En studie i rött (1918)/Kapitel 3
| ← KONSTEN ATT DRAGA SLUTSATSER |
|
VAD JOHN RANCE HADE ATT FÖRTÄLJA → |
III.
HEMLIGHETEN I LAURISTON GARDENS.
Jag måste bekänna, att jag riktigt »hajade till» vid detta nya bevis på det praktiska i min väns teorier. Min respekt för dennes förmåga att analysera ökades med underbar snabbhet och styrka. Men det fanns likväl i mitt sinne en smygande misstanke om, att det hela varit en på förhand uppgjord plan, hopsatt i akt och mening att slå mig med häpnad, fastän jag ej kunde fatta, vad anledning han hade att vilja lura mig. När jag kastade blicken på honom, såg jag, att han slutat läsningen av brevet och att hans ögon hade fått det slöa, tankspridda uttryck, som hos honom antydde själsfrånvaro.
»Hur tusan kunde du gissa det ?» frågade jag.
»Gissa vad?» sade han retligt.
»Att karlen var en f. d. underofficer vid flottan.»
»Jag har inte tid med struntsaker», svarade han snäsigt. Så tillade han med ett småleende: »Förlåt min ohövlighet; du klippte av tråden i min tankegång, men det var kanske rätt bra. Jaså, du var verkligen inte i stånd att se, att karlen varit underofficer vid flottan?»
»Nej, det var jag visst inte.»
»Det är lättare att se än att förklara, hur jag kan veta det. Om någon bad dig bevisa, att två gånger två är fyra, skulle du kanske finna det svårt nog, och likväl är du säker på, att saken förhåller sig så. Till och med tvärs över gatan kunde jag se, att karlen hade ett stort, blått ankare tatuerat på ena handen. Det tydde på saltsjö och långa resor. Han hade emellertid även militärisk hållning och de reglementerade polisongerna. Där hade vi flottan. Han uppträdde med en viss självsäkerhet och såg ut, som om han varit van att befalla. Du märkte kanske, hur han höll huvudet och hur kraftigt han svängde sin käpp? Efter anletsdragen att döma, var han en hederlig, duktig, medelålders man — allt fakta, som kommo mig att tro, att han varit underofficer.»
»Underbart!» utropade jag.
»Högst enkelt och vanligt», svarade Holmes lugnt, fast jag tyckte mig av hans tonfall förstå, att han kände sig belåten över min synbara förvåning och undran. »Jag sade just nu, att det ej finns några brottslingar. Det tycks emellertid, som hade jag orätt; se på det här!»
Han räckte mig det brev, som stadsbudet nyss lämnat honom.
»Å», utbrast jag, sedan jag hastigt genomögnat det, »detta är ju förskräckligt!»
»Det förefaller litet ovanligt», sade Holmes, »skulle du vilja läsa brevet högt?»
Brevet, som jag läste upp för honom, lydde:
»Bäste mr Holmes!
Det har i natt skett ett överfall i n:r 3 Lauriston Gardens, alldeles intill Brixton Road. Poliskonstapeln, som hade vakten, såg vid fyratiden på morgonen, att det lyste inne i huset, och som detta står obebott, anade han oråd. Han fann dörren öppen, och i det rum, som ligger åt gatan och som är alldeles omöblerat, upptäckte han liket av en välklädd mansperson; i den dödes ena ficka funnos visitkort med namnet »Enoch J. Drebber, Cleveland, Ohio. U. S. A.» Något rån hade ej blivit begånget, och det finns ingenting, som utvisar, på vad sätt mannen dött. Vi ha upptäckt blodspår i rummet, men på liket finnas varken sår eller märken. Obegripligt är, hur han lyckats komma in i det obebodda huset; hela händelsen är för övrigt insvept i dunkel.
Om ni har tid att vid tolvtiden infinna er på platsen, skall jag vara er där till mötes. Jag har lämnat allt i oförändrat skick, tills jag skulle ha fått besked från er. Skulle ni ej kunna komma, skall jag ge er närmare och noggrannare detaljer och skall anse det som en stor godhet, om ni vill säga mig er åsikt om saken.
Tobias Gregson.
»Gregson är den duktigaste av alla Scotland Yards män», sade Holmes; »han och Lestrade äro egentligen de enda av hela högen, som duga till något. Båda äro snabbtänkande och energiska, men förskräckligt rädda för att gå utom det vanligas råmärken. Och så hålla de ögonen på varandra, må du tro — de äro lika avundsjuka, den ene på den andra, som ett par varietémamseller. Den här historien kan bli munter nog, om man släpper dem bägge på spåret.»
Jag förvånades över det lugn, med vilket han behandlade saken.
»Du har ju inte ett ögonblick att förlora», utbrast jag; skall jag gå och skaffa dig en droska?»
»Jag vet inte än, om jag bryr mig om att fara dit. Jag är nog den lataste karl, som går i ett skor, d. v. s. när det lynnet faller på mig; gäller det, kan jag lägga manken ordentligt till.»
»Men detta är ju ett sådant tillfälle, som du gått och längtat efter?»
»Min käre vän, vad gör det till saken? Även om jag ensam reder upp hela affären, kan du vara förvissad om, att Gregson, Lestrade och Co. ta hela äran åt sig. Det är följden av att vara en icke officiell person.»
»Men han ber dig ju om hjälp!»
»Javisst, ja! Han vet, att jag är honom överlägsen och erkänner också detta inför mig; men han skulle hellre bita tungan av sig, än medge det inför en tredje person. Emellertid kunna vi ju gå dit och se oss om. Tar jag saken om hand, så sker det på mitt eget sätt. Jag kan möjligen få ett gott skratt på de andras bekostnad, även om jag ingenting annat får. Kom nu!»
Han slängde på sig sin ytterrock och for omkring i rummet på ett sätt, som visade mig, att ett »ryck» av energi efterträtt den förra likgiltigheten.
»Raska på!» sade han befallande.
»Vill du, att jag skall följa med?»
»Ja, om du inte har något annat att göra.»
En minut senare sutto vi bägge två i en droska och körde med rasande fart till Brixton Road.
Det var en dyster, regndiger morgon; en grådaskig dimslöja hängde ner över hustaken, lik en reflex av de grå, smutsiga gatstenarna. Sherlock Holmes var vid ypperligt lynne; han pratade utan uppehåll om fioltillverkningen i Cremona och om skillnaden mellan en Stradivarius och en Amiti. Vad mig själv angår, så var jag tyst, ty det dåliga vädret och det sorgliga ärendet, vilket vi voro stadda, verkade nedtryckande på mitt sinne.
»Du tycks inte bestå många tankar på den sak, du ämnar ta om händer», sade jag slutligen, avbrytande Sherlock Holmes lilla föreläsning i musikhistoria.
»Har ännu ingenting bestämt att gå efter», svarade han. »Det är ett stort misstag att börja gissa och fundera, innan man lärt känna de närmare omständigheterna. Det inverkar menligt på ens omdömesförmåga.»
»Du får snart de önskade upplysningarna», sade jag; »här ha vi Brixton Road, och där ligger huset ifråga, om jag ej mycket misstar mig.»
»Ja du har rätt», svarade han. »Stanna, kusk stanna här!»
Vi befunno oss visserligen ännu på ett avstånd av ungefär hundra meter från själva huset, men Holmes påyrkade, att vi skulle stiga ur och tillryggalägga återstoden av vägen till fots.
Nr 3, Lauriston Gardens såg ovanligt ruskigt och otrevligt ut. Det var ett av de fyra hus, som blivit byggda ett litet stycke från gatan; två av dessa hus voro bebodda, två tomma. De senare stode liksom på utkik med sina tre rader smutsiga fönster, i vilka de med korta mellanrum uppställda korten, försedda med notisen »Att hyra», bildade skarpa vita fläckar på de dammiga rutorna. En liten trädgård, där några små vårblommor förde en tynande tillvaro, skilda vart och ett av husen från gatan och genomskars av en smal gångstig, gulgrå till färgen och tydligen bestående av med lera blandad kiselsten. Hela trakten, genomdränkt av det under natten fallna regnet, hade ett melankoliskt utseende.
Trädgården var omgiven av en meterhög tegelstensmur, överst försedd med ett litet trästaket, och mot denna mur lutade sig en hop nyfikna, som sträckte på halsen och ansträngde ögonen för att om möjligt uppfånga en skymt av vad som tilldrog sig inne i huset.
Jag hade inbillat mig, att Sherlock Holmes genast skulle bege sig inomhus och börja »studera» det hemlighetsfulla »fallet». Ingenting syntes emellertid mer fjärran från hans tankar. Med en så tankspridd uppsyn, att den under för handen varande omständigheter tycktes mig stå på gränsen av tillgjordhet, strövade han långsamt fram och åter på trottoaren, och såg slött på marken, himlen, de mitt emot liggande husen och raderna av låga trästaket. När han slutat sin promenad, gick han med lika själsfrånvarande min och hållning uppför gångstigen, eller rättare sagt, uppför den smala strimma av gräs, som kantade stigen. Hela tiden tiden höll han ögonen fästade på marken. Två gånger blev han stående; en gång såg jag honom småle och hörde honom utstöta ett litet rop av tillfredsställelse. Det fanns en massa spår av fotsteg på den våta, leriga gångbanan; men som poliskonstaplarne sannolikt flera gånger om beträtt densamma, var jag ej i stånd inse, hur min kamrat kunde hoppas finna några bevis där. Jag hade likväl nyss sett så slående prov på hans utomordentliga förmåga att observera och dra nytta även av de minsta indicier, att jag var fullt övertygad om, att han såg mycket, som undgick mig.
På dörrtröskeln möttes vi av en lång, bleklagd, ljushårig man med en anteckningsbok i handen. Han rusade fram och skakade ivrigt hand med mr Holmes.
»Det var verkligen mycket snällt av er att komma», sade han; »jag har lämnat allting orört.»
»Med undantag av detta!» svarade Sherlock Holmes och pekade på gångstigen. »Om en hjord bufflar gått fram här, kunde det ej se värre ut. Men ni hade naturligtvis dragit edra egna slutsatser, Gregson, innan ni tillät det ske?»
»Jag har haft så mycket att göra inomhus», svarade detektiven undvikande. »Min kollega, mr Lestrade, är här. Jag antog, att han såg efter allt härute.»
Holmes såg på mig och lyfte hånfullt ögonbrynen.
»Med två sådana män som ni och Lestrade på platsen, finns det nog ej mycket att göra för en tredje», sade han.
Gregson gned självbelåtet händerna.
»Jag tror, att vi gjort allt, som kan göras», svarade han, »men det här är ju ett egendomligt fall, och jag kände er smak för dylika saker.»
»Kom ni hit i droska?» frågade Sherlock Holmes.
»Nej, sir.»
»Gjorde inte mr Lestrade det heller?»
»Nej, sir.»
»Låt oss då gå in och se på rummen.»
Med denna omotiverade uppmaning begav sig Sherlock Holmes in i huset, åtföljd av Gregson, vars djupa förvåning avspeglades i hans anletsdrag.
En smal, brädfodrad, omålad korridor ledde till köksdepartementet, och hade i sin bottersta ända två dörrar, en till höger och en till vänster. Den ena av dessa hade synbarligen ej varit öppnad många veckor. Den andra förde till matsalen, det rum, i vilket den hemlighetsfulla händelsen dragit sig. Holmes steg in, och jag följde honom med den egendomliga, beklämda känsla, jag erfar, när jag står i dödens närhet.
Rummet var stort och fyrkantigt, och såg kanske större ut än det var, till följd av dess fullständiga brist på möbler. Väggarne voro beklädda med simpla, granna tapeter, som på sina ställen visade stora fuktfläckar och som här och var hade lossnat och fallit ner, så att den gula rappningen var synlig. Mitt emot dörren fanns en prålig eldstad; kaminfrisen var av vit marmor, och på densamma låg en bit rött vaxljus. Det enda fönstret var så smutsigt, att det infallande dagsljuset gav en gråaktig dunkel färgton åt allt i rummet, härvid underhjälpt av det golv, väggar och tak täckande tjocka lagret av damm.
Dessa detaljer märkte jag ej förr än senare. Till en början fängslades min uppmärksamhet uteslutande av den styva, orörliga figur, som låg utsträckt på golvet och med glasartad, synlös blick stirrade upp i taket. Den döde var en man på ungefär fyrtiotre eller fyrtiofyra år; han var av meddellängd, var mycket bredaxlad, hade kort, krusigt, svart hår och kort, stubbigt skägg. Han var klädd i promenadrock och väst av tjockt, fint kläde, ljusa byxor och snövitt, oklanderligt linne. En väl putsad och borstad hög hatt stod bredvid honom på golvet. Händerna voro knutna och armarne vitt utsträckta, under det att benen voro fast sammantryckta.; dödskampen tycktes ha varit lång och svår. I hans stelnade drag lästes ett uttryck av fasa och även, föreföll det mig, av hat — ett uttryck, sådant, som jag aldrig förr sett på något mänskligt anlete. Denna hätska, illvilliga grimas gav, tillsammans med den låga pannan, den breda näsan och den framstående underkäken, den döde ett i hög grad aplikt utseende, och detta ökades av hans förvridna, onaturliga kroppsställning. Jag har sett döden i många former, men aldrig har den visat sig för mig i en fasansfullare skepnad än här i det dystra, dammhöljda rum, som vette ut mot en av de förnämsta gatorna i en av Londons rikaste förstäder.
Lestrade, mager och mer lik en vessla än vanligt, stod vid ingången till matsalen.
»Det här fallet kommer att väcka uppseende», sade han, sedan han hälsat på min kamrat och mig. »Det övergår allt, vad jag hittills sett, och jag är just ingen duvunge.»
»Har ni inte funnit någon ledtråd?» frågade Gregson.
»Inte den allra minsta», svarade Lestrade genast. Sherlock Holmes gick fram till den döde, föll på knä och började på det noggrannaste undersöka honom.
»Är ni alldeles säkra på, att det ej finns något sår?» frågade han och pekade på de många strimmor och fläckar av blod, som syntes överallt i rummet.
»Alldeles säkra», svarade de båda detektiverna på samma gång.
»Då härrör naturligtvis de här blodspåren från en annan individ, mördaren antagligen, så framt mord blivit begånget. Det här fallet påminner mig om de omständigheter, som förefunnos vid van Jansens mord i Utrecht 1834. Kommer ni ihåg det Gregson?»
»Nej, sir.»
»Tag då och läs om det — det borde ni verkligen göra. Det finns ingenting nytt under solen. Allt, som sker, har skett en gång förr.»
Under det Sherlock Holmes talade, voro hans flinka fingrar oupphörligt i rörelse; han kände efter, mätte, tryckte, undersökte, och hela tiden hade hans ögon det egendomliga frånvarande uttryck, som jag redan omtalat. Undersökningen utfördes så blixtsnabbt, att man ej hade någon aning om den grundlighet, med vilken den skedde. Till slut luktade han på den dödes läppar och betraktade uppmärksamt sulorna på hans lackerade stövlar.
»Han har väl ej blivit det ringaste rubbad ur läge?» frågade han.
»Ej mer än som var nödvändigt i och för vår undersökning.»
»Ni kan taga honom till bårhuset nu», sade Sherlock Holmes. »Det finns ingenting mer att ta reda på — —»
Gregson hade en bår och fyra karlar i beredskap. På hans tillsägelse kommo de in; den döde lades på båren och bars bort. I detsamma föll en ring ned på golvet. Lestrade tog ivrigt upp den och stirrade på den med förbluffad min.
»Det har varit ett fruntimmer med i spelet», utbrast han. »Det är en kvinnas vigselring.»
Han lade ringen i sin utsträckta flata hand. Vi skockade oss kring honom för att betrakta fyndet. Något tvivel fanns ej — den enkla guldringen hade en gång prytt en bruds hand.
»Den här lilla tingesten gör gåtan än mer svårlöst», sade Gregson. »Och gud ska veta, att den var invecklad nog förut.»
»Är ni säker på, att den ej gör saken enklare?» anmärkte Sherlock Holmes. »Men vi få ingenting veta genom att stå och titta på den där ringen. Vad har ni funnit i karlens fickor?»
»Alltsammans ligger där», sade Gregson och pekade på en hög olikartade föremål, som lågo på ett av nedersta trappstegen. »Ett guldur, Nr 97163, tillverkat av Barraud i London; en kort urkedja av guld, mycket tung och solid; en guldring med någon slags frimureritecken på; en guldkråsnål, föreställande ett hundhuvud med ögon av rubiner; ett visitkortfodral av ryssläder, korten buro namnet Enoch J. Drebber från Cleveland, och det svarar ju ock emot initialerna E. J. D. som finnas på linnet. Någon portmonnä sågs ej till, men lösa pängar till ett belopp av sju pund och tretton shillings. Dessutom fanns en fickupplaga av Boccaccios »Decammerone» med bokstäverna J. S. på titelbladet och slutligen två brev, det ena adresserat till »E. J. D.», det andra till »Josef Stangerson».
»Hurudan adress?»
»Amerikanska Börsen, The Strand, poste restante.»
»Bägge breven äro från Guion-liniens rederi och ha avseende på deras ångares turer till Liverpool. Det är tydligt, att den stackars mördade herrn ämnade resa tillbaka till New-York.»
»Har ni gjort några förfrågningar angående den här Stangerson.»
»Det gjorde jag genast, sir», svarade Gregson. »Jag skickade tidigt i morse annonser att sätta in i alla möjliga tidningar, och en av mina medhjälpare har gått till Amerikanska Börsen; han bör vara tillbaka snart.»
»Har ni satt er i förbindelse med någon i Cleveland?»
»Jag telegraferade nyss.»
»Hur var telegrammet avfattat.»
»Jag omtalade i korthet, vad som hänt, och sade, att jag skulle bli tacksam för minsta underrättelse, som kunde hjälpa oss på spåren.»
»Bad ni ej om några särskilda upplysningar i någon punkt, som syntes er särdeles viktig?»
»Jag frågade efter Stangerson.».
»Ingenting mer? Finns det ingen omständighet på vilken hela affären tyckes bero? Ämnar ni ej telegrafera igen?»
»Jag har sagt allt, vad jag har att säga», svarade Gregson förnärmad.
Sherlock Holmes. smålog och tycktes vilja säga något, när Lestrade, som stannat kvar efter oss i matsalen, hastigt kom ut till oss i förstugan; han säg högst förnöjd ut och gnuggade händerna på ett självbelåtet sätt.
»Mr Gregson», sade han, »jag har nyss gjort en upptäckt av största betydelse, en upptäckt, som ej blivit gjord, om jag ej på det sorgfälligaste undersökt väggarne.»
Den lille karlens ögon lyste, när han sade detta, och han befann sig tydligen i ett tillstånd av undertryckt glädje över att ha lyckats överflygla sin kollega.
»Kom hit!» sade han ivrigt och skyndade tillbaka in i matsalen, vars atmosfär kändes betydligt lättare, sedan den hemska gästen blivit bortburen.
»Stå stilla nu!»
Han strök eld på en tändsticka och höll upp den mot väggen.
»Se på det här!» utbrast han triumferande.
Jag har redan en gång omnämnt, att tapeterna på flera ställen lossnat. I det hörn av rummet, dit vi styrt våra steg, hade det alldeles fallit bort, så att ett stort stycke av den gula, grova rappningen var synligt. Tvärs över detta stycke stod med blodröda bokstäver skrivet det enda ordet
RACHE
»Vad säger ni om detta?» sade detektiven med minen av en förevisare; som har en riktig raritet att bjuda allmänheten på.
»Det här har förblivit obemärkt, emedan det befann sig i det mörkaste hörnet av rummet och ingen tänkte på att titta dit. Mördaren — det må nu ha varit en man eller en kvinna — har skrivit det med sitt blod. Ser ni den långa strimman, som runnit ner längs väggen? Nu äro vi ju fullt på det klara med, att här ej kan vara fråga om självmord. Men varför valde man det där hörnet, när man ville skriva? Jo, det ska' jag säga er! Ser ni den lilla vaxljusbiten på kaminhyllan? Den var tänd, när ogärningen begicks, och när den var tänd, var detta hörn det ljusaste stället i rummet.»
»Och vad betyder skriften nu, när ni har funnit den?» frågade Gregson i ringaktande ton.»
»Betyder? Den betyder naturligtvis, att den, som skrev, ämnade sätta ut hela namnet »Rachel», men blev störd, innan han — eller hon — hunnit sluta. Märk mina ord: när det här brottmålet blivit utrett, skall ni finna, att ett fruntimmer vid namn Rachel haft någonting med saken att göra. Ja, ni må gärna skratta, ni mr Sherlock Holmes. Ni är nog både slipad och tilltagsen, men den gamle spårhunden har ändå det bästa väderkornet, när allt kommer omkring.»
»Jag ber om ursäkt», sade min vän, som genom att utbrista i gapskratt försatt den lille detektiven i dåligt lynne. »Ni är utan tvivel den av oss, son funderat ut detta, och ni har fullkomligt rätt, när ni säger, att det tycks vara vara skrivet av den andre deltagaren i nattens hemlighetsfulla sorgespel. Jag har ej ännu haft tillfälle att undersöka rummet, men jag skall genast det.»
Under det han talade, tog han ett måttband och ett stort, runt förstoringsglas ur sin ficka. Försedd med dessa tvänne »redskap», gnodde han ljudlöst omkring i rummet; emellanåt blev han stående, ibland föll han på knä, en gång lade han sig raklång ner på golvet. Han var så fördjupad i sin sysselsättning, att han alldeles tycktes ha glömt vår närvaro; ty han pratade oupphörligt tyst för sig själv och lät då och då undslippa sig suckar, visslingar och små utrop, som antydde hopp eller uppfyllda förväntningar.
Under det jag betraktade honom, kom jag ovillkorligen att tänka på en väldresserad rävhund, när han ivrigt gnällande och pipande rusar fram och tillbaka genom busksnåren, sökande efter det förlorade »slaget». Hela tjugu minuter fortsatte Sherlock Holmes sina undersökningar; med största noggrannhet uppmätte han avstånden mellan spår och avtryck, som voro fullkomligt osynliga för mina ögon, och använde emellanåt på samma oförklarliga sätt måttbandet på vissa delar av väggarne. Från golvet samlade han omsorgsfullt hop en liten hög grått damm och lade in det i ett kuvert. Slutligen undersökte han med förstoringsglaset namnet på väggen, noggrant betraktande var bokstav för sig. När detta var gjort, tycktes han helt belåten, och stack måttband och förstoringsglas åter ner i sin ficka.
»Man säger, att snille ej är annat än en otrolig förmåga att göra sig omak», anmärkte han småleende. »Definitionen är mycket dålig, men passar bra, då det gäller en detektivs arbete.»
Gregson och Lestrade hade betraktat amatördetektivens åtgöranden med en blandning av nyfikenhet och förakt. De hade tydligen ej, som jag, lärt sig inse, att även den obetydligaste handling, som Sherlock Holmes företog, hade ett bestämt, praktiskt mål i sikte.
»Vad är er mening om saken?» frågade emellertid bägge nästan på samma gång.
»Jag skulle ju bara beröva er äran av upptäckterna, om jag toge mig friheten att vilja hjälpa er. Ni tycks reda er så bra på egen hand, att det verkligen skulle vara skada att blanda sig i edra göranden och låtanden», svarade Sherlock Holmes med den mest sarkastiska ton i världen. »Men om ni vill hålla mig underrättad om framgången av edra efterspaningar, skall det bli mig ett nöje er den lilla hjälp jag kan. Och under tiden skulle jag vilja tala med den poliskonstapel, som fann den döda kroppen. Kan jag få hans namn och adress?»
Lestrade kastade en blick i sin anteckningsbok.
»John Rance», sade han. »Han är för tillfället ej i tjänstgöring. Han bor i Nr 46, Audley Court, Kensington Park Gate.»
Holmes skrev upp adressen.
»Följ med, Watson», sade han; »vi ska' fara och söka upp karlen. Jag ska' emellertid säga er något, som kan bli er till nytta i edra efterspaningar», fortsatte han och vände sig till de båda detektiverna. »Mord har blivit begånget, och mördaren var en man; denne var en medelålders, mer än sex fot lång karl, med i förhållande till sin längd mycket små fötter; han bar grova skor, som voro breda vid tån, och han rökte en Trichinopoly-cigarr. Han kom hit tillsammans med sitt offer i en vanlig, fyrhjulig droska, förspänd med en häst, som hade tre gamla skor och en ny — den på vänstra frambenet. Efter allt att döma hade mördaren ett rödbrusigt ansikte; naglarne på högra handen voro ovanligt långa. Detta är bara några små anvisningar, men de kunna kanske vara till nytta.»
Lestrade och Gregson betraktade varandra med tvivlande småleende.
»Om den döde blivit mördad, på vad sätt har det då skett?» frågade den förre.
»Gift», svarade Sherlock Holmes lakoniskt, i det han gick mot dörren. Hunnen dit, vände han sig om.
»Hör på, Lestrade», sade han. »Rache» är tyska ordet för »hämnd», så ni behöver ej förlora er tid med att söka efter någon miss Rachel.»
Sedan han avskjutit denna Partiska Pil gick han sin väg. De två rivalerna blevo stående och stirrade med öppen mun efter honom.