En lycklig hustru/Kapitel 8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sjunde kapitlet
En lycklig hustru
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Åttonde kapitlet
Postskriptum  →


[ 20 ]

Åttonde kapitlet.

I hvilket mr Walker visar mycken klokhet och överseende.

Genom beskrifningen af alla dessa personer skrider Morgianas historia icke just mycket närmare sitt slut. Men måhända finnes det åtskilliga af mina läsare i landsorten, hvilka icke hafva någon närmare kännedom om den klass af hvars tryckta opinioner de låta leda sig, och måhända äro nog enfaldiga att tro att förtjensten ensam skapar ett rykte på teatern eller annorstädes. Sättet att vinna framgång på scenen är en vida mera invecklad och konstig sak än sådana personer inbilla sig. Hvilken otrolig möda måste man inte göra sig för att få ett godt ord från mr Ditt i »Kuriren» efter mr Datt i »Morgonbladet»; för att försäkra sig om teaterreferentens ynnest och, framför allt, för ett så ofta som möjligt få sitt namn omnämndt inför publiken. Artister kunna inte annonseras likt makassarolja eller blanksmörja, och de behöfva det lika mycket, till följd hvaraf man måste uttömma hela sin fyndighet för att hålla den allmänna uppmärksamheten vid lif. Antag t. ex. att en stor skådespelare reser från London till Windsor, så heter det i Brentfordkuriren: »Mr Blazes med följe passerade i går helt hastigt genom vår stad; den berömde skådespelaren lär vara engagerad att i Windsor hålla några af sina oförlikneliga föreläsningar af vår stora nationalskald inför det mest lysande auditoriet i riket». Denna notis rättas följande vecka i Hammersmidtsbladet sålunda: »En af våra ärade samtida, »Brentfordkuriren», påstår att Blazes är engagerad för att föreläsa Shakspear i Windsor inför »det mest lysande auditoriet i riket.», Vi betvifla detta på det högsta. Vi skulle visserligen icke se någonting hellre än att detta vore sant; men det mest lysande auditoriet i riket föredrager utländska melodier framför den ljufva sångfågelns från Avon inhemska vilda skogstoner. Mr Blaze har helt enkelt begifvit sig till Eton; der hans son, Master Massinger Blaze, tyvärr lärer lida af ett svårt anfall af koppor. Denna plåga lärer rasa i Eton med förfärlig häftighet.»

Om sedan någon af Londons tidningar behagar göra sig lustig öfver landsortspressens löjlighet att tala om mr Blazes och att anteckna mr Blazes resor, som om han vore ett krönt hufvud — hvad skadar väl det? Blaze kan då i eget namn skrifva till den engelska tidningen och säga att det inte är hans fel om landsortstidningarna behaga anteckna hans resor, och att han är långt ifrån att önska att hans närmastes sorger skola blifva föremål för offentliga anmärkningar och framställas till allmänt åtlöje. Hvarpå tidningen svarar: »Vi ha för ingen del haft för afsigt att såra en aktningsvärd mans känslor, och vår anmärkning var endast gjord i allmänhet. Vi önska af allt vårt hjerta att Master Massinger Blazes måtte ha tillfrisknat och att han måtte lyckligt genomgå alla de sjukdomar barn äro underkastade och i framtiden göra sina föräldrar all möjlig glädje och heder.» Då Blazes nästa gång uppträder på tiljan ropar publiken in honom tre gånger efter representationens slut; och man kan vara temligen säker på att från någon af sidologerna en lagerkrans kommer inflygande på scenen och faller ned för den inspirerade artistens fötter.

Jag vet inte huru det kom sig, men strax före Morgianas debut började man i den engelska pressen röja åtskilliga spår af att någonting stort var i görningen och nära att skåda dagens ljus. Så t. ex. läste man i en morgontidning för den 2:dra juni.

Anekdot om Karl Maria von Weber. Då författaren af Oberon var i England, blef han af en ädel hertig inbjuden till middag, och några af våra mest utmärkta artister voro der församlade för att mottaga honom. Då signalen gafs till nedstigande i matsalen, uppmanades den tyske kompositören af sin ädle värd (som var ungkarl) att gå i spetsen. "Är det inte brukligt i ert land", sade han okonstladt, "att den ypperste mannen intager första platsen? Här är en, hvars snille berättigar honom att öfver allt vara bland de första." Vid dessa ord pekade han på vår engelske utmärkte kompositör, sir George Thrum. De båda mästarne voro vänner ända till slutet, och sir George har ännu qvar det samma stycke harts som författaren af "Friskytten" gaf honom.

I samma tidning för den 5:te juni lästes följande:

George III kompositör. Sir George Thrum har i sin ego partituret till en aria, som är skrifven med Hans Högstsaliga Majestäts egen hand. Vi kunna tillägga, att vi hört berättas att sir George har i beredskap åt oss icke endast en ny opera, utan äfven en elev, hvars utmärkta talang redan förut är känd bland gräddan af vår aristokrati.

I en annan tidning förekom ungefär vid samma tid följande:

Krigisk musik. Den marsch, vid hvars toner det 49:de och 75:te regementet stormade genom breschen i Badajoz, är hemtad ur den berömda operan "Belägringen af Bergen-op-Zoom", af vår namnkunnige kompositör, sir George Thrum. Marskalk Davoust sade att den franska linietruppen aldrig kunde hålla stånd, då engelsmännen stormade fram med bajonetten vid tonerna af denna marsch. Vi höra att den gamle musikaliske veteranen är sysselsatt med att författa en ny opera, och vi tvifla inte att gamla England nu som då skall visa sin öfverlägsenhet öfver alla utländska motståndare.

I Nyaste Nyhetsmagasin för den 10 juni förekom nedanstående »ledande notis»:

Man har förebrått oss att vi föredraga frukterna af främlingars talent framför deras som blomstra inom våra egna landamären — men de, som så tala, känna oss föga. Vi äro fanatici per la musica ehvar det vara må och helsa förtjensten dans chaque pays du monde. Hvad säga vi? Le mérite n'a point de pays, såsom Napoleon sade; och sir George Thrum är en maestro, hvars rykte appartient à l'Europe.

Vi ha nyligen hört den älskvärda élève, hvars sällsynta egenskaper riddaren har bragt till fullkomning; — vi ha hört mrs Ravenswing (pourquoi cacher un nom que demain un monde va saluer), och en mera skön och rikt begåfvad varelse blommade aldrig dans nos climats. Hon sjöng den förtjusande duetten ur "Nabucodonosore" tillsammans med grefve Pizzicato, med en bellezza, en grandezza, en raggio, som i åhörarnes bröst framkallade en motsvarande furare. Hennes scherzando var utsökt, ehuru vi bekänna att vi tro att slutfiorituran i y-moll-passagen togs en liten, liten grand sporzata. Orden:

"Giorno d'orrore,
Delire, dolore,
Nabucodonosore"

borde utan tvifvel ha gifvits andante och icke con strepito; men detta är une faute bien légère midt bland så utmärkta företräden, och vi nämna det här endast för att hafva någonting att kritisera.

Vi höra att den företagsamma impressarion vid en af våra teatrar engagerat den utmärkta sångerskan och om vi skulle uttrycka vår regret öfver något, så vore det öfver att hon skall bli tvungen att sjunga på vårt råa nordiska tungomål, som icke på långt när så väl preterar sig för sångerskans röst som de ljufva, melodiska tonerna af lingua Toscana, sångens langue par excellence.

Ravenswings röst är en präktig kontra alt om nio oktaver. etc.

Den 17 juni lästes i »Tomahawken» följande godbit af en välkänd hand:

Gamle Thrum, kompositören, ämnar med det snaraste uppträda med en ny opera och en ny lärjunge. Operan kan vida mera än täfla med Donizettis och konsorters infernaliska svammel och äckliga mischmasch; den är verkligen god och af äkta engelskt skrot och korn. Solonumren äro fulla af melodiös skönhet, chörerna starka och präktiga; instrumentationen rik och solid, och operan är helt och hållet genomkomponerad. Vi önska gamla Thrum och hans opera all möjlig framgång.

Hans lärjunge är en sångerska af första rangen, på en gång en herrlig qvinna och en utmärkt artist. Hon är så vacker att hon skulle kunna sjunga lika falskt som miss Ligonier, och publiken skulle dock förlåta henne; och hon sjunger så väl, att om hon än vore så ful som nyssnämda Ligonier, skulle publiken höra likväl på henne. Mrs Ravenswing (detta är hennes fantastiska teaternamn, hennes verkliga namn är detsamma som en viss ökänd skojare som nu sitter i Fleetfängelset, en viss mr W-lk-r, som störtade en mängd menniskor med sina bedrägerier!) Ravenswing, säga vi, skall utan allt tvifvel göra lycka. Slang har engagerat henne för tjugo guinéer i veckan), och hon kommer i nästa månad att uppträda i Thrums opera, till hvilken texten är författad af ett med en viss talent begåfvadt nöt, vi mena mr Mulligan.

Det huserar en utländsk narr i "Nyaste Nyhetsmagasinet", som gör sitt bästa för att äckla publiken med sitt vidriga smicker, som verkligen är sådant att man kan bli sjuk deraf. Hvarför sparkas inte det utländska kräket ut ur tidningen?

De första trenne anekdoterna hade Mulligan infört i sin tidning, och han glömde icke att litet imellanåt reta allmänhetens nyfikenhet genom hvarjehanda små notiser om sir George Thrum och hans elev; och som han hade djupa försänkningar inom tidningsverlden både i hufvudstaden och landsorten flög mrs Ravenswings namn snart på ryktets vingar genom hela riket, och min öfvertygelse är, att mrs Walker aldrig hade blifvit hvad hon nu är förutom den hederlige irländarens fyndighet och energi.

Alla dessa puffar, som hade till syfte at göra mrs Ravenswings talent känd af verlden, utöfvade naturligtvis äfven sin verkan på en gentleman, som stod i mycket nära förbindelse med denna dam — jag menar den respektable fången i Fleetfängelset, kapten Walker. Så länge som han hvarje vecka erhöll sina två guinéer från mr Woolsey och allt imellanåt en halfkrona af sin hustru vid hennes nästan dagliga besök, hade han aldrig bekymrat sig om hvad hon hade för sig och hade tillåtit henne att bevara sin hemlighet, ehuru den tillgifna makan af allt sitt hjerta längtade att få yppa den. Han var, sanningen att säga, långt ifrån att föreställa sig att hans hustru skulle bli honom en sådan skatt.

Men då ryktets stämma och de dagliga tidningarnes spalter hvarje dag förde till honom någon ny historia rörande mrs Ravenswings talenter, snille och skönhet; då han ryktesvis fick höra att hon var sir George Thrums favoritelev; då hon bar till honom fem guinéer sedan hon sjungit på Filharmoniska Sällskapets konsert (de andra fem hade den goda själen användt till att köpa nya hattar, kappor, spetsar och dylikt åt sin lilla son); då det slutligen berättades, att Slang, den store teaterdirektören erbjöd henne ett engagement med en aflöning af trettio guinéer i veckan, blef Walker lifligt interesserad af sin hustrus görande och låtande och fordrade af henne den fullständigaste förklaring öfver den ställning hon innehade.

Begagnande sin äktenskapliga myndighet, förbjöd han på det bestämdaste sin hustru att uppträda på scenen samt skref derefter ett bref till sir George Thrum, i hvilket han uttryckte sitt ogillande och sin förtrytelse öfver att man utan hans vetskap inledt dylika vigtiga negociationer med hans hustru; vidare skref han äfven till sin vän Slang (ty dessa båda herrar voro mycket nära bekanta, och i sin egenskap af agent hade mr Walker haft åtskilliga transaktioner med mr Slang) och frågade honom om han trodde att hans vän Walker var nog enfaldig att tillåta sin hustru uppträda på scenen, medan han sjelf satt i fängelse derföre att han icke kunde betala sina skulder.

Det var också eget att se huru dessa samma kreditorer, som nyss hade förklarat honom för en skojare och vinglare (och detta med rätta) samt nekat ett ingå på något slags uppgörelse med honom, nu i en hast blefvo synnerligt benägna att göra upp saken med honom och erbjödo honom, ja, tiggde och bådo honom att lemna fängelset, endast med det vilkor att han gaf sitt och mrs Walkers accept på hans skulder, med utfästande af att en del af hans hustrus aflöning skulle användas till afbetalande af skulden.

— Mrs Walkers aflöning! svarade kaptenen dessa kreditorer och deras ombud, helt förtrytsamt. — Tron I då att jag ämnar tillåta henne uppträda på scenen? — inbillen I er att jag är en sådan enfaldig stackare att jag skulle vilja underteckna reverser på hela beloppet af er fordran, när jag om några få månader kan lemna fängelset, utan att behöfva betala en skilling? Mina herrar, ansen I Howard Walker för en idiot? Jag tycker om detta ställe, och hellre än jag betalar, stannar jag här i tio år.

Med andra ord, det var kaptenens fasta beslut att ingå i någon förmånlig uppgörelse med sina kreditorer medelst de personer som voro interesserade att få hans hustru att uppträda på scenen. Och hvem kan väl påstå att han vid utförandet af detta sitt beslut icke handlade med berömvärd klokhet och rättskänsla?

— Ni anser väl inte, min bäste sir, att halfva beloppet af mrs Walkers aflöning är för mycket för det ofantliga besvär jag haft med hennes musikaliska uppfostran? — utropade sir George Thrum, som infunnit sig i egen person för att svara på mr Walkers skrifvelse. — Kom i håg att jag är den förnämsta sånglärare i England; att jag kan skaffa henne ett fördelaktigt engagement och att hon får uppträda på hvarje konsert och musikalisk fest i England; att jag är tvungen att lära henne hvarenda not hon sjunger, och att hon utan mig inte skulle kunna sjunga en sång mera än henna lilla barn skulle kunna gå utan dess ammas tillhjelp.

— Jag tror ungefär hälften af hvad ni säger, sade mr Walker.

[ 21 ]— Min bästa kapten Walker, ni vill väl inte sätta min redlighet i fråga? Hvem var det som gjorde mrs Millingtons lycka — den ryktbara Millingtons, som nu samlat sina hundra tusen pund ? Hvem var det som drog fram Pappleton, den vackraste tenoren i Europa? Fråga den musikaliska verlden, fråga dessa stora artister sjelfva, och de skola säga er att de ha sir George Thrum att tacka för sitt rykte och sin förmögenhet.

— Det är ganska sannolikt, — svarade kaptenen lugnt. — Jag är fullkomligt öfvertygad att ni är en förträfflig lärare, sir George; men jag ämnar inte uppgöra mrs Walkers treåriga kontrakt med er så länge jag sitter här i fängelset.

— Men i Herrans namn, sir, — utropade sir George, — ni vill väl inte att jag ska betala edra skulder?

— Jo, det är just hvad jag vill, min gubbe lilla, — svarade kaptenen; — och en liten rund summa för egen räkning måste också ingå i affären — detta är mitt ultimatum; och nu önskar jag er en god morgon, sir ty jag har lofvat att deltaga i ett bollspel der nere.

Detta lilla möte uppskrämde i hög grad den värde riddaren, som gick hem till sin fru i ett tillstånd af nervös oro, förorsakad af kapten Walkers djerfhet och oförskämdhet.

Slangs möte med kaptenen utföll icke heller särdeles mycket bättre. Mr Walker var, efter hvad han sjelf sade, skyldig fyra tusen pund, men hans kreditorer kunde lätt förmås att åtnöja sig med fem shilling på pundet. Han ämnade icke tillåta sin hustru att antaga något slags engagement förr än hans kreditorer voro tillfredsstälda och till dess han egde en rund summa i sin hand att åter börja sitt lif med. »Och nu får ni göra bäst ni behagar, om ni vill göra upp saken eller inte.»

— Låt henne sjunga bara en enda qväll på försök, — sade mr Slang.

— Om hon sjunger en qväll och lyckas, skola kreditorerna inte nöja sig med mindre än fulla summan, — svarade kaptenen. — Jag ämnar inte låta henne, stackars varelse, arbeta för de der skurkarnes räkning! — tillade fången med varm känsla.

Slang lemnade kaptenen med vida större aktning för honom än han förut hade haft. Han var slagen af mannens käcka mod, som förstod att triumfera öfver motgångarna, ja, göra sjelfva olyckan till sin lyckas häfstång.

Mrs Walker blef genast befald att få ondt i bröstet. De tidningar, som omfattade mr Slangs interessen, beklagade på det innerligaste denna sjukdom, medan de blad, som stodo på den rivaliserande teaterns sida, förstorade den med en viss skadeglädje. — »Den nya sångerskan», sade det ena, »det der stora underverket, som Slang lofvat oss, är så hes som en korp.» — »Dr Thorax förklarar», skref en annan tidning, »att den strypsjuka, som så hastigt angripit mrs Ravenswing, hvars sång på Filharmoniska Sällskapets konsert väckte så lifligt uppseende, för alltid förstört hennes röst. Lyckligtvis äro vi icke i behof af någon ny primadonna, emedan denna plats, efter hvad tusentals personer hvarje afton medgifva, intages af miss Ligonier. Synglaset yttrade: »Ehuru några af våra vanligtvis väl underrättade kolleger förklarat mrs Ravenswings sjukdom vara strypsjuka, kunna vi likväl på goda grunder upplysa att den består i lungsot. I alla händelser är hennes tillstånd ganska betänkligt och vi frukta att hon neppeligen vidare kan komma sig. Meningarne äro delade rörande denna dams musikaliska talent; somliga påstå att hon är betydligt underlägsen Miss Ligonier, medan andra kännare förklara att denna senare dam icke är någonting så särdeles utmärkt. Denna fråga kan imellertid icke bli afgjord, så framt icke, hvilket vi anse för otroligt, hon blir så pass återstäld att hon kan göra sin debut; och äfven i sådant fall blir jemförelsen icke rättvis, så framt inte hennes röst återfår sin fulla styrka. Man kan betrakta dessa underrättelser, hvilka vi hemtat från särskilda källor, såsom fullt tillförlitliga.»

Det var mr Walker sjelf, den listige och djerfve fången i Fleethäktet, som kokade ihop de notiser rörande hans hustrus helsa, hvilka stodo att läsa i Legonier's partis tidningar. Denna dams anhängare voro helt förtjusta, hvaremot kapten Walkers kreditorer stodo helt häpna då de läste dem. Äfven sir George Thrum blef förd bakom ljuset ock kom helt förskräckt till Fleetfängelset.

— Nu, min bäste sir, är tiden inne att göra upp med mina kreditorer, — sade mr Walker.

Saken blef också verkligen uppgjord. Med huru många procent af summan Morgianas mans glupska kreditorer åtnöjde sig kan göra detsamma; men saken är att hennes röst helt plötsligt återkom, då kaptenen väl blifvit utsläppt. Mulligans partis tidningar utbasunerade åter hennes lof; uppgörelsen med mr Slang var snart gjord; äfven med sir George Thrum kom man snart på klar fot, och den nya operan affischerades med ofantliga fetstilar och uppsattes med en lysande prakt.

Behöfva vi väl nämna hvilken lysande framgång »Röfvarens Brud» rönte? Alla Mulligans vänner inom pressen skyndade sig att följande morgon göra en sådan framställning deraf, att miss Ligonier och Baroski voro nära att dö af afund. Alla referenterne, som möjligen kunde komma ifrån, voro på teatern för att understödja sina vänners verk; alla skräddargesällerna på Lindsey, Woolsey & C:nis verkstad hade fått parterrbiljetter och applåderade af alla krafter. Alla mr Walkers vänner på Regentklubben sutto i sidologerna i hvita handskar; och i en liten loge för sig sjelfva sutto mrs Crump och mr Woolsey, alltför mycket upprörda för att kunna applådera — så upprörda, att Woolsey till och med glömde att nedkasta sin bukett, som han hade tagit med sig åt mrs Ravenswing.

Imellertid var det ingen brist på dylika trädgårdsalster. Man uppsamlade en hel skottkärra full med blommor, (hvilka följande dagen åter inkastades på scenen); och Morgiana, som stod der rodnande, flämtande och gråtande af rörelse, utfördes af mr Poppleton, den utmärkte tenoren, som hade bekransat henne med den vackraste af de inkastade blomsterkransarne.

När hon kom ut från scenen, skyndade hon fram till sin man och kastade sina armar kring hans hals. Mr Walker stod i en sidokuliss och kurtiserade mademoiselle Flicflac, som hade uppträdt i dansdivertissement, och han var förmodligen den enda karl på teatern, bland dem som åsågo omfamningen, på hvilken den ej tycktes göra det ringaste intryck. Äfven Slang kände sig rörd och sade med fullkomlig uppriktighet att han bra gerna skulle velat vara i Walkers ställe. Direktörens lycka var gjord, åtminstone för denna saison. Han medgaf det äfven för Walker, som samma afton uttog hälften af sin hustrus veckolön i förskott.

Det var som vanligt en stor soupé i foyern. Den förfärlige mr Bludyer visade sig i en ny rock med den välkända Woolseyska snitten, och den lille skräddaren sjelf och mrs Crump voro icke de minst lyckliga bland sällskapet. Men då Ravenswing fattade Woolseys hand och sade, att hon utan honom aldrig skulle varit der, såg mr Walker helt mörk ut och gaf henne i tysthet en vink om att det inte ginge an att hon i sin ställning uppmuntrade en så lågt stående persons hyllning. »Jag skall betala», — sade han stolt, »hvarenda skilling som vi äro skyldiga mr Woolsey, och jag skall fortfarande använda honom. Men du förstår väl, min vän, att man inte vid sitt bord kan taga emot sin skräddare.

Slang proponerade Morgianas skål i ett gripande tal, som framkallade hurrarop, skratt och snyftningar, sådana som endast teaterdirektörer äro i stånd att framlocka från de teaterns herrar och damer, som hos honom äro anstälda. Det var i synnerhet bland chorsångarne vid nedra ändan af bordet som man märkte den djupaste rörelsen; och de hade följande dagen ett möte, hvarvid voterades en silfverpjes åt Adolphus Slang, Esq., för hans utomordentliga förtjenst om det inhemska dramat.

Walker svarade på skålen för hans hustru. — Det var, — sade han, — det stoltaste och lyckligaste ögonblicket i hans lif. Han kände sig stolt öfver att ha uppfostrat henne för scenen, lycklig att tänka att hans uppoffringar och lidanden icke varit förgäfves, och att hans bemödanden för hennes skull krönts med en sådan framgång. I hennes och sitt eget namn tackade han sällskapet; och satte sig derefter ned och började åter att visa mademoiselle Flicflac sin speciella uppmärksamhet.

Derpå kom ett tal från sir George Thrum, till svar på Slangs skål för honom. Det var ungefär i samma syfte som Walkers tal, i det att båda dessa herrar tillräknade sig personligen förtjensten af att ha dragit fram mrs Walker. Han slutade med att säga, att han alltid skulle anse mrs Walker såsom sitt hjertas barn och älska och omhulda henne till sitt sista andedrag. Säkert är att sir George var temligen stortalig af sig denna afton, och han skulle utan tvifvel på hemvägen ha fått snubbor af sin äkta hälft, om inte dagens triumf hade tjenat honom till ursäkt.

Mulligans tal, såsom författare af libretton till »Röfvarens Brud», var mera än lofligt tråkigt. Det tycktes aldrig vilja taga något slut, helst när han kom på tal om Irland, som enligt hans tanke tycktes stå i ett oupplösligt sammanhang med musikens och teaterns interessen.

»Röfvarens Brud» gick förträffligt en lång tid. Dess melodier spelades på alla positiver, och Morgianas solopartier ljödo från allas läppar och inbragte sir George Thrum så många guinéer att han beslöt att låta gravera sitt porträtt, som ännu finnes i musikhandeln. Jag tror dock knappast att hans porträtt fick någon så synnerligt strykande afgång, hvaremot alla unga skrifvare och studenter hade Ravenswing i sina rum, framstäld än såsom Biondetta (röfvarens brud), än som Zuleima (i Bröllet i Benares), och än som Barbareska (i Tobolsk grufvor) — med ett ord, i alla hennes hafvudroler. I den senare pjesen kläder hon ut sig till uhlan, för att rädda sin far, som satt i fängelse, och Ravenswing såg så hänförande ut i pantaloner och gula stöflar, att Slang nödvändigt ville att hon skulle uppträda i kapten Macheatles rol, till följd hvaraf en brytning uppstod mellan primadonnan, och direktören.

Hon ersattes på Slangs teater af Snooks, rhinoceros-tämjaren, med sin hjord af vilda bufflar. Deras framgång var ofantlig. Slang gaf en soupé, vid hvilken hela sällskapet utbrast i tårar och, som vanligt, dagen derpå, voterade en silfverpjes åt Adolphus Slang, Esq., för hans utomordentliga förtjenst om det inhemska dramat.

Mr Walker yrkade på att hans hustru skulle ge vika i frågan om hennes uppträdande i kapten Macheatles rol; men i denna punkt och för den enda gången var Morgiana sin man olydig och lemnade teatern; och då Walker förbannade henne (enligt sin vana) för hennes afskyvärda egoism och den likgiltighet, hvarmed hon bortslösade hans förmögenhet, brast hon i tårar och sade att hon under årets lopp icke hade användt mera än tjugo guinéer på sig sjelf och barnet, att hennes teatersömmerskas räkning ännu var obetald, och att hon aldrig hade frågat honom huru mycket han hade slösat på den der avskyvärda franska figurantskan.

[ 22 ]Allt detta var också sant, med undantag af den franska figurantskan. Walker uppbar, i sin egenskap af herre och man, hela Morgianas aflöning och använde den såsom en gentleman egnar och anslår. Han gaf små läckra middagar, och spelade temligen ofta på Regentklubben; men hvad den franska figurantskan angår, måste det erkännas, att mrs Walker mycket hade misstagit sig; denna dam och kaptenen hade för länge sedan skilts åt; det var madame Dolores de Tras-os Mantes, som nu bebodde villan vid St. Johns Wood.

Men om man icke kan fritaga kaptenen från några små förvillelser af detta slag, så var han å andra sidan, då hans hustru genomreste landsorten, den mest uppmärksamma man, i det han gjorde alla hennes inköp och inkasserade hvarenda skilling, innan han tillät henne sjunga en enda ton. På sådant sätt hindrade han att hon blef lurad (såsom en person med hennes lätta och bekymmerslösa sinne annars utan tvifvel skulle blifvit,) af direktörer och snåla konsertgifvare. De reste alltid med fyra hästar; och Walker var tillbedd i hvart enda af Englands förnämsta hoteller. Kyparne fingo vingar då de hörde hans ringklocka; uppasserskorna fruktade att han var en stygg och farlig karl, och tyckte inte att hans hustru var så vacker som man skrek om; och hotellvärdarne föredrogo honom framför en hertig. Han prutade aldrig på deras räkningar, han! I sjelfva verket stego också hans inkomster under loppet af några år till omkring fyra tusen pund om året.

Master Woolsey Walker sattes i d:r Wapshots skola, hvilken han dock åter lemnade, efter mycket bråk å doktorns sida att få ut sina qvartaler och många klagomål öfver misshandling å gossens sida, samt sattes i skola hos hans vördighet mr Swishtail, som uppbar betalningen för gossens kost och undervisning af hans gudfar, som nu var hufvudman för firman Woolsey & komp.

Walker, i sin egenskap gentleman, nekar ännu att taga emot den hederlige skräddaren; men han har likväl icke, så vidt jag vet, ännu återbetalt denne hans utlagda penningar, såsom han hade hotat att göra, och som han sällan är hemma, så kan vår vän komma till Green Street så ofta han behagar; och han och mrs Crump och mrs Walker åka ofta i omnibusen till Brentford och taga med sig namnam och andra goda saker åt lilla Woolsey, hvilken skräddaren säger att han ämnar testamentera allt hvad han möjligen kan lemna efter sig.

Walkers ha inga flera barn; men då mrs Walker tager sig en promenad i parken, vänder hon alltid bort hufvudet vid åsynen af en låg kalesch, inuti hvilken sitter en dam med sminkade kinder och en hel mängd grant utstyrda barn med sin franska bonne, och hvilken dam, efter hvad jag hört sägas, skall heta madame Dolores de Tras-os-Montes. Madame de Tras-os-Montes för alltid en stor guldlorgnett till sitt öga då Ravenswings ekipage kör förbi, och kastar en hånfull blick inuti detsamma. De båda kuskarne utbyta alltid sluga och betydelsefulla vinkar med hvarandra, till dess madame de Tras-os-Montes nyligen antog en jättelik chasseur med stora polisonger och ett livré i grönt och guld, hvarefter de förutnämda båda herrarne inte mera känna igen hvarandra.

Ravenswings lif är en ständig triumf på scenen; och som hvarenda man på modet i hufvudstaden varit förälskad i henne, kan man lätt förstå hvilket vackert rykte hon har om sig. Lady Thrum skalle hellre dö än tala vid den olyckliga unga qvinnan; för öfrigt har Thrums en ny elev, som är en siren, utan dennas farliga egenskaper, som har en Venus gestalt och en sånggudinnas själ och som snart skall uppträda på scenen. Baroski säger: »Den lille Rafenschwing är lige petaken och kalen i mik som ferr!» Folk drager sig mycket för att mottaga henne i societeten; och då hon kommer på en konsert tör att sjunga och tager plats på en bänk, maka de dygdiga damerna åt sig i största hast, af fruktan att »den der menniskan» skall tilltala dem.

Walker går och gäller för att vara en godhjertad lefnadslustig och treflig karl, som inte är någon annans fiende än sin egen. Hans hustru är förskräckligt slösaktig, påstås det; och verkliga förhållandet är äfven att hennes man efter giftermålet, och trots hans hustrus stora inkomster, flera gånger varit häktad för skuld, men då tecknar hon under några papper, och så slipper han ut igen och är lika glad och treflig som förut. Han har för länge sedan visligen öfvergifvit alla merkantila spekulationer; i stället roar han sig med en liten raffel på aftonqvisten, sedan han tömt några oskyldiga buteljer till middagen. På fredagarna infinner han sig alltid på teatern för att uppbära sin frus aflöning, och detta är den enda affär han uträttar under veckans lopp. Han har fått en temligen ansenlig mage, färgar sitt hår och har högröda fläckar på kindbenen och näsan; med ett ord, han är numera temligen olik den kapter Walker som först intog Morgianas hjerta.

Eglantine har flyttat från sin präktiga butik ock har nu en tarflig bod vid Tunbridge Wells. Då jag förlidet år kom der förbi, steg jag in och bad en korpulent och temligen sluskig herre, som stod och tittade i dörren, iklädd en fläckig nankinströja, att han skulle vara god och raka mig. Men han svarade mig: »sir, jag praktiserar inte i denna gren af yrket!» och gick tillbaka in i den lilla butiken. Det var Archibald Eglantine. Men ehuru hans lycka lidit skeppsbrott, har han dock ännu qvar sin kaptensuniform och dekorationen af Gyllene Skenets orden.