevis på Walkers förmåga och affärsskicklighet ligger i det faktum, att han hade lyckats att försona en af sina bittraste fiender — vår hederlige vän Eglantine. Efter Walkers giftermål hade Eglantine, som nu icke längre hade några penningtransaktioner med sin förra agent, fattat ett sådant hat till honom, att han, såsom det enda medlet till hämd som stod honom till buds, skickade honom en räkning på varor till ett belopp af hundrafemti guinéer och lagsökte honom för summan. Men Walker gick helt käckt öfver till sin fiende, och inom en half timmes förlopp voro de åter vänner.

Eglantine lofvade att återtaga lagsökningen, och mottog i stället trenne hundra-pundsaktier i Panamafonden, som skulle gifva sina tjugofem procent, och på hvilka halfårsräntan skulle utbetalas hos bröderna Hocus, S:t Swithins Lane, samt andra klassen af orden Gyllene Skenet, med thy åtföljande band och ordenstecken.

»Inom fyra år, min kära Eglantine», sade kaptenen, »hoppas jag att få se er som kommendör af orden; och kanske lefver jag att få se er prydd med stora Korset med förläning af hundra tusen tunnland af Näsets mark.»

För att göra stackars Eglantine full rättvisa, torde böra nämnas, att han icke det ringaste brydde sig om de hundratusen tunnlanden — det var stjernan som tjusade honom! Ack, huru hans tjocka, feta bröst häfde sig af förtjusning, då han en afton sydde bandet och stjernan på sin frack och tände upp fyra vaxljus för att se sig i spegeln! Han brukade sedan ofta öfverrock, för att kunna nyttja fracken med stjernan. Detta samma år begaf han sig på en liten utflykt till Boulogne. Han mådde förskräckligt illa under resan, men då skeppet ankrade i hamnen, sågs han komma ut ur sin hytt, med rocken uppslagen och stjernan glimmande på bröstret, och soldaterne gjorde honnör för honom då han gick framåt gatorna, han titulerades monsieur le chevalier, och när han kom hem, öppnade han underhandlingar med Walker att köpa sig en officersfullmakt i Hans Höghets regimente. Walker svarade att han kunde få titel af kapten och att derför skulle erläggas tjugofem pund till krigsdepartementet i Panama, hvilken summa den hederlige Eglantine äfven ganska riktigt anskaffade och fick sin fullmakt, hvarefter han lät trycka en packe visitkort, på hvilka stod tryckt kapten Archibald Eglantine, Riddare af Gyllene Skenet. Mången gång tog han upp dem ur sin låda och betraktade dem och lade alltid hvarje afton sin stjerna på toilettbordet och satte den åter på sig hvarje morgon.

Som man vet, så kom Hans Höghet Caciken till England och tog sin bostad vid Regent Street, der han höll mottagning, vid hvilken Eglantine visade sig i sin Panama-uniform och mottogs mycket nådigt af Hans Höghet. Denne föreslog till och med att göra kapten Eglantine till sin adjutant med öfverste rang, men kaptenens penningställning var för ögonblicket icke den bästa och »Krigsdepartementet» fordrade kontant betalning. Hans Höghet lemnade imellertid sin bostad vid Regent Street, och somliga påstodo att han hade återvändt till Panama, enligt andra åter till sin fädernestad Cork, eller förde, enligt andras påstående, ett instängdt lif i New Cut, Lambeth. I alla händelser var han åtminstone icke synlig för någon tid, så att kapten Eglantines befordran icke kom att gå för sig. Eglantine blygdes af en eller annan orsak att omtala sin militäriska rang för mr Mossrose, då denne ingick i kompaniskap med honom och höll detta faktum doldt till dess det slutligen kom att upptäckas genom en högst beklaglig omständighet.

Samma dag som Walker blef häktad på Benjamin Baroskis ansökan, lästes i tidningarna en berättelse om Hans Höghet Prinsens af Panama arrestering för en vexel som han utställt till en viktualiehandlare vid Ratcliff Highway. »Och hela rätten», hette det i den ofvannämda berättelsen, »hade utbrustit i gapskratt, då käranden hade framdragit ett grönt och gult band med vidhängande stjerna af Gyllene Skenets orden, som Hans Höghet hade velat gifva honom såsom betalning för sin lilla räkning.»

Det var just som Eglantine med blödande hjerta läste ofvanstående rader, som Mossrose kom in från sin dagliga promenad till City.

— Nå, Eglantine, säger denne, — har ni hört nyheten?

— Om Hans Höghet?

— Nej, om er vän Walker; han har blifvit arresterad för en skuld på två hundra pund.

Nu kunde Eglantine inte längre hålla sig, utan omtalade huru han hade blifvit narrad att taga emot tre hundrapunds aktier i Panamafonden i stället för sin fordran hos Walker, och förbannade sin olyckliga stjerna för sin dårskap.

— Nå, det går väl an att skrifva ut en ny räkning, — sade den yngre kompagnonen; — svär på att han är skyldig er hundrafemti pund, så kunna vi få en arresteringsorder på honom innan aftonen.

Och så skedde också.

— Ni kommer säkert att få se hans hustru här om en dag eller par, — sade mr Mossrose till sin kompagnon; — sådana der gökar skicka alltid sina hustrur, och jag hoppas att ni vet huru ni sköter henne.

— Jag bryr mig inte om henne för en vitten, — sade Eglantine, — jag skulle behandla henne som en krälande mask. Efter den qvinnans uppförande mot mig, skulle jag just vilja se henne ha den djerfheten att komma hit; och om hon det gör, ska jag behandla henne så som hon förtjenar.

Den värde parfymören var i sjelfva verket fast besluten att vara obevekligt hårdhjertad i sitt uppförande mot sin gamla flamma och spelade om natten i sin säng öfver den scen, som skulle komma att ega rum då de möttes. Ah, tänkte han, det ska bli riktigt herrligt att få se den stolta Morgiana på knä för mig, och så pekar jag mot dörren och säger: »Min fru, ni har stålsatt detta hjerta emot edra böner — begraf minnet af gamla tider, af dessa forna tider då jag tänkte att mitt hjerta skulle brista — men det gjorde det inte — hjertan äro gjorda af ett starkare ämne. Jag dog inte, såsom jag trodde att jag skulle göra; jag uthärdade smärtan, och lefver för att se den qvinna, som jag föraktar, vid mina fötter — ha, ha, vid mina fötter!»

Midt under dessa tankar föll mr Eglantine i sömn, men det var uppenbart att tanken på att återse Morgiana betydligt upprörde honom, eller hvarför skulle han väl annan gjort sig så mycket besvär med att förbereda sig på en dylik heroism? Hans sömn var utomordentligt orolig; han såg Morgiana i tusende skepnader; han drömde att han klädde hennes hår; att han red med henne till Richmond; att hästen förvandlade sig till en drake, och Morgiana till Woolsey, som fattade honom vid strupen och höll på att strypa honom, medan draken spelade på valdthorn. Och på morgonen då Mossrose gick till sina affärer i City, och han satt och läste sin tidning inne hos sig, ack, hvilken häftig stöt genomilade icke hans hjerta, då hans drömmars dam stod framför honom!

Mången dam, som handlade i Eglantines bod, skulle ha gifvit tio guinéer för en sådan färg som hans, då han fick se henne. Hans hjerta klappade våldsamt, han kände sig nära att mista anden — han hade beredt sig på besöket, men hans mod svek honom då det inträffade. De voro båda tysta under några minuter.

— Ni vet hvarför jag har kommit, — sade slutligen Morgiana under sin nedfällda slöja, hvilken hon dock nu sköt åt sidan.

— Jag — det är — ja — det är en högst ledsam affär, min fru, — sade han, i det han kastade en blick på hennes bleka ansigte och derefter helt hastigt vände sig bort. Jag får be er att ni vänder er till min notarie, min fru, — tillade han, i det han åter hemtade sig.

— Jag väntade mig inte detta af er, mr Eglantine, — sade fruntimret och började att snyfta.

— Och efter hvad som händt, väntade jag inte heller att få ett besök af er, min fru. Jag tänkte att fru kaptenskan Walker var en alltför hög dam för att besöka stackars Harchibald Eglantine (ehuru åtskilliga af de yppersta männen i landet besöka honom). Ar det annars någonting jag kan tjena er med, min fru?

— O Gud! — utropade den arma qvinnan. — Har jag då ingen enda vän öfrig! Jag har aldrig kunnat tro att ni skulle öfverge mig, mr Archibald!

Namnet »Archibald» uttaladt på sitt gamla sätt, gjorde synbarligen intryck på parfymören; han vred sig oroligt på stolen och såg oafvändt på henne för ett ögonblick.

— Hvad kan jag göra för er, min fru? — sade han slutligen. — Hvad är det för ett papper ni har af mr Walker, för hvilket han nu sitter i fängelse?

— Jo, det är en räkning på parfymer under fem års tid; den karlen begagnade flera 'årborstar än någon hertig i hela landet, och hvad Eau de Cologne angår, så måste han ha badat sig deri. Han har inte betalt mig en enda skilling — han sårade mig i min ömtåligaste punkt — men det är detsamma med det; jag sade att jag nog skulle få hämd på honom, och jag har nu fått det.

[ 15 ]Parfymören var i detta ögonblick åter helt uppbragt och torkade sitt fetskinande ansigte med sin näsduk och stirrade på mrs Walker med en helt bestämd min.

— Ni har fått hämd — och på hvem? Archibald — mr Eglantine, ni har fått hämd på mig — på en stackars qvinna, som ni gjort olycklig. Ni skulle inte haft hjerta att göra så förr.

— Ja, förr, ja! — utbrast Eglantine. Ni behandlade mig just hyggligt förr, ni! Tala inte om förr med mig! Begraf minnet deraf för evigt. Jag tänkte förr att mitt hjerta skulle brista, men det gjorde det inte; hjertan äro gjorda af ett starkare ämne; jag uthärdade smärtan, och ser nu den qvinna, som föraktade mig, vid mina fötter.

— O, Archibald! var allt hvad fruntimret kunde säga, och derpå började hon åter att snyfta, hvilket för öfrigt måhända var det bästa argument hon kunnat begagna mot parfymören.

— Ja, Harchiblad, kan tänka! — fortfor han. — Nu låter det så, nu! Låt bli att kalla mig Harchibald, Morgiana. Tänk på hvilken ställning ni kunde ha innehaft, om ni hade velat — den tiden när ni hade kunnat kalla mig Harchibald. Men nu tjenar det till ingenting, — tillade han med hemsk pathos; — men fastän jag blifvit förorättad, kan jag ändå inte uthärda att se en qvinna gråta — säg mig hvad jag kan göra.

— Snälla, goda mr Eglantine, fortsätt inte er ohyggliga förföljelse, utan tag emot mr Walkers accept på skulden. Om han blir fri, är han säker om att inom några få dagar lyfta en stor summa penningar och då betalar han er alltsammans. Bered inte hans undergång — gör mig inte olycklig genom att nu visa er hård och obeveklig, utan var gamla goda Eglantine från forna dagar.

Eglantine fattade en hand, som icke undandrogs honom; han tänkte på gamla tider. Han hade känt henne allt från hennes späda barndom; såsom liten flicka hade hon ridit ranka på hans knä i Njurklubben, såsom fullvuxen qvinna hade hon utgjort hans hjertas afgud — hans hjerta var rördt.

— Han har på sätt och vis betalt summan, — resonnerade parfymören för sig sjelf; — de der aktierna, om de också inte äro värda så särdeles mycket, har jag en gång tagit i stället för liqvid, och jag kan inte uthärda att se henne gråta eller att trampa på en olycklig qvinna. Morgiana, — tillade han högt och gladt, var inte längre ledsen; jag skall taga tillbaka lagsökningen mot er man; jag skall visa mig såsom den gamle gode Eglantine från forna dagar.

— Säg snarare den gamla goda åsna, som ni alltid har varit! röt i detta ögonblick en stämma, som kom mr Eglantine att rycka till. — Ja, en gammal tjockskallig narr är ni, Eglantine, som vill skänka efter edra rättmätiga fordringar derföre att en qvinna kommer till er och snyftar och lipar — och en sådan qvinna till på köpet! — utropade mrs Mossrose, ty stämman var hans.

— En sådan qvinna — hvad menar ni med det, sir? — utropade den äldre kompagnonen.

— Ja, just en sådan qvinna! Koketterade hon inte för er kanhända och drog er sedan vid näsan? Och har hon inte drifvit samma spel med Baroski? Och ni är så enfaldig så att ni vill skänka efter hundrafemti pund derför att det faller henne in att komma hit och sjåpa sig! Men jag tänker åtminstone inte göra det, det vill jag låta er veta. Penningarna äro lika mycket mina som edra, och jag vill ha dem eller behålla Walkers person såsom säkerhet.

I hans kompagnons närvaro flydde Englantines goda ande, som hade intalat honom att visa sig god och barmhertig, hastigt sin väg på darrande vingar.

— Ni ser huru det är, mrs Walker, — sade han med nedslagna ögon; — det är en ren affär, och mr Mossrose är den som har firmans affärer om hand — inte sant mr Mossrose?

— Jo, och en skön firma skulle det vara om inte så vore, — svarade Mossrose buttert. — Se så, min fru, hör nu på hvad jag har att säga er: Jag tar femti procent, inte en vitten mindre — ge mig det, och er man är fri.

— Ah, sir, Howard betalar alltsammans om en vecka.

— Nå, då kan han ju gerna sitta hos min onkel Bendigo's den här veckan och se'n komma ut — han har ju rätt hyggligt och trefligt der, — sade den hämdgirige juden med ett elakt grin. — Hör nu, mr Eglantine, vore det inte bäst att ni ginge ut i boden och såge efter er rörelse, — fortfor han; — mrs Walker kan väl inte begära att ni ska lyssna till henne hela dagen i ända.

Eglantine kände sig helt glad öfver att kunna få någon anleding att komma undan och skyndande sig ut, icke i sin butik, utan i sitt rum, der han slog uti åt sig ett stort glas maraschino, och satt der helt blossande och uppskakad till dess Mossrose kom och berättade honom att mrs Walker var gången och inte vidare skulle falla honom besvärlig. Men ehuru han drack åtskilliga glas till och gick på spektaklet på aftonen och derefter in på delikatesskällaren och hörde på den musikaliska aftonunderhållningen, så kunde dock hvarken likörer, spektaklet eller de komiska sångarna drifva mrs Walker ur hans hufvud eller minnet af forna tider eller bilden af hennes bleka, gråtande anlete.

Morgiana stapplade ut ur boden, nästan utan att gifva akt på mr Mossrose, som hviskade henne i örat att han skulle taga fyrtio procent och derefter gick tillbaka till sitt arbete, förbannande sig sjelf såsom en vekhjertad narr, som ville pruta af så mycket för en lipande qvinnas skull. Morgiana, säger jag, stapplade ut ur boden och gick uppåt Cursitor Street alldeles upplöst i tårar. Hon kände sig helt matt och nära vanmäktig, ty hon hade icke på hela dagen förtärt mera än ett glas vatten och var tvungen att fatta uti jernstaketet till ett hus för att hålla sig uppe, just i detsamma som en liten herre med gul näsduk under armen kom ut genom porten.

— Kors i Herrans namn, det är ju mrs Walkers! — sade herrn, som icke var någon annan än mr Woolsey, som stod på väg bort att profva en rock på en kund; — Mår ni illa? — Hur är det fatt? För Guds skull stig in!… Och derpå tog han hennes arm under sin och ledde henne in i sin salon och satte henne ned och skaffade litet vin och vatten inom ett ögonblick och innan hon hade yttrat ett enda ord om sig sjelf.

Så snart hon något så när hemtat sig, började den stackars varelsen berätta sin lilla historia, allt imellanåt afbruten af häftiga snyftningar. Mr Eglantine hade låtit arrestera mr Walker; hon hade försökt att skaffa honom något anstånd, men Eglantine hade nekat det.

— Det stenhjertade, fega kräket, att kunna neka henne någonting! — sade den hederlige mr Woolsey. — Min bästa fru, — tillade han, — jag har intet skäl att älska er man och jag känner för mycket om honom för att hysa aktning för honom; men er älskar och högaktar jag och vill gerna ge ut min sista skilling för att tjena er. Hvarpå Morgiana icke kunde göra något annat än att fatta hans hand och gråta ännu häftigare än förut. Hon sade att mr Walker skulle få mycket penningar inom en vecka, att han var den bäste man, och att hon var säker om att mr Woolsey skulle tänka bättre om honom, om han lärde känna honom; att mr Eglantines räkning var på hundrafemti pund, men att mr Mossrose ville taga fyrtio procent, i fall mr Woolsey kunde säga huru mycket det gjorde.

— Jag skulle vilja ge ut tusen pund för att vara er till tjenst; — sade mr Woolsey, i det han störtade upp. — Vänta här tio minuter, till dess jag kommer tillbaka, och ni ska få se att allt ska bli bra.

Han var tillbaka inom tio minuter och hade tagit en droska från en station midt emot (och alla åkarne der hade sett och gjort sina reflektioner öfver mrs Walkers förgråtna utseende) »De togo tjugo pund för alltsammans,» sade han och visade en ordre i detta afseende från mr Mossrose till mr Bendigo, hvilken bemyndigade den senare att släppa Walker lös, så snart han erhölle mr Woolseys accept på den omnämda summan.


— Det tjenar ingenting till att betala den, — sade mr Walker buttert, — det skulle bara vara att bestjäla er, mr Woolsey, — sju andra fordringsegare hafva inlemnat sina fordringsanspråk på mig medan min hustru varit borta. Jag måste nu göra cession; men, — tillade han i hviskande ton till skräddaren, — min bäste sir, mina hedersskulder äro mig heliga, och om ni vill vara af den godheten och låna mig de tjugo punden, så ger jag er mitt ord såsom gentleman på att ni ska få igen dem så snart jag kommit ut ur det här trasslet.

Det är sannolikt att mr Woolsey afböjde detta, ty så snart han var gången, började Walker i fullt raseri att svära och förbanna sin hustru för det hon försinkat tre timmar på vägen. — Hvad tusan var det för dumheter att du inte kunde ta dig en droska? — röt han, då han hörde att hon hade gått till Bond Street. — De här nya lagsökningarna hafva inte varit här mera än en half timme, och jag hade nu kunnat vara ute, om du inte hade sölat.

— Ack, Howard, — sade hon, — tog du inte — gaf jag dig inte min — min sista skilling? — och började åter att gråta, bittrare än någonsin.

— Nå nå, min söta vän! — sade hennes älskvärda man och blef helt röd i synen; — tänk inte vidare på den saken; det var inte ditt fel. Jag gör nu cession, det är alltsammans. Jag förlåter dig.