En lycklig hustru/Kapitel 6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Femte kapitlet
En lycklig hustru
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Sjette kapitlet
Sjunde kapitlet  →


[ 15 ]

Sjette kapitlet.

I hvilket mr Walker fortfarande är i förlägenhet, men visar stor resignation under sina motgångar.

Då den exemplariske Walker såg att det icke längre för honom fanns något hopp att undkomma sina fiender och att det var hans pligt såsom man att vända sig om och hålla stånd mot dem, beslöt han att lemna den lysande, ehuru trånga bostad, i hvilken mr Bendigo hade logerat honom och att underkasta sig martyrskapet i Fleetfängelset. Följaktligen kom han i denna gentlemans sällskap till Hennes Majestäts fängelse och lemnade sig sjelf i dess embetsmans vård, samt försökte icke ens att förskaffa sig det bättre än reglorna föreskrefvo, emedan han ganska väl visste att ingen enda menniska i hela den vida verlden skulle vilja ställa något slags borgen för de betydande summor som han var skyldig. Hvilka dessa summor voro, kan just göra detsamma, och jag anser det för ingen del nödvändigt i detta fall. Han må ha varit skyldig hundra eller tusental, detta vidkommer endast hans kreditorer, och han betalade den dividend, som vi förut omnämnt, samt visade derigenom sin önskan att tillfredsställa alla sina fordringsegare ända till sin sista fyrk.

Då Morgiana, sedan hon lemnat sin man, kom tillbaka till det lilla huset vid Connaught square, öppnade den lille betjenten dörren för henne och bad henne genast om sin innestående lön, och i salonen satt på en soffa med gult sidendamast en sluskig karl (med en portermugg bredvid sig, stäld på ett album för att inte skada den vackra rosenträdsbordet), och den sluskige karlen antydde att han hade lagt beslag på möblerna i kraft af ett utslag på kaptenen. En annan sluskig karl satt i matsalen, sysselsatt med att läsa en tidning och taga sig en sup, och han underrättade Morgiana att han representerade ett annat utslag och äfvenledes hade kommit dit för att göra utmätning.

[ 16 ]Det är en annan i köket, — sade betjenten, — som håller på att skrifva upp sakerna, och han säger att han ämnar att anklaga er för bedrägeri derföre att ni pantsatt silfret.

— Hör på, — sade mr Woolsey, ty denne hedersman hade följt Morgiana hem; — hör på, — sade han, i det han skakade sin käpp åt den unge betjentslyngeln, — om du ännu en gång kommer fram med någon af dina oförskämda näsvisheter, så piskar jag hvarenda knapp ur din jacka, kom ihåg det! — och som det var ett ganska betydande antal af dylika prydnader i den unge gentlemannens plagg, ansåg han för godt att hålla munnen.

Det var stor lycka för stackars Morgiana att den hederlige och trofaste skräddaren hade följt henne hem. Den hedersmannen hade tåligt väntat på henne en hel timme i salonen eller kafferummet uti fängelset, fullväl inseende att hon skulle behöfva en beskyddare på sin väg hem; och hans godhjertenhet torde ännu högre uppskattas då man får veta, att han under sitt vistande i besagda rum var utsatt för kornett Fipkins enträgna böner, ja, nära nog för personligt våld af denne herre, som satt i fängelse för en skuld till Lindsey, Woolsey & komp., och som händelsevis intog sin frukost derstädes just som skräddaren trädde in. Kornetten (en hjelte om aderton år, som höll vid pass fem fot och tre tum, stöflarna inberäknade, och var skyldig sina femton tusen pund) blef så uppbragt öfver sin fordringsegares hårdnackenhet, att han sade att han skulle ha kastat honom ut genom fönstret, om inte fönstergallren hade hindrat det, och hyste åtskilliga funderingar på att »slå skallen af skräddaren», till dess denne satte fram ena benet och sina knytnäfvar i en behörig position och bad den unge officern »komma sta», hvarpå kornetten med en ed förklarade ett han var en »snob» och återvände till sin frukost.

Sedan exekutions-bejenterne tagit mr Walkers hus i beslag, såg sig mrs Walker tvungen att taga sin tillflykt till sin mamma nära Sadlers Wells, och kaptenen fortfor att ha sitt trefliga qvarter i Fleetfängelset. Han hade något litet kontanter och förstod att med dessas tillhjelp göra sitt lif rätt angenämt och beqvämligt. Han lefde i det bästa sällskapet på platsen, bestående af åtskilliga utmärkta unga adelsmän och andra gentlemen. Han fördref sin morgon med att spela boll och röka cigarr, och sin afton med att röka cigarr och intaga en god middag. Efter middagen drog man sin lilla spader, och som kaptenen var en erfaren spelare och nära ett dussin år äldre än de fleste af hans vänner, var han vanligtvis den vinnande; och om han hade fått ut alla de penningar, som han vann, skulle han ha kunnat lösa ut sig ur fängelset och betala sina kreditorer fullt upp — det vill säga om han hade funnit för godt att göra det. Men som det nu var, fick han af unga Fipkin endast fyrtio pund af de sjuhundra, som denne blef honom skyldig; och Algernon Duceuse icke allenast inte betalade honom de trehundratjugo pund, som han tappade på piket, utan till och med lånade sju pund och sex pence kontant af Walker, som denne icke fått tillbaka ännu i dag; och lord Doublequits förlorade visserligen icke mindre än nittontusen pund till honom på »Gubben opp», men betalade dem aldrig, under förebärande att han för tillfället var full och dessutom omyndig. I anledning deraf lästes följande dagen följande notis, som reproducerades i alla tidningar, under rubriken Hedersaffär i Fleetfängelset: »I går morse hade lord D-b1-qu-ts och kapten H-w-rd W-lk-r (efter hvad vi hört sägas en nära slägting till hans nåd hertigen af N-rf-lk) ett fiendtligt möte (bakom pumpen på andra gården) och vexlade tvenne skott. Dessa tvenne adliga telningar hade till sekundanter major Flush och kapten Pam, som förr tjenstgjort vid dragonerna. Spel berättas ha varit anledning till tvisten, och den tappra kaptenen säges ha vridit om den ädle lordens näsa temligen hårdt, innan man skred till de omnämda fiendtligheterna.» — Då Morgiana vid Sadler Wells fick höra talas om dessa nyheter, var hon nära att svimma af förskräckelse och skyndade till Fleetfängelset och omfamnade sin herre och man med sitt vanliga känslosvall och en ström af tårar, över hvilket allt denne gentleman kände sig temligen generad, emedan han just för tillfället var tillsammans med Pam och Flush och inte ville att hans vackra hustru skulle bli alltför ofta sedd inom Fleets tvetydiga område. Han hade åtminstone så mycket skam i sig och hade alltid afslagit hennes böner att få vara tillsammans med honom i fängelset.

Det är tillräckligt, — plägade han säga, i det han höjde upp handen mot himmelen och med en högst dyster och förtviflad min sade, »det är tillräckligt, Morgiana, att jag är den som lider, äfven om din tanklöshet varit anledningen till min ruin. Men det är inte värdt att tala om det nu! Jag vill inte förebrå, dig för fel, som jag vet att du nu ångrar, och jag skulle aldrig uthärda se dig bland allt eländet på det här ohyggliga stället. Stanna du hemma hos din mor och låt mig framsläpa mina dagar här allena. Om du skulle kunna skaffa mig litet mera af den der ljusa sherryn, så vore det bra. Jag behöfver någonting att muntra upp mig med i ensamheten och jag har funnit att mitt bröst känns mvcket lättare sedan jag druckit af detta vin. Lägg litet mera ägg och mera peppar i kalfpastejen härnäst, min älskling. Jag kan inte förtära den eländiga mat som serveras här om morgnarna.

Nu förhöll det sig så med mr Walker, att han, besynnerligt nog, men likväl i likhet med så många andra personnager i denna stillsamma verld, önskade att hans hustru skulle tro att han var olycklig till sinnes och svag till helsan, och alla hans vinkar i denna väg mottogos af den stackars lilla enkla och godtrogna varelsen med en ström af tårar och hon gick hem till mrs Crump och berättade henne huru hennes älskade Howard tynade bort, huru han ruinerat sig för hennes skull och med hvilken englalik mildhet han bar sin fångenskap.

Ett faktum är ock, att han bar den med så mycken resignation, att ingen annan person i verlden kunde se att han var olycklig. Hans lif stördes icke vidare af björnar; dagen var hans från morgon till qväll; hans diet var god, hans bekantskaper muntra och glada, hans börs temligen väl försedd och han hade icke ett enda bekymmer som tärde på honom.

Mrs Crump och Woolsey mottogo måhända med en viss klentrogenhet Morgianas berättelser om hennes mans olyckor. Hvad mr Woolsey angår, var han nu en daglig gäst vid Sadler Wells. Hans kärlek till Morgiana hade nu blifvit en varm, faderlig tillgifvenhet och aktning, för henne; det var ur den förträfflige mannens källare, som det vinet plägade komma, hvilket gjorde så godt åt mr Walkers bröst; och han försökte tusen sätt att göra Morgiana lycklig. En riktigt lycklig dag var det ock för henne, då hon vid sin återkomst från ett besök i Fleet-fängelset fann sitt kära gamla rosenträdspiano stående i sin mors rum och hvarenda en af sina notböcker, som den godhjertade skräddaren hade köpt vid försäljningen af Walkers effekter. Och jag blygs inte på Morgianas vägnar, då jag berättar att hon blef så förtjust, att hon, då Woolsey som vanligt kom för att dricka thé på aftonen, verkligen gaf honom en kyss, något som gjorde mr Woolsey helt förlägen och kom honom att rodna ända högt öfver öronen. Derpå satte hon sig ned och spelade för honom under aftonens lopp hvarenda en af de sånger som han tyckte om — de gamla sångerna — ingenting af det der italienska kramet. Podmore, den gamle musikläraren, var äfven der och var alldeles förtjust och förvånad öfver de framsteg i sång, som Morgiana hade gjort; och då det lilla sällskapet åtskildes, tog han mr Woolsey i hand och sade: — Tillåt mig säga, att ni är en riktig hedersknyffel.

— Ja, så är han med! — sade Canterfield, förste tragikern; — en riktig heder för den menskliga naturen — en man, hvars hand alltid är öppen och hvars hjerta alltid smälter af medlidande vid talet om en qvinnas olycka.

— Bah, bara prat, sir! — sade skräddaren; — men, uppriktigt sagdt, mr Canterfields ord voro fullkomligt öfverensstämmande med sanningen. Jag önskar att jag skulle kunna säga det samma om Woolseys gamla rival, mr Eglantine, som äfven var med på auktionen, men som med en mindre vacker känsla af tillfredsställelse tänkte på att Walker nu var ruinerad. Han köpte den förutnämda soffan med gula damastöfverdraget och stälde den i sin salon, der den står ännu i dag, bärande en mängd märken efter »bästa björnisterpomada.» Woolsey täflade med Baroski om pianot, ända till dess han bjudit nära nog dess fulla värde, då artisten slutligen gaf sig; och då denne gjorde narr af mr Walkers ruin, afbröt skräddaren honom och sade strängt; »Hvad fan grinar ni åt, sir? Det var ni som var upphofvet till hans olycka, och ni har fått ut hvarenda skilling ni har att fordra, eller hur?» hvarpå Baroski vände sig om till miss Larkins och sade att mr Woolsey var en »snop», — precis samma ord, ehuru litet olika prononceradt, som den tappre kornett Tipkin hade användt om honom.

Nå väl, låt vara att han verkligen var en snob; men så simpel han än var, förklarar jag dock för min del, att jag hyser större respekt för mr Woolsey än för hvilken annan som helst af de gentlemän som blifvit omnämda i denna sanna berättelse.

Af herrarne Canterfields och Podmores namn torde läsaren draga den slutsatsen att Morgiana åter var midt inne i enkan Crumps favoritsällskap, theaterfolket, och så var också verkligen händelsen; kring väggarna i enkans lilla rum hängde samma taflor, som vi i början af denna historia omnämde utgöra en af prydnaderna i skänkrummet på Stöfvelknekten; och åtskilliga gånger i veckan erhöll hon besök af sina vänner från Wells och undfägnade dem med de små tarfliga förfriskningar, som hennes ringa tillgångar tilläto. Bland dessa personer lefde och sjöng Morgiana fullt ut lika glad och belåten som bland sin mans tvetydiga bekantskaper, och var till på köpet vida lyckligare än hon hade varit på mången god dag, ehuru hon icke vågade erkänna det ens för sig sjelf. Kaptenskan Walker var bland dessa ännu alltmjemt en stor dam. Äfven i sin ruin var Walker i sin egenskap af direktör vid trenne kompanier och egare af ett elegant ekipage en högst vördnadsbjudande personlighet, och då han omnämdes, talade man med mycket allvar om huru han vistades på landet och hoppades att fru kaptenskan nyligen haft goda underrättelser från honom. De visste allesammans att han var i Fleetfängelset; men hade han icke i fängelset duellerat med en lord? Montmorency (aktörn) var också i bysättningshäktet, och då Canterfield kom och helsade på stackars Montey, hade den senare utpekat Walker för sin vän, som i detta ögonblick verkligen slog lord Tennison på axeln med sältträdet, naturligtvis på lek — en händelse som sedan allmänt omtalades bland theaterns sujetter.

»De togo mig upp till sig en dag», sade Montmorency, »för att sjunga en komisk sång och recitera vers för dem; och vi hade champagne och hummersallad, och det gick riktigt gentilt till, må ni tro. Billingsgate och Vauxhall voro också der och kommo dit på besök klockan åtta.

Då Morgiana hörde dessa omständigheter af sin mor, hoppades hon att hennes älskade Howard hade haft en trefiig afton, och kände sig helt glad och tacksam öfver att han för en gång kunde glömma sina sorger. Och sen blygdes hon inte heller sjelf att vara glad och gaf utan ånger eller sjelfförebråelse luft åt sitt naturliga goda lynne. Jag tror verkligen att dessa dagar voro de lyckligaste i Morgianas hela lif. Hon hade inga andra omsorger än den angenäma pligten att besöka sin man, samt var derjemte i besittning af ett lätt och gladt temperament, som gjorde att hon aldrig gjorde sig någon oro för morgondagen; och till allt detta kom en glad förhoppning om en viss interessant händelse, som var nära att gå i fullbordan och som jag inte närmare vill omröra, än genom att nämna att hon af sin läkare, mr Squills, blifvit varnad för att sjunga för mycket, och att makan Crump hade en faslig brådska med att klippa till en hel mängd små mössor och kambrickskjortor i miniatyr, såsom lyckliga mormödrar ha för vana att göra.

Nå väl, mrs Crumps lilla sonson föddes, och detta, jag måste verkligen bekänna det, till hans pappas stora missbelåtenhet; och när gossen fördes till honom i fängelset, skyndade han att genast svepa in honom i kappan igen, som de elaka fångvaktarne hade tagit utaf honom. Ja, skulle man någonsin ha hört på maken! Walker hade haft en liten tvist med en af dem, och den uslingen envisades att påstå att den bundt, som mrs Crump förde med sig, var ingenting annat än ett krus bränvin, som hon på detta sätt försökte smuggla in!

»De odjuren!» sade den gamla frun; »och fadern är ett djur, han med», tillade hon. »Han gör inte mera affär af mig än om jag vore en kökspiga, eller bryr sig om Woolsey mera, än om han vore ett fårlår — den söta, välsignade, lilla engeln!»

Mrs Crump var svärmor, och vi måste derför förlåta henne hennes hat till sin måg. Den Woolsey, som i näst föregående mening blef liknad både vid ett fårlår och en engel, var icke den utmärkte ledamoten af firman Lindsey, Woolsey et c:o, utan det lilla barn som blifvit kristnadt till Howard Woolsey Walker, med fullt samtycke af sin hulde fader, som sade att skräddaren var en förbannadt hygglig karl, hos hvilken han verkligen stod i förbindelse för sherry'n, för en rock, som han gjort åt honom sedan han kom i fängelset och för hans godhet mot Morgiana. Skräddaren älskade den lilla gossen af hela sitt hjerta; följde med modern, då hon skulle kyrktagas, och barnet, då det skulle döpas, och skickade såsom present åt sin lilla gudson på hans kristningsdag två alnar af det finaste hvita kasimir, som han hade i sin bod, för att göra en kappa åt honom. Hertigen hade ett par »onämnbara» af precis samma stycke.

[ 17 ]Tiden gick imellertid sin jemna gång — och kapten Walker fortfor att vara i fängelset. Det kan visserligen synas besynnerligt att han så länge försmäktar inom lås och bom och att han icke blef återgifven åt den verksamma och fashionabla verld, hvars prydnad han var; men saken är den, att kaptenen hade temligen svårt att inför domstolen göra riktigt reda för sina affärer, till följd hvaraf hans fordringsegare vore nog grymma och skamlösa mot en fallen man att fordra att han skulle dömas såsom vårdslös gäldenär, på grund hvaraf han blef återskickad till fängelset för att stanna der under en tiderymd af nio månader. Walker bar imellertid detta uppskof likt en verklig filosof och långt ifrån att tråna bort var han den muntraste fyren i bollspelet och den mest uppsluppne och ihärdige vid den nattliga bålen.

Det tjenar ingenting till att upprepa gamla historier och genomläsa gamla tidningsluntor för att taga reda på af hvilka skäl kaptenens fordringsegare voro så stränga och elaka mot honom. Mången inpiskad skälm har i samma ställning som kaptenen kommit helskinnad undan, och jag vill nästan slå vad om att mr Walker inte var en bit sämre än sina grannar. Men som han inte var någon lord och inte hade några slägtingar eller vänner att taga hand om sig, då han kom ut ur fängelset, och inte hade dragit försorg om att några penningemedel blifvit placerade för hans hustrus räkning samt dessutom onekligen hade ett mycket dåligt rykte, så är det inte troligt att han, då han en gång blir fri igen, lika lätt blir förlåten för sina snedsprång som andra, hvilka befinna sig i mera lyckliga omständigheter. Så t. ex. då Doublequits lemnade Fleet-fängelset, blef han mottagen med öppna armar af sin familj och hade innan en vecka gått förbi två och trettio hästar på sitt stall. Pam vid dragonerne slapp också ut och fick genast en anställning såsom regeringens kurir, en plats som är så god, att den medför större lön än en öfverstes och att vår adel ifrigt slås om den. I sjelfva verket är det för en yngre son af god familj nästan fördelaktigt att sätta sig i skuld för en tjugo eller trettio tusen pund, emedan han då är temligen säker på att efteråt få sig en lönande anställning på någon af kolonierna. Hans vänner äro då så ifriga att bli utaf med honom, att de röra upp både himmel och jord för att tjena honom. Och så kommo samtlige af Walkers förnäme sällskapsbröder i fängelset snart på grön qvist igen; men han hade inga rika föräldrar — hans gamle far hade dött i fängelset i York — och på hvad sätt skulle väl han komma sig upp i verlden igen? Hvilken vänlig hand fanns der till att fylla hans fickor med guld och hans glas med gnistrande champagne? Han var i sjelfva verken en person, för hvilken man måste känna det innerligaste medlidande — ty kan man väl tänka sig någon olyckligare varelse än en gentleman med hans vanor ur stånd att tillfredsställa dem? Han måste lefva väl, men har ingenting att lefva på. Kan man väl tänka sig ett mera rörande fall? Hvad den simple tiggaren eller den af olyckan drabbade arbetaren beträffar, så är det inte värdt att lägga hans bekymmer särdeles hårdt på hjertat. Bah! de äro ju vana vid att svälta. De kunna sofva på en bänk och spisa middag på en brödkant, hvaremot en gentleman i en dylik ställning inte skulle kunna uppehålla lifvet. Jag tror att åtminstone Morgiana resonnerade på detta sätt.

Ty då Walkers kassa i fängelset nu började att allt mera smälta ihop, och Morgiana ganska väl visste att den dyra själen inte kunde existera der utan de små lyxartiklar, vid hvilka han var van, lånade hon af sin mor, till dess den stackars damen var alldeles pank. Hon försäkrade äfven Woolsey, med tårar i ögonen, att hon nödvändigt behöfde tjugo pund för att betala sin stackars sömmerska, hvilken skuld hon inte ville låta gå in i hennes mans konkurs. Och jag behöfver inte säga att hon bar penningarne till sin man, som skulle kunnat draga ganska god nytta ef dem, bara han inte just strax efteråt hade haft en sådan fördömd otur på spel, och hvem tusan kan väl hjelpa sådant?

Woolsey hade återköpt åt henne en af hennes kashmirschalar. Hon lemnade den efter sig en dag i Fleetfängelset, och någon bof stal den der och hade sedan den artigheten att skicka pantlånesedeln till Woolsey, på det att denne skulle få veta hvarest schalen blilvit pantsatt. Hvem kunde skurken vara? Woolsey svor en mustig ed och inbillade sig ana hvem denne var. Men om det var Walker sjelf (såsom Woolsey inbillade sig och såsom sannolikt äfven var fallet), som lade sig till schalen, tvingad dertill af nödvändigheten, var det väl rätt att kalla honom en skurk derför att han gjorde så, och borde vi inte hellre prisa det finkänsliga i hans beteende? Han var fattig, hvem kan kommendera korten? Men han ville inte låta sin hustru veta huru fattig han verkligen var; han kunde inte uthärda att hon skulle tro att det gått så långt att han af nödvändigheten tvangs att pantsätta hennes schal.

Hon, som hade så vackra lockar, klagade en dag helt plötsligt öfver att hon ådragit sig förkylning i hufvudet och började begagna mössa. En sommarafton, då hon och barnet och mrs Crump och Woolsey, likt fyra barn, skrattade och lekte tillsammans i mrs Crumps salon — upphittande de besynnerligaste lekar, i det nemligen den feta mrs Crump lekte kurragömma bakom soffan och Woolsey skrockade som en höna eller galde som en tupp och gjorde dessa obeskrifliga upptåg, som barnkära gentlemän pläga hitta upp för att roa de små, kom barnet midt under leken att häftigt rycka till sin mors mössa; den for af henne — hennes hår var afklippt ända intill hufvudet!

Morgiana blef röd i ansigtet som en pion och darrade af häftig sinnesrörelse; mrs Crump skrek: — Mitt barn, hvar är ditt hår? — Och Woolsey brast ut i en förskräcklig ed mot Walker, satte sin näsduk för ögonen och grät verkliga tårar

— Den infernaliska ka-ka karnaljen? — snyftade han och knöt sina näfvar.

Då han några dagar förut hade gått förbi Bower of Bloom, hade han sett Mossrose stå och kamma ut en korpsvart hårfläta och hålla upp den med ett egendomligt grin, likasom för att låta Woolsey få riktigt sigte på den. Skräddaren var då icke i stånd att förstå skämtet, men nu insåg han allt för väl hvad som hade händt. Morgiana hade sålt sitt hår för fem guinéer; hon skulle ha sålt sin ena arm, om hennes man hade bedt henne göra det. Vid närmare undersökning i hennes lådor befanns det att hon hade sålt nästan alla sina kläder; men barnets funnos likväl ännu i behåll. Det var derför att hennes man talade om föryttrande af en förgyld nål, som barnet hade, som hon hade skilt sig från de lockar, som förr utgjorde hennes stolthet.

— Jag ger er tjugo guinéer för det der håret, ni gemena plussiga skurk! — röt den lille skräddaren till Eglantine samma afton. — Tag hit det, eller dödar jag er      mig...

— Mr Mossrose! mr Mossrose! — ropade den förskräckte parfymören.

— Åhå, hvad står på, mina gossar! Ramla på hvaran! Jag håller två mot en på skräddaren! — sade mr Mossrose, som tycktes helt road.

— Säg åt honom om håret sir.

— Aha! Det är således fråga om håret. Lugna er, ni min kära mästare, för mig skrämmer ni inte. Ni menar mrs Walkers hår, kan jag förstå. Ja, ser ni, hon sålde det till mig.

— Och en så mycket större skurk var ni, som köpte det. Vill ni sälja det för tjugo guinéer?

— Nej, — sade Mossrose.

— För tjugofem då?

— Jag kan inte, — sade Mossrose.

— Må fan ta er — jag ger er fyrtio se så!

— Jag skulle önska att jag hade behållit det, — sade den hebreiske gentlemannen med oförstäld ledsnad. — Eglantine har ännu i afton klädt ett fruntimmer der med.

— Ja, det var grefvinnan Baldenstern, den svenska hambassadörens fru, — sade Eglantine. (Hans hebreiska kompagnon var nemligen icke någon favorit hos damerna och skötte endast rörelsens penningaffärer.) — Och nu hoppas jag att ni ber om ursäkt för ert brutala uppförande, mr Woolsey.

Mr Woolsey svarade icke, utan gick rakt fram till Eglantine och knäppte med fingrarne så tätt under parfymörens näsa, att den senare störtade tillbaka och fick tag i klocksträngen. Mossrose brast ut i ett gapskratt, och skräddaren marscherade med majestätiska steg ur boden, med båda händerna instuckna under uppslagen på sin rock.

— Min bästa vän, — sade han kort derefter till Morgiana, — ni får inte på det der sättet uppmuntra er man i hans slöseri, och sälja bort kläderna på er kropp, på det att han ska få fråssa och spela gentleman i fängelset.

— Det är för hans helsas skull, stackars dyre Howard! — inföll mrs Walker. — Det är för hans brösts skull. Hvarenda skilling går åt för medikamenter och betalning åt läkaren!

— Ja, ja, men hör nu på hvad jag säger: jag är en rik man (detta var temligen öfverdrifvet, ty såsom yngre kompagnon i firman hade han just inte några inkomster att skryta med), och jag kan ganska väl komma ut med att anslå ett visst underhåll åt honom, medan han är i fängelset, och jag har också redan skrifvit till honom om den saken. Men om ni ger honom en enda skilling eller säljer en enda smula af det som tillhör er, så svär jag vid min själ och salighet att jag drar in hans underhåll, och ehuru mycket det än skulle kosta på mig, skall jag sedan aldrig mera besöka er. Ni skulle ju inte vilja göra mig olycklig, eller hur?

— Jag skulle vilja gå på mina knän för att tjena er, och måtte himlen löna er för er godhet, — sade Morgiana.

— Nå väl, i sådant fall måste ni ge mig ert löfte.

Och hon gjorde det.

— Och nu, — sade han, — vill jag säga er en sak: er mor och Podmore och jag ha slagit våra hufvuden tillsammans och kommit öfverens om på hvad sätt ni skulle kunna bereda er sjelf en rätt vacker inkomst, ehuru jag visserligen skulle önska att ni inte behöfde det; men nöden har ingen lag, säger ordspråket. Ni är den yppersta sångerska i verlden.

— Åh! — sade Morgiana högligen förtjust.

Jag har åtminstone aldrig hört någon som sjunger som ni, ehuru jag inte är någon konstdomare. Podmore säger att han är säker på att ni skulle lyckas mycket bra och att ni lätt skulle kunna bli engagerad vid teatern eller att sjunga på konserter; och som er man aldrig lär komma att göra något, och ni har ett barn att underhålla, så måste ni gripa er an och sjunga.

— Ack, huru glad skulle jag inte vara att få betala hans skulder och återgälda allt hvad han gjort för mig, — utropade mrs Walker. — Tänk bara på huru han gaf mr Baroski tvåhundra guinéer för mina musiklektioner! Var det inte bra snällt af honom? Tror ni verkligen att jag skulle lyckas?

— Den der miss Larkins har ju gjort lycka på scenen.

— Den der lilla högaxlade, simpla varelsen! — säger Morgiana. — Om hon lyckats, så anser jag mig också kunna göra det.

Hon skulle kunna jemföra sig i sång med Morgiana! — säger mrs Crump. — Jag skulle just vilja se henne försöka, jag. Hon är inte värd att snoppa ljuset åt min dotter.

— Nej, det tror jag också, — sade skräddaren, ehuru jag inte förstår mig på den saken; men om Morgiana kan göra lycka, hvarför skulle hon icke försöka.

— Ja, Gud ska veta att vi behöfva det, Woolsey, — utropade mrs Crump. — Och att få se henne på teatern har alltid utgjort mitt hjertas innerligaste önskan; — och äfven Morgiana hade sjelf alltid önskat detsamma, och denna önskan blef nu, då hon hoppades att på detta sätt kunna föda både man och barn, en kär pligt, och hon började åter att öfva sig från morgon till qväll.

Den hederligaste man och skräddare, som någonsin lefvat, lofvade nu, att i fall vidare undervisning blefve behöflig (ehuru han visserligen inte ansåg något sådant vara möjligt) han skulle låna Morgiana huru stor summa hon kunde behöfva till betalande af sina lektioner, och följaktligen gick hon på Podmores råd åter in i sångskolan. Baroskis institut kunde naturligtvis, efter hvad som passerat dem imellan, inte vidare komma i fråga, och hon stälde sig derföre under ledning af den utmärkte engelske kompositören sir George Thrum, hvars stora och vördnadsbjudande fru, lady Thrum, som var en riktig drake i allt hvad som rörde goda seder och anständighet, vakade öfver så väl mästaren som lärjungarna och var den strängaste beskydderska af qvinlig dygd så väl på som utom scenen.

Morgiana kom i ett lyckligt ögonblick. Baroski hade skaffat in miss Larkins vid teatern, under namn af Ligonier, och hon hade gjort en rätt vacker lycka och sjöng klassisk musik för en rätt hygglig publik, medan miss Butts, sir Georges sista elev, hade gjort fullständigt fiasko, och det rivaliserande huset var endast i stånd att mot den nya stjernan sätta upp miss M'Whirter, som, ehuru en gammal favorit hos publiken, nu hade förlorat sina högsta toner jemte sina framtänder och derföre just inte var någonting att bygga på.

[ 18 ] Så snart sir George hade hört mrs Walker, klappade han Podmore, som åtföljde henne, på västen och sade: — Tack ska ni ha, Poddy; vi ska alldeles öfverflygla orangepojken med den här rösten. — Det var nemligen under benämningen orangepojken, som den store Baroski gick och gälde bland sina motståndare.

— Vi ska krossa honom, Podmore, eade lady Thrum med sin djupa, ihåliga tämma. — Ni måste stanna här och spisa middag.

Och Podmore stannade till middagen och åt kallt fårkött och drack marsala med den djupaste vördnad för den store engelske kompositören. Följande dagen hyrde sig lady Thrum ett ekipage och aflade ett besök hos mrs Crump och hennes dotter vid Sadlers Wells.

Allt detta hölls imellertid hemligt för Walker, som helt storsint mottog det underhåll af två guinéer i veckan, som Woolsey gaf honom och med hvilka, jemte de få riksdaler hans hustru kunde skaffa honom, han försökte att slå sig ut så godt han kunde. Han tyckte inte illa om bränvin, då han inte kunde få claret, och den förstnämda drycken flödade den tiden rätt tappert i Hennes Majestäts Fleetfängelse.

Morgiana fortsatte sina studier under Thrum, och vi skola i nästa kapitel få höra huru hon förändrade sitt namn till Ravenswing (korpvinge).