En lycklig hustru/Kapitel 4

←  Tredje kapitlet

En lycklig hustru av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Fjerde kapitlet

Femte kapitlet  →

Fjerde kapitlet.

Hvaruti hjeltinnan får ännu en friare och gör en lysande figur i verlden.

Tvenne år ha förflutit sedan den festliga tillställningen i Richmond, hvilken började så fredligt och slutade med en sådan allmän uppståndelse. Morgiana kunde aldrig förlåta Woolsey hans röda hår eller låta bli att skratta åt Eglantines missöden; och ej heller kunde de båda herrarne försonas med hvarandra. Woolsey skickade också verkligen en utmaning till parfymören att möta honom på pistoler, men hvilken den senare afböjde med den ganska riktiga anmärkningen, att icke det tillhörde handtverkare att handskas med dylika vapen, hvarefter skräddaren proponerade att de skulle möta hvarandra i skjortärmarne och uppföra sig såsom män egnar och anstår, i närvaro af deras vänner på Njurklubben. Parfymören svarade härpå att han icke ville inlåta sig i dylika simpla transaktioner, hvilket gjorde Woolsey så desperat, att han svor på, att han skulle vrida om näsan på perukmakaren, så snart han infunne sig på klubben, hvilket åter gjorde att denne värde ledamots länstol fortfarande fick stå tom.

Woolsey sjelf infann sig reguliert vid hvarje sammankomst, men visade icke den munterhet och det goda lynne, som göra mäns sällskap angenämt på klubben. Vid sin ankomst brukade han säga åt vaktmästaren att »tala om för honom när den skurken Eglantine komme in»; derefter hängde han sin hatt upp på hängaren, kastade en hemsk blick omkring rummet och strök upp rockärmarne ända uppåt armbågen och sträckte och skakade sina finger och handlofvar, som om han gjorde sig färdig till det nämda omvridandet af sin fiendes näsa.

Sålunda förberedd satte han sig ned och rökte helt tyst sin pipa, stirrande rundt omkring och rusande upp och uppkaflande sina rockärmar så snart någon trädde in i rummet.

Ledamöterne på Njurklubben tyckte icke om detta uppförande. Bastard, fågelhandlaren, upphörde att komma. Hvad Snaffle angår, så försvann äfven han, emedan Woolsey ville göra honom ansvarig för Eglantines opassande uppförande och föreslog honon den duell, som den senare hade afslagit. På sådant sätt blef Snaffle bortskrämd från klubben. Inom kort tid försvunno allesammans, utom skräddaren och Tressle, som bodde nere vid samma gata, och desse två brukade sitta och blossa ur sina tobakspipor, en på hvardera sidan om Crump, värden på stället, lika tysta som indianchefer i deras wigwams. Det började bli allt mera rum för stackars gamle Crump i hans stol och hans kläder. Njurklubbens ledamöter äro gångna, och hvarför skulle han stanna qvar? En lördag kom han icke ned för att presidera på klubben (såsom han ännu tyckte om att kalla den) och följande söndag hade Tressle förfärdigat en likkista åt honom; och Woolsey, med begrafningsentreprenören vid sin sida, följde Njurklubbens oldfar till grafven.

Mrs Crump var nu allena i verlden. — Huru — allena? — säger någon oskuldsfull individ af mina respektive läsare. — Ack, min bäste sir, har ni så ringa kännedom af den menskliga naturen, att ni inte redan inser att Morgiana en vecka efter Richmonds-uppträdet gifte sig med kapten Walker? Detta gjorde hon naturligtvis i all tysthet, och efter ceremoniens slut kom hon trippande tillbaka till sina föräldrar, såsom ungt folk plägar göra på teatern, och sade: »Förlåt mig bästa pappa och mamma! Jag är nu gift och här är min man, kaptenen.» Pappa och mamma förläto henne, såsom de naturligtvis borde göra; och pappa betalade ut hennes hemgift, den hon helt förnöjd bar hem till sin herre och man. Detta tilldrog sig flera månader före gamle Crumps frånfälle, och kaptenskan Walker befann sig på kontinenten med sin Howard, då denna sorgliga händelse egde rum, och deraf kom sig nu mrs Crumps enslighet och obeskyddade ställning. Morgiana hade icke på senare tiden särdeles ofta sett de gamle; och huru skulle väl också hon, som nu rörde sig i sin upphöjda sfer, kunnat i sitt nya, eleganta residens vid Edgeware Road mottaga den gamle värdshusvärden och hans maka?

Då Mrs Crump sålunda blifvit lemnad allena i verlden, kunde hon, efter hvad hon sjelf sade, icke uthärda att lefva i det hus der hon hade varit så värderad och så lycklig; hon sålde derföre sina näringsrättigheter, och fick genom denna försäljning och sin enskilda förmögenhet ihop en så stor summa att hon med en ränta af sextio pund kunde draga sig tillbaka till Sadlers Wells, der hon inackorderade sig hos mrs Serles. Hennes hjerta var brustet, sade hon; men icke desto mindre började vid pass nio månader efter mr Crumps död de forna granna blommorna som vanligt att blomma under hennes hatt; inom årets lopp var hon lika fin och parerad som någonsin och var nu nästan ingen enda qväll frånvarande från Wells eller andra dylika förlustelseställen, utan var lika säkert på platsen som logevaktmästaren. Ja, hon var ännu en ståtlig enka, och Fisk, en af hennes gamla flammor, så firad som Pantalon på Grimaldis tid, men som nu spelade père noble på Wells-teatern, föreslog henne att utbyta hennes namn mot hans.

Men detta förslag afböjde den värda enkan på det bestämdaste. Sanningen att säga, var hon förskräckligt stolt öfver sin dotter, fru kaptenskan Walker. De träffades icke så ofta i början; men alltimellanåt aflade dock mrs Crump ett besök hos de unga vid Connaught Square; och på de dagar då kaptenskan gjorde ett återbesök vid City Road, fanns det icke en enda af officianterna vid Wells, allt ifrån den första tragiska skådespelaren ända ned till springpojken, som icke blef underrättad om denna märkliga tilldragelse.

Vi hafva redan nämt att Morgiana bar hem sin förmögenhet i sin retikyl och leende lade penningarna i sin mans sköte; och läsaren, som redan känner mr Walker såsom en ogement sjelfvisk personage, torde måhända föreställa sig, att ett häftigt uppträde egde rum och att många eder och oqvädinsord gingo öfver hans läppar, då han fann att femhundra pund var allt hvad hans hustru egde, ehuru han väntade att få fem tusen med henne. Men för att säga sanningen, så var Walker vid denna tid nästan förälskad i sin vackra, rosenkindade, godhjertade, enkla hustru. De hade gjort en liten resa på fjorton dagar tillsammans, hvar under de varit utomordentligt glada och lyckliga; ock det var någonting så rättframt och rörande i det sätt hvarpå den goda, ömhjertade varelsen kastade allt hvad hon egde i hans sköte, i det hon på samma gång helsade honom med en hjertlig omfamning och önskade att det vore många tusen billioner, billioner gånger mera, så att hennes älskade Howard måtte kunna glädja sig deröfver, att karlen verkligen skulle varit en skurk ända i botten, om han kunnat vara ond på henne för hennes ringa gåfva; och så kyste han henne till gengäld och smekte hennes glänsande lockar och öfverräknade slutligen sedlarne med en temligen misslynt min och slutade med att inlägga dem i sin plånbok. I sjelfva verket hade ej heller hon någonsin fört honom bakom ljuset; Eglantine hade gjort det, och han hade i sin tur öfverlistat Eglantine; och så varma voro hans känslor för Morgiana vid denna tid att jag verkligen på heder och tro inte tror att han ångrade sin handel. För öfrigt utgjorde fem hundra pund i nya banknoter en summa penningar som kaptenen icke var van vid att hvarje dag handhafva; och som han var en frank, sangvinisk man, inbillade han sig att summan icke kunde taga slut och grubblade sedan på tusende sätt huru han skulle kunna föröka, och mångfaldiga den till ett stort kapital. Ack, har inte mången enfaldig själ på detta sätt undersökt fem stycken nya hundrapundsnoter och beräknat deras förmåga af uthållighet och fördubbling!

Detta ämne är imellertid för bedröfligt ett uppehålla sig vid. Låt oss höra hvad Walker gjorde, med sina penningar. Jo, han möblerade och inredde sitt förut omnämda hus vid Edgeware Road; bestälde sig en vacker servis, köpte en faeton och tvenne ponies, stadde ett par lifliga pigor och en betjentpojke — med ett ord, uppsatte ett så nätt, anspråkslöst och gentlemanlikt etablissement som egnar och anstår ett respektabelt ungt par vid deras inträde i lifvet »Jag har stångat hornen af mig», plägade han säga till sina bekanta; »för ett par år sedan skulle jag kanske sökt att briljera och väcka uppseende, men nu är klokheten min lösen; och jag har placerat hvar enda skilling af min hustrus femton tusen pund i hennes eget namn». Och det bästa beviset på att verlden hade förtroende för honom, är det faktum, att han icke betalade ett enda öre för hela sitt möblemang, sitt ekipage och sin servis; och så klok och omtänksam var han, att han, undantagandes för bomafgifter, postmärken och kronoutskylder, knappt hade tillfälle att vexla en enda fempundsnot af sin hustrus förmögenhet.

Saken var nemligen den att mr Walker hade beslutit att skapa sig en förmögenhet; och hvarest är väl detta lättare än i London? Är inte aktiemarknaden öppen för alla? Stiga och falla icke de spanska och amerikanska fonderna? För hvilket ändamål äro kompanier inrättade, om icke för att placera kapitalet i aktieegarnes och direktörernes fickor? I dessa kommersiella bestyr kastade sig nu den käcke kaptenen med stor energi och gjorde genast i början en eller annan lycklig träff och köpte och sålde så i rättan tid, att hans namn började få anseende på börsen och kunde ses på den tryckta listan öfver direktörerna till månget nyttigt och menniskovänligt företag, hvarpå aldrig är någon brist i London. Affärer på många tusen pund uppgjordes på hans agenturkontor, och aktier af stort värde köptes och såldes genom hans hand. Huru den stackars mr Eglantine plägade hata och afundas honom, då han från sin bod (firman hette nu Eglantine och Mossrose) dagligen såg kaptenen komma åkande i sin faeton och hörde huru han alltjämt steg allt högre på lyckans stege!

Den enda anledning mrs Walker hade till ledsnad och saknad, var den att hon så föga fick tillfälle alt njuta af sin mans sällskap. Hans affärer upptogo honom dagen i ända; hans affärer tvingade honom äfven att mången gång tidigt på aftnarne lemna henne allena, medan han (naturligtvis för affärernas skull) spisade middag med sina högmögende vänner på klubben och drack claret och champagne för samma ändamål.

Hon var en i hög grad godhjertad och enkel varelse och gjorde honom aldrig den ringaste förebråelse: utan då han kunde tillbringa en afton i hennes sällskap, var hon helt strålande af glädje och förtjusning, och då han någon gång åkte med henne i parken, var hon lycklig för en hel vecka efteråt. Vid dessa tillfällen och i sitt hjertas fullhet plägade hon fara till sin mor och berätta henne sina små lefnadsöden. »Howard åkte med mig i parken i går mamma» eller »Howard har lofvat att följa mig på operan», o. s. v. Och denna afton visste alla de fyrtio, som voro inackorderade hos mrs Serle och samtliga sujetterna vid Wells-teatern, vaktmästarne och tjenstehjonen inberäknade, att kapten och kaptenskan Walker voro i Kensington Gardens eller skulle ha markisinnan Billingsgates loge på operan. Och en qväll — ack, hvilken höjd af förtjusning! — Kaptenskan Walker visade sig i en privat loge på Wells. Det är hon med svarta lockarna och kaschmirschalen, eau de cologneflasan, svarta sammetsklädningen och paradisfågeln i hatten! O du min skapare! huru de alla agerade för henne, Gawler (förste tragikern) och allesamman, och huru lycklig mrs Crump var! Hon kysste sin dotter mellan alla akterne, hon nickade åt alla sina vänner på scenen och bakom kulisserna; hon presenterade sin dotter, kaptenskan Walker, för logevaktmästaren; och Melvil Delamere (förste komikern), Cauterfield (tyrannen) och den berömde Jonesini stodo allesammans ute på trappan och skreko efter kaptenskan Walkers vagn och svängde med hattarna och bugade sig, då den lilla faetonen for sina färde. Walker, i sina mustascher, hade kommit mot slutet af skådespelet och var inte litet belåten med alla de artigheter, som slösades på honom och hans fru.

Bland andra lyxartiklar, hvarmed kaptenen försåg sitt hus, få vi inte glömma ett omtala ett ofantligt piano. som upptog fyra femtedelar af kaptenskan Walkers lilla bakre salon och på hvilket hon ständigt var sysselsatt att öfva sig. Dag och natt, då Walker var borta (och detta hände snart sagdt hvarje dag och hvarje natt), kunde man höra — det, vill säga, hela gatan kunde höra — fruntimrets i n:r 23 drillar och löpningar och tremulunter, som man alltid får höra fruntimmer göra, då de öfva sig i sång. Gatan gillade icke detta ständigt uthållande buller, men grannar äro alltid svåra att göra till lags, och hvad skulle väl Morgiana ha tagit sig till, om hon upphört att sjunga? Det skulle vara grymt att stänga en trast i bur och på samma gång vilja hindra den att sjunga. Och så sjöng Walkers trast i sin lilla nätta bur vid Edgeware Road och kände sig icke olycklig.

Sedan det äkta paret varit gifta vid pass ett år, förde omnibusen, som går förbi både mrs Crumps hus, nära Wells och förbi mrs Walkers vid Edgeware Road, nästan hvarje dag den förstnämda damen till hennes dotter. Hon kom då kaptenen gått till sina göromål; hon stannade hos Morgiana qvar till middagen, som intogs på tu man hand klockan tu; hon åkte med henne i den lilla ponyfaetonen, men hon stannade aldrig qvar längre än till klockan sex. Hede hon inte spektakel att besöka klockan sju? Och dessutom kunde ju möjligen kapten Walker komma hem med någon af sina högt uppsatta vänner, och han grälade och svor alltid, då han fick se sin svärmoder i huset. Hvad Morgiana angår, var hon en af dessa hustrur, som uppmuntra despotism hos deras män. Hvad mannen säger, måste vara rätt, emedan han säger det; hvad han befaller måste genast förskräckt lydas. Mrs Walker aftstod hela sitt förstånd och sin vilja åt sin man. Huru kunde det komma sig? Före giftermålet hade hou varit en liten oberoende varelse, och hennes hjerna var vida bättre utvecklad än hennes Howards. Jag förmodar att det måste hafva varit hans mustascher, som skrämde henne och gjorde henne så ödmjuk.

Egoistiska män vinna ett sådant öfvertag öfver hustrur med mildt och fogligt lynne genom att mot dem iakttaga att strängt och oföränderligt uppförande: och om de händelsevis någon gång bevilja en liten ynnest, mottaga de stackars qvinnorna den med en så öfversvallande tacksamhet, som det aldrig skulle falla dem in att visa en herre och en man, som vore van att ge dem allt hvad de önskade. Häraf kom äfven att då kapten Walker lemnade sitt bifall till sin hustrus bön om att få taga sig en sånglärare, denne tyckte att hans ädelmod och frikostighet voro nästan öfvermenskliga, och föll sin mamma om halsen, då denna dam följande dagen infann sig, samt förklarade henne hvilken engel hennes elskade Howard var och hvad hon var skyldig en man, som hade tagit henne från hennes låga ställning och lyftat henne till hvad hon nu var! Hvad hon var, stackars själ! Hon var ingenting mer och ingenting mindre än hustru åt en vinglare och en gentleman af temligen tvetydigt slag. Hon mottog besök af sex damer bland hennes mans bekanta, fruarna till tvenne advokater, hans vexelmäklares hustru och ett par damer till, om hvilkas karakter vi göra bäst uti att tiga; och hon tyckte det vara en heder ett se sig så utmärkt, likasom om Walker hade varit en lord Exeter, som gift sig med en simpel piga, eller en ädel furste, som gift sig med en stackars liten Cendrillon, eller en majestätisk Jupiter, som nedstigit från himmelen för att fria till en Semele.

En dylik hustrurnas underdåniga vördnad för dåliga och sjelfviska män är för öfrigt icke någonting ovanligt; och deras uppoffring för dessa skapelsens herrar är verkligen mer ån beundransvärd. De öfverse sjelfva med samt öfverskyla inför andra deras många fel och svagheter, deras låga sjelfviskhet och brutala tyranni, och komma högst sällan underfund med hvilka futtiga och lumpna stackare dessa kaxar i sjelfva verket äro. Då jag ser »Midsommarnattsdrömmen» och hör det allmänna och högljudda skrattet åt huru Titania smeker Bottoms långe åsneöron, kan jag icke låta bli att tänka på, huru många manliga odjur blifva på samma sätt och med ungefär lika stort skäl smekta och bortkelade af sina Titanior; huru dessa vyssja dem till sömns på sina knän och framkalla hundrade af hemmets hulda, leende elfvor för att kittla deras grova sinnen och tillfredsställa deras plumpa smak! Och en välsignad sak är det, att icke någon elak och skalkaktig Puck öppnar deras ögon och visar dem deras dårskap. Till hvad nytta vore väl också detta? Nej må de så gerna lefva i sin villa! Jag känner sjelf en älskvard sötnos, som troligen kommer att läsa detta, utan att ha den ringaste aning om att det just är skrifvet à propos henne.

Men vi återvända till mrs Walker. Hvilken ofantlig massa af tid och energi slösade hon icke nu i sin ensamhet på odlandet af sin musikaliska talent, och som hon, såsom vi förut omnämnt, hade en ganska vacker och stark röst, förvärfvade hon sig snart en ganska utmärkt skicklighet i att använda densamma. Först hade hon till lärare lille Padmore, den feta chormästaren vid Wells-teatern och som hade lärt hennes mor att sjunga den der »tink a tink» sången, hvilken allt ifrån första stunden hade blifvit så omtyckt. Han lärde henne väl och säkert de första grunderna och bad henne sluta med alla de ballader och visor, som förr hade utgjort hennes hjertas förtjusning och sedan han bragt henne till en viss punkt af skicklighet, sade den hederlige lille chormästeren att hon borde skaffa sig en ännu bättre lärare och skref ett bref till kapten Walker (inneslutande sin lilla räkning), i hvilket han på det mest smickrande sätt yttrade sig om hans frus framsteg och uppmanade honom att låta henne taga lektioner för den berömde Baroski. Kapten Walker afskedade således Padmore och engagerade signor Baroski för ett rätt vackert honorarium, hvilket han också icke underlät att låta sin hustru få veta. Och han var äfven ganska riktigt skyldig Baroski sina hundratjugo guinéer, då han kom… Men vi skola inte gå berättelsen i förväg.

Lille Baroski har komponerat operan Eliogabalo och oratoriet Purgatorio, som gjorde ett så ofantligt uppseende, samt en otalig massa sånger och dansmusik. Han är tysk till börden och visar en så påfallande förkärlek för fläsk och korv och går så reguliert i kyrkan, att jag är öfvertygad att det inte ligger någon sanning i pratet att han skulle tillhöra den mosaiska trosbekännelsen. Han är en liten fet man med krokig näsa och svarta polisonger och kolsvarta, tindrande ögon och fullt med ringar och juveler på fingrarna och hela sin person, samt med stora uppvikta manschetter. Hans stora händer (som han kan spärra ut öfver halfva pianot och framkalla dessa starka effekter på instrumentet, för hvilka han är så berömd) äro inneslutna i citrongula handskar, nya eller tvättade för dagen. (I parenthes sagdt, skulle det vara eget att veta, hvarföre så många herrar med grofva, röda handlofvar och stora händer envisas att nyttja hvita handskar!) Endast Baroskis handskar måste kosta honom en liten förmögenhet; men då man frågar honom derom, svarar han med ett skalkaktigt grin: — »Ah, snicksnack! Fet ni tå inte, att jak har en lille sömmerska, som låta mik få tem för ett micke kodt bris?» Han rider i parken, har en präktig våning i Dover Street och är medlem af Regent-klubben, der han väcker mycken munterhet bland ledamöterna genom sina otaliga historier om hans framgångar hos damerna, för hvilka han också ständigt har ett förråd af spektakel- och operabiljetter i beredskap. Hans ögon tindra och hans lilla hjerta klappar då en lord talar vid honom; och man vet att han förslösat rätt vackra summor på att bjuda unga telningar af ädelt blod på middagar och supéer. — »I min bolitick,» säger han, »är jak konserfatiff änte i potten.» Kort sagdt, han är en narr, men det oaktadt begåfvad med en rätt vacker talang i sitt yrke.

Denne gentleman företog sig således att fullända mrs Walkers musikaliska uppfostran. Han förklarade sig genast alldeles »petaken i hennes kåfvor», fann omfånget af hennes röst »mirakulöst» och förklarade att hon skulle bli en sångerska af första rangen. Lärjungen var villig och läraren utomordentligt skicklig, och följaktligen gjorde mrs Walker högst utmärkta framsteg, ehuru den hederliga mrs Crump, som plägade öfvervara sin dotters lektioner, för sin del plägade puttra litet öfver metoden och de ändlösa öfningar hon, Morgiana, måste genomgå. På hennes tid gick det till på helt annat sätt, sade hon. Incledon förstod sig icke på musik, men hvem kunde väl nu sjunga så väl som han? Nej, tacka vet jag då en god engelsk ballad — den var tusen gånger vackrare än alla Figaro's och Semiramider.

I trots af hennes inkast fortsatte likväl mrs Walker med förvånande ihärdighet och godt lyene den metod, som hennes sånglärare hade meddelat henne. Så snart hennes man begaf sig till City på morgonen började hennes öfningar; om han var borta till middagen fortsatte hon dem ytterligare på eftermiddagen. Men det tjenar ingenting till att här närmare detaljera hennes musikaliska studier. Ingen kan ha närmare observerat personer, som egne sig åt musik, utan att på samma gång ha lagt märke till den ofantliga energi de utveckla under sina ansträngningar, och ingen familjefar, som har döttrar, kan gerna ha undgått att till sin förtviflan ha hört det pianoklinkande och de tonskalor, af hvilka huset genljuder från morgon till qväll; och vi kunna derföre utan vidare undersökningar föreställa oss huru vår hjeltinna var sysselsatt vid denna period af sitt lif.

Walker var förtjust öfver hennes framsteg och gjorde allt, utom att betala Baroski, hennes lärare. Vi veta hvarför han icke betalade. Det låg i hans natur att icke betala räkningar, annat än i yttersta nödfall. Men huru kom det sig att icke Baroski dref honom till denna ytterlighet? Jo, emedan han, ifall han erhållit sin betalning, skulle ha förlorat sin lärjunge, och emedan han älskade sin lärjunge högre än penningarna. Hellre än att förlora henne skulle han sjelf velat betala dessa lektioner. Det hände ibland att han lät någon högt uppsatt person vänta på sig, men hos henne var han alltid påpasslig; och för att säga sanningen rent ut, han var lika förälskad i henne, som Woolsey och Eglantine förut hade varit.

»Fid den odödlige Kuden!» plägade han säga; »den der lille farelsen köra mick kalen med sin pligsamhet och sin iskalle kelt! Men finte pare, jak inom sex fickor kunna få far ende tam på knä för mik; och ni ska få se fat jak köre met min lille Morkiana.» Han uppvaktade henne punktligt hvarenda dag under sex veckors tid, men det oaktadt hade han ändock ej fått Morgiana på knä framför honom; han uttömde alla sine bästa »gomplimenter», och likväl syntes hon aldrig vilja upptaga dem annat än på skämt. Och naturligtvis blef han endast så mycket mera betagen i den älskvärda varelsen, som var så retsamt glad och skrattade så godt och muntert att hans hjerta ville brista.

Benjamin Baroski var en af den musikaliska veridens i London förnämsta prydnader; han tog en guiné för en treqvartstimmas lektion utom hus, och han hade dessutom en skola i sitt eget residens, dit elever samlades till betydligt antal och utgjorde denna sällsamma blandning, som man alltid ser på dylika undervisningsplatser. Der funnos mycket oskyldiga unga damer med sina mammor, hvilka med darrande brådska skjutsade dem till andra ändan af rummet, då vissa tvetydiga damer af yrket gjorde sitt inträde. Der var miss Grigg, som sjöng vid Foundling, och mr Johnson, som sjöng på Eagle Tavern, och madame Fioravanti (en mycket tvetydig karakter) som sjöng ingenstädes, men alltid kom ut från italienska operan. Der var Lumley Limpiter (lord Twedledales son), en af de yppersta tenorerna i staden, som man hade hört sjunga på hundratals konserter tillsammans med sångare till yrket; och jemte honom var der äfven kapten Guzzard vid gardet, med sin förskräckligt djupa bas och som delade applåderna i Baroskis skola med mr Bulger, dentisten vid Sackville Street, som försummade sina tandrader och guldplåtar för sin röst, i likhet med hvarje olycklig individ, som blifvit anfäktad af musikmanien. För öfrigt fanns der ett halvt dussin tafatta, bleka guvernanter och sångerskor till yrket, med vända klädningar och urblekta hårband under små halfslitna hattar — stackars olyckliga varelser, som gåfvo ut sin sista styfver för att kunna säga sig vara elever af den store Baroski, och sålunda få egna elever eller anställning vid theatrarnas körer.

Det lilla sällskapets primadonna var miss Amalia Larkins, Baroskis egen utvalda elev, för hvars framtida rykte den utmärkte mästaren satte sitt eget i pant, hvars inkomster han skulle dela och som han till den ändan hade arrenderat af hennes far, en högst aktningsvärd polistjensteman, och nu, genom sin dotters talang, en ganska förmögen man. Amalia är blond och blåögd, hennes hy är hvit som snö, hennes lockar halmgula, hennes växt — men hvarför beskrifva hennes växt? Har inte hela verlden sett henne på de kungliga theatrarna och i Amerika under namn af miss Ligonier?

Till dess mrs Walker anlände var miss Larkins utan gensägelse prinsessan i Baroskis Musikaliska sällskap — dess Semiramis, Rosina, Tamina, Donna Anna. Baroski skröt öfver henne, hvart han kom, såsom dagens uppgående sol, bad Catalani toga vara på sin lager och frågade om miss Stephens kunde sjunga en ballad så som hans elev. Mrs Howard anlände och väckte genast en icke ringa sensation. Hon gjorde ytterligare framsteg och den lilla societeten delade sig snart i Walkerister och Larkinsianer, och en stor rivalitet uppstod mellan dessa damer — likasom förut mellan de förstnämda Guzzard och Bulger, mellan miss Branck och miss Horsman och mellan koristerna, i deras ringa mån. Larkins var utan tvifvel en större sångerska; men kunde väl hennes halmfärgade flätor och undersätsiga, högaxlade figur uthärda någon jemförelse med Morgianas svarta lockar och ståtliga gestalt? Kom inte för öfrigt mrs Walker till musiklektionen i sitt eget åkdon, och med en svart sammetskappa och kashmirschal, medan stackars Larkins helt blygsamt kom gående, klädd i en gammal tryckt nettelduksklädning och galoscher, som hon lemnade qvar i förstugan? »Larkins ska kunna sjunga, kan tänka!» sade mrs Crump sarkastiskt. »Nå, nå, gubevars, nog borde hon kunna göra det, alltid; hennes mun är tillräckligt stor för att sjunga en duett.» Stackars Larkins hade inga sarkasmer till sin hjelp; hennes mor satt hemma och skötte de smärre barnen och hennes far var ute och skötte sin pligt; hon hade således i sin egen tanke endast en beskyddare, och denne var Baroski. Mrs Crump underlät icke att berätta Lumley Limpiter sina egna forna triumfer och att sjunga för honom »tink-a tink-visan» och att berätta huru hon i forna dagar kallades "Korpvingen". Och Lumley skref kort derefter ett poem, i hvilket han jemförde Morgianas hår med korpens fjädrar och Larkins' vid kanarifågelns, hvarföre och dessa båda damer snart började allmänt nämnas vid dessa namn inom skolan.

Inom kort började »Korpvingens» flykt att stiga allt högre, hvaremot »Kanarifågelns» synbarligen sänkte sig. Då Morgiana sjöng, brukade hela rummet ropa »bravo»; men då Amalia lät höra sig, höjdes knappast en hand till bifall, utom Morgianas egen, och denna ansåg Larkins vara lyftad snarare af skadefröjd än af sympati, ty miss Larkins hade ett misstänksamt och afundsjukt lynne och saknade helt och hållet förmåga fatta sin rivals storsinthet.

Slutligen kom den dag som satte kronan på »Korpvingens» triumfer. I trion »Läppens glöd och vinets glöd», i Baroshis egen opera Eliogabalo hade miss Larkins, som synbarligen icke mådde väl, den engelska fångens parti, hvilket hon hade sjungit på offentliga konserter inför hertigar och annat stort och förnämt folk och med ganska vackert bifall, och utförde det nu så illa, att Baroski helt ursinnig slog notboken i pianot och ropade: »Mrs Howard Walker, efter som miss Larkins inte kan sjunga i dag, så kanske ni vill vara så god och taga Boadicettas parti?» Mrs Walker steg leende upp för att lyda — triumfen var för stor för att kunna emotstås; och då hon närmade sig pianot, stirrade miss Larkins vildt på henne och stod en stund helt förstummad, till dess hon slutligen i en ton af sönderslitande förtvilan utropade »Benjamin»! och sjönk afsvimmad till golfvet. Benjamin såg utomordenligt röd ut i synen, det måste medgifvas, öfver att sålunda bli kallad till hvad vi vilja benämna hans kristningsnamn, och Limpiter såg sig om på Guzzard, och miss Bruck gaf miss Horsman en lätt knuff i sidan, och lektionen slutade temligen tvärt den dagen, ty miss Larkins måste bäras in i nästa rum, läggas på en soffa och bestänkas med vatten.

Den godsinta Morgiana yrkade på att hennes mor skulle föra miss Larkins till Bell Yard i hennes vagn och gick sjelf till fots; men jag är fullt öfvertygad att detta bevis på godhet och medlidande icke hindrade Larkins att hata henne.

Då den klippske kapten Walker hörde så mycket talas om sin hustrus skicklighet såsom sångerska, beslöt han att draga fördel deraf till utvidgande af sina »förbindelser». Han hade Lumley Limpiter i sitt hus för lång tid tillbaka, hvilket dock icke just betydde så särdeles, ty den hederlige Lum gick hvar som helst der han kunde få sig en god middag och tillfälle att låta höra sin röst efteråt, och Lumley anmodades nu att införa flera af sina bekantskaper i huset. Kapten Guzzard blef inbjuden jemte de gardesofficerare som han ville föra med sig; Bulger fick då och då ett inbjudnings-kort; — med ett ord, mr Howard Walkers musikaliska soiréer började snart blifva ganska talrikt besökta. Hennes man hade den tillfredsställelsen att se sina rum fyllas med ganska många betydande personer; och en eller ett par gånger blef hon sjelf till gengäld (det vill säga, då man behöfde henne eller inte var i tillfälle att få hyra de förnämsta sångartisterna) inviterad till soiréer hos andra och behandlad med den isande höflighet, hvarmed vår engelska aristokrati så väl förstår att bemöta artister.

Jag ämnade just göra ett litet utfall mot vår aristokrati derför att den söker utesluta artister ur sitt sällskap, då jag helt hastigt kom att fråga mig sjelf, om mrs Walker kunde med fördel visa sig i den förnämsta societeten? — på hvilken fråga jag helt ödmjukt måste svara nej. Hennes uppfostran var icke sådan att hon kunde som jemlike umgås med gräddan vid Baker Street. Hon var en godhjertad, {Rättelse|rättäskande|rättälskande}} varelse med ett ganska godt hufvud men förfinad i sitt skick var hon icke, det måste erkännas. Hvart hon kom bar hon, om icke den dyrbaraste, så åtminstone i alla händelser den grannaste klädningen i hela samlingen; hennes smycken voro de största; hennes hattar, toquer, baretter, marabouter och andra grannlåter voro alltid de mest i ögonen fallande. Hon glömde här och der ett h; jag har sett henne äta ärter med knif (och Walker med bister uppsyn på andra sidan bordet förgäfves sökande att möta hennes blick för att varna henne); och jag skall aldrig glömma lady Smigsmags fasa då hon begärde porter vid en middag i Richmond och började dricka den ur tennkannan. Det var en syn som verkligen var både vacker och egen. Hon lyfte upp kannan med en at de vackraste armar man någonsin kunde se, utstyrd med de största braceletter man någonsin skådat, och hon hade en strutsplym i håret, som lik en gloria omkransade den glimmande tennkannan, då hon lyfte upp den. Dessa egenheter hade hon och har dem ännu. Saken är verkligen den, att hon gör bäst uti att hålla sig ifrån den fina och förnema verlden. Då hon säger: »Det är så 'ett, att man riktigt kan förgås;» då hon skrattar och vid middagsbordet knuffar sin granne i sidan (såsom hon alltid gör då denne säger någonting roligt), så gör hon något som för hennes egen del är fullkomligt naturligt och okonstladt, men inte hvad som är antaget såsom skick och bruk bland mera förfinade personer, hvilka väl kunna skratta åt hennes löjliga sätt och hennes fåfänga, men inte förstå att urskilja den godhet och enkelhet som utmärka henne.

»Korpvingen» var en person, som af naturen var alldeles ypperligt danad till att vara lycklig. Hon hade ett så godt hjerta, att hon med tacksamhet upptog hvarje den ringaste uppmärksamhet; hon var nöjd och belåten då hon var allena; glad och munter i sällskap; förtjust öfver ett skämt, huru gammalt och utnött det än måtte vara; var alltid färdig att skratta, sjunga, dansa och vara lifvad; och var så vekt stämd att den minsta folkvisa kunde locka tårar i hennes ögon och ansågs derför af mången för att vara i högsta grad tillgjord, och af nästan alla för att vara en riktigt utstuderad kokett. Åtskilliga medtäflare om hennes ynnest presenterade sig förutom Bareski. Unga sprättar plägade piaffera omkring hennes faeton i parken och ströko ofta omkring der hon bodde. Dagens mest fashionable målare tog ett porträtt af henne, som graverades och såldes i bodarna; ett aftryck deraf prydde sången "Arabiens mörkögda mö", orden af Desmond Mulligan, Esq., musiken komponerad och dedicerad till mrs Howard Walker, af hennes trognaste och ödmjukaste tjenare Benjamin Baroski, och på qvällarne var hennes operaloge alltid full med besökande. Hennes operaloge?. Ja, arfvingen till »Stöfvelknekten» hade verkligen en operaloge, och några af de mest fashionable herrarne i London gjorde der sin uppvaktning.

Detta var tiden för hennes mest lysande framgång; och hennes man började nu med dessa fashionabla personer omkring sig att betydligt utvidga sin »agentur» och att tacka sin lyckliga stjerna, som fört honom till att gifta sig med en qvinna, som var så godt som en liten guldgrufva för honom.

Men i det mr Walker utvidgade sin agentur, utvidgade han äfven sina utgifter och förökade följaktligen äfven sina skulder. Mera möbler och rikare servis; mera viner och flera middag-kalaser blifve nödvändiga; den lilla ponyfaetonen utbyttes om aftnarna mot en brougham; och man torde kunna föreställa sig vår gamle vän Eglantines raseri och afsky, då han tittade upp från parterren på operan och fick sigte på mrs Walker, omgifven af hvad han kallade »de sprättaktiga unga nobbarna», helsande på Mylord och skrattande med Hans Nåd, och följd till vagnen af sir John.

»Korpvingens» ställning vid denna tidpunkt var en temligen ovanlig. Hon var en hederlig qvinna, som besöktes af den särskilda klass af vår aristokrati, som hufvudsakligen umgås med fruntimmer som inte äro hederliga. Hon skrattade med alla, men uppmuntrade ingen. Gamla Crump var ständigt vid hennes sida så snart hon visade sig ute, den mest vaksamma af mammor, alltid vaken på operan, ehuru hon alltid tycktes sofva; men ingen sprätt kunde gäcka hennes vaksamhet, och af denna orsak fick Walker, som inte kunde med henne, såsom det enligt naturens ordning alltid förhåller sig mellan en gift man och hans svärmor, finna sig uti att hafva henne i huset för att utgöra ett förkläde åt Morgiana.

Ingen af de unga sprättarna mottogos vid deras morgonbesök i det lilla huset vid Edgeware Road; jalousierna voro alltid nedsläppta; och ehuru Morgianas röst kunde höras öfver halfva parken, då hon öfvade sig der hemma, var likväl den trofaste portvakten med stora hornknapparna instruerad att förneka henne och förklarade alltid med den mest beundransvärda säkerhet, att hans matmor hade gått ut.

Efter tvenne år af hennes lysande lif hände det visserligen att åtskilliga enkla knackningar hördes på morgonqvisten, och att man frågade efter kapten Walker, men dessa personer blefvo lika litet insläppta som de ofvannämde sprättarne och hänvisade vanligen till kaptens kontor, dit de gingo eller icke, allt efter som det behagade dem. Den enda mansperson, som insläpptes i huset var Baroski, hvars droska förde honom tre gånger i veckan till grannskapet af Connaught Square, och som i sin egenskap af sånglärare insläpptes utan invändning.

Men äfven då, och detta till den lille listige musiklärarens stora förtrytelse, satt draken Crump alltid vid pianot med sin eviga stickning eller läsande sin tidning, och Baroski kunde endast begagna »isens dungomål», så som han kallade det, med sin vackra elev, som sedan han gått brukade härma hans sätt att rulla sina ögon och spela »Baroski förälskad», till sin mans och sin mammas nöje. Den förre hade sina skäl att se genom fingrarna med den lille musiklärarens uppmärksamhet; och hvad den senare angår, så hade hon ju varit på teatern och sett många hundra personer egna henne sin hyllning antingen på skämt eller allvar; och hvad kan väl en vacker qvinna vänta annat, då hon ofta visar sig för publiken? Och så rådde den värda modern henne att upptaga dessa artigheter med godt lynne, hellre än att göra dem till föremål för ständigt bråk och trassel.

Baroski tilläts derför att få spela kär och stördes icke det ringaste i utvecklingen af sin passion; och om han icke hade någon framgång, kunde den lilla skälmen åtminstone ha det nöjet af antyda att han hade det, och att se mycket slug och listig ut då Morgianas namn nämdes och att försäkra sina vänner på klubben, ett »det på heder och dro inte var någon sanning i hvad folket bratade om honom och henne.»

Slutligen hände det en dag att mrs Crump inte kom nog tidigt till sin dotters lektion (kanske att det regnade, eller att omnibusen var full — en mindre omständighet än så har förr än då förändrat ett helt lifs riktning), och Baroski kom, och Morgiana, som inte kunde se att det låg något farligt deruti, satte sig ned till sin lektion såsom vanligt, hvarpå den lille musikläraren midt under lektionen helt plötsligt faller ned på sina knän och gör en kärleksförklaring i de mest vältaliga uttryck af hvilka han var mäktig.

— Se så, bär er nu inte dumt åt, Baroski, — sade damen (jag rår inte för att inte hennes språk var mera valdt och att hon inte reste sig upp och med stor värdighet utropade, »släpp min hand, sir!») — Se så, bär er nu inte dumt åt! — sade mrs Walker, — utan stig upp och låt oss sluta lektionen.

— Ni hårdhjertade, älskfärde lille farelse, far då inte så krym, utan lessna dill mik!

— Nej, jag vill inte lyssna till er, Benjamin! — fortfor damen; — stig upp och tag en stol och fortsätt inte på det der löjliga sättet!

Men Baroski, som hade ett vackert tal på tungan, beslöt att låta det gå af stapeln i den ställning han nu innehade och bad Morgiana att inte »fände port sina skene plicker, utan lissne till hans fertviflens pener o. s. v., och fattade damens hand och ämnade trycka den till sina läppar, då hon i detsamma, kanske med litet mera humör än grace, yttrade:

— Släpp handen, sir, eller om ni inte det gör, så ger jag er en örfil!

Men Baroski ville inte släppa hennes hand och höll just att trycka en kyss på densamma, och mrs Crump, som hade stigit i omnibusen en qvart på ett i stället för klockan tolf, hade just öppnat salonsdörren och steg in, då Morgiana, röd i synen som en pion och ur stånd att lösgöra sin venstra hand, som musikläraren fasthöll, upplyfte sin högra hand och med all sin makt gaf sin tillbedjare ett så kraftigt slag i ansigtet att han genast släppte den hand han höll och skulle ha fallit framstupa på mattan om inte mrs Crump hade varit, som nu rusade fram och hindrade honom från att falla, genom att ge honom en sådan skur af höger om och venster-om, att han icke hade upplefvat någonting sådant allt sedan han var i skolan.

— En sådan oförskämd slyngel! — ropade den värda damen; — ska ni bära händer på dotter min, sir? (ett, tu!). Jaså, ni skymfar en stackars qvinna, ni lilla eländiga usling! (Ett, tu). Se der, och se der, och se en annan gång till hvad ni gör, ni gemena missfoster!

Baroski rusade upp som en furie. — Fid Kud, ni ska få petale mik tette! — ropade han.

— Ja, ni kan få mera för samma betalning, om ni så behagar, lilla Benjamin, — ropade enkan. August (till betjenten), var det inte kaptenen som knackade? — Vid denna vink grep Baroski efter sin hatt. — August, visa den der oförskämda gynnaren på dörren och om han försöker att komma igen, så kalla på en poliskonstapel.

Musikläraren försvann helt hastigt, och de båda damerna, i stället för att bli skrämda eller få hysteriska anfall, såsom finare damer skulle ha gjort, skrattade åt det lilla löjliga odjurets långa näsa, såsom de uttryckte sig.

— Och en tocken der en vill sticka ut min Howard! — sade Morgiana med passande stolthet; men det öfverenskoms dem imellan att Howard icke skulle få veta något om hvad som passerat, af fruktan för att något gräl skulle uppstå eller att han kunde bli ledsen. När han kom hem, sades derföre icke ett ord; och utom af att hans hustru välkomnade honom med mera än vanlig värma, kunde det icke på minsta sätt märkas att någonting ovanligt förefallit. Det är inte mitt fel att, inte min hjeltinnas nerver äro mera finkänsliga, att hon inte behöfde gripa till luktsalt eller fick ens det ringaste anfall af svimning; men så förhöll det sig, och mr Howard Walker visste ingenting om tvisten mellan hans hustru och musikläraren, förr än…

Förr än han blef arresterad följande dagen på ansökan af Benjamin Baroski, för två hundra tjugotvå guinéer och i brist på kontanter affördes till ett häkte för insolventa gäldenärer, beläget vid Chancery Lane.